Den goda kallelsen

Något av det största som kan hända en människa är att Gud kallar henne till sitt rike. Jesus liknar det vid inbjudan till en stor festmåltid eller ett kungligt bröllop. Men han visar också på det märkliga att så många av de inbjudna inte bryr sig om att komma. Vi hörde i evangeliet från altaret hur man ursäktade sig med det ena efter det andra som man tyckte var viktigare än att komma till festens gemenskap med Gud.

Även som döpta och troende kristna kallas vi dagligen till Guds rike. Det behöver vi, för faran att ursäkta sig och låta annat bli viktigare finns även för oss. Själafienden kallar oss alltid bort från Guds rike. Hans kallelse är ond, han vill vårt eviga fördärv, men Jesu kallelse är alltid god. Om denna hans goda kallelse lär oss vår predikotext i dag följande.

1. När Jesus kallar vill han inte fördärva utan frälsa

Ett par av Jesu apostlar, brödraparet Jakob och Johannes, blev rasande på samariterna i en by för att de inte ville ge Jesus nattlogi på hans resa till Jerusalem. Judar och samariter tyckte hjärtligt illa om varandra. Samariterna trakasserade ofta pilgrimer på väg till Jerusalem, judarnas heliga stad. De ville inte veta av Jerusalems tempel utan hade ett eget tempel på berget Gerissim. Och judarna såg föraktfullt ner på samariterna som avfällingar och halvhedningar. Hade Jesus varit på väg till Gerissim, hade han nog fått övernatta i byn. Men nu var han på väg till Jerusalem. Och då blev det ett blankt nej.

Bröderna Jakob och Johannes hade ett häftigt humör med kort stubin. Jesus kallade dem av den anledningen för Boanerges, vilket betyder Åskans söner (Mark. 3:17). Nu ville de likt Elia i GT (1 Kung. 18:20-40) nedkalla eld från himmelen över dessa eländiga samariter som inte ville ta emot Jesus.

Men ”Jesus vände sig om och tillrättavisade dem.” I äldre översättningar står det att han då också sade: ”Ni vet inte av vilken ande ni är. Ty Människosonen har inte kommit för att fördärva människosjälar, utan för att frälsa dem”. I nyare översättningar är detta inte med, eftersom orden inte finns i de äldsta och bästa handskrifterna. Men oavsett om dessa ord är äkta eller inte, så stämmer innehållet ändå väl överens med vad Jesus och NT säger på flera andra ställen, t.ex. i Joh. 3:17: ”Inte sände Gud sin Son i världen för att döma världen, utan för att världen skulle bli frälst genom honom.”

Inte fördärva utan frälsa har alltid varit Guds linje, även i GT, där många bara ser en grym, hämndlysten och straffande Gud. Men de ser inte rätt. Han är inte alls bara en straffande Gud utan också en nådig och barmhärtig Gud som inte vill den ogudaktiges död, utan ”att han vänder om från sin väg och får leva” (Hes. 18:23). ”Barmhärtig och nådig är HERREN, sen till vrede och stor i nåd”, står det Ps. 103 och på många andra ställen.

Men att Gud i helig vrede låter straffdomar redan här i tiden komma över länder, folk och enskilda för deras onda och omoraliska liv är sant. Likaså är det sant att det skall bli en yttersta dom en dag, en vredesdom för de ogudaktiga och att jorden sedan skall gå under i eld (2 Petr. 3:12). Det var således inte fel att brödraparet trodde på Guds vredes eld över synd och syndare. I Romarbrevet säger aposteln Paulus: ”Guds vrede uppenbaras från himlen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som undertrycker sanningen” (Rom. 1:18). Jesus själv talade stränga ord över städerna Korasin, Betsaida och Kapernaum, städer som fått se honom göra stora under och ändå inte ville lyssna till hans goda kallelse till riket. Och han gör det med ännu kraftigare ord än apostlarna i vår text: ”Jag säger er att på den dagen skall det bli drägligare för Sodom och Gomorra än för den staden” (Luk. 10:12). Sodom och Gomorra gick under i eld och svavel för de avvisade Guds kallelser och varningar och hängav sig åt grova synder. Men den stad som avvisade Jesus, Guds Son sänd från ovan, skulle drabbas av ett värre öde än dessa sodomitiska städer.

Gud är i sin helighet en förtärande eld – även i dag är han det (Hebr. 12:29). I dagens kyrkor får folk sällan höra det, men de behöver höra det. Elden som Jakob och Johannes talar om finns verkligen. Våra liv slutar i det brinnande Gehenna, om vi inte tar vara på den goda kallelsen. Jesus varnade ofta för det. Men det var för att rädda oss undan denna eld som Jesus kom till världen. Han är i vår text på resa till Jerusalem och korset just för att i vårt ställe lida elden som vi förtjänat med våra synder. Han är ”fast besluten att gå dit upp”, står det. Han gör det för att vi skulle få slippa elden och istället få smaka eviga livets glädje hos Gud. Utan att ta till oss sanningen om elden förstår vi inget av det stora och underbara i att bli kallad till Guds rike.

Vad gäller elden i sig var således Jakob och Johannes sanna apostlar. Men varför blev de då skarpt tillrättavisade av Jesus? Jo, det var för att de inte hade följt de klara instruktioner som Jesus strax innan hade gett apostlarna om hur de skulle bete sig när folk inte tog emot dem och budskapet om Jesus och den goda kallelsen. Han hade sagt: ”Men om man inte tar emot er, lämna då den staden och skaka dammet av era fötter. Det skall vittna mot dem” (Luk. 9:5). Men i stället för att göra som Jesus sade, tog de, förblindade av sitt uppflammade och hämndlystna humör, saken i egna händer och ville framkalla yttersta domen redan nu. De glömde alldeles bort att det finns en annan sida hos Gud än den heliga vreden, nämligen kärleken som inte ville fördärva utan frälsa.

Tillrättavisade och skamsna fick de på nytt lära sig den stora sanningen om Guds kärlek. De fick lära sig att nu var det inte ”den dagen”, domens dag, nu var det stora tålamodets tid, kallelsens och nådens tid.

Och det var väl att det inte blev någon eld från himmelen som förtärde samariterna. Innan Jesus lämnade världen, sade han till apostlarna att de skulle få kraft att bli hans vittnen ”i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns” (Apg. 1:8). Vi läser i Apg. 8 om att efter pingsten svepte en väckelse över Samarien när evangelisten Filippus reste dit och predikade om den uppståndne och himlafarne Jesus för folket. Nu lyssnade stora skaror till den goda kallelsens predikan och många lät döpa sig. Petrus och Johannes for dit för att hjälpa till. De fick predika evangeliet ”i många byar i Samarien”, står det (Apg. 8:25). Ja, detta blev en annorlunda resa genom Samarien än förra gången. Nu hade Åskans Söner lärt sig att kyrkans främsta uppgift var att kalla syndare till Guds rike, inte att nedkalla eld över dem.

Även vi kristna kan i dag bli övernitiska och låta våra egna onda tankar och uppflammande känslor förblinda oss och bli till skada för Guds rike, när vi inte gör som Jesus säger. Då skall vi tänka på dagens text.

2. När Jesus kallar får vi klara besked om vad vi kallas till

”Kom, nu är allt färdigt”, så ljöd inbjudan till rikets festmåltid (Luk. 14:17). Det är en härlig inbjudan till syndare att äta och dricka försoningens hälsosamma, stärkande och livgivande rätter. Det är ingen inbjudan till något knytkalas, där man förbereder sig med egna kläder och medhavd mat i form av förtjänstfulla gärningar som man presterat. Något sådant kalas inbjuds vi inte till. Här behöver vi inte, och kan inte, bidra med något själva. Vi syndare, dömda av lagen, har inget gott att visa upp. Det vi kallas till finns redan, färdigställt av Jesus, Guds Son, oss förutan. Han är Guds Lamm som offrat sig själv för oss, löst oss från all synd och skuld och vunnit förlåtelse åt alla människor. Han kallar oss fritt och för intet att äta och dricka av nåden som gör oss rättfärdiga inför Gud. Oss har det inte kostat något, men inbjudaren har det kostat mycket att göra allt färdigt, så att vi får sitta vid rikets dukade bord. Detta är den goda kallelsen till festen i Guds rike som vi behöver återvända till gång på gång, vilket vi på ett påtaligt sätt gör när vi firar nattvardens glädjemåltid i tro och tacksamhet.

Men Jesus ger också besked om de svårigheter som väntar dem som tar emot hans inbjudan och följer honom. Han är inte som en del moderna väckelsepredikanter som skickligt suggererar människor att nu på stunden ”avgöra sig för Jesus” och lovar dem ett liv med lycka och framgång om de gör det. Så gör inte Jesus. Han lurar ingen, lockar ingen med falska löften om en idyllisk och behaglig tillvaro här på jorden utan säger som det är. Den som vill följa honom måste vara beredd på försakelser och lidanden. Vill vi vara kristna måste vi bära korset i hans efterföljd. Också denna sida av kallelsen är god och syftar till att vi skall bli bevarade i Guds rike.

Vi finner exempel på detta i senare delen av vår text. När Jesus och hans lärjungar fortsätter sin färd är det någon, en skriftlärd enligt Matteus, som kommer fram och säger till honom: ”Jag vill följa dig vart du än går.” Han erbjöd sig att följa Jesus. Det var ju strålande! Mannen ville inte bara lyssna till Jesus nu och då. Han ville också följa honom, vart han än gick. Men Jesus som ser allt såg att hans tro var ytlig och utan riktigt fäste. Han var som den steniga markens folk i liknelsen om den fyrahanda sädesåkern: snabb att ta emot ordet med glädje, men i det tunna jordskiktet ovanpå stengrunden hade det ”inte någon rot” (Matt. 13:20-21). Är tron ytlig och rotlös så dör och vissnar den snart bort när obehag och svårigheter för Ordets skull kommer på. Jesus gav därför mannen ett ord till eftertanke och självprövning: ”Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget att vila huvudet mot.” Var han beredd förlora hus och hem, om troheten mot Jesus och Guds rike skulle kräva det? Skulle vi vara beredda att göra det? I dag är detta en konkret verklighet för många kristna i en rad länder där de förföljs.

De två sista som i vår text möter kallelsen hade ingen ytlig tro. De förstod mer av vad det innebar att följa Jesus än den vi nyss talade om. De förstod att det kostade på och att man fick försaka en hel del. Men var och en av dem hade en liten sak som de först ville hinna med innan de slog följe med Jesus, en sak som de trodde att Jesus inte skulle ha något emot. Den ene ville vara med om sin fars begravning och den andre ville först ta en sväng hem och ta adjö av sina närmaste. Det var väl en rimlig begäran kan vi tycka. Men Jesus överraskar oss. Till den ene säger han: ”Låt de döda begrava sina döda, men gå du och predika Guds rike!” och till den andre: ”Ingen som ser sig om sedan han har satt handen till plogen passar för Guds rike.”

Det gäller att rätt förstå vad Jesus här menar med sina ord i dessa tre fall. Han är inte alls ute efter att skapa några regler giltiga för alla i alla lägen. När Elisa kallades och invigdes att vara profetlärjunge hos Elia, så bad han: ”Låt mig först få kyssa min far och min mor, så skall jag sedan följa dig” (1 Kung. 19:20). Och det fick han göra. Jesus värnar om fjärde budet. Han lär oss att hedra våra föräldrar. Vi skall inte bete oss illa mot dem. Och i normala fall skall vi självfallet hedra deras minne genom att närvara vid deras begravningar.

Vad vi ser i vår text är enskild själavård från Jesu sida. Han såg den svaga punkten hos dessa var och en av tre som svarade ja på hans kallelse. Och han sätter fingret på den och ger dem en nyttig tankeställare. Han såg att de vacklade mellan att följa honom och följa mänskliga bindningar. Han ville inte alls stöta bort dem med sina ord, lika lite som han stötte bort apostlarna som han tillrättavisade. Han ville tvärtom dra dem till sig, göra deras tro starkare och mera fast, så att de kunde offra allt för Guds rike om så skulle behövas. På deras, och ditt och mitt, ”låt mig först” svarar Jesus i samma anda som i Bergspredikan: ”Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också” (Matt. 6:33). Vi har alla våra svaga punkter och behöver hans själavårdande ledning så att vi inte går förlorade utan förblir i Guds rike och frimodigt kan sjunga som Luther i en av hans psalmer: ”Må vi våga gods och ära, liv och allt; ske blott som Gud befallt. Guds rike vi behåller.”

3. När Jesus kallar vill han bli stor och omistlig för oss

Den goda kallelsen till Guds rike måste bli större för oss än allt annat. Jesu kärlek måste fylla våra hjärtan, leda och bära oss om vi skall nå målet, Lammets stora bröllopsmåltid i himlen.

I vårt dagliga liv ställs vi inför hårda prov. Vi frestas att låta jordiska ting och mänskliga bindningar gå före Guds rike. Vår gamla människa dras alltid till sådant. Men kom ihåg att människor, vänner och anhöriga kan inte frälsa oss. Deras kärlek och vänskap hjälper inte mot synden, döden och djävulen. De kan inte göra vad Jesus kan göra. Deras kärlek kan vi mista, men inte Jesu kärlek.

”Ingen som ser sig om sedan han har satt sin hand till plogen passar för Guds rike”, säger Jesus. Man kan inte styra plogen rakt om man inte ser framåt och har ett fast riktmärke. Vi måste ha vår blick stadigt fäst på Jesus och tänka på hans kärlek, på allt vad han har lidit och offrat för oss, allt han skänker oss av nåd, på hans tålmodiga omsorg och kärlek som varnar och förmanar oss och håller oss på spåret. Ju större han blir för oss, desto mer oumbärlig blir han för oss. När Jesus blir vår första kärlek, då låter vi allt annat komma i andra hand. I själva verket får allt det andra då sin rätta plats i våra liv. I det hjärta där Jesus råder och verkar åker alla avgudar ut. Så slipper vi slaveriet under dem.

Jesus vill i dag med sin Ande och sitt ord göra din kallelse fast, så att du inte sviker kärleken som inte vill fördärva utan frälsa dig. Amen.

S Bergman (2014)

[^]