Inte för friska utan för sjuka

Vi möter i dag Matteus på hans sista dag som avskydd publikan i Kapernaum. Publikanerna var hatade av judarna, dels för att de stod i den romerska ockupationsmaktens tjänst, dels för att de skodde sig själva på det. De skötte skatteindrivningen åt romarna, (publicum, som deras titel kom av, betyder statsinkomster). Det rörde sig inte bara om tullavgifter vid statsportarna när man skulle in och sälja varor på torget utan också om en rad andra skatter och avgifter. Ju mer pengar en publikan fick in desto högre provision fick han. Publikanerna var en plåga för folk, när de gång på gång fick stanna och visa upp vad de hade i sina säckar. De sågs som skurkar och landsförrädare och var uteslutna ur synagogans gemenskap.

Plötsligt stod Jesus framför publikanen Matteus utanför tullhuset. Han såg vänligt på honom och sade: ”Följ mig!” Överraskad och häpen över denna totalt oväntade kallelse bjöd Matteus Jesus hem på middag. Han inbjöd också några av sina tullkollegor och en del andra vänner. Men fariséerna, som ständigt bevakade Jesus, tyckte inte om vad de såg. ”Varför äter er mästare med publikaner och syndare?” frågade de lärjungarna. Hur kunde de följa en läromästare som umgicks med dåligt folk som publikaner?

De behövde inte svara, för Jesus gjorde det själv. Han sade: ”Det är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka … Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare.” Och detta är vår texts stora ord som vi skall stanna inför i dag.

1. Det är inte de friska som behöver läkare

Fariséerna menade sig vara moraliskt och andligt starka och friska människor. När de tänkte på synd och syndare, tänkte de spontant mest på andra, på ”publikaner och syndare”, de var sjuka – inte de själva. Så tänker ofta också vi mer eller mindre medvetet: syndare är andra människor. Det visar sig också i att vi gärna lyssnar till skvaller om vår nästas synder fel och brister. Det blir lätt ett kärt samtalsämne. Vi är ju inte som de! Men våra egna synder förminskar och ursäktar vi. Sådan är vår medfödda, onda natur.

Men hur var det egentligen med dessa fariséer, för vilka syndare i första hand alltid var andra? Var de utan synd? Nej, det menade de inte, men de ville gärna visa hur långt de kommit på rättfärdighetens väg. De utstrålade fromhet och andlig hälsa. Folk beundrade dem för deras lydnad för Guds lag. Men det var en som de inte fick något beröm av: Jesus. Han underkände deras rättfärdighet helt och hållet. Han såg att den hade sin rot i högmod och självgodhet. Han såg att mycket bara var ett spel för gallerierna, för att de skulle bli prisade av människor.

I Jesu ord om de friska som ingen läkare behöver, ligger en tydlig udd mot fariséerna. De menade sig vara friska, men i själva verket var de sjuka, mycket sjukare än de publikaner och syndare som de förfasade sig över. Ty de senare var medvetna att de var sjuka. De var syndare både i andras och i sina egna ögon. De gjorde inte på minsta sätt anspråk på att vara fromma och andligt friska människor.

Fariséerna vill ge sken av att de höll lagen. De sysslade mycket med bud och med vad man skall göra och inte göra. Enligt dem var det lydnaden för lagen som gjorde en människa andligt frisk. Syndafallet i Edens lustgård och människans benägenhet till synd förnekade de inte, men så fördärvad hade hon inte blivit att hon kunde ändra sig och med Guds hjälp börja hålla lagen. Hon hade ju kvar sin fria vilja och kunde välja Gud och börja leva efter hans bud. Bara hon tog vara på ”gudagnistan” i sig, godheten som innerst inne fanns kvar i henne, och gick lagens väg kunde hon bygga upp sin egen rättfärdighet inför Gud. Detta var kärnan i fariséernas tro. Det gav dem människovärde med eget ansvar för sina liv och sin salighet. Men deras tro var grundfalsk. Jesus sade till dem att de var onda, högmodiga och blinda och inte alls höll Guds lag. De var värre än publikanerna. Och för den sakens skull hatade de Jesus. Han kränkte deras allraheligaste tro.

Fariséerna har blivit kända för att vara noga med lagen. Men det är en felaktig bild av dem. I själva verket förvrängde de Guds bud och omtolkade dem, sänkte ribban så att buden blev överkomliga och kunna hållas. Jesus anklagade dem t.ex. för att de upphävde fjärde budet och ersatte det med människobud, när de sade att lydnaden mot föräldrar kunde bytas ut mot en offergåva till templet (Matt. 15:6). Vidare koncentrerade man sig på yttre, synliga handlingar. Jesus sade till dem: ”Ni fariseer rengör utsidan av bägare och fat, men ert inre är fullt av girighet och ondska” (Luk. 11:39). De valde utsidan, den enklare biten, men lät synden i sitt hjärta sitta kvar i orubbat bo. I vår text anklagar Jesus dem för att försumma det viktigaste i lagen, nämligen kärleken: ”Gå och lär er vad detta ord betyder: Jag vill se barmhärtighet, inte offer.” De frambar sina offer i templet inför Gud och trodde att allt var bra med det, men samtidigt var de hårda och obarmhärtiga mot syndare som inte höll lagen. De hade inget intresse av att försöka hjälpa och rädda sådant slödder som t.ex. publikaner. De hade spelat bort sina chanser. ”Hopen som inte känner lagen, den är förbannad”, sade man föraktfullt (Joh. 7:49)

Hela deras laglydnad var ett enda stort hyckleri, ett självbedrägeri byggt på en egen ihopsnickrad rättfärdighet som var avskyvärd för Gud. Jesus ville öppna deras ögon, så att de såg att de var sjuka som behövde läkare. Det är en insikt som också vi ständigt behöver föras tillbaka till, för vår syndiga natur vill gärna tänka på fariseiskt vis och bygga vårt förhållande till Gud på vad vi själva är och förmår. Men Jesus lär oss annat.

2. Det är de sjuka som behöver läkare

Att Jesus chockerade fariséerna genom att ta parti för publikaner och syndare betyder inte – som många gärna vill få det till i vår tid – att han på något sätt godkände deras liv, var mer vidsynt och tolerant och inte så noga med Guds lag. Jesus försvarade och ursäktade aldrig vare sig synd eller syndare. Publikaner var syndare. Men till skillnad från fariséerna vände han dem inte ryggen utan sökte upp dem för att frälsa och hjälpa dem.

I dagens evangelium hörde vi att publikaner och syndare ”höll sig nära intill Jesus för att höra honom” (Luk. 15:1). Och Jesus åt med dem, ett tecken på att han var deras vän och ville dem väl, men dessa måltider var inga fester med skratt och skrål dryckesbröder emellan. Det var predikostunder. Jesus talade med dem om livsviktiga ting, om Guds rike, om omvändelse och tro på Guds nåd som kunde förändra deras liv. Han bedrev kort sagt själavård, lät dem se sitt liv i Guds ljus, talade med dem om deras nöd, om allt som gått snett i deras liv och hur de kunde komma ur den onda cirkeln. De kunde inte hjälpa sig själva. De behövde läkare. Och han som de nu åt med var läkaren, sänd till dem från Gud. Han hade makt att läka deras syndasår, ge deras skuldtyngda samveten ro och frid. Flera av dem blev födda på nytt genom hans evangelium, blev förvandlade och började leva ett nytt liv.

Jesus var ingen läkare för de friska, för det fanns inga friska, allra minst de som inbillade sig vara mer friska än sjuka. Han kom inte för att kalla rättfärdiga, för det fanns inga rättfärdiga. ”Ingen rättfärdig finns, inte en enda, står det i Bibeln, både i Nya och Gamla testamentet (Ps. 14:3, Rom. 3:10,). Han kom för att kalla syndare, därför alla var syndare med arvsyndens gift i sig, som gjorde att de älskade sig själva mer än Gud och sina egna vägar mer än Guds. Jesus kom för oss alla som innerst inne är av samma skrot och korn som publikaner och syndare.

Matteus hade tagit jobbet som tullare av samma skäl som många andra av hans kollegor: för pengarnas skull. Han visste att han var en avfällig jude, och han mådde inte bra av det. Men nu hade han mött Jesus och fått uppleva en barmhärtighet utan like. När han senare i kap. 10 räknar upp apostlarna, lägger han till ordet ”publikanen” efter sitt eget namn (Matt. 10:3). Han ville visa att detta, att han stod med på apostlalistan, var helt och hållet av nåd.

Han glömde aldrig den dag, då han såg Jesus styra sina steg rakt mot tullhuset och fram till honom, den avskydde publikanen. Jesus säger bara två ord: ”Följ mig!” vilket betyder samma sak som ”Omvänd dig och tro på mig!” – ”Matteus, lämna ditt gamla liv, ta farväl av det och tro på Guds helande förlåtelse! Kom och bli min lärjunge!” Detta blev en livsavgörande vändpunkt i Matteus liv. Kallelsen besegrade honom. Han stod upp, lämnade allt och följde Jesus.

För den kristna kyrkan skall alltid det faktum att en av de tolv var publikan och hämtades ur den mest föraktade gruppen av syndare i Israel vara en påminnelse om att Kristi kyrka är ett sjukhus för sjuka som behöver läkedom. En kyrka som inte längre är en sal i den store läkarens sjukhus, där sjuka syndare får hjälp och bot mot synden, är inte en kristen kyrka bara endast samlingsplats för de ”nittionio rättfärdiga som ingen omvändelse behöver”, som Jesus talar om i dagens evangelietext (Luk. 15:7).

Varför valde Jesus att kalla Matteus? Var det för att han såg något speciellt i honom som inte så många andra hade? Nej, det fanns ingen särskild kvalitet eller talang hos honom som gjorde att han kallades. Det enda skälet var den oförtjänta nåden, Guds förbarmande kärlek, som kallar inte rättfärdiga utan syndare.

Denna kärlek är uppenbarad i Jesus Kristus, Sonen som blev sänd för att dö och uppstå för alla dödssjuka i synden. I sitt evangelium pekar Matteus ut Jesus som den som Jesaja profeterade om: ”Han tog på sig våra svagheter, och våra sjukdomar bar han” (Matt. 8:17). Det är ett citat från Jesaja 53, där det i fortsättningen står: ”Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade” (Jes. 53:5). På korset blev han den store läkaren som vann oss livet med sin död och försonade vår synd och skuld. Nåden är helt och hållet hans förtjänst. Den oförskylda nåden är alltid förbunden med Jesus. Utan hans försoning finns ingen nåd och förlåtelse. Han uppstod från de döda med botemedlet mot synden, döden och evig fördömelse i sin hand. Alla sjuka, alla publikaner och syndare som hör och tror hans heliga evangelium får i kyrkans sjukhus jublande sjunga, som vi gör i en nattvardspsalm: ”Jesus Kristus är vår hälsa, som oss alla ville frälsa. Med sin pina och sin död han oss förlöst ur dödens nöd.”

3. Hela livet behöver vi stå under den store läkarens vård

Nåden försätter oss omedelbart i det goda förhållandet till Gud där inga synder tillräknas oss. Men det betyder inte att vi med en gång blir helt friska och syndfria här på jorden. Vi behöver hela tiden stå under den store läkarens vård och behandling. Under den sker ett successivt tillfrisknande som visar sig i våra liv. Det är nåden som följer på tron. Syndens makt bryts och livet efter Guds vilja förverkligas mer och mer. Nåden förlåter inte bara synden utan den ”fostrar oss att säga nej till ogudaktighet och världsliga begär och att leva anständigt, rättfärdigt och gudfruktigt i den tid som nu är”, som aposteln säger (Tit. 2:12). Om vi inte hela tiden fick stå under Frälsarens livsuppehållande och helande vård, skulle vi inte ett enda ögonblick kunna leva hälsans nya liv.

Matteus förändrades av nåden, av den oförtjänta kärlek som han mötte i Jesus, och blev en ny människa som levde ett annat liv än tidigare. Redan när Matteus stod upp och lämnade allt för att följa Jesus märktes det. Hans kollegor såg på honom med häpen förundran, när han stegade ut från tullkontoret tätt i hälarna på Jesus. Vad har det tagit åt Matteus? tänkte de. Det fick de snart reda på. Han bjöd hem dem tillsammans med Jesus. Den nåd som hade förändrat hans liv, ville han att också att andra skulle finna.

Enligt traditionen led Matteus martyrdöden i Etiopien där han var verksam. Han blev av en fiende till korsets evangelium nedstucken med svärd, medan han låg försänkt i bön framför altaret i sin kyrka. Men vad gjorde det? Han ägde det liv som ingen död kan ta kål på. Livet som levs under den store läkarens vård är så förunderligt att själva döden förändras och leder till ett fullständigt tillfrisknande. Jesus säger: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör” (Joh. 11:25). I ett nu övergår vi till livet där allt är helat och botat.

Det är vad som väntar var och en som kommer till Jesus och likt Matteus följer honom just därför att han är läkare inte för friska utan för sjuka. Amen.

S Bergman (2011)

[^]