Sänd ditt ljus och din sanning

Sänd ditt ljus och din sanning. Må de leda mig, må de föra mig till ditt heliga berg, till dina boningar (Ps. 43:3) Så ber kung David i den fyrtiotredje psalmen. Det är också vår bön, som vi sjunger många söndagar i Introitus, som är inledningsmomentet i den egentliga högmässan.

Denna bön handlar om viktiga saker. Den handlar om att hitta hem, få komma till Gud, om att få bo hos Herren. Finns Gud? Finns det någon högre mening med livet? Finns det något ljus och någon sanning? Många i vår tid ställer sig tveksamma till det. Många bryr sig över huvud taget inte, de ställer inte ens frågan.

Men låt oss ta dessa frågor på allvar. Vi är inte här idag för att få någon slags underhållning. Vi är inte här i första hand för att upprätthålla några vackra traditioner. Vi är här idag för att söka och möta Gud, och vi säger för det första:

1/ Jesus sänder sanningens Ande till de kristna

Jag skall be Fadern, och han skall ge er en annan Hjälpare, som alltid skall vara hos er, sanningens Ande, som världen inte kan ta emot. Så sade Jesus till sina lärjungar i sitt avskedstal till lärjungarna. Han hade vandrat med dem dagligen i mer än två år, förkunnat om Guds rike och gjort underverk. Vad ville han? Vad innebar detta tal om Guds rike? Om vi ska beskriva Jesu gärning på jorden, skulle vi kunna sammanfatta det som att han kom med den gudomliga sanningen till människorna. Sanningen som frälser oss och gör oss till Guds barn.

Så sade han till exempel: Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. (Joh. 14:6) Det är inget litet anspråk, men Jesus menade vad han sade, han är den enda vägen till Fadern, han är den enda sanningen. En annan gång sade han: Jag är den gode herden. (Joh. 10:11) Ännu en annan gång sade han: Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar. (Joh. 8:31) Och det allra sista han sade på jorden var: Lär alla folk att hålla allt vad jag har befallt er. (Matt. 28:20) Ja, Jesus gjorde anspråk på att komma med den högsta sanningen.

Han predikade med makt och myndighet, och inte som judarnas skriftlärda. Och han inte bara predikade, utan han gjorde under också. Han var ingen vanlig människa. De under och tecken Jesus gjorde, gjorde han för att styrka sin auktoritet, han gjorde dem för att visa vem han var. När han botade mannen i Kapernaum, som sänktes ned genom ett hål i taket, då sade han rent ut att han gjorde det för att visa att han hade makt att förlåta synder. Och som fariseerna sade vid det tillfället, är det bara Gud som kan förlåta synder. (Matt. 9:6, Mark. 2:10) Jesus är Gud, och han kom med Guds sanning till oss människor.

Nu skulle Jesus snart lämna lärjungarna. Och då får vi höra igen hur grundläggande det är att hålla fast vid Jesu undervisning. Jesus vet att lärjungarna behöver hjälp, och han lovar att han ska sända en hjälpare, nämligen sanningens Ande. Jesus ger oss, sina lärjungar, hopp, kärlek, mod, glädje och tro, men han ger inte detta utan innehåll, så att säga ”i allmänhet”, utan han ger det genom att ge oss just sanningens Ande. Det som Jesus sänder sina lärjungar, är inte en massagestol som får oss att slappna av och må bra (vilket naturligtvis är bra på sitt vis), utan en hjälpare, som inte bara får oss att glömma problemen, utan gör något för oss, så att vi blir välsignade och bevarade i den sanna kristna tron. Han ger oss kraft att leva i vardagen.

Den Helige Ande är Gud

Jesus säger att han ska sända en annan Hjälpare, en till hjälpare utöver Jesus, det vill säga en som är som han själv. För den Helige Ande är också Gud. Han är Herren och livgivaren, som utgår av Fadern och Sonen, som vi bekänner i nicenska trosbekännelsen. Den Helige Ande utgår av Fadern och utgår av Sonen. Anden är nämligen också Sonens Ande. När Jesus i texten säger att han ska sända sanningens Ande, så säger han också om detta Jag ska komma till er. Därför bekänner vi i trosbekännelsen att Anden utgår också av Sonen.

Vi tillber därför den Helige Ande, på samma sätt som vi tillber Fadern och Sonen. Den Helige Ande är Gud. Detta är viktigt, idag på pingstdagen, den Helige Andes söndag. Så som Jesus är vägen, sanningen och livet, så är den Helige Ande sanningens Ande. Skriften ger Anden gudomligt namn och gudomliga egenskaper.

Hur gör vi när vi tillber den Helige Ande? Ja, ett vanligt sätt är, att säga ”I Guds, Faderns, Sonens och den Helige Andes namn.” Naturligtvis är det inte att tillbe Gud att bara säga dessa ord, men när vi säger dessa ord och tror dem, då är de en bekännelse till Gud, till Fadern, till Sonen och till den Helige Ande. Det är att ge Gud äran, det är att tillbe Honom. Det är därför en fin kristen sed att varje dag vid morgon- och aftonbön göra det heliga korsets tecken över sig och avlägga denna trinitariska bekännelse.

2/ De som älskar Jesus håller fast vid hans bud

Så har vi sagt att den Helige Ande är Sanningens Ande, och att han är Gud. Och sanningens Ande är verksam. Jesus beskriver det i texten med orden Den som har mina bud och håller fast vid dem, han är den som älskar mig. På så vis vet vi att vi har sanningens Ande: Vi håller fast vid Jesu bud. Då har sanningens Ande fått utföra sitt verk.

På senare tid, det vill säga jag menar ungefär tvåhundra år eller så, har man med tyvärr allt större framgång verkat för att skilja den kristna tron från sanningsfrågan. Man har försökt bli av med den kristna trosläran samtidigt som man menat sig vara kristen. Att den allmänna filosofiska utvecklingen kom att bli icke-kristen är ju som det är, det vill säga beklagligt. Det som dock är riktigt illa, är att detta skedde inom de kristna kyrkorna. Eftersom dessa helt dominerade samhällena blev det så. När de nya tankarna kom fram sade man inte: Nu har vi kommit fram till något nytt, vi tar avstånd från kristendomen. Nej, eftersom detta skedde gradvis, med små steg, så hade man till en början så mycket kristendom kvar, att man fortfarande uppfattade sig som kristen. Så omdefinierades hela tiden kristendomen, och bit för bit har vi kommit dit där vi är idag, där man tror vad man vill och dessutom tror att det ska vara så inom kristendomen.

Att de teologiskt liberala är liberala är inte så konstigt. Värre är att även relativt konservativa grupper bland annat genom vårt statskyrkosystem kommit att stå kvar i Svenska kyrkan och accepterat pluralismen. Det har därför även bland konservativa blivit så att man inte tar dagens text så allvarligt. Man tar inte tag i sanningsfrågan ordentligt. För att hålla fast vid Jesu bud innebär att tro hans ord. Utan kompromisser. Och om vi tror hans ord, så håller vi det för sant och vi lyder det. Helt och hållet. Vi hör och läser det gärna, och som Jesus säger tar vi oss till vara för dem som säger mot Guds Ord (Matt. 7:15). Vi följer inte en främmande röst (Joh. 10:5), hur liten avvikelsen än är.

Någon säger kanske, att detta är en för sträng tolkning. Om man bara är överens om det centrala, gör väl oenighet i mindre frågor inte så mycket? Då svarar vi att en sådan inställning inte framgår av Bibeln någonstans. Tvärtom! Jesus varnar för falsk lära och förförelse . Sankt Paulus skriver Lite surdeg syrar hela degen. (1 Kor. 5:6, Gal. 5:9) Och sankt Petrus skriver i sitt första brev: Om någon talar skall han tala i enlighet med Guds ord. (1 Petr. 4:11)

Om vi går till kyrkohistorien, ser vi också att man inte tillåtit olika läror i sin kyrka, så som det sker idag. Det historiska vittnesbördet är på vår sida. Se på Martin Luther, till exempel. År 1529 förde han och Zwingli samtal i den tyska staden Marburg. De kunde enas om alla frågor, utom en enda: Huruvida nattvardsbrödet är Kristi kropp. För denna enda frågas skull vägrade Luther räcka Zwingli brodershanden. Jamen, det var ju bara Luther, invänder man. Men detta var inte någon särlära, som Luther följde, utan den allmänneliga, katolska tron. Se bara på hur den östliga kyrkan och den västliga kyrkan skildes åt år 1054 på grund av en enda punkt i trosbekännelsen, ja på latin är det ett enda ord: filioque, som betyder ”och Sonen”. I den nicenska trosbekännelsen sjunger vi att Anden utgår av Fadern och Sonen, och det är detta tillägg som de östliga kyrkorna inte godkänner. Så att inte acceptera olika läror i samma gemenskap, det är den gamla, riktiga kristna tron. Vår tid är förblindad. Kyrie eleison! Herre, förbarma dig.

Men om vi älskar Jesus håller vi fast vid hans bud. Alla bud! Vartenda ett! Och vi är inte beredda till några avsteg eller kompromisser, ty vi har fått sanningens Ande. Med Andens hjälp vill vi hålla fast vid hela den kristna tron intill vår dödsdag.

Visst kan tvivel komma över oss. Vi kan fundera över vad som verkligen är sant. Sådant drabbar även Guds barn. Men vi stannar inte där. Vi söker tills vi funnit svaret. Som det står i bekännelseskrifterna i den tyska texten: [Människor med] goda samveten ropar efter sanningen och riktig undervisning från Guds Ord, och för dem är inte döden så bitter som att tvivla på en punkt; därför måste de söka var de kan finna undervisning. (Augsburgska bekännelsens apologi, Triglot s. 290)

3/ Jesus uppenbarar sig för dem som älskar honom

Den som älskar mig skall bli älskad av min Fader, och jag skall älska honom och uppenbara mig för honom, säger Jesus till slut i vår text. Detta är målet. Jesus vill innesluta sina lärjungar, de kristna, i sin kärlek och komma till dem. Han ska uppenbara sig, säger han. Hur sker detta? Hur kommer Jesus till oss? Vi vet svaret: Jesus kommer i nådemedlen, det vill säga i sitt ord och i sakramenten. Det är där han uppenbarar sig.

Vi kan känna oss faderlösa och övergivna. Vi kan känna oss ensamma och isolerade. Tveksamma, svaga, modlösa eller deprimerade. Men låt oss då fästa blicken på Jesus! Han lämnar oss inte, han överger oss inte. När vi vänder oss till Jesus ser vi att vi inte är faderlösa eller övergivna. Han älskar oss, och han sänder oss sin Ande, sanningens och kärlekens Ande. Den Helige Ande kommer till oss i Bibelns Ord. När vi läser det eller när vi tänker på det. När vi hör det, när vi går i kyrkan, i gudstjänsten. Där är Guds ord. I psalmerna och bönerna och i predikan. Där talar Gud. Du ser bara en människa, prästen. Men Gud talar genom honom, idag hos oss! Prästen är Guds redskap, så länge han håller sig till Skriftens undervisning. I avlösningens ord talar Gud. Där kommer Jesus till oss. I nattvarden kommer han, i brödet som är hans kropp och vinet som är hans blod. Så fylls vi av hans sanning och kärlek. Så växer vi som kristna. Så tröstar han oss och leder oss. Han förenar oss med sig, och han förenar oss med varandra i ett heligt brödraskap.

Världen ser inte detta. Världen känner inte detta. Men vi ser, därför att Gud har öppnat våra ögon genom sitt ord. Gud har gett oss den sanna tron och den Helige Ande, sanningens Ande. Gud har sänt oss sitt ljus och sin sanning och fört oss till sitt heliga berg och till sina boningar. Amen.

J Fjellander

[^]