Den sanna enheten

Vår text är hämtad från Jesu översteprästerliga förbön som han bad kvällen före sin död. I den ber Jesus för apostlarna och alla dem som genom deras ord kommer till tro. Han ber ”att de alla skall vara ett … för att världen skall tro att du sänt mig”. Dessa ord har flitigt citerats av den moderna ekumenikens företrädare som menar att den synliga enheten med gemensamt gudstjänstfirande är viktigare än att man är överens i läran.

Under paroller som att”kristendom är inte lära utan liv” och ”lärorna åtskiljer, men livet förenar” har denna form av ekumenik vuxit och blomstrat under de sista hundra åren. I dag har det gått så långt att man är öppen för ekumenik även med andra religioner. Tron att de större religionerna i världen i grund och botten dyrkar samme Gud breder ut sig.

Men resultatet av dessa enhetssträvanden har inte blivit att världen i ökad utsträckning kommit till tro på Jesus – inte i biblisk mening, så att man tror att Jesus är sann Gud och sann människa och världens ende Frälsare. Det har i stället lett till att kristendomen reducerats till ett inomvärldsligt budskap om kärlek, medmänsklighet och kamp mot orättvisor i världen, sådant som alla bejakar och världen prisar. Vad Jesus sade om sitt rike, att det inte var ”av den här världen” (Joh. 18:36), har förvandlats till sin motsats. Målet är inte längre den eviga härligheten hos Gud utan det goda livet på jorden.

Det var helt visst inte något sådant Jesus hade i tankarna, när han bad för de sina att de skulle vara ett. Han bad för alla kristnas enhet i trohet mot hans ord förmedlat av apostlarna, ”för dem som genom deras ord kommer att tro på mig”.

”Kristus och Anden” är denna söndags rubrik. Med apostlarnas ord om Jesus kallar Anden oss och alla i världen till omvändelse och tro. Så skapas kyrkan där syndare förenas med Gud och med varandra i en och samma tro. Det var denna kristna enhet på Ordets grund som Jesus bad om i sin översteprästeliga förbön. Om den säger vi idag följande.

1.   Den sanna enheten är de kristnas osynliga enhet med Gud genom tron på evangelium

Jesus säger i sin bön för lärjungarna: ”Jag helgar mig för dem, för att de skall vara helgade i sanningen.” Helga sig betyder egentligen rena sig från synd för att utföra helig tjänst åt Gud. Gamla förbundets präster var syndiga människor, som enligt Mose lag måste renas innan de skulle tjänstgöra inför den Helige i templet. Något sådant helgande behövde inte Jesus, för han var utan synd. När han talar om att helga sig tänker han på sitt nära förestående lidande, då han i vårt ställe skulle bära och sona vår och alla människors synd. På korset var han inte utan synd. Då var han en syndare men det var våra synder han bar. Genom att dö i vårt ställe vann han rening, förlåtelse och nytt liv åt oss alla. Han uppstod på tredje dagen rättfärdig, fri från våra synder, för att vi genom tron skulle få del av denna hans seger över synd och död genom dopet och tron. Så förs vi genom Anden till Gud och förenas i en innerlig enhet och gemenskap med honom.

Jesus använder starka ord om denna enhet med Gud, som hans saliggörande offer på Golgata skänker oss. Han ber för sina lärjungar: ”att de alla skall vara ett, och att såsom du, Fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss”. Han ber inte att de en gång skall bli ett som Bibel 2000 felaktigt översätter det. Han ber att de ”skall vara ett” – vara det nu och alltid. Jesus liknar de troendes gemenskap och enhet med Gud vid hans eget förhållande till Fadern: ”de skall vara ett, liksom vi är ett: jag i dem och du i mig”. Vi lyfts genom tron in i Gud och får del av Jesu goda förhållande till Fadern. Vi blir med honom Guds söner och döttrar, älskade som Jesus själv. Och inte nog med det: Gud drar sig inte för komma in i oss och bo i våra hjärtan: vi blir tempel åt Fadern, Sonen och den Helige Ande! Så blir vi genom tron på Kristi heliga evangelium ett med Gud: han i oss och vi i honom. Det är en oförtjänt och ofattbar stor ära som bevisas oss syndare.

Denna vertikala enhet leder till en horisontell enhet. Därför säger vi för det andra i dag:

2.   Den sanna enheten är också de kristnas osynliga enhet med varandra

Samma tro på honom och syndernas förlåtelse som förenar kristna med Gud förenar dem med varandra. Som kristna är vi alla grenar i det sanna vinträdet Jesus (Joh. 15:5). Aposteln Paulus använder en annan bild för de kristnas enhet med Gud och varandra. Han talar, särskilt i Efesierbrevet, om kyrkan som Kristi kropp: ”Kristus är församlingens huvud – han som är Frälsare för sin kropp” Han är huvudet och vi kristna är hans lemmar. (Ef. 5:23, 30).

Också för den horisontala enheten kristna emellan ber Jesus i sin stora översteprästerliga förbön. Och det är en bön som är hörd ända från början. De troende skall inte bli ett med varandra någon gång i framtiden genom någon slags ekumenisk process. De är det redan genom tron på Kristi evangelium: Alla sanna kristna är ett och har alltid varit det. Jesu bön går således inte i uppfyllelse efter två tusen år i form av en synlig och imponerande ekumenisk världskyrka som bygger på ett annat evangelium och en annan Jesus än den som träder fram i apostlarnas ord.

Kan vi med våra ögon se denna enhet mellan kristna? Nej det kan vi inte. För det är bara Gud som kan se in i människors hjärtan och se var den finns. ”Herren känner de sina”, står det (2 Tim. 2:19). Han ensam känner den osynliga kyrkans gränser. Vi skall inte försöka leka Gud och utforska det som hör honom till.

Men hur kan vi då känna igen andra kristna som äger den underbara enheten med Gud? Det enda vi kan göra är att gå efter vad andra med sina munnar säger och bekänner. Och det är just vad Jesus ber oss att göra. Han frågade en gång lärjungarna vad folket trodde om honom. De talade om det för honom. Sedan vände han sig till dem själva och frågade: ”Vem säger då ni att jag är?” (Matt. 16:15). Så skall vi också fråga efter andras bekännelse. Vi kan fråga: ”Vad säger du om Jesus, vad tror du om honom? Vem är han och vad betyder han för dig?”

Det är gott att träffa på sådana som oreserverat bekänner att de tror på Kristus som Guds Son, död och uppstånden för deras salighets skull. Men vi kan också träffa på sådana som på ett mer allmänt och svävande sätt bekänner sig till Jesus i någon mening. Det är det ganska många som gör, även bland dem som sällan eller aldrig går i kyrkan. Därför behöver vi ibland gå vidare och fråga: ”Men vad tror du om Jesus?” Då kan vi få olika svar, t.ex. att Jesus säger många bra saker på det moraliska området. Valda stycken av Jesu levnadsregler i Bergspredikan tycker många är fina och efterföljansvärda, men ofta skyndar de sig att påpeka att de inte alls tror på det där att han skulle vara Guds Son som offrat sig för våra synder. Då har vi en bekännelse, men till en annan Jesus än den som Bibeln talar om. Vi skall således döma efter vad vi hör och ser. Bekänner människor tro på Bibelns Jesus och hans försoning, går i kyrkan och lever som kristna, då skall vi hålla dem för kristna även om de inte i alla stycken har kommit till klarhet i den kristna läran.

Kristna finns i alla kyrkor, både i renläriga och i villfarande kyrkor, där trots allt så mycket av Guds Ord finns kvar att en syndare kan bli frälst. Men det betyder inte att vi utan vidare firar gudstjänst och nattvard tillsammans med alla som vi kan anta är kristna. Därför säger vi för det tredje i dag:

3.   Den sanna enhetens utesluter all tillbedjan tillsammans med villfarelse

I versen strax före vår text (v. 17) ber han för apostlarna att de skall bli bevarade i tron på Guds Ord: ”Helga dem i sanningen, ditt ord är sanning” Det är en vers som den moderna ekumeniken aldrig citerar, för man tror inte att det finns en gång för alla given sanning. Sanningen utvecklas och växlar därför från tid till tid, menar man. Men bakom detta vackra språk döljer sig öppenhet för villfarelse och tankar om att människor blir frälsta på andra vägar än genom tro på apostlarnas ord som Jesus bad för.

Jesus talar inte om någon sanning i utveckling. Lägg märke till hur starkt han uttrycker sig. Han säger inte bara att Ordet är sant. Han säger inte att det är en sanning bland andra. Han använder ett substantiv i bestämd form. Hans ord är sanningen, gjutet i ett enda stycke, fritt från allt vad lögn heter. Sanningen är den hela och oföränderliga sanningen om vägen till salighet och kristet liv ”som en gång för alla har överlämnats åt de heliga” (Jud. 1:3). Den enhet som Jesus ber för består klart och tydligt i att kristna förblir i hans ord genom apostlarna, förblir i sanningen som förenat dem med Gud och firar gudstjänst i en och samma tro på hans ord.

Många menar nu att det för kristen enhet räcker att man är överens i tron på själva evangeliet om tron på Jesus, Guds Son, som burit och försonat all världens synd. I övriga saker, som rör t.ex. dop och nattvard behöver man inte vara helt överens. Men så är det inte. Allt vad Gud i sitt Ord befaller oss att tro och göra är viktigt för oss i det kristna livet. Jesus har gett sin kyrka befallning att lära de döpta ”att hålla allt vad jag har befallt er” (Matt. 28:20). Vi ser klart att han och hela NT varnar skarpt för varje avvikelse från hans ord och lära. ”Akta er för de falska profeterna som kommer till er klädda som får men i sitt inre är rovlystna vargar” (Matt. 7:15). Vi får inte låta oss luras av den vackra förklädnaden och de fagra orden utan fråga måste oss: Säger de verkligen vad Jesus och Skriften säger?

Varför varnar Jesus så kraftigt för falska profeter? Han gör det för att han är oändligt rädd om fåren. Han vet hur farlig villfarelsen är. Den kommer från djävulen och börjar ofta så nätt och försiktigt i periferin men arbetar sig stadigt in mot centrum, mot det heliga evangeliet. Kommer lögnen in i sanningen så blir snart allt förgiftat. Den tar över mer och mer, och fåren vänjer sig mer och mer och accepterar större och större avvikelser från Ordet. Många blir till sist vargens byte. Så går det när sanning och lögn blandas och ges samma rätt att beträda kyrkans predikstol.

Över allt i NT bjuds de kristna att förbli i Kristi ord och fly allt som strider mot det. Jesus säger att fåren, som följer den gode Herden, flyr när de hör främmande röster (Joh. 10:5). Kyrkor som tillåter att sanning blandas med lögn skall vi inte tillhöra och inte fira gudstjänst och nattvard med.

Jesus visste att hans ord skulle bli motsagt och bekämpat, förvrängt och förvridet av många. Satan har från början fört krig mot Guds Ord och han gör det i dag mer frenetiskt än någonsin. Det är i detta perspektiv Jesus så innerligt bad för sin kyrka, att hon envist och enigt står fast vid hans ord. Hon har att kämpa trons goda kamp ända till tidens slut och i den yttersta tiden blir den hårdare och svårare än någonsin.

När vi håller på denna bibliska lära om kyrkogemenskap som både fornkyrkan och reformationstiden höll på, möts vi av hat och motstånd från världen och världsanpassade kyrkor. Vi beskylls för att vara trångsynta och kärlekslösa. Ändå handlar Jesu och NT:s bud att fly all villfarelse om kärlek och omsorg om fåren. Han vill inte att någon skall gå förlorade och uppslukas av vargen. Han har sina kristna också i kätterska samfund, men han vill inte att de skall vara där och leva farligt. Så är också vår vägran att fira gudstjänst med främmande tro ett kärlekens vittnesbörd till andra kristna om att Jesus och NT visar oss till något annat än att stå kvar i villfarande kyrkor. Jesus lär oss att under världens hån och förakt fira gudstjänst ”i ande och sanning” (Joh. 4:24) omslutna av hans mäktiga förbön om enhet i tron.

4.   Den av Jesus verkade enheten låter världen höra sanningens ord

Världen kommer inte till tro om man undanhåller den Kristi ord eller ängsligt anpassar hans lära efter folkviljan. En kyrka som inte förkunnar apostlarnas ord rent och klart bedrar världen. Men Jesus älskar världen. Han ber ju att vi skall vara ett ”för att världen skall tro att du har sänt mig”.

En kyrka som står fast vid sin bekännelse till Bibelns Jesus har mycket större slagkraft än en kyrka som ständigt ändrar sig och vänder kappan efter vinden. Enhet kring Kristus och hans ord i kyrkan är således en stor och viktig sak inte bara för oss utan också för världen. Det är bara en kyrka som är trogen Kristi ord som kan föra människor till en sann och frälsande tro. Om vi sätter vårt ljus under skäppan älskar vi inte våra medmänniskor. Men sätter vi ljuset på ljusstaken älskar vi dem med Kristi kärlek. Vi inbjuder dem att höra det ord som är ”Ande och liv” (Joh. 6:63) och har kraft i sig att frälsa och ge nytt liv.

Må vi därför be Gud om nåd att leva i sann kristen enhet med Gud och med varandra och vittna för världen både med våra ord och med våra gärningar. Ty Jesus håller sin kyrka kvar här i världen och låter henne stå under sin starka översteprästerliga förbön, just för att världens människor skall få höra sanningen, komma till tro på evangelium och komma in i Guds rike, precis som vi själva har fått göra. Vi är inte bättre än andra. Vi har inget att berömma oss av, annat än att Gud av stor nåd har låtit sitt ord komma till oss och med sin Ande bevarat och behållit oss hos Jesus i den enda rätta tron. Amen.

S Bergman (2014)

[^]