Kristi kors och vårt

Jesus säger att den som vill följa honom måste förneka sig själv och ta sitt kors på sig. Det låter tungt och dystert, som ett liv fyllt av självplågeri och livsförnekelse. Men så är det inte. Det är en glädje att följa Jesus. För den som gör det vinner sitt liv, han finner Gud och får leva det liv som människan en gång skapades till. Det är så stort att det uppväger allt annat här i världen.

”Vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen men tar skada till sin själ? Eller vad kan en människa ge i utbyte för sin själ?” frågar Jesus i dagens text. En själ som lever utan Gud är en själ utan rätt förankring i tillvaron. Det är en svårt skadad själ, vilsen och bortkommen. Själen, dvs. vårt personliga jag, är skapad till gemenskap med Gud. I en känd bön säger kyrkofadern Augustinus: ”Du, o Herre, har skapat mig till dig, och mitt hjärta är oroligt, till det finner ro i dig.” Vägen till denna förankring i Gud går genom Kristus. Han har återlöst våra själar. Det gjorde han, då han bar våra synder på korsets trä och gav sitt liv i utbyte för våra själars salighet hos Gud.

Men vår text handlar inte om korset som Jesus bar, utan om korset som vi skall bära. Ändå måste vi ha hans kors i åtanke. Vi kan inte bära vårt kors i Jesu efterföljd utan att ha hans kors för våra ögon.

1. Korset som Kristus tog på sig

I alla kristna kyrkor värda namnet står Kristi kors i centrum, både i kyrkans förkunnelse och i den kyrkliga konsten. Och så skall det vara. Aposteln Paulus säger att han inte vill ”veta om något annat än Jesus Kristus och honom som korsfäst” (1 Kor. 2:2). Korset är kristendomens symbol framför alla andra.

På korset blev Gud själv fastnaglad. Det som allra mest skiljer kristendomen från andra religioner är just detta med en korsfäst Gud, en Gud som blir människa och offrar sig själv för att frälsa förlorade själar.

Alla religioner har offer. Kristendomen utgör inget undantag. Den stora skillnaden är att här är det inte fråga om människor som försöker få ro i själen genom att få Gud vänligt stämd med hjälp av offer, av sådant som man ger Gud. Här är det Gud själv som stiger ner och utger sig själv för oss. Aposteln Paulus säger: ”Ty Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv” (2 Kor. 5:19). Golgata kors är ett offeraltare, det märkligaste som någonsin funnits. Där möter vi den gudomliga, självutgivande kärleken som omtalas i den kända bibelversen Joh. 3:16: ”Ty så älskade Gud världen att han utgav (dvs. offrade) sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.”

I heligt samförstånd med sin Fader vann Jesus med sitt lidande och sin död syndernas förlåtelse åt oss. Kristi kors visar att Guds förlåtelse inte är något slags godmodigt överslätande, där han låter udda vara jämt. Han förlåter inte genom att bortse från de krav han ställer på oss. Vi är alla skyldiga att leva enligt de bud Gud har gett för hur livet skall levas, eller att ta konsekvenserna av att inte göra det. ”Syndens lön är döden”, säger Gud (Rom. 6:23). Så har han sagt och det står han fast vid. Därför står vi alla under fördömelsen, eftersom vi alla har syndat. Och döden i dess allvarligaste form är själens definitiva och eviga skilsmässa från Gud. Det är fördömelsen.

Men det var denna fördömelse som Jesus kom för att upphäva. Aposteln Petrus säger: ”Rättfärdig led han i orättfärdigas ställe, för att föra oss till Gud” (1 Petr. 3:18). Han gick i vårt ställe in under lagens krav, dess dom och straff över oss. På korset möter vi försoningens Gud, som inte gör avkall på den rättvisa domen men själv går in under den. Han gör det av oändlig kärlek till oss för att frälsa våra själar, för att vi skulle återförenas med honom och aldrig mer skiljas från honom. Aposteln Petrus säger: ”Det var inte med förgängliga ting, med silver eller guld, som ni blev lösköpta … utan med Kristi dyrbara blod, som med blodet av ett lamm utan fel och lyte” (1 Petr. 1:18-19). Vi är dyrt återlösta med Guds Sons heliga blod.

Utan Kristi kors finns ingen frälsning. Därför skall vi alltid – djupt medvetna om vår synd och skuld som kostade Gud så mycket att försona – ta vår tillflykt till det. Då hör vi till dem om vilka aposteln Petrus säger: ”Ni var som vilsegångna får, men nu har ni vänt om till era själars herde och vårdare” (1 Petr. 2:25). Först när vi faller ner inför Kristi kors får vi ro och frid i själen. Och först då kan vi rätt ta till oss vad Jesus i dagens text har att säga.

2. Korset som vi måste bära

”Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och ta sitt kors på sig och följa mig.” Detta ord av Jesus betyder att lidandet är en ofrånkomlig del i det liv som består i att tro på Jesus och följa honom. Den som inte har det klart för sig kommer snart att överge honom, precis som det står i liknelsen om den fyrahanda sädesåkern: ”När det blir lidanden och förföljelse för ordets skull, då kommer han genast på fall” (Matt. 13: 21).

Korset är det lidande som vi kristna här i världen får vara med om just därför att vi är kristna. Det kommer ”för ordets skull”, eller som Jesus säger i vår text: ”för min skull”.

Korset som vi måste bära är således inte alla slags lidanden som möter oss här i världen. Det är inte sjukdomar, sorger och olyckor som alla, både kristna och icke kristna, drabbas av. Inte heller är det lidanden, som vi kan få utstå för att vi begått brott, trasslat in oss i oärligheter eller på annat sätt burit oss dumt och illa åt. Aposteln Petrus säger: ”Ingen av er skall lida för att han är en mördare eller tjuv, förbrytare eller förskingrare” (1 Petr. 4:15).

Det finns också lidanden som har sin rot i egenrättfärdighet. Det har alltid funnits människor som funnit en slags glädje i att plåga eller straffa sig själva på olika sätt. Man försakar livets goda och följer t.ex. stränga regler, som man ofta själv hittat på. På det sättet vill man göra sig märkvärdig både inför Gud och människor. Men om sådant säger aposteln: ”Detta uppfattas visserligen som ’vishet’, med sin självvalda gudstjänst, sin ’ödmjukhet’ och sin späkning av kroppen, men det har inget värde utan är bara till för att tillfredsställa det köttsliga sinnet.” (Kol. 2:23). Det har alltså inget med att bära korset i Kristi efterföljd att göra. I botten handlar det om att man ringaktar Kristi kors och inte ser den försoning som han vann åt oss som tillräcklig. Sådant skall vi akta oss för.

Det sanna korset som Jesus bjuder oss att bära är något annat. Det är lidandet som följer på att vi i ord och handling bekänner vår tro på Kristus som vår Herre och hela världens Frälsare. Att öppet bekänna sig till Kristus och det han står för är, som Luther säger, ”liktydigt med att dra över sig världens fiendskap och skicka många bud efter döden och korset”.

Det stora romerska riket tolererade många religioner inom sig. Men kristna som bekände sig till Jesus och sade att han och ingen annan var vägen till Gud hade man svårt att tåla. De sågs som en fara för pax romana, det romerska rikets fred och sammanhållning. Alla var tvungna att visa kejsaren gudomlig vördnad genom att offra något inför hans bild. Men det fanns kristna som inte ville dyrka någon annan än Kristus. De vägrade att offra ens ett sädeskorn på kejsarens altare. Det förde dem rakt in i döden. De greps, fängslades och fick slåss mot vilda djur och gladiatorer på amfiteatrarna under publikens upphetsade vrål. För sin tros skull miste de sina liv. Ändå gjorde de det inte. Jesus säger: ”den som mister sitt liv för min skull, han skall vinna det.” Deras frälsta själar kom ingen åt. Döden förde dem in i härligheten.

Det är nyttigt att ställa sig frågan: Är jag beredd att hålla fast vid Kristus, även om det bokstavligt talat, skulle kosta mig livet? Eller vi kan kanske nöja oss med fråga: Är jag beredd att förlora någonting för Kristi skull? Korset, lidandet för Kristi skull, är alltid plågsamt. Det innebär förluster av olika slag. Särskilt ont gör det när man för sin tros skull förlorar arbete, vänner och bekanta och när t.o.m. de närmaste tar avstånd från en.

När korset trycker och plågar oss kommer frestelsen att slippa det genom att anpassa sig och tala mera löst och svävande om vår kristna tro. Ett annat sätt att undgå korset är att ägna sig åt dubbelspel, så att man lever kristligt på söndagar och bland kristna och världsligt under vardagen så att ingen märker att man är en bibeltroende kristen. Men Jesus säger: ”Den som vill bevara sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det.”

Vi måste förstå att kors och kristen hör ihop och att det också är till stor välsignelse för oss. Det bidrar till vår helgelse. För när vi tåligt bär det och följer Kristus dör en bit av vår gamla, bekväma människa som inte vill försaka något för hans skull, och den nya människan växer till. Men korset som vi bär är också till välsignelse för världen. Syftet med vårt jordeliv är att vi skall göra gott mot alla människor, även dem som hatar oss. Allra mest gott gör vi för dem, när vi visar på Kristus och evangeliets väg. Om vi tiger för att slippa korset och skona vårt eget skinn, så sviker vi inte bara vår Herre och Frälsare utan den värld som han gav sitt liv för.

”Gud eller världen” står det som rubrik över denna söndag. Inför det valet ställs vi ofta. Väljer vi världen slipper vi korset, men förlorar Andens nya liv. Jesus säger: ”Vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen men tar skada till sin själ?” Skall vi verkligen låta vår återlösta själ gå evigt förlorad, bara för att under en kort tid här på jorden slippa kors och lidande för Kristi skull – han som bar ett så obeskrivligt tungt kors för oss?

3. Gud ger var och en kraft att bära just sitt kors

Alla kristna har kors att bära, men alla har inte lika stora kors. Gud vet att vi är olika starka, och han tar hänsyn till det. För den som är svag känns det kors han fått att bära mycket tyngre än för den som är stark. En del har mycket svårt att stå ut med hån, förakt och kränkande påhopp, medan andra har lättare att skaka det av sig. Luther säger: ”En vuxen man orkar bära en hel säck. För ett barn kan en liten påse vara tung.” Alla sådana här skillnader ser Gud, och han vakar noga över att inget kors läggs på oss som blir oss för tungt, så att vi inte står ut. Han ger var och en kraft att bära just sitt kors. Här gäller det apostoliska ordet: ”Gud är trofast, han skall inte tillåta att ni frestas över er förmåga, utan när frestelsen kommer, skall han också bereda en utväg, så att ni kan härda ut” (1 Kor. 10:13).

Jesus säger till sist att han på yttersta dagen skall ”löna var och en efter hans gärningar”. Gärningar utan tro på Kristus och evangeliet om syndernas förlåtelse håller inte måttet på domens dag. En kristen förlitar sig inte på sina gärningar utan på Kristi rättfärdighet som han får räkna som sin. Kristus är salighetsgrunden som vi aldrig får släppa. Men tror vi på honom vill vi också dö bort från synden, göra gott och bära korset i hans efterföljd. För att locka oss till det talar Jesus upprepade gånger om att vi skall få lön. Vi skall få ”hundrafalt igen och skall ärva evigt liv”, säger han (Matt. 19:29). Vi skall få mångdubbelt igen för alla plågor och vidrigheter som vi har fått utstå för hans skull här på jorden. Vi skall krönas med härlighet och ära. Så styrker och uppmuntrar oss Jesus att tåligt bära korset och dela hans lidande.

Korset först och kronan sedan. Det är vad som gäller för var och en som vill vara kristen. Amen.

S Bergman (2008)

[^]