Jesu uppståndelse

Kristus är uppstånden – Ja, han är sannerligen uppstånden. Så lyder den urgamla påskhälsningen som vi använder i vår påskdagshögmässa. Men vad innebär det att Jesus är uppstånden? Vad betyder det för oss som lever nu tvåtusen år senare? Vi ska stanna till inför påskens budskap om Jesu uppståndelse och undersöka vad som ligger däri. Vi säger för det första

Jesu uppståndelse är verklighet

Påskens texter förkunnar att Jesus har uppstått. Alla de fyra evangelisterna berättar om Jesu uppståndelse. Vad menar de med detta? Vad betyder egentligen ordet ”uppståndelse”? Svaret är enkelt: Att Jesus uppstod betyder att han blev levande igen. Han dog på fredagen och lades i en grav. På första veckodagen, på söndagen fick hans kropp liv igen och lämnade graven. Detta framgår ju även efter en snabb genomläsning av texterna.

Att detta skulle vara textens innehåll har många gånger ifrågasatts. Man har försökt värja sig på olika sätt mot detta påtagliga, fysiska under. Som så ofta: Bibeln är tydlig, men man vill inte tro på dess budskap. Till exempel biskop Ingmar Ström tog öppet avstånd från läran om Jesu kroppsliga uppståndelse, ja, alla berättelser om Jesu underverk ansåg han mer vara tecken på vilket intryck Jesus gjort på anhängarna. I klartext: Jesus var en sådan fantastisk talare att lärjungarna fick för sig att Jesus gjorde vatten till vin, uppväckte Jairus dotter och uppstod på tredje dagen och så vidare.

Men Ström var inte alls först. Redan under antiken fanns det många som inte trodde på uppståndelsen. Gnosticismen var populär, många av gnostikerna ansåg sig vara kristna, och som ett utmärkande drag för gnosticismen brukar räknas deras tro att kroppen och det materiella är ont medan det andliga är gott och den högsta verkligheten. Kroppen är ett fängelse för anden, som längtar efter sin befrielse till de himmelska sfärerna. I ett sådant system ryms inte någon kroppslig uppståndelse, varken för Jesus eller för människorna. Det går helt enkelt inte. Kroppen tillhör ju den fysiska, defekta sinnevärlden. Uppståndelse tolkar gnostiker därför på ett andligt, icke-fysiskt sätt. Bland annat mot dessa rörelser var det som den apostoliska trosbekännelsens fick sina klara formuleringar om uppståndelsen, först om Jesus: på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda. Och för att de skulle vara alldeles klart vad man menade med uppståndelse sägs det om vår uppståndelse Vi tror på … kroppens uppståndelse (på originalspråket latin Credo in carnis resurrectionem).

Präster som inte tror på uppståndelsens under, försöker tona ner uppståndelsens faktum och predikar ofta hellre om annat i dag, om hur livet återvänder i naturen, om hur knoppar grönskar och om kärlekens seger. Det är inte alla som är som biskop Ström som rättframt förnekar uppståndelsen.

Någon teolog lär ha sagt något i stil med Det viktiga är inte om Jesus har uppstått i Jerusalem, utan att han uppstår i våra hjärtan och därvid menat det som ett sätt att slippa ifrån undret och bli kvitt dogmen, tron på den kroppsliga uppståndelsen. Mot detta måste vi idag med all kraft framhålla att det inte spelar någon roll hur många gånger Jesus uppstår i våra hjärtan om Han faktiskt inte uppstod i Jerusalem! Den kristna tron hänger oupplösligt på att den är sann. Är den inte sann kan vi ha hur stämningsfulla gudstjänster som helst, det blir bara ett enda stort bedrägeri.

Är då bibeltexterna trovärdiga som påstår att Jesus uppstod? Kan det verkligen ha hänt att Jesus var död och låg i graven från fredagens sena eftermiddag till söndagens natt eller tidiga morgon och att han då blev levande igen? Är inte detta omöjligt? Är inte detta bara ett påhitt av fromma människor? Och förresten är dessa berättelser inte trovärdiga, det är så mycket motsägelser i dem. Så säger man.

Mot detta invänder vi, att evangelierna uppenbarligen är ögonvittnesskildringar skrivna av människor som höll hårt på sanningsfrågan. Evangelisternas berättelser tål att granskas, och de har också granskats många gånger. Jag kan nämna den ateistiske journalisten Lee Strobel, som blev kristen när han skärskådade Bibelns berättelser om uppståndelsen. Hans bok Fallet Jesus finns att köpa på Bokus. En annan bok är Jesu Kristi uppståndelse från de döda av Burgener Karsten, som noga går igenom de olika detaljerna i evangelisternas beskrivningar och visar hur de låter sig förenas trots synbarliga motsägelser. Den boken finns att tillgå antikvariskt.

Vad jag tror är den största orsaken i vår tid till tvivel på uppståndelsen är inte att vi menar att den materiella tillvaron är defekt eller ond, utan att man över huvud taget inte kan tänka sig att Gud finns. Alltifrån 1700-talet och upplysningstiden sätter man människan och människans förnuft i centrum och betraktar tillvaron helt inomvärldsligt. Detta har nu pågått generation efter generation efter generation, så att det blir en grundsats som man aldrig ifrågasätter. Man utesluter på förhand att Gud finns, han får helt enkelt inte finnas, och man menar att detta är den enda vetenskapliga metoden! Så fastnar man i sina egna förutsättningar. Men om Gud finns och han har skapat hela universum ur intet, vad är det då att en död människa skulle få liv igen efter tre dagar? Frågan som människor ställer sig borde förr vara: Vilken religion är trovärdig? Vilken religion säger oss sanningen om Gud och människan? Är Jesus Guds Son?

Jesu uppståndelse är verklighet. Den är ett starkt vittnesbörd om kristendomens sanning framför andra religioners. Där man tar bort hans uppståndelse tar man bort kristendomen. Det spelar inte någon roll hur många gånger Jesus uppstår i våra hjärtan om Han faktiskt inte uppstod i Jerusalem. Paulus talar om detta i första korintierbrevets femtonde kapitel: Om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös… Om vi i detta livet sätter vårt hopp endast till Kristus, och han inte har uppstått, då är vi de mest beklagansvärda av alla människor. (1 Kor. 15:17,19)

Detta leder oss vidare till att säga för det andra

Jesu uppståndelse har ett innehåll för alla människor

Vad är det då som är så betydelsefullt med Kristi uppståndelse? Varför säger Paulus att den kristna tron är meningslös om Jesus inte uppstått? Jo, det beror på att Jesu död inte var vilken död som helst. Jesu död var inte som till exempel Lasarus död. Även Lasarus blev levande igen, men hans uppväckelse betyder inte alls samma sak som att Jesus uppväcktes från de döda. Paulus skriver i kapitlet jag citerade nyss Jag meddelade er det allra viktigaste, vad jag själv hade tagit emot, att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna… om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös och ni är ännu kvar i era synder (1 Kor. 15:3, 17)

Det unika med Kristi död är alltså att han dog för våra synder. När han uppväcktes visade Gud att han accepterat och tagit emot detta offer som en fullständig betalning för vår skuld. Genom att Kristus dog i vårt ställe tog han på sig det straff som vi rätteligen skulle haft: Döden. Genom att han uppstod vet vi att synderna är sonade och betalda, för syndens lön är döden. Om synderna varit kvar på Jesus hade han inte kunnat uppstå. Kristus är avlöst från alla världens synder, han är rättfärdig och syndfri.

Tänk på offertjänsten i Gamla Testamentet. Hela tredje Mosebok handlar om den. Offren skulle frambäras, först i tabernaklet och sedan i templet. Det fanns flera typer av offer: brännoffer, matoffer, gemenskapsoffer, syndoffer och skuldoffer. Det var ett ständigt offrande, en ständig predikan om synden och syndens lön, döden. Man vill i vår tid inte gärna tänka på detta. Man tycker att det inte finns någon att tacka för livet, för det har ju tillkommit av en slump. Livet har blivit inte en gåva från Gud, utan en individuell mänsklig rättighet som vi inte står i skuld till någon för och som alltså ingen annan kan bestämma över. Människan är född fri, sade upplysningsfilosofen Rousseau. Så menar man sig inte behöva stå till svars för någon, allra minst för Gud.

Eftersom man inte längre anser att man ska stå till svars inför Gud, menar man sig ha blivit kvitt den omoderna, straffande Guden. Så har man avsagt sig den, som man menar, föråldrade Guden. Men då, på samma gång, tar man bort den förlåtande Guden. För finns det inget straff finns det inget behov av förlåtelse heller. Vad blir då kvar av kristendomen?

Här är det vår tid som farit vilse. Ty, Bibeln är tydlig: Syndens straff är döden. För att vinna förlåtelse krävs ett soningsoffer. Det är offertjänstens och Gamla Testamentets, ja, hela Bibelns predikan. I Hebreerbrevet står det: Utan att blod utgjuts ges ingen förlåtelse (Hebr. 9:22)

Därför sade Johannes Döparen om Jesus: Se Guds lamm, som tar bort världens synd. (Joh. 1:29) Även om Döparens åhörare inte ännu förstod hur konkret sant detta var, hur konkret Jesus skulle offras, så förstod de ändå varför Jesus kallades lamm. Det var eftersom lammen offrades i templet till borttagande av synden. På Långfredagen offrades Kristus på korset för världens synd, och på påskdagen uppstod han. Det betyder att Gud har mottagit offret och förlåtit alla världens synder. Det är innehållet i Kristi uppståndelse.

Eftersom Gud har förlåtit alla världens synder och låtit Kristus uppstå som en följd av detta, finns det en fortsättning, det finns på grund av detta ett budskap som gäller alla människor. För vad hjälper det oss människor om Jesus har uppstått i Jerusalem – och det har han! – om han inte uppstår i vårt hjärta? Det är det som uttrycks i vad som kallas Lilla Bibeln: Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv. (Joh. 3:16) Därför säger vi för det tredje:

Jesu uppståndelse medför ett uppdrag

Att Jesus friköpt alla människor från syndens och dödens förbannelse behöver alla människor få höra. Hur ska de annars komma till tro och bli frälsta? Därför sade ängeln till kvinnorna: Gå genast och säg till hans lärjungar att han har uppstått från de döda. Och se, han går före er till Galileen. Där kommer ni att få se honom. Så fick lärjungarna träffa Jesus efter hans uppståndelse. De fick se att Jesus levde igen, och de fick ett uppdrag, att sprida detta vidare. Vi kallar detta uppdrag Missionsbefallningen: Jag har fått all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut. (Matt. 28:18-20)

Kristi uppståndelse är en förkunnelse om förlåtelse och befrielse, avsedd för alla människor. Först förkunnades detta av ängeln för kvinnorna vid graven, sedan berättade dessa det för de tolv som gick till Galileen där de av Jesus fick detta uppdrag som fortsätter genom kyrkan till tidens slut.

Också vi är med i denna stafett, vi som nåtts av uppståndelsens evangelium. Vad kan väl vi göra egentligen, tänker vi kanske. Vi är så några och omvärlden är så kristendomsfientlig. Ja, det är säkert så att vi inte kan göra så mycket, för visst är vi få, och förvisso är världen fientlig mot kristendomen. Men låt oss här akta oss så att vi inte gör som den som fått bara en talent, han som grävde ner den i jorden i stället för att ta vara på det lilla han fått. Låt oss se till, både jag och du, att vi inte gräver ned våra talenter, utan funderar på hur vi kan främja Guds Ords förkunnelse och den kristna kyrkans utbredande. Hur kan vi stödja kyrkan och föröka utbredandet av budskapet om Kristi uppståndelse? Vi kan alla be för det, det gör vi till exempel i kyrkans förbön som vi ber tillsammans efter nästa psalm.

Så må vi tacka Gud för Kristi uppståndelse, att Kristus vunnit seger över ondskans alla makter. Uppståndelsen är sann och verklig. Den skedde för oss och hela världen. Må detta fylla våra hjärtan med glädje. Amen.

J Fjellander

[^]