Jesu himmelsfärd

Vår text idag, är avslutningen av Lukas evangelium. Ingen av evangelisterna talar så tydligt och detaljerat som Lukas om Kristi himmelsfärd. Himmelsfärden var det sista som hände med Jesus när han vandrade på jorden. I fyrtio dagar hade han låtit sig ses av apostlarna och talat med dem om Guds rike, säger Lukas i inledningen till Apostlagärningarna, som dagens evangelietext är hämtad från.

Lukas sista kapitel, det tjugofjärde, som vår text är ifrån, handlar om uppståndelsen och det som hände sedan innan Jesus for till himmelen. En annan av händelserna som Lukas berättar om där, är hur Jesus kom till emmausvandrarna. Det hörde vi på annandag påsk. I apostlagärningarna säger Lukas att det var under fyrtio dagar som Jesus visade sig, men i evangeliet finns det liksom ingen tideräkning efter uppståndelsedagen. Det ser nästan ut som om allt hände på en enda dag. I berättelsen om emmausvandrarna finns flera tidshänvisningar, att händelsen ägde rum på uppståndelsedagen, på söndagen och att det var tredje dagen sedan Jesus led och dog. Efter berättelsen om emmausvandrarna finns inga tidsangivelser i texten, utan de två följande händelserna följer utan att någon tid anges. Hade vi haft bara evangelietexten hade vi trott att allt hände på samma dag.

Denna första dag, uppståndelsedagen, är teologiskt viktig, ty med uppståndelsen började en ny tidsålder, den sista tidsåldern. All tid sedan syndafallet var en förberedelsetid till Jesu uppståndelse. Nu kom den nya tiden. I och med uppståndelsens dag, då emmauslärjungarna kände igen den uppståndne Jesus som undervisade dem och bröt brödet med dem, lever lärjungarna i en ny tidsålder, den yttersta tiden, som är en början av himmelen. Och i himmelen finns ju ingen tid, utan där råder evigheten.

Jesus for till himmelen, säger vi. Men vart for Jesus egentligen? Varför for Jesus? Den större frågan är förstås varför Jesus for till himmelen och vad det betyder för oss kristna. Men låt oss börja med frågan om vart Jesus for.

Vart for Jesus?

Vart tog Jesus vägen? Det står att han blev upptagen till himlen. Var ligger himlen någonstans? Vi kanske säger någon gång att himlen är där Gud bor. Men var är det då? Var ligger det någonstans? När vi sjunger rörelsesånger så pekar vi uppåt himmelen när vi sjunger om Gud. Bor Gud ovan molnen?

På engelska blir det här litet lättare. Det svenska ordet himmel kan motsvaras nämligen av två engelska ord, heaven och sky. Sky, det är den himmel vi ser med våra ögon, där molnen svävar. Heaven, det är där Gud bor. Så, himlen, där Gud bor, är så att säga inte ”någonstans”, för andra halvan av ordet, det vill säga ”-stans”, betyder ”plats”, och himlen är inte en plats i vår jordiska mening. Det var alltså inte så att Jesus försvann med hjälp av ett supersnabbt rymdskepp som tog honom utanför vårt universum till ett annat ställe. För det finns inga platser utanför universum. Universum är världsalltet. Så när vi säger att Jesus blev upptagen till himlen betyder det att Jesus med sin kropp lämnade den jordiska tillvaron och övergick till den himmelska existensformen, där det inte finns tid och rum.

Är Jesus långt borta då? Nej, inte alls. Som vi sa är Jesus inte på en plats, långt borta. Det är tvärtom, Jesus är inte på en plats, men Jesus är ändå nära. Just därför att han inte är på en plats, kan Jesus vara nära. Jesus är överallt där Gud är, Jesus är ju Gud. Och Gud är inte bunden av tid och rum. Gud är inte skapad, inte en del av skapelsen, men ändå är Gud närvarande överallt i skapelsen. Som David säger i den 139:e psalmen Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand… Tar jag morgonrodnadens vingar, gör jag mig en boning ytterst i havet, skall också där din hand leda mig och din högra hand fatta mig.

Så när Jesus for till himlen kom han inte längre bort ifrån oss, utan han kom närmare oss med sin mänskliga natur, sin kropp. Han kom längre bort från lärjungarna i Israel, men kom närmare sin kyrka över hela jorden. Och det leder oss över till nästa fråga:

Varför for Jesus?

Början av vår text berör anledningen till att Jesus for till himlen: Och se, jag skall sända er vad min Fader har lovat. Den som skulle sändas är ju den Helige Ande. Så ser vi hur de tre personerna i gudomen är sammanflätade. Sonen sänder Anden som Fadern lovat.

Sedan Jesus farit till himmelen, sände han alltså den Helige Ande till kyrkan. Det skedde tio dagar senare, på den första pingstdagen. Meningen med Andens sändande framgår strax före vår text. Där står det: Omvändelse och syndernas förlåtelse skall predikas i Messias namn för alla folk, med början i Jerusalem.

Jesus hade vandrat runt med lärjungarna i Israel under nästan tre års tid. Nu var det dags för nästa fas, att budskapet skulle ut till hela världen, till alla folk, med början i Jerusalem. Det är därför som Anden sänds, och för att Anden skulle sändas for Jesus till himmelen.

Sist i Matteus evangelium står missionsbefallningen, den kan ni alla utantill. Här hos Lukas står nästan samma sak som hos Matteus, fast litet annorlunda formulerat. Jesus har fått all makt i himmelen och på jorden, står det hos Matteus. Hos Lukas står det att Jesus är Messias enligt skrifterna. Både hos Matteus och hos Lukas står det att apostlarna tillbad honom. Hos Matteus står det att apostlarna skulle gå ut och göra alla folk till lärjungar, hos Lukas står det att omvändelse och syndernas förlåtelse ska predikas för alla folk. Men Lukas skriver också att apostlarna göra det. Det framgår av nästa mening, som förklarar hur det ska gå till att omvändelse och syndernas förlåtelse ska predikas för alla folk: Ni är själva vittnen om detta. Apostlarna var vittnen till vad Jesus lärt och vad han gjort, hans många under. Att vara vittne för Jesus, betyder här att vara apostel, det hänger ihop. Så när en apostel efter Judas Iskariot skulle utses, och detta skedde bara någon dag efter himmelsfärden, sade Petrus: Därför måste en av de män som var med oss under hela den tid Herren Jesus gick in och ut ibland oss… en av dem måste tillsammans med oss vara ett vittne om hans uppståndelse. (Apg. 1:21f.) Så ser vi hur apostlarna var vittnen till Jesu verksamhet, det vill säga de var med och såg den, och de var sedan som apostlar vittnen om Jesu verksamhet, de förkunnade hans evangelium.

Måste Jesus fara till himmelen för att Anden skulle kunna sändas, kanske någon tänker. Var det nödvändigt? Man kan absolut ställa sig den frågan. Självklart ifrågasätter en kristen aldrig Jesu handlande, för Herren Jesus vet alltid bäst, men vi kan alltid försöka förstå honom bättre, för att tränga djupare in i texten. I det här fallet verkar svaret helt enkelt vara att Jesus ville ha det på detta sätt, att han med sin kropp lämnade jorden för att komma tillbaka genom sin Helige Ande. På det viset är han ju med oss kristna, överallt hela jorden runt. Genom att han for till himmelen med sin kropp är han nu närvarande överallt, även med sin mänskliga natur.

Särskilt är Jesus närvarande i sin kyrka. I missionsbefallningen lovar Jesus apostlarna att han ska vara med dem och deras efterföljare alla dagar intill tidens slut. Dessa ord nämns inte uttryckligen av Lukas, men där står att Jesus välsignade dem. Hans närvaro bland apostlarna och efter dem prästerna är förvisso en stor välsignelse.

Om välsignelse

Har vi förresten tänkt närmare på vad välsignelse innebär? Guds välsignelse är Guds godhet i handling, genom vilken en rikedom av allt gott strömmar ned till oss från honom, som är all godhets källa. Det är Gud själv som ger välsignelsen kraft och innehåll.

Många olika saker kan vara Guds välsignelse. Välsignelsen är en gåva med ett verkligt innehåll. Det måste inte vara andligt innehåll i välsignelse, ibland har en välsignelse jordiskt innehåll. Till exempel i skapelsen, där Gud gav människorna själva livet. Det står i Bibelns första kapitel: Gud välsignade människorna [Adam och Eva] och sade till dem: "Var fruktsamma och föröka er och uppfyll jorden! (1 Mos. 1:27) Och i femte Mosebok beskriver Mose de välsignelser som ska komma över judarna om de följer Guds bud: Herren skall ge dig överflöd av allt gott - barn, avkomma från boskapen och gröda på marken - i det land som Herren med ed har lovat dina fäder att ge dig. (5 Mos. 28:11)

Detta var i gamla förbundet. Var det bara då som Guds välsignelse innebar jordiska gåvor? Nej, det är fortfarande så, att alla goda gåvor är välsignelser från Gud. Både jordiska och andliga gåvor.

När vi människor välsignar andra människor, då är det en välönskan, en bön. Som Paulus skriver till romarna: Välsigna dem som förföljer er, välsigna och förbanna inte. (Rom. 12:14) Det innebär att vi ska önska också våra fiender gott, och vi ska be för dem. Särskilt bör vi be för deras omvändelse till den sanna tron.

Vi människor kan faktiskt välsigna Gud också. Inte så att vi önskar Gud något gott, ty han är ju själv all godhets källa, så han saknar ingenting. När vi välsignar Gud innebär det att vi prisar honom. Som David säger i psalmen: Jag vill alltid välsigna Herren, hans lov skall ständigt vara i min mun. (Ps. 34:2) På grekiska heter verbet välsigna eulogéō (εὐλογέω). Det används i vår text om att Jesus välsignade apostlarna. Och sist står det Och de var alltid i templet och prisade Gud. Det ord som där översatts med prisa är samma ord, och det kunde alltså lika gärna ha översatts Och de var alltid i templet och välsignade Gud. Där man fått Guds välsignelse, där prisar man Gud och välsignar honom.

Hur är det då med välsignelsen som vi använder i vår gudstjänst? Den som kallas den aronitiska välsignelsen eftersom Gud bjöd Aron och hans söner att använda den när de välsignade Israels folk. Ja, den är inte någon slags trollformel som har magisk verkan, nej, nytta av välsignelse får bara den som tror. Det heter ju: Böj era hjärtan till Gud och tag emot välsignelsen. Tittar man bara på orden och formuleringen ser det ut som att det skulle vara en allmän välönskan människor emellan. Men eftersom det är Gud själv som handlar genom prästen, Gud gör det som prästen gör på Guds befallning, ska vi se på den som en Guds handling. Det är Gud själv som välsignar oss. Låt oss inte förakta Guds ord och gudstjänsten. Där talar Gud själv till oss minst lika verkligt som han talade till Abraham.

När Gud välsignar, då ger han verkligen något. Tänk till exempel på hur Jesus tog emot barnen man bar fram till honom. Han tog upp dem i famnen och välsignade dem, står det. (Mark. 10:16) När han välsignade dem gav han dem Guds rike. När Jesus välsignade barnen var innehållet inte bara en önskan, något i stil med: Jag hoppas ni ska få det bra, barn, utan när Jesus välsignade barnen gav han dem verkligen något, han gav dem del i Guds rike. Och tänk på vad Gud sade till Abraham: I dig skall alla släkter på jorden bli välsignade. (1 Mos. 12:3) Här i båda dessa ställen talas det om den allra största välsignelsen, frälsningen, gemenskapen med Gud. Och vi kan också tänka på Paulus ord om nattvarden: Välsignelsens bägare som vi välsignar, är den inte gemenskap med Kristi blod? (1 Kor. 10:16)

Så låt oss göra som de första kristna, låt oss vara i Guds hus tillsammans med våra bröder. I gudstjänsten får vi möta Gud och vi får Guds välsignelse. Jesus är där två eller tre är församlade i hans namn, och han är i välsignelsens kalk.

Avslutning

Lukas skriver att Jesus skildes från lärjungarna medan han välsignade dem. Markus omnämner himmelsfärden med dessa ord: Sedan Herren Jesus hade talat till dem, blev han upptagen till himlen och satte sig på Guds högra sida. (Mark. 16:19) Även sedan Jesus kom till himmelen fortsätter han att verka för sin kyrka. Det var därför han for till himmelen, för att mana gott för sina bröder. Paulus skriver till romarna om hur Jesus dog, uppstod och for till himlen: Kristus Jesus är den som har dött, ja, än mer, den som har blivit uppväckt och som sitter på Guds högra sida och ber för oss. (Rom. 8:34) Amen.

J Fjellander

[^]