Sanningens, tröstens och kärlekens Ande

Det är pingst, Andens stora högtid. Anden föreställer man sig ofta som en kraft som fyller de troende. Och visst får vi kraft från Gud, om hans Ande bor i oss. Men vi skall ändå akta oss för att tro att Anden bara är en kraft eller energi i tillvaron. Det finns i dag ett visst nyvaknat intresse för gamla naturreligioner med dyrkan av ”den store anden” eller ”den stora kraften” som manifesteras i solen, vinden, havet och olika naturfenomen.

Kyrkan kom under de första århundradena i konflikt med olika föreställningar om just ”kraften”. Somliga menade t.ex. att Jesus bara var en vanlig människa som blev fylld med en gudomlig kraft vid sitt dop. Man ansåg att det egentligen bara var Fadern som var riktig Gud. Denna villfarelse kallades för dynamism, av grekiskans ”dynamis” som betyder kraft. Den dyker fortfarande upp i olika former. Bibel 2000 översätter t.ex. dagens text i dynamistisk riktning och kallar Anden för ”den”, inte ”han” som det står i andra översättningar.

Men vi skall inte fira pingst med något ”den” eller med ”den stora kraften” utan med den Helige Ande, som Bibeln uppenbarar som en gudomsperson. Han har ett eget jag. Han är en person som handlar, talar och vittnar, påminner och vägleder Guds barn. Han är ”Herren och livgivaren… som tillika med Fadern och Sonen tillbedes och äras”, som vi nyss sjöng i den nicenska trosbekännelsen. Han är Gud lika mycket som Fadern och Sonen.

I dagens text lär oss Jesus tre saker om Anden: Han är sanningens Ande, tröstens Ande och kärlekens Ande.

1. Han är sanningens Ande

Jesus sade: ”Jag skall be Fadern, och han skall ge er en annan Hjälpare, som alltid skall vara hos er, sanningens Ande, som världen inte kan ta emot.”

Jesus kallar Anden för Hjälparen. Lägg märke till att han är ”en annan” Hjälpare, inte Jesus i annan form, utan en särskild person. Honom skulle lärjungarna vänta på, när Jesus lämnade dem och återvände till himlen. Han skulle göra vad de inte förmådde: skapa och uppehålla Kristi kyrka på jorden. Anden skulle påminna dem om allt som Jesus sagt och leda dem till ”hela sanningen” (Joh. 16:13).

Detta löfte uppfylldes på pingstdagen, då Anden föll som tungor av eld över den lilla församlingen i Jerusalem, ca 120 lärjungar, män och kvinnor. Det står uttryckligen att alla blev fyllda av Anden, inte bara apostlarna (Apg. 2:1). Alla gavs gåvan att vittna om Guds väldiga gärningar på främmande språk. Men apostlarna fick därutöver en särskild gåva som inte de andra fick. De utrustades av Anden för den särskilda uppgift som Jesus kallat just dem till, nämligen att vara hans betrodda talesmän på jorden. De skulle förmedla sanningen från Jesus.

Denna särskilda ämbetsgåva som apostlarna fick var de ödmjukt medvetna om. De var noga med att påpeka att det som de predikade om inte var något som de själva hade kommit fram till. ”Vi förkunnar”, säger Paulus, ”inte med ord som mänsklig visdom lär, utan med ord som Anden lär” (1 Kor. 2:13). Deras ord, som vi har i NT, är andeingivna, tillförlitliga och sanna i alla avseenden precis som GT. Läran om Skriftens verbalinspiration är inget senare mänskligt påhitt utan en gåva av sanningens Ande till kyrkan för att hennes tro skall vila på fast grund. Aposteln säger om kyrkan, att hon är ”den levande Gudens församling, sanningens pelare och grundval” (1 Tim. 3:15).

Den första pingstdagens lilla kyrka har nu blivit en världsvid kyrka som talar om Guds väldiga gärningar i Kristus på långt fler språk än vad pingstens lärjungar gjorde. Denna tillväxt har skett genom sanningens Ande som verkat genom apostlarnas ord om Jesus, hans liv och lära. Ändå säger Jesus, att Anden kan världen inte ta emot: ”Ty världen ser honom inte och känner honom inte.” Vad menar han med det? Jesus är ju världens Frälsare, världens ljus och enda hopp. Hur kan människor i världen bli frälsta, om de inte kan ta emot sanningens Ande?

Vad Jesus vill säga är detta: Världen är fallen, till sin natur andligt blind, ogudaktig och full av onda begär. Den är fientligt inställd mot Gud och är motståndare till allt vad han säger. När Jesus kom, ville världen inte veta av honom, hans ord och lära. Den vill heller inte veta av Anden och sanningens ord. Den är till sin natur obotfärdig, ovillig att ångra sig och tro evangelium. Det finns inga förnuftsargument eller snillrika filosofiska resonemang som kan förmå världen att göra det. Det är alltifrån syndafallet utgångsläget. För den stolta och självmedvetna världen är budskapet om den korsfäste Guden dårskap, säger Paulus (1 Kor. 1:18). Ändå sker undret att ett världens barn blir ett Guds barn.

Kyrkan, består av människor som har kallats ut ur världen och befriats ur djävulens och otrons hårda grepp. För dem har korsets budskap förvandlats från dårskap till Guds stora vishet, hans underbara väg till frihet, glädje och ett nytt liv för förslavade syndare. Spärren som hindrade dem att tro på Jesus är borta, deras ögon har öppnats och sanningens ord har blivit ett ljus, en hoppfullt strålande ledstjärna. Det har fött dem på nytt. Och den som verkar allt detta är just den Helige Ande. Han kan förvandla Guds fiender till Guds vänner.

Om vi är kristna är det inget vi själva kan ta åt oss äran av. Det är Anden, Hjälparen, som med sanningens ord kallat, upplyst och fört oss till tro på Jesus och intill denna stund bevarat oss hos honom. Det är han som överbevisat mig och omvänt mig. Så och på inget annat sätt blir och förblir jag kristen.

Men genom detta den Helige Andes verk med oss har vi också blivit avvikare, främmande element i världen. Skälet till det är att Andens ord är sanningens ord. Jesus säger: ”Jag har gett dem ditt ord, och världen har hatat dem, eftersom de inte är av världen, liksom inte heller jag är av världen” (Joh. 17:14). Kristna är i världen men inte av världen. Många är i dag ivriga att sudda ut skillnaden mellan kyrkan och världen. Man skall inte tala om ”vi och dom”, säger man. Alla har sin tro och kan vara bra på sitt sätt. Man kan inte vara kristen och av världen på samma gång. Jesus och hela NT drar en skarp gräns mellan världens barn och Guds barn. De förra drivs av sina själviska, jordiska begär, de senare drivs av sanningens Ande. De har fått sina liv förankrade i sanningens ord. De har sett sanningen om sig själva men också om Jesus. De tror på honom som sin Frälsare och de följer honom. Det märker världen och gillar det inte.

Som kristna lever vi i ett spännings- och konfliktfyllt förhållande till världen. Det måste vi stå ut med och veta att så blir det, när Sanningens Ande verkar. S:t Jakob säger i sitt brev: ”Vet ni inte att vänskap med världen är fiendskap mot Gud? Den som vill vara världens vän blir Guds fiende” (Jak. 4:4).

2. Den Helige Ande är också tröstens Ande

Jesus fortsätter med att säga: ”Jag skall inte lämna er faderlösa. Jag skall komma till er.”

Barn som förlorar sina föräldrar har det svårt. De känner sig ensamma och övergivna. Jesus skulle lämna lärjungarna och återvända till himmelen. Hur skulle det gå för dem, kvarlämnade i en fientligt sinnad värld som höll dem för dårar? Jesus känner deras oro och tröstar dem med att de inte skulle bli som föräldralösa barn. Han lovar att komma till dem och vara dem närmare än någonsin, fast nu på ett nytt och osynligt sätt. Och den som skulle förmedla denna nya närhet och göra den levande och verklig för dem var just Anden. Jesu synliga närvaro bland dem var förbi, men i stället skulle Hjälparen komma. Och han skulle alltid vara hos dem. ”Han förblir hos er och skall vara i er”, säger Jesus. Och det gäller inte bara apostlarna, utan alla kristna.

Ordet som är översatt med ”Hjälparen” heter på grekiska ”parakletos”. Det användes om någon som man kallar till sin hjälp, t.ex. en försvarsadvokat som bistår en anklagad. Den som någon gång har upplevt hur det är att stå ensam och vara oförstådd, orättvist anklagad och misstänkliggjord och plötsligt får höra någon stå upp och ta en i försvar vet hur gott det känns. Man känner sig glad och tröstad, det är som balsam på såren. Så tröstar Anden. Han står alltid på de troendes sida, när de lider betryck i världen och behöver tröst.

Men hjälparen tröstar oss också när vi i vår svaghet snubblar och faller. Då känner vi lagens och samvetets anklagelser, och känner oss allt annat än kristna. Detta utnyttjar djävulen skickligt för att förstöra det goda förhållande till Gud som vi fått genom Jesus. Men då kommer Anden till vår hjälp och gör Guds löften levande för oss. Han pekar på Kristi kors, där försoningen vanns, och tröstar oss med att nåden är större än alla våra synder. Med tanke på detta översatte Luther ”parakletos” med ”Tröstaren” – ett mycket träffande namn på Anden. Så står det än i dag i den tyska Bibeln.

När Petrus predikade på den första pingstdagen kände åhörarna ett styng eller ett hugg i hjärtat och de frågade förtvivlat vad de skulle ta sig till: ”Bröder, vad skall vi göra?” (Apg. 2:37). De kände äkta sorg och ånger över sina syndiga liv. De ville inte fortsätta att leva som förr. Men Anden, som gav dem detta hugg i hjärtat, stannade inte med det. Han förde dem till trösten, till syndernas förlåtelse i dopet. De blev födda på nytt ”av vatten och Ande” (Joh. 3:5).

När Anden tröstar, så gör han oss inte belåtna med oss själva och vad vi gjort eller föresätter oss att göra. Han tröstar oss med Kristus och vad han gjort och gör för oss. Han säger inte: ”Det finns hopp för dig, om du nu skärper dig och gör det och det. Sedan kommer Gud att vara dig nådig och vara med dig.” Nej, han driver oss i stället till Kristus i Ordet och sakramenten och säger: ”Där har du din rättfärdighet, där har du din frid med Gud, där har du ditt liv i Gud.”

Han tröstar oss inte heller med flyktiga känslorus som i dag är härliga och i morgon borta, utan med det oförändrat starka och klippfasta evangeliet som kommer utifrån till oss i ord och sakrament och skänker oss barnaskapet hos Gud av nåd allena. Bara så uppfylls ordet: ”Anden själv vittnar med vår ande att vi är Guds barn” (Rom. 8:16).

Så är vi som är med i Kristi kyrka aldrig övergivna av Gud. Vi är inte som föräldralösa barn, inte lämnade ensamma utan tröst. Vi har tröstens Ande.

3. Den Helige Ande är slutligen kärlekens Ande

”Om ni älskar mig, håller ni fast vid mina bud”, så började vår text. Och så slutar den: ”Den som har mina bud och håller fast vid dem, han är den som älskar mig.”

Med bud menar Jesus inte här en uppsättning lagar i stil med Mose lag. De kunde inte frälsa. Och Jesus är ingen ny laggivare. Uttrycket ”mina bud” använder han omväxlande med ”mitt ord” (Joh. 14:23). Hans ord eller bud har med evangeliet att göra. Han bjuder oss att vända om och tro evangelium. Det är ett erbjudande om syndernas förlåtelse av nåd, helt oförtjänt. Genom det skapar den Helige Ande tro och kärlek i våra hjärtan. ”Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan genom den Helige Ande”, säger aposteln (Rom. 5:5). Så uppväcks också vår kärlek till Gud och till varandra, särskilt till våra troende medbröder och systrar.

Kristna som håller fast vid Guds ord och bud framställs ofta som kärlekslösa och trångsynta människor som inte förstått ”det kristna kärleksbudskapet”. Detta budskap är enligt världens tolkning att inte hålla fast vid sanningens ord, utan att bejaka sig själv och leva som man vill. Men det är inte det kristna kärleksbudskap som Jesus talar om. Tvärtom säger han: ”Om ni älskar mig, håller ni fast vid mina bud.” Det är ett kännetecken på att kärlekens Ande bor i oss. Han lär oss älska Kristus och hans ord. Han lär oss älska med Kristi kärlek.

Så har vi i dag hört om sanningens, tröstens och kärlekens Ande. Låt oss inte bedröva Anden utan ständigt ropa till honom att han bevarar oss i tron, hoppet och kärleken. Amen.

S Bergman

[^]