Nederstigen till helvetet

Idag firar vi påskdagen, till minne av Jesu seger över döden, djävulen och helvetet. Detta skedde genom att Jesus dog och uppstod. Människan Jesus dog på korset, och människan Jesus uppstod. Men Jesus var och är inte bara människa, utan han var och är också sann Gud. Samtidigt. Och det är inte två Jesusar, en som är Gud och en som är människa, två parallella varelser, utan en enda. Därför, allt vad han gjorde som människa, gjorde han också som Gud.

Kristus är uppväckt från de döda. Han sitter på Guds högra sida i himlen, han regerar över alla furstar och väldigheter, makter och herradömen. Han har vunnit seger. Döden har ingen verklig makt längre. Djävulens makt är bruten. Helvetet är övervunnet. Kristus har genom sin uppståndelse vunnit seger över dem. Allt är lagt under hans fötter.

I den apostoliska trosbekännelsen bekänner vi långfredagens och påskdagens händelser med orden korsfäst, död och begraven, nederstigen till helvetet, på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda. ”Korsfäst, död och begraven”, det hör till långfredag, ”på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda”, det hör till påskdagen. Men vart hör ”nederstigen till helvetet”, till långfredag eller påsk? Vad innebär dessa ord? Är de en del av hans lidande eller är det en del av hans seger? Det ska vår predikan handla om idag, och ämnet är alltså Nederstigen till helvetet. Denna punkt behandlas inte så ofta nuförtiden, men den var faktiskt aktuell en gång under reformationen och det finns en egen artikel i Konkordieformeln i våra bekännelseskrifter om den. Den viktigaste anledningen till att jag tar upp den är inte att det var en lärostrid i Hamburg på femtonhundratalet, utan att det är en del av den apostoliska trosbekännelsen, som vi läser regelbundet, i högmässan under fastan och vid dop. Apostoliska trosbekännelsen är en vidareutveckling av en dopbekännelse som användes i Rom vid mitten av andra århundradet, men sin slutliga form fick den först på sjuhundratalet.

Vi ska alla veta vad vi bekänner, trosbekännelsen är på riktigt. Den ska vi vara noggranna med. Vi tror på den, vi håller den för sann, det är inte någon slags vacker dikt som vi läser bara för att vi är så förtjusta i vackra traditioner. För så har det blivit i de moderna kyrkorna, de läser den apostoliska trosbekännelsen men sedan låter de ändå var och en tro som han vill, till och med prästerna!

För dem som läser trosbekännelsen men inte tror på den, är trosbekännelsen snömos för att tala klarspråk. Vackra formuleringar, men utan innehåll. Men vi läser trosbekännelsen, eftersom vi tror på den. Och vi är inte villiga att uppge den minsta punkt här, för då skulle det inte längre vara vår trosbekännelse. Ordet trosbekännelse innebär ju att det är en bekännelse av vad man håller för sant. Därför borde egentligen de liberala kyrkorna sluta läsa den apostoliska trosbekännelsen (för de menar ju att det är frivilligt att tro på den eller också tror de inte alls på den), och mycket riktigt är det vad som håller på att hända. I förslaget till ny kyrkohandbok för Svenska kyrkan kan trosbekännelsen utgå till och med vid en del huvudgudstjänster, och där den inte kan utgå, kan den alltid bytas ut med en viss sorts psalm.

I Sverige finns det olika varianter av den apostoliska trosbekännelsen, och de skiljer sig åt bland annat på denna punkt. Den som använts i allmänhet i Sverige i modern tid har formuleringen nederstigen till dödsriket, och den är väl inte felaktig, men den kan anses litet vag. Denna översättning infördes 1894 i Sverige, så nederstigen till helvetet är den äldre versionen, och det är också den som reformatorerna använde. I den tyska texten i Konkordieboken står det niedergefahren zur Hölle, och i Uppsala mötes beslut 1593 står det Nidherstighen til heluetis.

Vad betyder då nederstigen till helvetet? Vi börjar med vad som hände vid lärostriden i Hamburg och vad som står i Konkordieformeln.

Nederstigen till helvetet, Aepinus falska lära

I Hamburg verkade en präst, Johan Aepinus från 1532. Han blev senare superintendent där. (Superintendent är ett slags biskop.) Han dog 1553. Aepinus lärde felaktigt att Kristi nedstigande i helvetet är en del av hans lidande och försoningsverk. Medan kroppen låg i graven, nedsteg hans själ till helvetet för att genomlida alla de kval och plågor som behövdes för att stilla Guds vrede och fullborda återlösningsverket. Nedstigandet är för Aepinus den sista delen av Kristi lidande som han utstod för oss människor.

Andra teologer invände med rätta, att Aepinus på det här sättet kom i strid med vad Jesus sade till den botfärdige rövaren på Långfredagen: I dag skall du vara med mig i paradiset (Luk. 23:43) Det var ju två rövare som korsfästes tillsammans med Jesus. Den ene var obotfärdig, han hånade Jesus och ifrågasatte hans gudom, men den andre var botfärdig, och han bad till Jesus: Jesus, tänk på mig, när du kommer till ditt rike." Jesus svarade: "Amen säger jag dig: I dag skall du vara med mig i paradiset."

På detta svarade Aepinus att ”i dag” inte behövde tolkas så snävt. Det var verkligen att vränga och tänja texten, för ”idag” betyder ”idag”. Annars hade Kristus sagt ”snart”, ”inom en nära framtid” eller något sådant. Och att Aepinus hade fel, visas också av – som Aepinus motståndare påpekade – att Kristus sade när han dog: Det är fullbordat. Då var Kristi verk färdigt. Då hade han gjort allt. Då hade han betalat lösepenningen och friköpt oss från den eviga fördömelsen. I Getsemane och fram till döden led Kristus alla helvetets kval. När han dog var allt fullbordat.

Luther om Nederstigen till helvetet

Så efter att Kristus dött, led han inte. Lidandet var över och verket var fullbordat. Jesus var med rövaren i paradiset. Att han steg ner till helvetet är en del av hans seger, och inte av hans lidande. Luther beskriver det så här i en predikan som han höll 1533 i Torgau: Det är vanligt att framställa Kristus i väggmålningar, när han stiger ner och visar sig framför helvetet, klädd i prästerlig dräkt och med en fana, som han slår djävulen med så han måste ge vika, stormar in i helvetet och räddar dem som är hans. Så framställdes det också i ett skådespel för barn på påskaftonen. Och jag är mycket nöjd med att det målas, spelas, sjungs och sägs på detta vis, till nytta för enkla människor.

Konkordieformeln

Konkordieformeln behandlar även denna fråga, trots att det är vad vi kan kalla en mindre fråga, som inte tillhör de centrala satserna i kristen tro. Så ser vi hur de lutherska fäderna slog vakt om allt Guds Ord. Allt vad Bibeln lär är viktigt. Vi kan inte ge upp Bibelns lära ens på den minsta punkt. Det gjorde inte Konkordieformeln, det gjorde inte Luther, det gjorde inte sankt Paulus och det gjorde inte Jesus. Den som verkligen är bekännelsetrogen eller – som vi säger med ett latinskt lånord – konfessionell gör likadant, han accepterar inga avvikelser från Guds Ords Sanning. Tyvärr finns det människor, både lekfolk och präster, som säger att de håller fast vid bekännelseskrifterna, men ändå står de i samfund som tolererar läror som strider mot Bibeln. Det är en självmotsägelse.

I artikel IX i Konkordieformeln står det:

Vi tror enfaldigt, att hela personen, Gud och människa, efter begravningen nedstigit till helvetet, besegrat djävulen, krossat helvetets välde och berövat djävulen all hans makt.

"Men hur detta äger rum", det skall vi inte "bekymra oss om med höga spetsfundiga tankar." Ty lika litet som den föregående artikeln (om hur Kristus blivit satt vid Guds allsmäktiga krafts och majestäts högra sida), kan denna artikel fattas "med vårt förnuft och våra fem sinnen", utan den vill endast bli trodd och tagen efter ordalydelsen. Så fasthåller vi vid dess kärna och tröst, att "varken helvete eller djävul kan ta till fånga eller skada" oss och alla, som tror på Kristus.[i]

1 Petrus brev

Ett bibelställe som jag och andra menar också hör hit är 1 Petrusbrevet 3:18f.: Kristus led också en gång för våra synder. Rättfärdig led han i orättfärdigas ställe, för att föra oss till Gud. Han blev dödad till köttet, men levandegjord genom Anden. I Anden gick han bort och utropade ett budskap för andarna i fängelset, för dem som den gången var olydiga när Gud tåligt väntade under Noas dagar, medan arken byggdes. Här får vi höra om hur Kristus predikade för ”andarna i fängelset”. Han utropade sin seger för andarna i fängelset, det vill säga i helvetet, för dem som inte trodde Guds Ord som Noa predikade. Jesus blev dödad först, dödad till kroppen, då gick hans själ till paradiset med rövaren medan kroppen lades i graven. Sedan blev han levandegjord, det vill säga själen förenades igen med kroppen och han blev levande. Så gick han till helvetet med både kropp och själ, både som människa och som Gud och förkunnade sin seger för de olydiga andarna, de ohörsamma själarna. Sedan han predikat färdigt gick han ur graven och visade sig för lärjungarna.

Någon kanske undrar: Hur hann han med det där innan han uppstod? Ända bort till helvetet och tillbaka, det borde väl ta en lång tid? Han predikade ju också.

Men då ska vi veta, att helvetet inte är långt borta. Inte himmelen heller. Förutom att Jesus kan ta sig vart han vill, hur fort som helst, så är inte den andliga världen långt borta. Gud är nära oss. Han ser oss människor och känner oss utan och innan. Guds rike är här, mitt ibland oss och inom oss. Var finns Guds rike på kartan? Både ingenstans och överallt. Guds rike är inte som ett jordiskt rike, med fysisk utsträckning och begränsning. I sådan mening är Guds rike ingenstans. Himmelen är inte en fysisk plats i vårt universum, och ännu mindre någon fysisk plats bortom vårt universum. Nej, himmelen och den andliga verkligheten är som en annan dimension. Gud är överallt. Och hans rike bor i våra hjärtan. Så inte är det långt till Gud och himmelen. På samma sätt behövde inte Kristus resa långt för att ropa ut sin seger i helvetet över djävulen. Det var gjort på ett ögonblick.

Avslutning

Till sist: Jesus har verkligen uppstått. Han blev dödad, men han blev levande igen. Han uppstod. Vi har flera ögonvittnens berättelser om detta, och de berättelserna tål att granskas. De är trovärdiga. Deras berättelser är inga fromma fantasier eller fabler som ska tolkas symboliskt, utan de är skrivna av människor som förstod skillnaden mellan dikt och verklighet, mellan sägner och fakta. Det är därför sankt Paulus säger som han gör i sitt första brev till Korintierna: Om Kristus inte har uppstått, då är vår predikan meningslös och er tro meningslös. - - - Om vi i detta livet sätter vårt hopp - - - till Kristus, och han inte har uppstått, då är vi de mest beklagansvärda av alla människor.

Men nu har Kristus uppstått! Jesus är sann Gud! När vi tror på honom blir våra hjärtan upplysta, så att vi förstår vilket hopp han har kallat oss till och hur rikt på härlighet hans arv är bland de heliga. Allt är lagt under hans fötter, och Han själv kommer till församlingen, som är hans kropp. I nattvarden förenas vi med honom, vi får hans fullhet och han uppfyller allt i alla. Ty Jesus Kristus är uppstånden från de döda och han har stigit ner till helvetet och vunnit seger. Amen.

J Fjellander