Jesus vår uppståndne Herre och broder

Vår text idag för den tredje årgången är en direkt fortsättning på det vi hörde i predikotexten igår, hur Maria från Magdala och den andra Maria gick för att besöka graven. Nu var de färdiga, de hade fått möta ängeln som förkunnade Jesu uppståndelse och som instruerade dem att gå till hans lärjungar för att berätta detta. Nu var de på väg hemåt för att göra det. Och än så länge hade de inte mött Jesus, utan bara hans änglar.

Jesus är vår Herre

Så är Påskdagen dagen då vi firar Jesu uppståndelse och gudomlighet och hans höga majestät. Det är verkligen i sin ordning! Jesus är Gud, han är den högste, och han har uppstått. Vi bekänner och firar det varje söndag och helgdag i laudamus: Ty du är allena helig, du är allena Herre, du är allena den högste, Jesus Kristus och med den nicenska trosbekännelsens ord: som på tredje dagen har uppstått, efter skrifterna.

Idag på Annandag Påsk går vi vidare i påskens händelser, idag ser vi i texterna hur Jesus själv möter lärjungarna. Detta är ett lika viktigt firningsämne, för om vi människor inte möter Jesus får vi ju ingen glädje av honom. Det är sant och riktigt och ett under att Jesus uppstått med sin fysiska, verkliga kropp, men detta faktum i sig hjälper oss inte om vi inte själva möter Jesus och får en sann tro på honom.

Var är då Jesus? Hur möter man honom? Hur får man en sann tro på honom? Svaret på dessa frågor är på sitt vis enkelt: I Ordet och sakramenten. I gudstjänsten. Guds Ord ger oss tron på Jesus Kristus. Guds Ord ger oss nåd och förlåtelse. Guds Ord verkar i sakramenten.

Kanske tänker du att du inte vet om talet om Jesus är sant. I så fall bör du fråga din präst om varför man ska tro på Jesus och hålla Bibeln för sann.

Eller kanske tänker du: Ja, det där kan väl vara sant, men jag känner ju ingenting. Jag har ingen frälsningsupplevelse.

Men då vill jag säga till dig, att den frågan är fel ställd. Vi måste söka Jesus där han finns, annars hittar vi honom inte. Att rikta ficklampan mot sig själv och sina känslor, det ger ingenting, det hjälper oss inte, vi får ingen visshet av det. Ser vi på oss själva för att finna en sann tro, så blir resultatet torftigt. Tron på Jesus är inte en känsla, tron sitter djupare.

Jesus har dött för dina, ja för alla människors synder. Han har besegrat döden och uppstått för din skull. Så står det i Bibeln. Tror du detta, då är du kristen, oavsett om du känner något eller inte.

Så ser vi idag hur kvinnorna på sin väg bort från graven får möta den Uppståndne själv. Och han ger dem samma uppdrag som de redan fått av ängeln, att lärjungarna ska gå till Galileen och möta honom där.

När kvinnorna möter den Uppståndne faller de ner och tillber honom. Det är en riktig hållning. Vi vördar Jesus, vi ärar Jesus, vi hyllar Jesus. Allt detta är uttryck för vår tillbedjan, men vörda, ära och hylla kan vi också göra med avseende på människor. Här är en skillnad. Om Gud använder vi också ordet ”tillbe”, ett ord som vi bara använder om Gud.

Det rätta är att tillbe Jesus, och det var det kvinnorna gjorde. Endast Gud ska vi tillbe. Som Jesus sade när han frestades av djävulen: Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du tjäna. (Luk. 4:8) Och som Mose sade till judafolket sedan de fått Guds lag och Gamla förbundet instiftats: Ni skall inte göra er några avgudar och inte resa upp åt er någon avbild eller stod och inte heller i ert land sätta upp några stenar med inhuggna bilder för att tillbe dem. Ty jag är Herren, er Gud. (3 Mos. 26:1)

Var ska vi då tillbe Gud? Det kan vi göra var vi än är. Men särskilt är vår gudstjänst platsen att möta Jesus, den Uppståndne, och att tillbe honom. Så är vår högmässa tillbedjan. Vi använder olika ord som uttryck för vår tillbedjan av Gud. Till exempel tillber vi Gud i prefationen: Ja, sannerligen är det tillbörligt, rätt och saligt, att vi alltid och allestädes tackar och lovar dig, allsmäktige Fader, helige Gud, genom Jesus Kristus, vår Herre.

I kyrkan möter de kristtrogna den levande Jesus. Vi kommer till kyrkan, tillber honom och faller ner inför honom. Han avvisar inte vår hyllning, ty han är Gud.

Att möta Gud är något så fruktansvärt att vi egentligen inte kan stå ut med det, men som vi hörde på Långfredagen, så har Jesus avvänt och stillat Guds vrede. Kvinnorna föll ner för Jesus och tillbad honom under bävan, men han tar emot dem och reser dem upp. Så handlar han också med oss: Han som är så högt över oss, han kommer till oss och ger oss sin frid och förlåtelse och säger till oss som till kvinnorna i dagens text: Var inte förskräckta! Och så sänder han kvinnorna att vittna om hans uppståndelse, och det får vi också göra.

Jesus är vår broder

Här i vår text ser vi också Jesu välvilliga förhållningssätt till sina lärjungar, han kallar dem nämligen för bröder. Det vanligaste ordet i sankt Matteus evangelium för de kristna är lärjungar. Att vara en lärjunge är att sitta vid mästarens fötter och lyssna och lära. Det är tydligt att lärjungar är under sin mästare. Så småningom, när de vandrat med Jesus länge, säger han till sina lärjungar: Den som är störst bland er skall vara de andras tjänare. (Matt. 23:11) Så när man kommit längre i den kristna tron, längre på lärjungens väg, då blir man en tjänare, alltid beredd att hjälpa dem som behöver det. Då har man så att säga kommit ännu en bit ännu längre ner i status. Men på den första Skärtorsdagens kväll sade Jesus till lärjungarna: Jag kallar er inte längre tjänare, eftersom tjänaren inte vet vad hans herre gör. Vänner kallar jag er, ty allt vad jag har hört av min Fader har jag låtit er veta. (Joh. 15:15)

Och nu, efter sin uppståndelse, kallar Jesus lärjungarna för bröder. Vi är bröder med varandra och till och med bröder med Jesus. Vi har samme Far, vi är födda av Gud. Detta kristna brödraskap är sedan mycket tydligt i Nya Testamentet, det finns där som en röd tråd. Vi är alla bröder, och idag på Annandag Påsk ska vi särskilt tänka på att Jesus är vår broder.

Otron om den tomma graven

För dem som inte mött Jesus är den tomma graven ett mysterium, en gåta. Så är det idag, och så har det alltid varit. Man förstår inte den tomma graven. Ofta struntar man nog fullständigt i den, men om man blir varse den, behöver man någon slags förklaring. Men utan tron på Jesus tillgriper man mänskliga förklaringsgrunder. Man behöver helt enkelt en bortförklaring.

Att ha en ursäkt och undanflykt för den tomma graven, det startade, som evangelisten berättar, direkt från allra första början. De som inte tror på Jesus måste ju värja sig mot den tomma gravens vittnesbörd. Sist i kapitlet före vår text, läser vi om hur översteprästerna och fariseerna gick till Pilatus och utbad sig en vaktstyrka av romerska soldater som skulle bevaka graven, så att det inte skulle kunna inträffa något: Herre, vi har kommit att tänka på vad den där villoläraren sade, medan han ännu levde: ’Efter tre dagar skall jag uppstå.’ Ge därför befallning om att graven blir säkert stängd fram till tredje dagen, så att hans lärjungar inte kommer och stjäl hans kropp och sedan säger till folket att han har uppstått från de döda. (Matt. 27:63f.)

Så genomförde de sin plan att förneka uppståndelsen. Det fick bara inte hända att Jesus skulle uppstå. De ville inte tro på Jesus, de hade bestämt sig för att inte lämna möjligheten öppen att han hade rätt, att han är Guds Son, som kommit ned från himmelen för att ge världen liv. Trots att soldaterna kom och rapporterade att graven var tom, så tog de kategoriskt och hårdnackat avstånd från Guds frälsning. Översteprästerna och de äldste mutade soldaterna att förneka uppståndelsen, för att i stället påstå att lärjungarna skulle ha stulit Jesu kropp.

Här ser vi att uppståndelsen är som en vattendelare. Om Jesus inte har uppstått, då är kristendomen en bluff. Men om Jesus har uppstått, så är han Guds Son. Då finns det frälsning och evigt liv i hans Ord.

Jesus visade sig efter sin uppståndelse för lärjungarna. Vi hörde idag i vår text om det. Påståendet att lärjungarna skulle ha stulit Jesu kropp, är en mycket dålig bortförklaring. Skulle lärjungarna ha stulit Jesu kropp bara för att få lida martyrdöden? Frivilligt gå i döden för en bluff? Nej, det gör ingen. Går i döden utan att någon tvingar en, det gör man bara för det som man är övertygad om, för det som är sant och riktigt.

Som Jesus lät hälsa genom kvinnorna, så kom han till Galileen. Alla apostlar och många andra lärjungar fick möta Jesus där. Idag kommer Jesus till oss i sitt Ord och i sin nattvard. Må vi alla möta honom och tro på honom. Amen.

J Fjellander

[^]