Påskens skakande budskap

Alla evangelisterna berättar om uppståndelsens faktum. De gör det påfallande nyktert och sakligt. Men de berättar lite olika, precis som nyhetsreportrar brukar göra. Ingen tar med alla detaljer, utan det blir ett urval. Matteus, vars uppståndelseberättelse är predikotext i dag, nämner en sak som ingen av de andra har med: jordbävningen, både den på långfredagen i Jesu dödsstund, och den på påskdagens morgon. Vi ser i Bibeln, att vid stora och avgörande händelser i frälsningshistorien låter Gud marken skaka. Det skedde t.ex. när lagen gavs på Sinai berg. Då står det: ”hela berget skakade våldsamt” (2 Mos. 19:18).

Marken skakade också nu, när de två kvinnorna – Maria Magdalena och den andra Maria, mor till aposteln Jakob d.y. (Mark 15:40) – tidigt på morgonen var på väg till Jesu grav. De blev naturligtvis rädda. Men vad de ännu inte visste var att en Herrens ängel precis hade stigit ner från himmelen och rullat undan den tunga stenen framför gravöppningen. Det gjorde han för att de skulle kunna komma in och se att graven var tom. Så låter Gud med jordbävning och bortvältrad sten ridån går upp för den märkligaste och mest betydelsefulla händelsen i jordens historia.

När kvinnorna kom fram såg de en ängel i snövita kläder sitta på den bortvältrade stenen. Han förkunnade påskens glada budskap för dem: ”Var inte förskräckta! Ni söker Jesus, den korsfäste. Han är inte här. Han har uppstått, så som han har sagt.” De blev de första som fick höra påskens glada budskap och de blev också de första som skickades ut för att berätta om det för apostlarna. Det har sedan genom deras ord spritt sig ut över hela världen och nått också oss. ”Han är inte här … Kom och se platsen där han låg!” Graven var tom. Kristus är uppstånden! I dag skall vi på nytt begrunda detta påskens skakande budskap, förskräckligt för somliga och glädjande och livsavgörande för andra.

1. Påskens skakande budskap förskräcker otron

Fienderna, översteprästerna och fariséerna, var rädda att något skulle ske vid graven. ”Den där villoläraren” hade ju sagt att han skulle uppstå. Tänk om lärjungarna kom och rövade bort kroppen och sedan gick ut och sade att han stått upp från de döda. ”Då blir det sista bedrägeriet värre än det första”, sade de till Pilatus och bad honom sätta ut vakt vid graven (Matt. 27:64). Det är om dessa vakter det står i vår text, att de ”skakade av skräck ... och blev som döda” när de såg vad ängeln gjorde. För dem blev påskens under inte till liv och glädje. Tvärtom, fruktade de för sina liv. Vad skulle hända med dem när de kom tillbaka och berättade vad som hänt, och att de inte lyckats skydda graven? Men det ordnade sig. Man trodde faktiskt på vad de sade. Något slags mirakel hade tydligen hänt. Men det fick absolut inte komma ut. Vakterna mutades med en stor summa pengar att sprida ut en annan historia. De skulle gå ut och säga att lärjungarna kom och stal kroppen medan de sov (Matt. 28:11-13).

Allt sedan dess har otrons folk med alla medel, inklusive oärliga och lögnaktiga påståenden, försökt förneka Kristi uppståndelse. Men att graven var tom är ett faktum som ingen kan förneka, vare sig vän eller fiende.

Men vi skall komma ihåg att det inte är miraklet i sig som man förskräcks över och bekämpar. Trots att vetenskapen i dag säger att sådana under inte sker, så är folk intresserade av märkliga och mirakulösa fenomen. Och Jesu fiender förnekade inte att under kunde ske. Om Jesus bara varit en vanlig människa som dog och sedan blev levande igen, så hade det inte varit något förskräckande utan tvärtom häpnadsväckande.

Men när det gäller Kristi död och uppståndelse är det den lära som Bibeln förknippar med dessa händelser, som man förskräcks över. Jesus var en ”villolärare”, som påstod sig vara Gud och som knöt människans frälsning till tron på honom. Han framställde sig som ”vägen, sanningen och livet” och sade: ”Ingen kommer till Fadern utom genom mig” (Joh. 14:6).

Det var denna lära som gjorde att man korsfäste Jesus. Det var denna lära som gjorde att man till varje pris måste förneka uppståndelsen. För annars fick ”den där villoläraren” rätt.

Så var det då, och så är det än i dag. Liberalteologin och den moderna bibelkritiken förskräcks över den lära som Bibeln förknippar med Jesu död och uppståndelse. Därför måste man omtolka och försöka rensa bort den, bl.a. genom att hävda att Bibeln inte bara är Guds ord utan också innehåller myter, legender och en rad mänskliga förställningar. De som ändå vill bevara lite religiös fromhet, säger att Jesus uppstod i lärjungarnas hjärtan eller sinnen: alltså en slags andlig uppståndelse, inte en kroppslig. Andra säger rent ut att det från början var en from inbillning som Paulus senare skickligt gjorde teologi av. Ja, det finns de som t.o.m. menar att man inte borde kalla kristendom för kristendom utan för paulism, eftersom den bygger på ett påhitt av Paulus.

Det finns allstå en djupare orsak till att Kristi uppståndelse för många är förskräcklig och måste bekämpas. Det har med människans medfödda moraliska fördärv, hennes ursynd, hennes högmod och ovilja att underkasta sig Gud, att göra. Det har med hennes tro på sig själv och sin egen storhet göra. Så stor syndare anser man sig inte vara att någon Frälsare måste komma och dö för att man skall bli frälst. Det är en förskräcklig och förnedrande tanke som man värjer sig emot. Men sådana är vi alla av naturen. Alltifrån syndafallet föds vi människor som fiender till Gud. Om vi skall bli frälsta, vill vi bli det på vårt sätt och på våra villkor, inte på Guds.

Och så länge det är så, är Kristi uppståndelse något förskräckligt, ett förfärligt hot som måste bekämpas med alla medel. Tänk om det är sant. Då kan man ju inte i lugn och ro fortsätta sitt liv som vanligt!

Har han inte bara dött utan också uppstått, som han själv sade och Skriften flera gånger förutsagt långt innan det hände, då är det ett bevis på att han verkligen var Gud, precis som Paulus säger, att han ”blev med kraft bevisad vara Guds Son alltifrån uppståndelsen från de döda” (Rom. 1:4). Du kan strunta i Jesus om han bara var en människa, men inte om han har uppstått på tredje dagen! Då är han Jonas tecken (Matt. 12:39), som Jesus sade var det enda tecken människorna skulle få. Då är han Gud. Och då talar han sanning, för Gud kan inte ljuga. Då är hela Bibeln gudomlig sanning, för Jesus har sanktionerat både GT och NT och hänvisar oss till dem. Allt detta mycket stötande och förskräckligt för otron som inte vill låta sig styras av några absoluta, oföränderliga sanningar.

Har Jesus uppstått måste vi omvända oss och tro evangelium, annars går vi evigt förlorade. Utan Jesus finns ingen räddning. Detta är det skakande budskap som otron hatar, tycker är förskräckligt och värjer sig emot.

Tro inte att du kan få otrons människa att omvända sig med förnuftsbevis, de må vara hur skärpta som helst. Det finns ingenting som hon inte kan bortförklara, om hon inte vill tro, inte vill se sanningen. Hon är av naturen oemottaglig. Korsets och uppståndelsens budskap är dårskap för den naturliga människan.

Det är bara Guds Ord och Guds Ande som kan uppväcka tro på påskens evangelium. Gud måste skaka om människan, åstadkomma en inre jordbävning inom henne, som får alla hennes luftslott att störta samman, får allt det hon skryter och berömmer sig av inför Gud att gå i kras. Kvar blir då bara en enda härva av synd, sorg och förskräckelse över att man är som man är. Kort sagt: man blir en förkrossad syndare inför Gud. Först då blir Kristi uppståndelse blir något stort och härligt. För då behöver du den.

2. Påskens skakande budskap skänker liv och glädje åt tron

”Var inte förskräckta!” sade ängeln till kvinnorna. Det säger Gud också till den som förskräcks över sin synd och otro och hänvisar till Kristi uppståndelse som boten för allt.

Guds Son blev människa för att bli medlare mellan oss och Gud. Han kom för att ta bort fiendskapen mellan två parter som stod emot varandra. ”Gud är en, och en är medlare mellan Gud och människor, en människa, Kristus Jesus”, står det i 1 Tim. 2:5. Han är inte bara människa, utan Guds Son med evig gudom. I hans medlaruppdrag låg att ta bort det som låg i vägen och skiljde oss människor från Gud. Han skulle ta bort synden och den fördömelse och isolering från Gud som den medfört.

Detta uppdrag fullgjorde Jesus på Golgata kors. Där bar han som Guds lamm alla våra synder, led och dog för oss, ”i vårt ställe”, som vi hörde om på långfredagen. Han gav sitt liv för oss som ett försoningsoffer åt Gud. Utan försoning kan ingen komma nära Gud, den Helige.

Men hur togs detta offer emot? Vad säger Gud om det? Det är just här det blir så stort, när det i NT inte bara står att Jesus uppstod, utan att Fadern uppväckte honom på tredje dagen. Tänk om Jesus inte hade blivit uppväckt, utan legat kvar i graven, kall och livlös som alla andra döda. Det hade varit ett tydligt tecken på att medlaren misslyckats med sitt uppdrag, att synden och döden segrat över honom, och att djävulen hade vunnit.

Men något sådant besked har vi inte fått av Fadern. Någon gång under påsknatten säger han till den döde i graven: ”Stå upp!” Och döden släpper sitt grepp om Jesus. Detta ”Stå upp!” betyder: ”Du har segrat. Ditt uppdrag är fullgjort. Ditt offer var fullkomligt! Av de synder som lades på dig finns ingen enda kvar. Alla människors synder är försonade och utplånade.” När Gud säger detta, måste döden vika, ty där ingen synd finns, har döden ingen makt. Livet strömmar tillbaka i den döda kroppen och Jesus går i kraft av sin gudomliga natur, som han nu brukar fullt ut, rakt igenom stenen och ut ur graven. Petrus säger i sin predikan på Pingstdagen: ”Honom har Gud uppväckt och löst ur dödens vånda, eftersom det inte var möjligt att han skulle behållas av döden” (Apg. 2:24).

Så går Jesus ut ur graven som segrare över synd och död och allt som kan skilja oss från Gud. Han går ut med syndernas förlåtelse för alla i hela världen. Han kallar alla syndare till tro på påskens evangelium. Den som hör och tror mister döden sitt grepp om, och den som hör och tror mister också djävulen sitt grepp om, han som annars binder alla syndare så hårt till sig.

Detta påskevangelium möter vi i dag i nådemedlen, där det alltid är härlig påsk. Ordet och sakramenten är vårt Galileen, där vi möter den Uppståndne som kommer genom stängda dörrar till rädda och förskräckta lärjungar som förlorat allt hopp och säger ”Frid vare med er!” Han rättfärdiggör dem, låter alla bördor, all skuld och fördömelse falla av och fyller dem med det eviga livets glädje – allt enligt ordet: ”Han utgavs för våra synders skull och blev uppväckt för vår rättfärdiggörelses skull” (Rom. 4:25).

Den mest förfärliga tanken för trons människor är att Kristus inte har uppstått. Aposteln Paulus säger: ”Om Kristus inte hade uppstått, så hade vi varit kvar i våra synder” – då hade försoningen på Golgata bara varit sprucken illusion – ”och då hade vi varit de mest beklagansvärda av alla människor. Men nu har Kristus uppstått från de döda” (Kor. 15:17, 20).

För tron är det oändligt viktigt att Kristus verkligen uppstått. Därför låter evangelisterna så många ögonvittnen, kvinnor och män, träda fram i NT och intyga vad de med egna ögon sett, hur de mött den Uppståndne och talat med honom, ätit med honom och rört vid honom. Därför räknar Paulus i 1 Kor. 15 upp några viktiga tillfällen då Jesus visade sig: ”Han visade sig för Kefas och sedan för de tolv. Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder på en gång ... Sedan visade han sig för Jakob (Herrens bror) och därefter för alla apostlarna (fler än de tolv kallades för apostlar). Allra sist visade han sig också för mig ... den ringaste av apostlarna ... inte värd att kallas apostel, eftersom jag har förföljt Guds församling” (1 Kor 15:5-9).

Det råder ingen tvekan om att påskens skakande budskap är kristendomens stora grundval. Uppståndelsen är kronan på verket – på försoningsverket.

3. Påskens skakande budskap kallar oss att dagligen dö och uppstå ur synden

Kristus uppstod ”för vår rättfärdiggörelses skull” för att vi personligen skulle bli rättfärdiga genom hans seger över synden. Hans lydnad för Guds bud, hans död och hans liv i vårt ställe är den enda rättfärdighet som gäller inför Gud. När vi ger upp oss själva och bekänner våra synder, då dör vi, och när vi hör och tror påskens evangelium, då uppstår vi ur synden till ett nytt liv i Andens kraft. Det kallas omvändelse och är nödvändig, inte bara en gång utan varje dag. Gud bjuder oss att ständigt dö och uppstå ur synden. Det är det kristna livet.

Den som lever detta uppståndelseliv skall till sist få vara med om ett annat slag av uppståndelse: kroppens uppståndelse. Alla döda skall uppstå på den yttersta dagen, men alla uppstår inte i härlighet. En del slutar, för sin otros skull, med kropp och själ i den eviga förtappelsen. Men det gör inte den som uppstått ur synden och lever för Herren. Jesus sade: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör” (Joh. 11:25).

Tänk nu på det vi talat om i dag, och låt påskens budskap skaka om dig, så att du av hjärtat ber:

Hjälp mig, att såsom du uppstod,
jag uppstår med ett gladligt mod
ur synden först, till ditt behag,
ur graven sist på domens dag.

Amen.

S Bergman

[^]