Jesu utläggning av kärlekens lag

”Kärlekens lag” är denna söndags överskrift. Guds lag är alltid kärlekens lag. Den återspeglar Guds väsen. Liksom han själv är helig och god, så är hans lag det. Den bjuder oss att avsky det onda och göra gott, inget annat.

Gud har skapat oss alla för ett liv enligt kärlekens lag, ett liv där vi älskar Gud över allting och vår nästa som oss själva. Detta är Guds mening med det livet som vi har fått. Han brinner av nit för kärlekens lag och att den efterlevs. När de Tio buden gavs på Sinai sade Gud: ”Jag, HERREN din Gud, är en nitälskande Gud som låter straffet för fädernas missgärning drabba barnen, ja, tredje och fjärde släktledet, när man hatar mig, men som visar nåd mot tusen släktled, när man älskar mig och håller mina bud” (2 Mos. 20:5-6).

Föräldrar som föraktar Guds bud och gör ont skadar inte bara sig själv utan påverkar sina barn att göra likadant. Så kan det bli kedjereaktion av synd och förbannelse i generation efter generation. Men det finns också en välsignelsens kedja. När man älskar Gud och håller hans bud följer gott av det för tusen och åter tusen. Här gäller verkligen apostelns ord: ”Det människan sår skall hon också skörda” (Gal. 6:7). Vårt förhållande till lagen får således långtgående konsekvenser, goda eller onda, beroende på om vi följer den eller inte.

Som troende kristna är vi befriade från lagen som frälsningsväg. Kristus är alltid vår rättfärdighet inför Gud. Men vi är inte befriade från att hålla Guds bud. Vi är frälsta för att följa kärlekens lag. Det behöver vi ofta bli påminda om.

Dagens predikotext är hämtad från Bergspredikan. Den innehåller ett stycke av Jesu utläggning av kärlekens lag. Om den säger vi i dag följande.

1. Kärlekens lag är ingen ny lag som Jesus kommer med

Han utlägger i Bergspredikan den lag som fanns ända från början. Den för alla människor giltiga morallagen skrevs redan i skapelsen in i människornas hjärtan. Senare ristades den in med ”Guds finger” som tio bud på två stentavlor (2 Mos. 31:18). Att den gavs på detta direkta sätt kan vi se som en markering av de Tio budens allmängiltiga och grundläggande karaktär. Sedan fick Israels folk genom Mose också särskilda gudstjänstlagar och samhällslagar. Dessa var speciellt anpassade just för Israel och gällde bara dem under Gamla förbundets tid. De upphävdes i och med Kristus och det Nya förbundet. Vi är således inte bundna av dem.

Jesus börjar i vår text med att citera ett stycke ur GT:s samhällslag: ”Ni har hört att det är sagt: Öga för öga och tand för tand.” Detta var vedergällningens princip, lagen om påföljd, dvs. att på brott följer straff. Den tillämpades inte på det sättet, att man bokstavligen stack ut ögat på den som förstört en annan människas syn. ”Öga för öga och tand för tand” är en allmän rättsprincip som säger att straffet eller böterna skall anpassas efter brottets storlek: litet brott, litet straff, större brott, större straff.

Jesus och NT ger den kristna kyrkan inte någon ny samhällslag som hon skall följa. I stället hänvisas vi till de lagar och förordningar som finns i det land där vi bor. Gud har gett staten och myndigheter i uppdrag att på förnuftigt vis sörja för god lag och ordning i samhället. Därför lär NT att kristna skall underordna sig sitt lands lagar, så länge de inte bjuder något som strider mot Guds Ord. ”Överheten är en Guds tjänare till ditt bästa. Men gör du det onda skall du frukta, ty överheten bär inte svärdet förgäves”, säger Paulus i Rom. 13:4. Överheten eller ett lands styrande organ hör till vad Luther kallade ”Guds världsliga regemente”. Dess uppgift är att skydda den mänskliga samvaron och upprätthålla ordning i samhället. Att det behövs vittnar om att vi lever i syndens värld där människor måste skyddas för onda saker som andra människor kan göra. Människans värsta fiende är ofta människan själv: hon är duktig på att förtrycka, misshandla, mörda andra människor, bedra och stjäla från dem. Inget land har klarat sig utan överhet och lagar och ordningsmakt.

När Jesus nu i fortsättningen av vår text säger: ”Stå inte emot den som är ond, utan om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra åt honom”, så är han inte ute efter att införa något nytt syrelseskick eller samhällsordning. Jesus var ingen ny Moses eller laggivare, inte heller någon samhällsreformator. Ändå finns det de som velat göra honom till det och menar att man skall bygga samhället på Bergspredikans principer. Men av Jesus får de inget stöd för något sådant. Det förutsätter att alla människor är goda och det är de inte. Därför skall domstolar och polis agera enligt landets lagar, inte efter Bergspredikan. Poliser i tjänst skall inte vända andra kinden till. Då blir det fritt fram för allsköns brottslighet.

Det Jesus avser med Bergspredikan är något annat. Där visar han hur han vill att kärlekens lag skall hållas av kristna. Han utlägger lagen andligt och låter den gå på djupet. Han låter oss se att den kräver långt mer än den yttre skötsamhet som samhället kräver av sina medborgare.

2. Kärlekens lag kräver godhet av hjärtat

Vi ställs i Bergspredikan inför den Gud som kräver absolut renhet, godhet och osjälvisk kärlek. Den rättfärdighet som Gud kräver måste komma från ett gott hjärta.

När Jesus i dagens text talar om att vända andra kinden till när man blir slagen och förolämpad, eller att ge bort också manteln när någon vill ha livklädnaden, eller att gå två mil med någon som ber om ditt sällskap under en mil, så handlar det inte om någon allmän hjälpsamhet som alla bejakar och med viss ansträngning kan praktisera. Jesus talar om något svårt, om något som inte alls är naturligt för oss.

När någon förolämpar eller sårar oss griper vi spontant till principen ”Öga för öga och tand för tand.” I våra vardagliga, personliga relationer kan denna princip bli mycket farlig. Varför det? Helt enkelt för att vi har svårt att vara opartiska och rättvisa, när vi dömer i eget mål. Ilskan och vreden gör att vi går till överdrift.

Vi har en otäck tendens att se våra egna fel som ganska små: ”Det jag gjorde var väl inte så farligt!” tycker vi. Men det vår antagonist gjort är alldeles förfärligt: ”Hur kan en människa vara så falsk och ondskefull?” tänker vi och knyter näven i fickan. Vi kan koka av vrede för sådant som i det stora hela bara är småsaker. När vi ger oss till att själva skipa rättvisa, blir det inte lika för lika, inte tand för tand, utan mycket mer. Det blir en rad utslagna tänder för en enda tand. Detta onda hämndsinne ser vi exempel på hos Lemek, en av Kains efterkommande. Han gav alltid igen. Han kallade samman sina hustrur för att berätta vilken karlakarl var: ”En man har jag dödat för varje sår och en ung man för varje blåmärke. Ja, sju gånger blir Kain hämnad, men Lemek sjuttiosju gånger” (1 Mos. 4:23-24). Så ville han hävda sig och sätta skräck i alla.

Den lag som Jesus ställer upp mot den personliga och oförsonliga hämndens lag är kärlekens lag. Den förbjuder allt hat och all hämndlystnad, varje liten impuls till elakhet mot den som sårat oss eller gjort oss illa. Det handlar inte om att lyckas bemöta ”den som är ond” vare sig med ett tillkämpat lugn eller med uppgiven resignation därför att vi känner oss i underläge. Nej, vi skall möta den som är ond mot oss med aktiv godhet! Jesus ger exempel på det när han talar om att vända andra kinden till i stället för att ge igen. Likaså när han säger: ”Om någon vill ställa dig inför rätta och ta din livklädnad, så låt honom få din mantel också. Om någon tvingar dig att gå med en mil, gå två mil med honom.”

Vad Jesus lär oss är att inte ta lagen i egna händer och hämnas. Han lär oss att inte surt och motvilligt ge precis på pricken så mycket som krävs, utan vara villiga att ge dubbelt upp: ge också din överrock till den som vill ha din kavaj! Så skall det onda övervinnas av det goda.

Jesus menar naturligtvis inte att vi skall låta bedragare och skojare skinna och plundra oss hur som helst. Han talar inte om att berika bedragare utan om den kärlek som generöst ger där det behövs. Vi har också rätt att försvara oss och de våra när vi blir fysiskt angripna. Det finns inget kristligt i att inte försöka skydda sig och låta en angripare slå en sönder och samman. Inte heller är undfallenhet och flathet i ord och attityder någon kristen dygd. Både Jesus och apostlarna bemötte lögnaktiga påhopp. Vad det handlar om är att inte låta sig drivas av hat och personlig hämndlystnad och ta lagen i egna händer. I syndens värld händer det att vi, i synnerhet som kristna, råkar ut för elaka påhopp och orättvisa beskyllningar. Då skall vi inte lagra vreden utan tänka på vad som står i dagens epistel: ”Hämnas inte, mina älskade, utan lämna rum för vredesdomen. Ty det står skrivet: Min är hämnden, jag skall utkräva den, säger Herren” (Rom. 12:19). Gud själv ser till att synden till sist får sin rätta lön.

Tänk om alla kunde tillämpa kärlekens lag, så som Jesus utlägger den! Då skulle många infekterade och låsta konflikter lösas upp. Det onda skulle övervinnas med det goda, släktfejder och annan bitter fiendskap skulle ebba ut. Livet hade då varit mycket lättare att leva.

Men Bergspredikans liv är tyvärr ganska sällsynt. Också i kyrkan händer det att hat och hämndlystnad blossar upp, kriget trappas upp med beskyllningar och motbeskyllningar och djävulen firar triumfer. Det kan också urarta till lärostrider där man anklagar varandra utan egentlig grund. I våra bekännelseskrifter står det: ”Många irrläror har uppstått i kyrkan blott därigenom, att lärarna varit förbittrade på varandra.” Sorgligt men sant.

Kärlekens lag, utlagd av Jesus, är svåra för vårt syndiga hjärta. Den kräver mycket mer än vad förnuftet och vårt syndiga kött tycker är rimligt. Vi måste fråga oss: Hur skall vi kunna leva efter den? Är det överhuvud taget möjligt att göra det? På det svarar vi till sist:

3. Kärlekens lag kan bara praktiseras av dem som fötts på nytt av evangelium

Våra lutherska bekännelseskrifter säger en sak som är mycket biblisk och sann, nämligen att ”utan Kristus kan lagen inte hållas”. Och det är precis vad Jesus själv säger: ”Utan mig kan ni ingenting göra” (Joh. 15:5). Utan Jesus måste vi med aposteln bekänna: ”I mig, det vill säga i mitt kött, bor inte något gott” (Rom. 7:18). Synden gör det omöjligt för oss att vara goda på det sätt Jesus visat oss i dag. Mitt hårda och egocentriska hjärta, hyperkänsligt för allt som hotar min egen självbild och aggressivt mot dem som på minsta sätt kränker mig, klarar inte av den kärlek som vi i dag har hört Jesus tala om. För det krävs pånyttfödelse och ett nytt hjärta.

Detta nya hjärta vill Kristus ge oss. För att vi skulle få det tillämpade Jesus på ett mycket sällsamt och för oss underbart sätt straffprincipen ”Öga för öga och tand för tand”. Han upphävde den inte men gick i vårt ställe in under den. Han tog på sig våra synder, lät sig dömas och straffas för dem. Öga för öga, tand för tand, synd för synd, allt tog han på sig och gottgjorde i vårt ställe. Så blev han försoningen för våra och hela världens synder.

Det är tron på detta evangelium som skapar nya människor med nya hjärtan. När vi dömda av lagen kommer till Jesus, skänker han oss Guds kärlek och nåd, inte tveksamt och snålt, utan generöst och överflödande. Han tillämpar principen ”inte bara livklädnaden utan också manteln” på ett underbart sätt: han tar inte bara bort våra synder utan ger också rättfärdighetens mantel, dvs. låter oss få räkna hans rättfärdighet som vår. Och sedan lovar han att inte bara gå en mil med oss, utan följa oss hela livet: ”Se, jag är med er alla dagar intill tidens slut” (Matt. 28:20).

Så föds och närs det nya livet av tron på Jesus. Det hämtar kraft till helgelse ur det rena evangeliet, inte ur lagen, kraft till att avstå från vedergällningens lag och vara vänliga, tålmodiga också mot dem som gör oss illa. Må Gud ge oss längtan efter det livet och den Helige Andes kraft att alltmer följa kärlekens lag. Amen.

S Bergman (2008)

[^]