Den Himlafarne är värd all vår tillbedjan

I dag firar vi slutet av Jesu tillvaro på jorden, den som började med att Guds Son blev inkarnerad, blev människa med kött och blod som vi, och avslutades med hans himmelsfärd. I vår text står det om lärjungarna, när de såg sin Herre och Mästare lyftas upp inför deras ögon och försvinna in i en molnsky: ”De tillbad honom och vände tillbaka till Jerusalem i stor glädje. Och de var alltid i templet och prisade Gud.”

Himmelsfärden blev ett märkligt avsked. När man tar farväl av någon som man älskar mycket, brukar man vara ledsen och gråta. Men här var lärjungarna uppfyllda av stor glädje. De visste att det inte var något vanligt farväl. Jesus hade tidigare tröstat dem och sagt: ”Jag skall inte lämna er faderlösa, jag skall komma till er” (Joh. 14:18). Han skulle efter sin himmelsfärd vara med dem på ett nytt och annorlunda sätt än under hans tid på jorden. Men det skulle inte vara mindre välsignat. Snarare mer.

De föll ned och tillbad honom som sin Herre och Gud. Tillbedjan är en akt av tro, vördnad och stor hängivenhet. Den riktas mot Gud för allt vad han är och betyder för oss. Jesus är Guds Son, Herren, och han är värd all vår tillbedjan. Under sin tid på jorden hindrade han aldrig någon att falla ner och tillbe honom. Han tillbads vid flera olika tillfällen även före himmelsfärden. Redan när han kom till jorden tillbads han av de vise männen. Han tillbads också av lärjungarna i båten efter att ha stillat stormen: de tillbad honom och sade: ”Du är verkligen Guds Son” (Matt. 14:33). Om den blindfödde som blev botad av Jesus står det: ”Och han tillbad honom” (Joh. 9:38).

Djävulen vill få oss att dyrka avgudar, att tillbe människor och dyrka oss själva och ge oss hän åt allt möjligt ont som är till vårt fördärv. Det finns både människor och saker som vill behärska oss och ha vår tillbedjan. Men Jesus allena är värd den. Om detta säger vi i dag följande.

1. Den Himlafarne skall vi tillbe som sann Gud och människa

När Jesus trädde in i himmelen efter sin vistelse på jorden hyllades han som en segrande kung. I den stora, messianska psaltarpsalmen psalmen 110, som citeras på många ställen i NT, får vi en glimt av vad som skedde i den himmelska världen vid hans återkomst. Det är en kröningsfest som målas upp för oss. David säger ”HERREN sade till min Herre” dvs. Fadern sade till Sonen: ”Sätt dig på min högra sida, till dess att jag har lagt dina fiender som en fotapall under dina fötter” (Ps. 110:1). Och Jesus sätter sig på tronen på Faderns högra sida.

Men den som nu sitter på den tronen är inte riktigt densamme som den som en gång lämnade himmelen för att komma till oss. Då var han inte människa. Men det är han nu: han som sätter sig tronen har en människas kropp, en kropp som avlades av den Helige Ande, som föddes och närdes av jungfrun Maria, pinades under Pontius Pilatus, korsfästes, dog och blev begraven och som sedan uppstod på tredje dagen. Det är han, den människoblivne, som vid inträdet i himlen kröns som en evig allsmäktig konung. Det är just om denne Jesus av kött och blod som det står att ”Gud upphöjt honom över allting och gett honom namnet över alla namn” (Fil. 2:8-9).

Att Jesus sitter på Guds högra sida betyder inte att han sitter där på en lite mindre tron än Faderns. ”På högra sidan” betyder i bibliskt språkbruk detsamma som att vara jämställd. Jesus som sitter på högra sidan är alltså jämställd med Fadern. Han har samma gudomsmakt härlighet och strålglans som han. ”De är lika i ära och evigt majestät”, står det i den athanasianska trosbekännelsen. Också Jesu mänskliga natur kröns denna dag i sin förening med gudomen för evigt med gudomens alla egenskaper utan några som helst begränsningar.

Som sann Gud och sann människa regerar han nu med all makt i himmelen och på jorden. Detta påminde han lärjungarna om i missionsbefallningen strax innan han for upp: ”Jag har fått all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar … Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut” (Matt. 28:18-20). Uppfyllda av dessa löftesord tillbad de honom vid himmelsfärden och när de var i templet och prisade Gud.

Han som sitter på tronen vakar särskilt över sin kyrka på jorden. Han är med alla troende alla dagar, med dig och mig som tror, för att vi skall följa honom efter och få möta honom i härligheten. Ja, han styr och bevarar sin kyrka på ett långt mäktigare sätt från tronen, än när han vandrade på jorden. Då var hans uppgift begränsad av tiden och rummet. Det är den inte nu. Han är med de sina var de än är.

De första kristna hämtade stor tröst av detta att Jesus som sann Gud och sann människa satt på tronen. De tackade i sina böner ofta Kristus just för att han var den allsmäktige konungen: ”Framför allt tackar vi dig för att du är mäktig”, står det i en från fornkyrkan bevarad gudstjänstbön från 100-talet. Hans makt var deras stora tröst i de mycket svåra förföljelsetider som de levde i. Också vi behöver i vår svåra tid trösten att han har makten. Vi får falla ned i tro och tillbedjan, och med alla himmelens änglar och helgon prisa honom som sitter på tronen och som lovat och sagt om kyrkan, att ”helvetets portar skall inte få makt över henne” (Matt. 16:18). Hur än djävulen och världen rasar mot hans kyrka, skall den inte gå under.

Det finns ytterligare en anledning att tillbe honom som sitter på tronen.

2. Den Himlafarne skall vi tillbe som vår store överstepräst

En överstepräst hade i gamla förbundet två huvuduppgifter: att offra och att vara förebedjare. I Hebréerbrevet talas det mycket och ingående om Jesus som överstepräst. Där står det: ”Då vi nu har en stor överstepräst, Jesus, Guds Son, som har stigit upp genom himlarna, så låt oss hålla fast vid vår bekännelse” (Hebr. 4:14).

På Golgata blev Jesus översteprästen som frambar sig själv som ett evigt offer för människosläktets alla synder. Han var en mycket märklig överstepräst, som var både präst som offrade och offerlamm som offrades. Ingen annan överstepräst har någonsin kunnat offra sig själv till försoning för andras synder. Men han kunde det, och han gjorde det. Han blev ”Guds lamm, som tar bort världens synd” (Joh. 1:29).

När Jesus trädde in i himmelen hälsades han av änglar stående i djupa led och ljudet av himmelska jubelbasuner. Han togs emot som den store översteprästen, människosläktets återlösare och befriare. Han hälsades med orden: ”Du är en präst till evig tid efter Melki-Sedeks sätt”, som det står i den 110:e psalmen. Melki-Sedek, som betyder rättfärdighetens kung, var en märklig kung och präst i Salem (gamla namnet på Jerusalem) på Abrahams tid, som bar ut bröd och vin till Abraham och välsignade honom när han kom tillbaka efter en seger över fiender som hotat staden. Liksom Melki-Sedek välsignade Abraham, välsignar rättfärdighetens kung Jesus från det himmelska Jerusalem sin kyrka.

När Jesus med upplyfta och välsignande händer höjdes från marken, såg lärjungarna märkena efter spikarna i hans händer. Och det allra sista de såg var samma typ märken på undersidan av hans fötter. Allt påminde dem om hans heliga offerdöd i syndares ställe. Från hans välsignande händer strömmade försoningens och rättfärdiggörelsens välsignelser ner över dem. Och under dessa välsignade händer får också vi leva med Guds frid i våra hjärtan mitt i en värld full av ondska och ofrid.

Synden drev oss människor ut ur paradiset och stängde himlen för oss. Men himmelsfärden predikar om den öppnade himmelen, inte bara för Jesus, utan för alla som tar sin tillflykt till honom. Du som i tro och tillbedjan förblir under hans välsignande händer skall helt visst följa honom efter och själv få vara med om en salig himmelsfärd.

Kristus som vår store överstepräst i himmelen är den högsta och största anledningen för oss att tillbe honom. Vi får falla ner inför Jesus och likt den forne tvivlaren Thomas bekänna med stor glädje: ”Min Herre och min Gud!” Också detta var en akt av tillbedjan (Joh. 20:28). ”Tvivla inte utan tro!” sade Jesus till honom, och så säger han till oss i dag.

Vad gör den tillbedjansvärde Kristus som överstepräst i himlen? Han offrar inte längre. Det behövs inte. Hans offer på Golgata var ett fullkomligt offer en gång för alla. I stället fullgör han översteprästens andra stora uppgift, nämligen att vara förebedjare för de sina på jorden. Det står att ”han lever alltid för att mana gott för dem” (Hebr. 7:25). Han träder ständigt upp till vårt försvar, särskilt när vi anfäktas och plågas av syndafall och misslyckanden. Aposteln Johannes säger: ”Om någon syndar, har vi en som för vår talan inför Fadern – Jesus Kristus som är rättfärdig. Han är försoningen för våra synder, och inte bara för våra utan också för hela världens” (1 Joh. 2:1-2).

För alla troende är det en stor och härlig tröst att ha en sådan överstepräst. Ja, han är värd all vår tillbedjan, tacksamhet och lovsång. ”HERREN är min starkhet och lovsång, han blev min frälsning”, sjöng Mose och Israels barn efter räddningen genom Röda havet undan farao och hans här (2 Mos. 15:2). Så skall vi sjunga och tillbe honom som räddar oss igenom alla de faror vi möter på vår vandring till det himmelska Kanaan.

3. Den Himlafarne och tillbedjansvärde möter vi i Ordet och sakramenten

Strax innan Jesus skildes från lärjungarna och lyftes upp sade han: ”Och se, jag skall sända över er vad min Fader har utlovat. Men ni skall stanna här i staden, tills ni har blivit beklädda med kraft från höjden.” Det var pingstens andeutgjutelse han syftade på. Apostlarna skulle fyllas av Andens kraft, så att de kunde förmedla Jesu ord rätt och låta det komma ut i hela världen.

Den himlafarne är kyrkans högste styresman. Han har inte bara verkat att vi får det apostoliska ordet utan kallar och insätter också präster som predikar och rätt utlägger detta ord, varigenom han verkar omvändelse och tro på evangelium. Det står: ”Han steg upp i höjden, han tog fångar och gav människor gåvor ... han gav några till apostlar, andra till profeter, andra till evangelister och andra till herdar och lärare” (Ef. 4:8, 11). Han instiftade, kort sagt, prästämbetet i apostlarnas efterföljd. Genom Ordets och sakramentsförvaltningens ämbete låter han sin välsignelse strömma ner över oss syndare. Han föder oss på nytt genom dopets vatten. Han befriar våra skuldtyngda hjärtan i biktens avlösning. Och i nattvardens under, där bröd och vin välsignas av hans egna ord och blir hans heliga kropp och blod till syndernas förlåtelse, ger han oss det allra kraftigaste bevis på att vi är återlösta, tillhör Gud och har vårt medborgarskap i himlen. Han är sannerligen värd all vår tillbedjan.

Så styr och uppehåller den Himlafarne sin kyrka genom Ordets och sakramentsförvaltningens ämbete här på jorden ända till den yttersta dagen. Och vi får nu göra precis som lärjungarna i vår text: falla ner i tro och tillbedjan och prisa den Himlafarne Sonen i kyrkan, där han är mitt ibland oss. Där lyfter han sina välsignade händer över oss och håller oss uppe tills det är dags för vår egen himmelsfärd. Amen.

S Bergman

[^]