Katastrofernas budskap

Vår text berättar om två katastrofer. En orsakades av en människa, av Pilatus. Han lät sina soldater tränga in i judarnas heliga tempel och hugga ner några galiléer medan de firade sin gudstjänst. Den andra katastrofen var av den typ vi brukar kalla för olyckshändelse: tornet i Siloam rasade plötsligt och begravde 18 människor. Liknande och mycket värre katastrofer hör vi ofta om. Flodvågskatastrofer, cykloner och jordbävningar som skördar hundratusentals liv har vi i färskt minne. Jorden är en mycket olycksdrabbad planet. Hur mycket vi än försöker skydda oss med varningssystem och förebyggande åtgärder, så händer likväl ständigt nya katastrofer, både sådana som människor har förorsakat och rena naturkatastrofer. Just i denna stund finns miljoner som gråter och är djupt förtvivlade över att ha förlorat anhöriga, blivit hemlösa och fått hela sin tillvaro slagen i spillror.

Vad skall vi säga om alla dessa tragedier som plötsligt drabbar oss människor? Det finns de som ser allt detta för oss obegripliga lidande som ett bevis för att Gud inte finns. Om det fanns en god och allsmäktig Gud, så skulle han aldrig tillåta allt ont som drabbar oskyldiga människor. Andra, t.o.m. teologer och präster, säger att Gud finns men att han inte har all makt. Hans makt är begränsad och består i att han bekämpar det onda och lär oss att göra detsamma. Men det är inte den bild som Bibeln ger av Gud. Där är han den Allsmäktige som skapat allt med sitt blotta ord. Han har all makt i ordets bokstavliga mening. Han har alltid haft det, har det nu och kommer alltid att ha det. Men varför då alla dessa katastrofer?

I vår text kommer man till Jesus med frågan varför vissa drabbas och andra inte. Man ville höra vad han hade att säga om de två katastroferna. Låt oss se vad han svarar.

1. De som drabbas är inte värre än andra

Jesus börjar sitt svar med en motfråga: ”Menar ni att dessa galileer var större syndare än alla andra galileer?”

Många judar hade uppfattningen att en människas mått av lidanden här på jorden alltid svarade mot bestämda synder som hon hade begått. Om en stor olycka drabbade henne, betydde det alltså att hon begått en särskild svår synd – om man inte visste vilken, antog man att det rörde sig om en hemlig synd. Detta synsätt avvisar Jesus med ett kraftigt: ”Nej, säger jag er.” Galiléerna som höggs ner i templet var inte större syndare än andra, inte heller de som begravdes av tornet som rasade.

Här, liksom i berättelsen om den blindfödde mannen i Joh. 9, förbjuder oss Jesus att generellt dela upp människor i bättre och sämre beroende på vilka olyckor och lidanden som har drabbat dem. Det här är inte något som man bara gjorde på den tiden. Det förekommer också hos oss. Vi har mycket lätt för att tänka: Vad har han eller hon gjort som har drabbats av denna olycka? eller: Vad har jag gjort som har råkat ut för detta?

Det är sant, att Gud straffar all synd, ty han är den Helige som reagerar på all ondska och orättfärdighet. Det finns ett samband mellan synd och lidande. Synd straffas alltid. Men det sker inte alltid omedelbart. Någon tydlig och påtaglig straffdom behöver inte ens komma under livstiden här på jorden. Men den kommer, om inte förr så i evigheten. Enda sättet att undgå den katastrofen är att ta emot försoningen i Kristus.

Guds vägar med enskilda människor här på jorden är ofta mycket fördolda för oss. Vi kan från vårt begränsade perspektiv ofta inte förstå Guds avsikt med det som sker, t.ex. varför den ene drabbas men inte den andre. Vi kan förstå att den som lever vilt och lösaktigt och missbrukar droger osv. drabbas av sjukdomar och för tidig död. Men också skötsamma människor kan drabbas. Därför skall vi vara mycket försiktiga med att fälla domar. Gud vet allt och vi vet mycket lite. Våra domar blir lätt förhastade och felaktiga.

Vad Jesus säger här är viktigt. Att somliga drabbas mer än andra beror alltså inte på att de är värre än andra. Det beror inte heller på att Gud handlar godtyckligt, slumpmässigt och orättfärdigt. Han har full överblick och kontroll över allt i hela världen och håller rätt på varje människoöde. Han vet vad han gör, han begår inga misstag och han har ett syfte med allt. ”Inte en enda sparv faller till marken utan er Faders vilja”, säger Jesus (Matt. 10:29). Hur mycket mer gäller det då inte för människor skapade till Guds avbild? ”Ni är mer värda än många sparvar” säger Jesus (Matt. 10:31).

Lägg märke till att Jesus inte ger sig in på att tala om vilken mening de två katastroferna i dagens text hade. Han säger inget om varför just dessa människor fick ett så tragiskt slut. Han låter det vara fördolt. Av det skall vi lära oss att det är meningslöst att spekulera över varför somliga drabbas hårt och andra inte. Olyckorna följer inte mönstret ond eller god, kristen eller icke kristen. Alla kan drabbas, även fromma och gudfruktiga. Tänk på den rättfärdige Job som förlorade alla sina barn i en plötslig katastrof och sedan själv drabbades av en vidrig sjukdom. När det var som värst gick han bittert till rätta med Gud: han ville veta varför han fick lida så? Job var en from man. Han visste att han var en syndare, men han trodde på Guds frälsning. ”Jag vet att min återlösare lever”, sade han. (Job. 19:25). Hans problem var hur den rättfärdige, Guds troende och återlösta barn, kunde drabbas av obegripligt svåra lidanden. Han fick inget svar på det. I stället gav Gud honom en lektion i skapelsens under och i den vishet, storhet och makt som där uppenbaras. Och Job böjde sig för Guds storhet och förstod att han inte var mannen att gå till rätta med honom. Han lärde sig ödmjukhet och tro på Gud utan krav på omedelbara svar på allt.

Med Job måste vi ödmjukt acceptera att vi inte alltid kan räkna ut varför Gud gör på det ena eller andra viset och ändå förlita oss på att han vet vad han gör och alltid vill vårt bästa.

De som drabbas är inte värre än andra. Det är det första vi skall lära oss av katastroferna. Det andra är detta:

2. Vi är alla värda att gå under

”Men om ni inte omvänder er, kommer ni alla att gå under”, säger Jesus och upprepar det i slutet vår text. Detta är själva kärnan i vad han vill säga om katastroferna.

Med sitt svar vänder Jesus upp och ner på hela frågeställningen som man kom till honom med. I stället för spekulationer om varför just galiléerna eller de 18 hade drabbats, så blir frågeställningen denna: Hur kan det egentligen komma sig att någon enda människa blir skonad? Om Gud skulle handla med oss rättvist och som vi var värda skulle vi alla drabbas av straff och undergång.

Alla olyckor, alla katastrofer och allt lidande i världen är ytterst syndafallets följder. Gud har aldrig velat att världen skulle se ut som den gör i dag. Om världens skapelse i tidens början står det: ”Och se, det var mycket gott” (1 Mos. 1:31). Katastrofer, sjukdomar, lidande och död fanns inte. Men i dag finns de. Och deras budskap är att något är galet med världen. Synden har kommit in i tillvaron och med den olyckor, lidande och död, precis som Gud förutsa att det skulle ske, om man satte sig över hans bud och åt av det förbjudna trädet. Han varnade för det: ”Den dag du äter av det skall du döden dö” (1 Mos. 2:17). Och mycket riktigt: efter syndafallet undgår ingen döden. ”Genom en enda människa kom synden in i världen och genom synden döden, och så kom döden över alla människor”, står det i Rom. 5:12. Alla är delaktiga i syndafallets följder. Döden är det hårda, yttre beviset på det. Den drabbar var och en förr eller senare. Ibland drabbar den många, hundratusentals, på en gång. Alla katastrofer, stora som små, är förebud om vår egen död, ja, förebud om den största av alla katastrofer: hela världens undergång på den yttersta dagen.

När katastrofer inträffar i vår tid skyndar sig ofta modernt liberala präster och predikanter, som inte har någon större tilltro till Bibelns ord, att säga att Gud inget har med katastroferna att göra. Men Skriften lär klart och tydligt både i GT och i NT att det är Gud som låter katastroferna komma. På Noas tid utplånade han hela världen i en syndaflod. Han utplånade Sodom och Gomorra på grund av invånarnas onda och perversa liv. Jesus förutsade också Jerusalems och templets förstöring (Luk. 19:41-44). Gud kan även i dag låta straffdomar komma över länder och folk där allsköns omoral och orättfärdighet får flöda fritt. Han är inte den menlösa och maktlösa figur som så många vill göra honom till. Gud, den Allsmäktige, har allt i sin hand. Han bestämmer varje människas livslängd. Det är inte vi som har kontroll över livet och tillvaron. Det påminner oss katastroferna verkligen om.

Det förunderliga är inte att olyckor och katastrofer inträffar, utan att inte många fler olyckor och katastrofer inträffar. Det förunderliga är att världen ännu står trots all ondska och gudlöshet som finns i den. Gud ”låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga”, säger Jesus (Matt. 5:45). Han låter människor leva och glädja sig åt så mycket gott, fast de inte alls är värda det.

När vi ser och hör om andras olyckor, eller själva drabbas, skall vi tänka på vad Jesus säger i dag: Katastrofer är vi alla värda. I högmässans syndabekännelse bekänner vi varje söndag att vi är värda en evig fördömelse ”om du skulle döma mig som din stränga rättvisa kräver och mina synder har förtjänt.” Men så kommer en liten eller större personlig katastrof, och vad händer då? Genast börjar vi undra: Vad menar du Gud? Vad har jag gjort som drabbas av detta? Då har vi glömt vad vi sade i syndabekännelsen.

Vi skall inte fråga: ”Varför just jag?” utan ”Varför inte också jag?” Alla är vi värda att förgås. Det skall vi också ha i minnet när vi möter andra som drabbas av olyckor. Även då skall vi tänka: Det kunde ju lika gärna ha varit jag. Med ett sådant sinne är vi också rätt skickade att ödmjukt hjälpa och bistå dem vi möter som drabbats av olyckor.

3. Katastroferna kallar oss till omvändelse

”Om ni inte omvänder er, kommer ni alla att gå under”, säger Jesus. Det är stränga och allvarliga ord men fyllda av kärlek. Det finns en evig undergång, men räddningen är omvändelse. Det står att Gud ”inte vill att någon skall gå förlorad utan att alla skall få tid att omvända sig” (2 Petr. 3:9). Hans högsta vilja är att alla skall bli frälsta.

Ingen kan med rätta säga, att Gud inte gjort något för att frälsa oss människor. Han har gjort allt. Han har offrat sig för vår skull. Han har i Kristus blivit människa och lidit mer än någon annan av syndens följder. Jesus bar våra synder och tog all världens olycka på sig. Den samlade domen, den stora katastrofen som hotar oss alla, drabbade inte oss utan honom som led och dog i vårt ställe. Och det skedde i ett enda syfte: att vi i ånger och tro skulle vända om till Gud och ta emot frälsningens gåva i Kristus.

Gud är inte likgiltig för hur det skall gå för oss. Det är vi som är alldeles för likgiltiga för hur det skall gå för oss när vår tid här är ute. Vi kan vara så djupt insövda i den falska föreställningen att allt nog ordnar sig till sist. Och så går vi till sängs och vaknar upp dag efter dag utan att ha gjort bot och bättring, utan att äga det goda förhållande till Gud som vi får genom att vända om till Jesus, Frälsaren, som rättfärdiggör syndare av nåd.

”Om ni inte omvänder er, kommer ni alla att gå under” – må de orden i dag ljuda i våra öron, väcka oss till besinning och driva oss till Jesus medan tid är. I tro på honom får vi sluta varje dag – vad den än har innehållit av personliga katastrofer – med psalmistens förtröstansfulla bön: ”I frid kan jag lägga mig ner och sova, ty du, HERRE, du låter mig bo i trygghet” (Ps. 4:9). När vi tror evangelium bor vi i den trygghet där inga katastrofer kan rycka oss ur Guds hand och ur hans kärlek och omsorg om oss. Amen.

S Bergman (2008)

[^]