Målet och vägen dit

Denna söndag är hemlängtans söndag. Den vill rikta våra tankar mot himlen. Som kristna lever vi i världen och har viktiga uppgifter här, men vi får inte glömma vad vi hörde i dagens epistel: ”Här har vi inte någon stad som består ... vi söker den stad som skall komma” (Hebr. 13:14). Aposteln Paulus säger: ”Vi har vårt medborgarskap i himlen” (Fil. 3:20), i det himmelska Jerusalem. Där har vi vårt rätta hem, och dit är vi på väg. Detta mål får vi inte förlora ur sikte genom bli alltför hemmastadda här.

Vår text är hämtad ur Jesu avskedssamtal med sina lärjungar på skärtorsdagskvällen. Jesus talar om sin bortgång, att han skall gå till Fadern. Tomas säger då: ”Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?” Det är enkel logik: först när man vet varthän man ska, kan man fundera över hur man kommer dit. Detta ger oss i ämnet för vår predikan i dag: Målet och vägen dit.

1. Målet är inte jorden utan himlen

Jesus talar om himlen som sin Faders hus. ”I min Faders hus finns många rum”, säger han till lärjungarna. Där finns rum inte bara för Jesu lärjungar utan för alla människor i alla tider. Genom sin död och uppståndelse har Jesus berett alla rum. Det betyder inte att alla kommer dit, men rum finns för alla och alla kallas till himlens glädje. Jesus har således ett bestämt mål för våra liv och en stark längtan efter att vi skall nå dit. I sin översteprästerliga förbön för sina lärjungar ber Jesus: ”Fader, jag vill att där jag är, där skall också de som du har gett mig vara med mig, så att de får se min härlighet” (Joh. 17:24). Det är vad Jesus längtar efter. Men vad längtar vi efter? Är hans längtan också vår längtan?

Himlens härlighet och glädje är så stor att den är ofattbar för oss. Den beskrivs i Bibeln i bilder och liknelser för att vi skall få en aning om hur det är i himlen. Men ändå är verkligheten långt större och härligare än vad något bildspråk kan uttrycka. Det handlar, som aposteln säger, om ”vad ögat inte har sett och örat inte hört och människohjärtat inte kunnat ana, vad Gud har berett åt dem som älskar honom” (1 Kor. 2:9).

I vår text talar Jesus om himlen som sin ”Faders hus”. Han liknar den vid ett gott och tryggt hem. Det är en enkel och vardagsnära bild. Alla hem här på jorden är inte goda och trygga platser. Det finns många trasiga och splittrade hem, hem som inte alls liknar himlen utan snarare helvetet. Ändå har de flesta en uppfattning om hur de skulle vilja att ett gott hem var: en plats där man är trygg och älskad, där man hör ihop och alltid finns för varandra.

Men våra jordiska hem är sköra gemenskaper. De varar bara en tid. Förr eller senare bryts gemenskapen upp. Döden kommer som en objuden gäst till alla hem och rycker bort den ene efter den andre. Föräldrar dör. Också barn och unga kan dö.

Vad kommer sedan, efter döden? Det är en fråga som alltid har sysselsatt oss människor och alltid kommer att göra det. Förr var människor ofta mycket oroliga för hur livet efter detta skulle bli. Här i västerlandet fanns det en djupt rotad övertygelse om att själen var odödlig, att livet efter döden antingen var gott eller ont och att det fanns en yttersta dom. Den övertygelsen är inte lika vanlig i dag. Man oroar sig inte särskilt mycket för livet efter detta. Finns det en himmel och en god Gud, så kommer väl de flesta dit, tänker många. I vår tid anser man sig inte längre behöva vara rädd för yttersta domen och eviga straff. Det är bara sådant som kyrkan förr skrämde folk med. Alltfler tror i stället att döden är ett totalt utslocknande, att man helt enkelt slutar att existera, och att det således inte finns något slutmål på andra sidan, vare sig ont eller gott.

När man tror så, blir detta livet det enda som återstår. Människor i dag är existentialister – det är livet här och nu som gäller. Man lever bara en gång, och därför gäller det att ta vara på livet. De flesta är fortfarande rädda för döden, men mest för att den innebär en förlust av livet här och nu, av tillvaron på jorden som man älskar och biter sig fast vid trots allt elände som finns i världen.

Men Guds Ord kommer även i vår tid och stör människan i hennes funderingar och tankar om livet och döden. Döden är inte slutet på allt. Den är inte ett totalt utslocknande. Den fanns i början inte med som en naturlig del i skapelsen. Den kom som en följd av människans uppror mot livets Gud. Aposteln säger: ”Genom en enda människa kom synden in i världen och genom synden döden” (Rom. 5:12). Den är ett straff. Men straffet består inte i att vi bara dör och försvinner ut i tomma intet. Det är mycket allvarligare än så. Det står: ”Det är bestämt om människan att hon en gång skall dö och sedan dömas” (Hebr. 9:27).

Vi är skapade med moraliskt ansvar för våra liv. Just därför skall vi dömas. Till skillnad från djuren har vi ett samvete och kan brottas med frågor om vad som är moraliskt rätt och fel. Även hedningar gör det. Deras samveten vittnar om att Guds lag ”är skriven i deras hjärtan”, säger Paulus (Rom. 2:15). På yttersta dagen kommer den fulla sanningen om oss och våra liv fram i ljuset, allt det där skamliga som vi här försökt gömma undan, förtränga och förneka. Då skall vi dömas, inte efter våra sovande samvetens avtrubbade lag, utan efter Guds lag i all dess skärpa, den lag som säger: ”Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd” (Matt. 22:37). Gör du det kan du omöjligen älska något jordiskt mer än Gud, du kan inte heller ge någon en elak blick, tala illa om någon, ljuga, vara avundsjuk eller ge efter för minsta ond lust. Allt sådant är oförenligt med kärleken till Gud, det första och största budet. Om inte förr så uppenbaras på domens dag sanningen om oss själva. Då avslöjas allt ont hos oss och alla de orena motiv och krafter som drivit oss. Vad blir då vårt öde? Har vårt mål bara varit jorden går vi evigt förlorade. Det finns ingen himmel för dem som inte älskar Gud. Jesus har inte berett rum i himlen för de onda. Den som är ond får inte bo hos Gud (Ps. 5:5). Skall vi bo hos Gud måste en förändring först ske med oss.

Därför är det oändligt viktigt att vi redan här i tiden låter oss dömas av Guds lag och att våra samveten väcks till liv och förskräcker oss så att vi vänder om till Gud som ”vill att alla människor skall bli frälsta och komma till insikt om sanningen” (1 Tim. 2:4). Vilken sanning? Sanningen om vägen till Gud.

2. Jesus Kristus är vägen till målet

Han talade med sina lärjungar om att han skulle gå bort. ”Vart jag går, det vet ni. Den vägen vet ni”, sade han. Men Tomas förstod inte vad det var för väg Jesus talade om. Ändå hade Jesus flera gånger talat om det. Jesus väg var att via sitt lidande, sin död och uppståndelse återvända till sin Fader i himlen. Innan han lämnade världen skulle han först på detta sätt slutföra sin uppgift att öppna vägen till himlen och bereda rum för syndare. Det skulle han göra genom att bära och försona deras synder och uppstå med förlåtelse och liv och salighet för dem.

Jesu väg till himlen är vår väg dit, när vi vandrar i tro på vad han gjort för oss. Han är syndares väg till Gud, vilket Jesus kraftigt framhåller i sitt svar till Tomas. Han säger: ”Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” Varken för Tomas eller för de andra lärjungarna fanns det någon annan väg till Gud än Jesus. Och för oss finns inte heller någon annan väg.

Synden skiljer alltid Gud och människor åt. Den blockerar alltid vägen till Gud. Men Jesus har kommit och blivit både vägen och den öppna dörren in till Gud. Han har tagit bort synden och därmed också brutit av udden på döden som ett evigt straff. Han har uppstått från de döda, rättfärdig i syndares ställe. Han har blivit ”HERREN vår rättfärdighet” (Jer. 26:3). I honom är vi goda och rättfärdiga inför Gud. Vi har rum i himlen. Och i tro på det sjunger vi ut vår påskglädje: ”Du död, var är din seger? Du död, var är din udd?” Nu har synd och död inte längre sista ordet. Segraren Jesus tvingar döden att bli en port till livet.

Lägg märke till, att Jesus talar om sig själv i bestämd form som vägen, sanningen och livet. Han är inte en väg bland många, utan den enda vägen. Han är inte heller en del av vägen som ger oss bra start i början och sedan lämnar oss att klara resten själva. Nej, han är hela vägen från början och ända fram till det himmelska målet. Han ger oss i evangelium fritt och för intet allt: det hela och fulla livet med Gud.

”Ingen kommer till Fadern utom genom mig” – det är ett av de mest stötande ord som finns i Bibeln. Vi lever i mångtrons tider, då människor i den mån de tror att Gud finns gärna vill tro att det finns många vägar till honom, ja, att varje människa kan finna sin egen speciella väg. En del använder Jesu ord i dagens text: ”I min Faders hus finns många rum” som ett stöd för att många, eller rent av alla vägar, alla religioner och all sorts gudstro leder till himlen. I himlen finns det rum för alla riktningar, säger man. Men så är det inte. Vägen är en enda: Jesus, död och uppstånden för oss. ”Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” I himlen finns inte olika läror och riktningar. Alla är fullkomligt ett i Kristus, alla sjunger samstämmigt Lammets lov.

Skall vi till himlen, måste vi böja oss för vad Gud har uppenbarat genom Jesus. Vi måste förkasta våra egna vägar, överge våra egna föreställningar, för de leder aldrig till målet. ”Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg”, säger profeten Jesaja (Jes. 53:6). Det enda vi förmår är att gå vilse. Så förstörda och förblindade har vi blivit av synden.

Denna sanning om oss själva uppenbarar Guds Ord för oss för att vi skall se Jesus och dras till honom som vår enda väg till Gud.

3. När vi vet vägen, så låt oss vandra mot målet

Två saker som hör till vandringen nämner Jesus i vår text. Det första är att vandringen sker i tro. Flera gånger uppmanar oss Jesus med starka och bevekande ord att tro: ”Låt inte era hjärtan oroas. Tro på Gud och tro på mig … Tro mig: jag är i Fadern och Fadern är i mig. Om ni inte kan tro det, så tro för gärningarnas skull.” Vi ser att när Jesus talar om tro, så talar han aldrig om tro på våra egna gärningar och förtjänster. Han talar alltid om tro på hans gärningar, på allt vad han har gjort för oss och räcker oss i evangelium. Och att tro är inget annat än att höra hans ord, ta emot och förtrösta på det som en orubblig gudomlig sanning.

Detta är den tro som skapar sann hemlängtan. Varför det? Därför att det är Jesus och inte vi som gör vägen och målet visst och säkert. Han låter det skimra för våra ögon. Han ger oss kraft till tro under vandringen vid Ordets och sakramentens rastplatser på vägen. Där förvissas vi om att vi för hans skull är på rätt väg och att de himmelska rummen väntar på oss. Så går vi, som psalmisten säger, ”från kraft till kraft” tills vi träder fram inför Gud på Sion, den himmelska staden (Ps. 84:8).

Det andra som hör till vandringen är att vi får vara med och göra Jesus gärningar på jorden. Han uppmuntrar oss till det i dag med några märkliga ord. Han säger: ”Den som tror på mig skall utföra de gärningar som jag gör, och större än dessa skall han göra, ty jag går till Fadern.” Vad menar han med det? Hur kan kristna göra större gärningar än Jesus själv? Han gjorde vad ingen annan kunde göra: dö i syndares ställe och vinna förlåtelse och evigt liv åt dem. Det finns inget större för oss än detta. Men Jesus talar här inte om det utan om större gärningar i ett annat avseende. Det handlar om något som han själv påbörjade men under sin tid på jorden men som skulle ske i långt större omfattning efter hans hemgång till Fadern, nämligen att påskens evangelium fördes ut till hela världen.

Dessa gärningar har Jesus överlämnat åt sin kyrka, åt dig och mig som vill vara kristna, att utföra. Han är mycket angelägen om att det heliga evangeliet skall nå ut och bli mottaget i tro inte bara av oss utan också av andra. Han vill att hans död och uppståndelse bär mycket frukt. I dessa ”större gärningar” får vi delta, var och en med sin förmåga. Det sker när vi i ord och handling bekänner Kristus för andra och visar på honom som är vägen, sanningen och livet. Det sker inte utan bedrövelse och lidande, för världen vill inte veta av Jesus som enda vägen. Han själv stöttes ut och dödades utanför den heliga staden. Vi måste gå ut till Jesus ”utanför lägret och bära hans smälek”, som det står i dagens epistel (Hebr. 13:13). Låt oss inte skrämmas till tystnad av världens hot och hån utan frimodigt peka på Jesus som vägen till Gud. Då gör vi Jesu gärningar i förvissning om att Gud än i dag gör under med människors barn och låter vilsna syndare finna vägen som leder till målet. Amen.

S Bergman (2008)

[^]