Trons tillbedjan och otrons förnekelse

Tro och otro inför den Uppståndne är som tvillingar. Båda föddes samtidigt den första påskmorgonen. Båda har tillgång till samma fakta men går sedan helt skilda vägar. Vilken kontrast är det inte mellan början av vår text – som är en direkt fortsättning på Påskdagens predikotext – och slutet av den! Första delen handlar om tro och tillbedjan och för oss rakt in i uppståndelsens glädje, den andra om raka motsatsen: hårdnackad förnekelse.

Predikan i dag skall handla om dessa två förhållningssätt till den uppståndne Kristus.

1. Trons glädje och tillbedjan

Texten i går slutade med att de två kvinnorna, som båda hette Maria, skyndar bort från graven ”under fruktan och i stor glädje”, för att berätta för lärjungarna om ängelns påskbudskap om Jesus: ”Han är inte här. Han har uppstått, så som han har sagt.” De trodde på ängelns förklaring till den tomma graven.

Texten i dag visar att deras tro strax bekräftas. När de är på väg kommer Jesus själv gående mot dem. Han hälsar dem och talar till dem. De blir djupt tagna och hänförda: påskens glädje väller in över dem. Inför den uppståndne Jesus utför de en skön troshandling. Det står att de ”gick fram och fattade om hans fötter och tillbad honom”. De tvekade inte ett ögonblick om vem han var. Han som kom gående emot dem var Herren själv, hög och tillbedjansvärd.

”Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du tjäna.” Så hade Jesus svarat djävulen, när han frestades av honom i öknen (Matt. 4:10). Tillbedjan av något annat än Gud är avgudadyrkan. Men kvinnorna var inga avgudadyrkare när de föll ned och tillbad den Uppståndne.

Tre gånger nämner Matteus i sitt evangelium tillbedjan av Kristus. Vi har de vise männens knäfall och tillbedjan av barnet i krubban (Matt. 2:11). Vi har dagens text ur Matt. 28 om kvinnornas tillbedjan. I slutet av kapitlet berättas också om att de elva föll ned och tillbad Jesus strax före hans himmelsfärd (v. 17). Och i Johannes evangelium läser vi om hur den tvivlande Tomas möter den uppståndne Jesus och erbjuds att få känna på hålen efter spikarna och efter spjutet som stuckits in hans sida. Men Tomas utnyttjar inte erbjudandet. Han fylls i stället av jublande visshet om att Jesus som var död lever och faller ned och säger: ”Min Herre och min Gud” (Joh. 20:28). Han tillber Jesus.

Uppståndelsen är det stora, avgörande beviset på att Kristus är tillbedjansvärd Gud. ”Hans gudom är nu uppenbar, Liksom en morgonstjärna klar”, sjunger vi i en påskpsalm. Och så är det verkligen. Efter uppståndelsen döljer Jesus inte den gudom som han alltid ägt men tidigare fördolt och för det mesta inte visat. Nu låter han i kraft av sin gudom sin kropp gå genom stängda dörrar, nu visar han sig plötsligt än här, än där. Ja, nu är han ”med kraft bevisad vara Guds Son alltifrån uppståndelsen från de döda”, som aposteln Paulus säger i Rom. 1:4. Han är inte längre Guds Son i svaghet som låter sig bindas och korsfästas. Han är inte längre som under passionstiden: tyst och undergiven ”lik ett lamm som förs bort för att slaktas” (Jes. 53:7). Nu lever han inte i förnedringens utan i upphöjelsens tillstånd.

Det är inte alla förunnat, att få möta den Uppståndne så livs levande att man kan se och ta på honom. Ett antal människor med kvinnorna i spetsen fick göra det under en 40-dagarsperiod mellan uppståndelsen och himmelsfärden. Men det är inte nödvändigt att möta honom så. Till Tomas som haft så svårt att tro sade Jesus: ”Därför att du sett mig, tror du? Saliga är de som tror, fastän de inte ser” (Joh. 20:29). Uppståndelsens faktum är starkt bevisad av många trovärdiga vittnen. Vi har deras vittnesbörd i NT. De är nog. Oss lovar Jesus salighet inte genom att se, inte genom nya tecken och under, utan genom att tro på Skriftens vittnesbörd om uppståndelsen.

Till kvinnorna hade ängeln sagt: ”Gå genast och säg till hans lärjungar att han har uppstått från de döda. Och se, han går före er till Galileen. Där kommer ni att få se honom” (Matt. 28:7). Och så blev det. I gamla välkända trakter, där de så ofta vandrat med honom, fick de umgås med honom igen.

Men ändå var allt inte riktigt som förr. Det fanns något nytt i hans sätt att tilltala dem. Den Uppståndne börjar kalla dem för ”bröder”. Det hade han inte gjort tidigare. Då hade han kallat dem för lärjungar och vänner. Men nu säger han: ”mina bröder”. Redan i denna lilla skiftning i tilltalet antyder Jesus vad påskens evangelium för med sig för dem som tror, nämligen den allra närmaste och innerligaste gemenskap och släktskap med Jesus, Guds Son. Han är deras broder. De är Guds barn med honom, hans bröder och systrar med en och samme Fader. Om Jesu inställning till sina återlösta och troende står det i Hebr. 2:11: ”Han blygs inte att kalla dem bröder.” Allt som skiljer oss från Gud är undanröjt av den korsfäste och uppståndne Frälsaren. Genom tron på honom upptas vi i Guds familj och är Guds heliga barn. Det är det underbara resultatet av Kristi uppståndelse.

Det är förvisso sant, att Jesus inte i första hand kom för att bli tillbedd. Han uppväcktes från de döda ”för vår rättfärdiggörelses skull” (Rom. 4:25), för att vi skulle ta emot honom som syndares rättfärdighet inför Gud. Det var det primära. Men den som tror påskens evangelium och av nåd får vara med om denna rättfärdiggörelse, där den Uppståndne blir vår rättfärdighet inför Gud, kan inte annat än också falla ned inför honom i tacksägelse och tillbedjan. Tillbedjan är alltid den frälsningsmottagande trons naturliga följd. Ur hjärtats djup stiger ropet: ”Min Herre och min Gud!” Och tillbedjan, som är en inre sak, visar sig också i det yttre, i munnens bekännelse och med kroppens språk. Vi får med kvinnorna falla ned inför vår Herre. Vi får göra det med uppsträckta händer, bugningar, knäfall och korstecken. Vi får göra det i vår kammare och i kyrkans gudstjänster – inte minst i den heliga nattvarden, där den Uppståndne kommer till oss i bröd och vin.

Nu lämnar vi denna ljusa del av vår text, som handlar om tro, glädje och tillbedjan av Jesus, och går över och ser vad som händer på fiendesidan. Där möter vi

2. Otrons oro och förnekelse

Vi skall lägga märke till att de gånger Jesus uppenbarar sig för människor, så sker det inte ”för allt folket”, som det stod i dagens epistel (Apg. 10:41). Han visar sig inte för sina fiender och motståndare, inte för översteprästerna och Stora rådets medlemmar, dessa som inte hade velat känna igen honom som Skriftens Messias, trots alla under och tecken han gjort. Varför gjorde han inte det? Det hade väl varit ett bra sätt att riktigt stoppa till munnen på dem och kanske t.o.m. vinna dem för Guds rike! Men nej, Jesus uppenbarade sig inte för dem. Han visste att det inte skulle bita på dem. Även om de blivit överbevisade om att Jesus verkligen uppstått, så hade det inte hjälpt, eftersom de inte ville veta av den frälsning från synd och död som hans uppståndelse predikade. Jesus hade många gånger kallat dem till omvändelse och tro, men ”Ni ville inte”, sade han under tårar mot slutet av sitt liv (Matt. 23:37). Här gällde detsamma som i berättelsen om den rike mannen och Lasarus: ”Lyssnar de inte till Moses och profeterna, kommer de inte heller att bli övertygade ens om någon uppstår från de döda” (Luk. 16:31).

Samtidigt som kvinnorna faller ned och tillber Jesus, samlas översteprästerna och de äldste, dvs. Stora rådet, och lyssnar till vakternas oroande besked. Matteus är den ende som berättar om vad som händer i fiendens högkvarter, när de nås av vakternas skräckslagna rapport om den tomma graven. Han måste ha hört det av någon som var med, kanske av någon av vakterna som senare kom till tro.

De församlade på fiendesidan ställs inför samma fakta som kvinnorna: att graven var tom. Det är intressant att se, att rådsmedlemmarna genast accepterar vakternas vittnesmål. De förstår att det inte är någon uppdiktad historia, utan att de varit med om något som skakat dem djupt.

De hade redan på Långfredagen fruktat att något oönskat kunde hända vid graven och bad därför Pilatus sätta ut vakt vid graven: ”Herre, vi har kommit att tänka på vad den där villoläraren sade, medan han ännu levde: Efter tre dagar skall jag uppstå” (Matt. 27:63). Det är märkligt, att Jesu fiender tagit fasta på Jesus ord och väntade sig något – men lärjungarna satt bakom stängda dörrar, sörjde och väntade sig inget!

Även av fiendesidans nervösa agerande denna morgon kan vi hämta ytterligare stöd för uppståndelsens faktum. Hade de själva ett ögonblick trott på vad de efter vakternas rapport kom överens om att sprida ut, nämligen att lärjungarna hade stulit kroppen, så hade ju det enda raka varit att genast låta polisen göra husrannsakan hemma hos lärjungarna, gripa dem, förhöra dem och få dem att tala om var de gömt kroppen. Men det finns ingen antydan om att något sådant skedde.

Det enda de oroade sig för var att vakternas ursprungliga berättelse skulle komma ut. Då skulle folk tro på Jesus ännu mer än tidigare. Och då, sade de till varandra, ”blir det sista bedrägeriet värre än det första” (Matt. 27:64). Det var detta som med alla medel måste förhindras. Och vad gör de då? De fabricerar en lögn: vakterna skulle säga att lärjungarna kom och stal kroppen medan de sov. Detta var en mycket dålig och ogenomtänkt lögn, framlagd i panik. Vem som helst skulle fråga: Hur i all världen kan ni veta vem tjuven var, om ni sov! De tänkte inte heller på att det skulle framstå som mycket märkligt att hela vaktstyrkan somnat. Vakterna var rädda för påföljder – att somna på sin post var straffbart – men de lugnades med pengar och löften om att det inte skulle bli några efterräkningar, bara de sade vad de blivit tillsagda att säga.

Dessa otrons människor var rädda för den nya och annorlunda frälsningsväg som Jesus förkunnade. De såg med avsky på Jesus som lyfte lagens heliga och frälsande ok från folkets axlar, som förlät skökor och publikaner och lättvindigt upptog dem i Guds rike. Han som låg till bords i syndares hus och lät dåliga kvinnor smörja in hans fötter med dyrbar parfym var en fara för hela den judiska kyrkan. Hans lära, som underkände lagens och gärningarnas väg till Gud, måste stoppas till varje pris.

Otron är sig lik i alla tider. Bakom alla attacker mot uppståndelsetron ligger ett hårdnackat motstånd mot påskens evangelium om Frälsaren ”som fullgjorde vad vi borde och blev vår rättfärdighet”. För den stolta och omvända människan är det kränkande. Hon vill inte veta av någon annan rättfärdighet än den hon själv gjort sig förtjänt av. Så länge det förhåller sig så, bekämpar hon tron på Jesus som Guds Son, död och uppstånden för hela världen.

”Vandringen med den Uppståndne” är annandagens överskrift. Denna vandring sker i otrons värld, där vi, likt Jesus och hans lärjungar, antastas, förföljs och bekämpas med lögner och onda beskyllningar. Det måste vi alltid vara beredda på. Det är i själva verket ett tecken på att Jesus lever och verkar. Det kommer han att göra till tidens slut. Hur trängd och ansatt hans kyrka än är, så skall den inte gå under. Jesus säger: ”helvetets portar skall inte få makt över henne” (Matt. 16:18). Men kring otrons människor skall dessa portar sluta sig för evig, såvida de inte vaknar upp i tid, ser sin synd, vänder om och tror på den levande Frälsaren som besegrat synden och döden och upphävt all fördömelse.

Gud give oss alla som nu firat påsk nåd att bevara korsets och uppståndelsens evangelium i våra hjärtan, så att vi lever i trons glädje och tillbedjan och dagligen vandrar med den Uppståndne. Med honom går vi mot ljuset, mot det eviga livet och mot vår och alla trognas härliga uppståndelse. Amen.

S Bergman (2005)

[^]