Har du mig kär?

För några söndagar sedan talade vi om hur Jesus förutsade Simon Petrus trefaldiga förnekelse av honom. Satan hade begärt att få sålla denne lärjunge som vete, men Jesus sade att han bett för honom, att hans tro inte skulle bli om intet (Luk. 22:31-34). Petrus bedyrade att det aldrig skulle ske, men vi vet hur det gick.

I dagens text har vi den andra akten och upplösningen på Petrusdramat. Tidigt en vacker vårmorgon vid Gennesarets sjö uppenbarar sig den Uppståndne för Petrus och några andra lärjungar som höll på att fiska. Efter att ha ätit frukost med nyfångad fisk, vänder sig Jesus till Petrus och frågar: ”Simon, älskar du mig … Har du mig kär?” Denna fråga är också hans fråga till oss här i dag. Vi har nyss firat glad påsk och jublat i härliga påskpsalmer över att Kristus har uppstått från de döda och vunnit seger över synden, döden och helvetet. Nu kommer den Uppståndne till dig och mig en tid efter, precis som till Petrus i texten, och frågar: ”Har du mig kär?” Hur är det med din påsktro, nu när den stora påskhelgen är över?

En kristen, värd namnet, har Herren Jesus kär, så kär att han blir oumbärlig, så kär att man inte kan leva utan honom, så kär att man är beredd att offra allt hellre än att förlora honom. Men det är fullt möjligt att kalla sig kristen, ja t.o.m. en bibel- och bekännelsetrogen kristen utan att ha Herren kär. Paulus varnade församlingen i Korint för den möjligheten. I slutet av sitt första brev till denna församling skriver han: ”Om någon inte har Herren kär, så vare han förbannad” (1 Kor. 16:22). Han bedrar sig med en falsk tro och står under Guds vrede. Utan kärlek till Frälsaren finns det ingen välsignelse, ingen frid med Gud, inget rätt kristet liv, ingen uppståndelse och inget evigt liv efter döden hur god kristen man än anser sig vara.

”Har du mig kär?” är således en viktig och rannsakande fråga. Låt oss i dag, med hjälp av fallet Petrus, pröva oss själva och vårt svar på den frågan.

1. Det är ingen lätt fråga att svara på

Det var det definitivt inte för Petrus. Han vred sig som en mask under den. Det står, att han blev bedrövad över att Jesus för tredje gången frågade honom: ”Har du mig kär?” Det blev värre och värre för varje gång Jesus ställde frågan. Varför det? Därför att dåligt samvete och skuldkänslor stökade till det för honom. Minnet av vad som hände på natten, när han följt efter sin tillfångatagne Mästare och stod och värmde sig vid kolelden på översteprästens gård, vaknade till liv igen. Han hade ju dyrt och heligt lovat att aldrig svika sin Mästare. ”Även om alla andra överger dig, skall jag inte göra det”, hade han sagt (Mark. 14:29). Och han menade det. Han älskade verkligen sin Mästare. Och ändå, efter bara några timmar, hade han tre gånger med allt starkare ord avsvurit sig all kännedom om Jesus. Det hade bara behövts en lite misstänksam fråga från en tjänsteflicka för att utlösa den rädsla och skräck som fick honom på fall. Detta var det skamligaste ögonblicket i hans liv.

Det gjorde ont varje gång Jesus rörde vid denna ömma punkt. De tre gånger upprepade frågorna är en tydlig anspelning på hans trefaldiga förnekelse. Särskilt plågsamt var det när Jesus första gången frågade: ”Simon, Johannes son, älskar du mig mer än dessa?” De andra, bortsett från Johannes, hade skrämda flytt och skingrats när Jesus greps, men de hade inte förnekat Jesus. Det hade Petrus gjort, han som av Jesus fått tillnamnet Kefas, som betyder klippa. Nu var han ingen klippa utan den ömkligaste figuren av dem alla.

Jesus gör det inte lätt för sin lärjunge. Han låter honom, schavottera inför de andra, stå med skammen av att inte ha hållit vad han så dyrt lovat. Petrus kunde denna morgon inte ens se på elden och glöden, där de nyfångade fiskarna grillades till frukost, utan att bli påmind om den gången han stod och värmde sig vid kolelden på översteprästens gård och fick frågan: ”Visst är också du en av dem?” (Matt. 26:23). Han plågas av Jesu fråga och säger uppgivet: ”Herre, du vet allting.” Det är som ville han säga: ”Varför frågar du, när du vet allt?”

Ja, varför pinar Jesus sin lärjunge med sina frågor? Han vet ju hur illa Petrus fallit. Men han visste också att Petrus hade ångrat sig djupt. Vid tredje förnekelsen hade Jesus, då tuppen gol, vänt sig om och sett på sin lärjunge, som då hade gått ut och gråtit bittert. Och Petrus kom plötsligt ihåg vad Jesus sagt sista kvällen: ”Innan tuppen gal i natt skall du tre gånger förneka mig.” Jesus hade också sagt: ”Jag har bett för dig att din tro inte skall bli om intet” Denna morgon ville Jesus visa de andra lärjungarna att hans bön hade gått i uppfyllelse, visa att Simon Petrus nu var en annan än tidigare.

Petrus svar på Jesu frågor visar att han lärt sig mycket om sig själv under de sista dagarnas sorg och molande värk i hjärtat. Jesus frågade de två första gångerna: ”Älskar du mig?” Älska är ett starkt ord. Tidigare hade Petrus varit de starka och självsäkra ordens man. Nu svarar han lågmält och med ett ödmjukare ordval: ”Ja, Herre, du vet att jag har dig kär.” Tredje och sista gången anpassar sig Jesus till Petrus ordval och frågar: ”Har du mig kär?” Nu visste Petrus hur feg och svag han var i sig själv. Bedrövad svarar han: ”Herre, du vet allt. Du vet att jag har dig kär.” Det är en omvänd syndares svar.

När Jesus ställer frågan till oss: ”Älskar du mig?” eller ”Har du mig kär?” har inte heller vi alltid så lätt att svara ett rakt och ärligt ja. Det tar emot att säga att vi älskar Jesus, när vi tänker på de gånger vi svikit honom och inte varit trogna som vi borde. Också vi har i ord och handling förnekat honom, och det mer än en gång. Fega och undanglidande svar frestas även vi till, inte minst i starkt kristendomsfientliga tider. Vår iver att rädda vårt eget skinn kan få oss att leva dubbelliv: bli sådana som säger ett och gör ett annat, bli sådana som är fromma i kyrkan på söndagarna, men låter annars just ingen märka att vi är kristna. När Jesus i dag kommer med sin fråga: ”Har du mig kär?” kanske en del minnen väcks till liv. Ett dåligt samvete gör det svårt att uppriktigt svara ja på hans fråga.

För att kunna göra det måste vi få en annan utgångspunkt än våra synder och skamliga minnen. Därför säger vi för det andra i dag:

2. Endast i tro på påskens evangelium blir ditt svar ett ärligt ja

Frälsarens kärlek var det avgörande i Petrus omvändelse. Han fick efter denna morgon på Gennesarets strand Jesus kär på ett nytt och mycket starkare sätt än tidigare.

Petrus hade lovat att gå i döden för Jesus. Nu förstod han att det var Jesus som hade gått i döden för honom. Tidigare hade han varit upptagen av vad han själv kunde göra för Jesus, ja, han trodde sig t.o.m. kunna hjälpa och rädda Jesus. Nu fick han uppleva motsatsen: att det var han som blev hjälpt och räddad av Jesus.

Jesus kom till världen för att dö till försoning för alla syndare, också för lärjungar som Petrus, som svikit rejält. Jesus dog för syndare och uppstod med syndernas förlåtelse för dem, för att de skulle bli rättfärdiggjorda och förlösta till ett nytt liv genom tron på påskens evangelium. Petrus övermodiga tro på sig själv och sin kärlek hade inte hållit. I farans stund hade allt rasat ihop som ett korthus. Nu förstod han att det enda pålitliga och säkra i hans liv var Jesu kärlek till honom, inte hans till Jesus.

Besegrad av denna kärlek – som han sett en skymt av redan i Jesu sorgsna blick på honom när tuppen gol – kunde han inte annat än svara ja på frågan: ”Har du mig kär?” Han kom till samma insikt som aposteln Johannes ger uttryck för i sitt första brev: ”Kärleken består inte i att vi har älskat Gud utan i att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder” (1 Joh. 4:10).

Men det som allra mest överbevisade Petrus om Jesu kärlek var att han efter varje svidande fråga, som han ödmjukt svarar ja på, får ett uppdrag av Jesus: ”För mina lamm på bete ... Var en herde för mina får ... För mina får på bete.” Med dessa ord återupprättar Jesus Petrus och återinsätter honom som hans apostel och språkrör. Det bekräftade för Petrus bortom allt tvivel att han verkligen var förlåten, att hans syndafall var försonat och utplånat. Han, förnekaren, utsågs till herde och biskop för fåren i Kristi kyrka på jorden! Det var ofattbart.

Vi kan förundras över att Jesus vågade lämna så viktiga uppgifter åt Petrus, som visat sig vara så opålitlig i kritiska ögonblick. Hur kunde han göra det? Jo, därför att Gud är sådan, att när han förlåter, förlåter han helt och fullt och inte ofullkomligt som vi gör. Vi har svårt att glömma och svårt att ge en syndare fullt förtroende igen, även om han är ångerfull. Men när Gud förlåter låter han det gamla vara förgånget, utraderat, utplånat och glömt. Han behandlar oss som om våra brott och synder aldrig hade begåtts. Den nåd och förlåtelse som Petrus här fick kunde han aldrig glömma. Han fick Jesus kär som aldrig förr.

”Har du mig kär?” Ingen kan svara ett uppriktigt ja utan tro på Kristi kärlek och det oförtjänta nådens evangelium som han på tredje dagen trädde ut ur graven med och nu i ord och sakrament räcker åt botfärdiga syndare. På denna tro på påskens evangelium följer alltid kärlek till Jesus. Till synderskan i Simons hus, hon som smorde Jesu huvud med olja och hans fötter med balsam, sade han: ”Hon har fått förlåtelse för sina många synder. Det är därför hon visar så stor kärlek” (Luk. 7:47). Detsamma säger han om Petrus, om dig och om alla andra syndare som fått Frälsaren kär för hans överflödande förlåtelses skull. Detta är också förutsättningen för det vi till sist skall säga några ord om.

3. Den som har Herren kär följer honom i liv och död

Två gånger efter den trefaldiga upprättelsen säger Jesus till Petrus: ”Följ mig!” Första gången gör han det, i samband med att han talar om för Petrus hur han skulle dö: ”När du blir äldre, skall du sträcka ut dina händer och en annan skall spänna bältet om dig och leda dig dit du inte vill.” Jesus talar om för Petrus, att denne skulle ”förhärliga Gud” med sin död. Han skulle lida martyrdöden. Mot den bakgrunden säger Jesus sitt första: ”Följ mig!” Och det gjorde Petrus intill döden. Han skulle aldrig mer förneka sin Mästare, kosta vad det kosta ville. Enligt traditionen blev han korsfäst på ett upp och nervänt kors under kejsar Neros förföljelser i Rom i mitten av 60-talet. In det sista vittnade han om sin Herre och Mästare.

Har du Herren kär och öppet bekänner dig till honom och hans ord måste också du vara beredd på att vägen går ”dit du inte vill”. I Ikonium, Lystra och Antiokia grundade Paulus församlingar under hans första missionsresa i nuvarande Turkiet. Där fanns det kristna som efter ett tag fann att tillvaron för dem blev mycket farligare och besvärligare än vad de tänkt sig. Deras tro började vackla. En del avföll från tron på Jesus. När Paulus och Barnabas efter ett tag kom på återbesök, står det att de ”styrkte lärjungarna och uppmanade dem att förbli i tron. De sade att vi måste gå genom många lidanden för att komma in i Guds rike” (Apg. 14:22).

Att ha Herren kär och följa honom är inte så lätt och behagligt som vi skulle vilja. Är du en bekännande kristen får du helt visst möta problem. Du kan bli ensam och utstött. Du får många emot dig, kanske t.o.m. dina närmaste. Dem du älskar drar sig undan. Jesus för dig ”dit du inte vill”, till kors och lidande för hans skull. Du tröstas inte med att du skall få slippa, men väl med löftet att Herren hjälper dig igenom. Som Gud sade till Israels fromma på Jesajas tid, så säger han till dig som har honom kär: ”Frukta inte, ty jag har återlöst dig, jag har kallat dig vid namn, du är min. Om du än måste gå genom vatten, är jag med dig … Om du än måste gå genom eld, skall du inte bli svedd … (Jes. 43:2-3). Kort sagt: Herren, tar dig igenom.

Den andra gången Jesus säger ”Följ mig!” till Petrus är när denne undrar hur hans käre vän och kollega, aposteln Johannes, skulle sluta sina dagar. Skulle han också bli martyr? Jesus svarar honom: ”Om jag vill att han skall vara kvar till dess jag kommer, vad rör det dig? Följ du mig!” Dessa ord ledde senare till ett rykte om att Johannes aldrig skulle dö. Men Johannes, som skrivit vår text, vill avliva den myten. Därför påpekar han, att det hade Jesus inte sagt. På frågan om hur det skulle gå för Johannes, fick Petrus kort och gott svaret, att det skulle han inte lägga sig i. Det viktiga var att han själv följde Jesus.

Alla som är trogna till slutet förhärligar Gud med sin död, vare sig de blir martyrer eller inte. De slutar i himlen hos Gud. Vi skall inte spekulera i vilket slut den ene eller andre får. Det enda vi skall bry oss om är att vi har Herren kär och lyssnar till hans ord: ”Följ du mig!” Det betyder: Börja med dig själv. Låt påskens evangelium, att Kristus har dött och uppstått för dig, uppväcka din tro och kärlek. Gå sedan ut och visa i ord och handling bland dem du har omkring dig att du har Herren kär. Håll ut med det så förhärligar du Gud både med ditt liv och med din död.

Ditt förhärligande sköter Gud om. ”För dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa” (Rom. 8:28). Så blev det för Petrus, och så blir det för alla syndare som vänder om till Herren. Har du honom kär, slutar allt väl. Amen.

S Bergman (2014)

[^]