Den frälsande makten

I dagens text möter vi orden: ”i Faderns och Sonens och den helige Andes namn.” Med den formeln både inleder och avslutar vi högmässan och andra gudstjänster. Det är en ständig påminnelse om att vi kristna dyrkar och tillber Gud, den Treenige.

Vi har i dag på Heliga Trefaldighets dag tillsammans och växelvis läst den gamla, mäktiga athanasianska trosbekännelsen, som djupt och ingående talar om Treenighetens mysterium. Den sammanfattar kyrkans svar på olika villfarelser som dök upp på 300-talet och förnekade både Sonens och Andens gudom. Då utmejslades den bibliska läran om Treenigheten med hjälp av olika termer som t.ex. ousia (om det gudomliga väsendet och naturen) och hypostasis (om de gudomliga personerna som självständig existenser). På olika kyrkomöten slogs det fast ”att vi dyrkar en enda Gud i tre personer och tre personer i en enda Gud”.

I dag påstås det ofta, helt felaktigt, att denna lära inte fanns i kyrkan från början utan uppfanns av teologer på 300-talet. Det må vara att den kristna terminologin vid denna tid utvecklades och slipades i kampen mot villfarelserna. Men det är inte sant att läran om Treenigheten är ett mänskligt påfund. Bibeln, och särskilt NT, beskriver Gud som tre personer men en enda Gud. Det är vad kristna alltid trott.

Tre-i-En och En-i-Tre – ja, sådan är den Gud som uppenbarar sig i den heliga Skrift. Detta mysterium är för oss omöjligt att fatta och förstå med förnuftet. Gud är outgrundlig i sin storhet. Ändå har vi små människor fått en skymt av hans djupa väsen, tillräckligt för att vi ödmjukt skall böja oss inför vad han i sitt ord avslöjar om sig själv, prisa och lova honom för att han är den han är.

Den heliga Skrift talar om Gud som tre personer. Den talar inte om Gud likt en skådespelare som växlar mellan tre olika roller och ibland uppträder som Fadern, ibland som Sonen och ibland som Anden. De tre personerna existerar självständigt var för sig. Men samtidigt säger Skriften klart och tydligt, att Gud inte är tre gudar, utan en. Kristendomen är klart monoteistisk, dvs. den bekänner sig tro på en enda Gud. ”Hör, Israel! HERREN, vår Gud, HERREN är en”, var den trosbekännelse som Gud gav Israel genom Mose (5 Mos. 6:4) och som Jesus citerar i NT (Mark. 12:29). Polyteism, att dyrka flera och andra gudar, är grov avgudadyrkan, ett brott mot första budet.

Den gudomliga naturen är inte heller splittrad i tre delar, så att de olika personerna äger var sin tredjedel av den. I stället är det så, att varje person i den heliga Treenigheten helt och fullt äger den enda gudomliga naturen, och att var och en av dem i lika hög grad är den ende sanne Guden. Detta är i korthet Skriftens lära om Treenigheten. Den måste vi slå vakt om, om vi vill vara kristna.

Men vad har egentligen detta mysterium med Tre-i-En och En-i-Tre för betydelse för mig i mitt vanliga kristna liv? Varför är denna lära så viktig? Den har i själva verket en mycket stor betydelse både för vårt dagliga kristna liv och för vår salighet. Fadern, Sonen och den Helige Ande är alla starkt involverade i det som rör vår frälsning och salighet. Guds kärlek till världen uppenbaras just i att han är den Treenige. Det ser vi av vår predikotext som utgörs av Jesu missions- och dopbefallning. Den lär oss följande:

1. Jesus har fått makten att förlåta alla syndare

”Jag har fått all makt i himlen och på jorden.” Så börjar Jesus sin missions- och dopbefallning. Vad är det för makt han talar om?

Som Guds Son har Jesus alltid haft all makt. Den har han inte fått vid någon bestämd tidpunkt, utan den har varit hans av evighet. Han är evig Gud liksom som Fadern och Anden. Han var med och skapade världen av ingenting. ”Allt är skapat genom honom och till honom. Han är till före allting, och allt består genom honom”, säger Paulus (Kol. 1:16-17). Så talar man bara om den som är helt och fullt Gud.

Vid en bestämd tidpunkt blev Guds Son människan Jesus, avlad av den Helige Ande och född av jungfrun Maria. Då fick hans mänskliga natur också del av den gudomliga allmakten. Denna sin makt visade han t.ex. när han gjorde under, botade sjuka och uppväckte döda. Men för det mesta dolde han den och använde sig inte av den. Allra tydligast ser vi det i den lidande Kristus på korset.

Där är han en svag och hjälplös människa. Han är ”Lik ett lamm som förs bort till att slaktas, lik ett får som är tyst inför dem som klipper det”, som profeten Jesaja säger (Jes. 53:7). På korset visar han inte sin gudomliga makt genom att stiga ner från korset, som man hånfullt bad honom göra. Där ropar han i djupaste ångest: ”Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig?” (Matt. 27:46). Där är han en hjälplös syndare, fördömd och övergiven av Gud. Där har han bytt plats med oss, blivit syndare i vårt ställe, där bär han våra synder, går in under vår dom och lider vår död.

Men efter sin uppståndelse säger han triumferande strax före sin himmelsfärd: ”Jag har fått all makt i himlen och på jorden.” Vad är det för makt han då tänker på? Det är den förlåtande och frälsande makt han fick, när Fadern uppväckte honom från de döda.

Att han uppstår på tredje dagen är ett kraftigt bevis och tecken på att han inte längre bär på några synder: alla världens synder var gottgjorda och fullständigt utplånade. När Gud förklarar Jesus rättfärdig och fri från våra synder uppstår han. Döden måste släppa honom. Han lämnar graven rättfärdig, som syndernas förlåtelse för alla människor och folk på jorden, för att alla skall tro och ta emot honom som sin Frälsare. Han ”uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull”, säger Paulus (Rom. 4:25) – som den som fått makten att förlåta eller rättfärdiggöra varenda syndare i mänsklighetens mörka historia.

När Jesus sedan for till himmelen och blev anvisad platsen på Faderns högra sida, så skedde det för att han därifrån skulle utöva denna förlåtande och livgivande makt. Han är präst för evig tid, den store översteprästen som med sitt offer en gång för alla löser oss från syndens skuld och makt. I Hebreerbrevet står det: ”Därför kan han också helt och fullt frälsa dem som genom honom kommer till Gud, ty han lever alltid för att mana gott för dem” (Hebr. 7:25).

Den rättfärdiggörande makt som Jesus har fått använder han nu ”i himlen och på jorden”. Det betyder att det han förlåter i himmelen, det är förlåtet på jorden, och det han löser på jorden är också löst i himmelen. Så är all vår salighet lagd i Jesu händer. Och just ”därför”, säger Jesus, just för att han har fått denna makt i kraft av sin seger över synd och död, befaller han kyrkan att gå ut i hela världen och förkunna detta saliggörande evangelium till omvändelse och tro.

2. Jesu förlåtande makt möter vi i dopet

Vi möter den i alla nådemedlen, men i vår text har vi Jesu dopbefallning och därför uppmärksammar vi särskilt dopet i dag. Genom dop och undervisning, säger Jesus, skall alla folk göras till lärjungar.

Dopet är porten in i Guds rike, såsom Jesus sade till Nikodemus under deras nattliga samtal: ”Om en människa inte blir född av vatten och Ande, så kan hon inte komma in i Guds rike” (Joh. 3:5). Vi döps med vatten ”i Faderns och Sonens och den helige Andes namn”; vatten som är förbundet med den treenige Gudens mäktiga ord och löften; vilket gör vattnet till ”ett nåderikt livets vatten”.

När prästen döper, så står hela Treenigheten bakom honom och handlar genom honom. Sonen är där och förlåter, renar och rättfärdiggör med makten som blivit honom given. Fadern är där och upptar den döpte, nu klädd i Kristi rättfärdighet, som sitt barn och gör honom eller henne till himmelrikets arvinge. Vi får i dopet ”barnaskapets Ande, i vilken vi ropar: Abba, Fader!”, säger aposteln Paulus (Rom. 8:15). Anden är där och svävar över vattnet liksom han gör i skapelseberättelsen på Bibelns första blad. Genom tron på evangelium föder han oss på nytt till nytt och evigt liv hos Gud. Dopet ”ett bad till ny födelse och förnyelse i helig Ande”, säger aposteln (Tit. 3:5). Dopet är helt och hållet den Treeniges handlande med oss där allt som hör till vår frälsning skänks oss som en gåva för hela livet – en aldrig sinande källa av nåd, förlåtelse och kraft att tro och leva ett kristet liv intill vårt sista andetag.

Men det förutsätter att dopet verkligen är ett rätt dop som sker i Faderns, Sonens och den helige Andes namn – inte uttalat som en trollformel utan i förbindelse med Skriftens lära om Gud. Där Treenigheten förnekas är det inget dop, hur mycket man än i liturgin använder sig av uttrycken Fader, Son och Ande. Dop i unitariska samfund och rörelser (t.ex. Jehovas vittnen) som bara räknar med en gudomsperson är inga kristna dop utan faller utanför den kristna kyrkans ram. Om någon från sådana sammanhang senare blir omvänd till kristen tro döps han om med ett rätt, kristet dop som blir till tröst och hjälp för honom under hela livet.

Till ett kristet dop hör alltid kristen predikan och undervisning enligt Jesus ord ”lär dem att hålla allt vad jag har befallt er”. Det sambandet får inte brytas. Till detta lärande som skall ske i samband med dopet – för vuxna före och för spädbarn efter – hör läran om att Gud är treenig och att vår frälsning helt är beroende av de tre gudomspersonernas samfällda gärningar för vår salighets skull.

Att dop och undervisning hör ihop i dopbefallning gör att kyrkan inte kan döpa urskillningslöst till höger och vänster. Vi skall döpa där det finns förutsättningar för kristen fostran. Det gör det om det finns kristna föräldrar. Även om föräldrarna inte är bekännande kristna och av någon anledning ändå vill få sitt barn döpt, kan vi döpa det – men bara under en förutsättning: att det finns kristna faddrar som i föräldrarnas ställe tar ansvar för barnets kristna fostran i kyrkans tro. Det viktiga är således att dopets karaktär av dop till hela den kristna tron blir beaktat.

Jesu förlåtande makt i dopet och i de andra nådemedlen är ingen tvångsmakt och utan ett evangelium givet för att tas emot i tro på Guds Ord och löfte. Ty utan tro blir ingen frälst, hur rätt och riktigt man än är döpt. Dopet har vi fått för att vi varje dag skall hämta himmelsk tröst och kraft av barnaskapet hos Gud, där vi tas emot och omsluts av Faderns, Sonens och den Helige Andes kärlek. Den som inte vill höra Guds Ord, bekänna och överge sina synder och låta sig av Guds Ande föras till tro på dopets förlåtelse går till sist evigt förlorad. Jesus säger klart och tydligt: ”Den som tror och blir döpt skall bli frälst, men den som inte tror skall bli fördömd” (Mark. 16:16).

3. Jesus med förlåtelsens makt är med oss alla dagar

Jesus säger: ”Och se, jag är med er alla dagar intill tidens ände.” Där han är, där är alltid hela Treenigheten närvarande. Jesus är med oss här och nu i dag, i morgon och alla dagar – goda och lyckliga dagar såväl som tunga och svåra. Han är med sin makt med oss ända in i vår sista stund och bär oss över gränsen in i evigheten. Han är med oss hela vägen, Det är stort och tryggt för oss att i vårt dagliga liv med alla dess bekymmer vara omslutna av detta löfte.

Men vi skall också veta att han som har förlåtelsens makt också är Gud med all makt. En kristen som tror på Jesus har också allmaktens skydd omkring sig. Psalmisten säger: ”Den som sitter under den Högstes beskydd och vilar under den Allsmäktiges skugga, han säger: I HERREN har jag min tillflykt och min borg, min Gud som jag förtröstar på” (Ps. 91:1-2). Herren Jesus som förlåter dig allt är med dig alla dagar med hela sin gudomliga makt. Han räddar dig undan och igenom allt ont. Tänk på det! Det är orubbligt sant att ”tryggare kan ingen vara än Guds lilla barnaskara.”

Men det finns utöver detta ett annat skäl till att Jesus här, i sin stora missions- och dopbefallning, påminner om att han är med de sina alla dagar intill tidens ände. Uppdraget att göra alla folk till lärjungar är nämligen ett mycket stort och ansvarsfullt uppdrag som Jesus ger sin kyrka. När vi går in i den uppgiften, kan det ibland kännas mycket svårt, ja, nästan lönlöst att göra något, särskilt i tider av hårt motstånd från världen. Resultatet av våra böner och mödor tycks vara förkrossande litet. Vi försöker föra ut det sanna evangeliets lära enligt Skriften, men få eller ingen bryr sig om den. I stället växer och frodas alla möjliga andra former av tro och livsåskådningar. Då anfäktas vi och grips av misströstan.

Men just då är det särskilt viktigt att lyssna till Jesu löftesord i missionsbefallningen: ”Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut.” Jesus visste att det skulle komma svåra tider. Därför tröstar han oss med löftet om sin närvaro. Han står inte bara och tittar på när vi kämpar och arbetar för att vinna människor för Guds rike. Han är själv med. Han är själv verksam, och påminner oss om att han är med oss och själv bär huvudansvaret för missionens sak. Vi måste förstå, att vi i egen kraft inte kan göra folk, inte ens våra egna barn, till lärjungar, till kristna, hur smarta pedagogiska grepp och strategier vi än använder. Det kan bara Jesus och den Helige Ande göra som verkar tro och andligt liv. Vi är bara Jesu budbärare som förmedlar hans ord. Den frälsande makten är hans. Hans ord vänder aldrig tillbaka fåfängt. Det bär alltid god frukt någonstans. Det förde farisén Saulus, som med brinnande nit förföljde all tro på som Jesus som Guds Son, till omvändelse och tro på den Treenige. Han liksom de flesta judar trodde inte på någon treenighet. Men han blev efter mötet med den Uppståndne omvänd till tro på den Treenige. Han fick upp ögonen för Jesus som Gud och Frälsare och blev döpt. Han blev sedan hednamissionens store apostel som ivrigt i Andens kraft vittnade om den Treeniges väldiga gärningar.

Ännu verkar Jesus med sin förlåtande och rättfärdiggörande makt. Han är med oss alla dagar. Salig är den som hör hans ord och tror evangelium och får Gud till sin Fader, Sonen som sin Frälsare och Anden som sin gode Hjälpare som behåller och bevarar oss hos Jesus i den enda rätta tron. Amen.

S Bergman (2014)

[^]