Att ha en fast grund

Se till att ingen rövar bort er med sin tomma och bedrägliga filosofi, byggd på mänskliga traditioner och stadgar och inte på Kristus. (Kol. 2:8) Så skriver aposteln Paulus till kolosserna, och det är aktuellt än idag. Vad är grunden för vår tro? Bygger vi vårt liv på människotankar? Bygger vi på lös sand eller på den fasta klippan? Finns det något att bygga på, eller är allt relativt?

Om relativism

Människor har i alla tider funderat över meningen med livet. Bara en sån sak! Varför tänker vi människor över huvud taget på sådana frågor? För tillvaron blir enklare, om vi slutar tänka på om det finns någon mening med livet. Vi slipper grubbla, fundera och ta ställning. Det kan vara mödosamt att hålla på med sådant. Och ändå har människan gjort det i alla tider. Det är helt enkelt oundvikligt att ha en livsåskådning av något slag. Antingen tror man att Gud finns, eller också tror man att Gud inte finns, till exempel.

I vår tid är relativism av olika slag mycket populär. Den går i allmänhet ut på att var och en får inrätta sitt eget liv som han eller hon vill och ingen ska komma med några pekpinnar om hur man ska leva, för det finns inget rätt och fel som vi människor ska följa, utan var och får följa sina egna tankar och känslor. Normer, om de alls finns, är skapade av människor, de är ett slags konventioner.

Från början trodde även relativisterna att Gud finns, men allteftersom tiden gått har de vanligtvis kommit fram till att Gud inte finns. Och det passar mycket bättre med relativismen, för om Gud inte finns, är relativismen ohotad. Då har man ju effektivt slagit undan benen för dem som hävdar att det finns objektivt rätt och fel som vi ska rätta oss efter. Själva tanken att det skulle finnas rätt och fel som står över oss, och som vi människor ska rätta oss efter, den passar mycket bättre med föreställningen att det skulle finnas en Gud.

Att relativism inte går ihop med kristendomen, det tar inte lång tid för oss att komma fram till. Enligt kristendomen har Gud gett sina bud, som vi människor ska följa. Det finns mycket plats för eget tänkande och egna bedömningar, men det är inom de ramar som Gud satt upp.

Hur är det då? Visar inte den moderna samhällsutvecklingen att relativismen har många fördelar? Den drar ju segrande fram i västvärlden och vinner fler och fler anhängare.

Här svarar vi att sanningen aldrig kan fastställas eller uppnås med hjälp av hur många människor som tror på den. För då skulle den skifta mellan olika kulturer, länder och tidsepoker. Nej, antingen stämmer relativismen eller också finns det fasta värderingar. Det kan inte vara både och.

De som förespråkar att det finns fasta värden tror vanligen att det finns en Gud som står över oss människor. Relativisterna tror det vanligen inte.

Varför tror man då det ena eller det andra? Jag tror att relativismens attraktionskraft består i att man får göra som man vill. Man får tro som man vill, tänka som man vill, leva som man vill. Man är trött på att någon annan ska bestämma över en. Normerna känns som en plågsam tvångströja. Det är säkert många gånger behagligare att vara relativist. Men det är att bygga på sina egna känslor och idéer. Ska det anses som ett starkt argument, att det känns bra? Ja, om det avser sådant som verkligen är smaksaker, som till exempel om fisk, kött eller grönsaker är godast, eller om den eller den glasvasen är vackrast, i sådana fall är det avgörande vad som känns bäst. Men är grundvalen för att två plus två är fyra att det känns bra? Eller skulle det helt enkelt vara en mänsklig konvention? Är det inte så att grundvalen för att 2+2=4 är att det är rätt, vad än andra människor till äventyrs skulle säga?

Eller låt oss ta ett annat exempel, att stjäla. Får man stjäla om det känns bra? Eller, finns det något som står över oss människor, som säger att vi inte ska stjäla? Någon invänder kanske att lagarna står över oss, och att vi därför inte ska stjäla, men det löser inte problemet, det kvarstår, för det har faktiskt funnits samhällen som ändrat på lagarna och legaliserat stjälandet. Är det inte längre förkastligt att stjäla då? Eller är det inte så, att också lagarna ska bedömas utifrån en högre måttstock?

Villfarelsens makt

Se till att ingen rövar bort er med sin tomma och bedrägliga filosofi, byggd på mänskliga traditioner och stadgar och inte på Kristus. Apostelns förmaning är allvarligt menad! Det här är inte något teoretiskt, bara. Vi ska inte tro att vi är förskonade från frestelser. När frestelsen kommer, är det på riktigt! Den ser bra ut. Den är lockande. Den kan verka trovärdig och förnuftig. Det är lätt hänt att vi charmas av villfarelsen, kanske har vi i oss själva känslor och uppfattningar som strider mot Guds Ord, något som vi tycker de nya idéerna kan ge en lösning på. Vi kan bli förvillade, så att vi börjar tro tvärt emot Guds Ord. Ty förvillelsens makt är stor. Låt oss be till Gud att vi blir bevarade i den sanna tron. Jesus säger i dagens text att många på den yttersta dagen ska tro att de varit Jesu lärjungar, men att han kommer svara dem: Jag har aldrig känt er.

Att bygga på Jesus är att bygga på klippan

Men ska vi då slänga allt vad vi själva känner och tycker överbord, och tro på det som står i Bibeln, bara för att det står i där, i en gammal bok? Ska vi foga oss efter vad prästerna säger och sluta tänka själva?

Nej, vi ska verkligen inte sluta tänka själva. Vi ska använda hela vårt intellekt i dessa frågor, men vi ska söka svaret på livets frågor utanför oss själva. Det är enda chansen att få ett objektivt svar. Det vi själva tycker, känner och menar, det är och kommer förbli subjektivt. Att bygga på Jesus är att bygga på klippan, på en objektiv grund, ja på den fasta grunden.

Jesus säger att vi ska bygga på klippan. Hur gör man det? Ja, vår text säger oss ju att det är att höra Jesu ord, det vill säga tro på dem, och att göra efter dem. Och läser vi vidare i Bibeln, är det klart att klippan är Gud själv. Ty vem är Gud förutom Herren, vem är en klippa utom vår Gud? Säger kung David i den artonde psalmen (Ps 18:32), och litet senare i samma psalm: Herren lever! Välsignad vare min klippa, upphöjd vare min frälsnings Gud! (Ps 18:47) Det finns dussintals ställen i Psaltaren som säger att Gud är vår klippa. Så Gud är klippan, och Jesu ord är klippan, för Jesus är Gud. Jesus Kristus är klippan, den rätta grunden att bygga på. Ty någon annan grund kan ingen lägga än den som är lagd, Jesus Kristus (1 Kor. 3:11) skriver sankt Paulus till korintierna. Det är på honom vi bygger.

Hur gör man då för att bygga på klippan? Jo, man hör ordet, det vill säga man tror ordet, och man gör efter det, man följer det, man lyder det. Att tro på Jesus är att tro på Bibeln.

När det inte stämmer

Men vad ska vi då göra med det som vi inte tycker stämmer med Bibeln? Ska vi foga oss efter vad prästerna säger och sluta tänka själva?

Nej, vi ska inte foga oss efter vad prästerna säger, bara för att de är präster. Prästerna är människor och alltså inte ofelbara. Endast Gud är ofelbar. Så om prästen säger något som strider mot Bibeln, ska du alltså tro på Bibeln och inte på prästen. Och du ska göra likadant med dig själv, du är också bara en människa. Om dina egna känslor, föreställningar och idéer säger något annat än Bibeln, ska du alltså tro på Bibeln och inte på dig själv.

Men är inte detta alldeles bakvänt, invänder någon. De egna tankarna är väl grunden för allt! Man måste väl följa sin egen övertygelse, det man känner i djupet av sin själ? Det låter ju, särskilt i våra dagar, vettigt och rimligt, men om vi tittar på frågan i ett helikopterperspektiv, med litet distans och överblick, så ser vi att människornas idéer ofta strider mot varandra. Vi når inte fram till någon objektiv sanning genom att ta fasta på vad vi människor själva tänker och tycker. Det duger inte som norm, för olika människor kommer till olika resultat.

Gäller det områden där det inte finns någon objektiv sanning, så som vilken glasvas som är vackrast, så spelar det naturligtvis ingen roll. Då behövs ingen objektiv sanning. Var och en får tycka vad han vill om glasvasen. Men ta åter frågan: Är det rätt att stjäla? Eller får var och en tycka vad han vill om det? Om man tycker att det är rätt att stjäla, så får man det?

Är det rätt att mörda? Antingen är det objektivt fel att mörda, eller också finns det ingen objektiv sanning, och i så fall kan var och en tycka vad han vill om det.

I alla tider har människor angripit Bibeln, det har alltid funnits människor som byggt sitt liv på de egna känslorna och föreställningarna i stället för på Bibeln. Aposteln Paulus skriver om detta till korintierna, och jag utgår från 1917 års översättning, för jag tycker det är så fint formulerat: Ja, vi bryter ner tankebyggnader och alla slags höga bålverk, som uppresas mot kunskapen om Gud, och vi tar alla slags tankefunder till fånga och lägger dem under Kristi lydnad. (2 Kor. 10:5)

Att bygga på Jesus är att vara Ordets hörare och görare

Låt oss bygga på den fasta grunden. Låt oss ta vara på Guds Ord medan vi har det. Att bygga på Jesus är att tro Ordet, och att lyda det. Säger Ordet en sak, men vi vill något annat, så ger vi Gud rätt och böjer oss. Vi kan inte ha ens ett litet hörn av oss som vi inte ställer under Guds Ords ljus. Att vi sedan inte klarar att fullkomligt följa Guds vilja, det är en annan sak. Men all vår strävan, om än ofullkomlig, är att bygga på klippan, på Jesus vår Gud, och inte på oss själva. Då tror vi på hans Ord, och vi handlar efter det.

Och det är därför vi är här. Vi har kommit hit för att bygga på klippan och inte på sanden. I gudstjänsten kommer vi till Kristus, den levande stenen, förkastad av människor men utvald och dyrbar inför Gud. Där låter vi oss själva som levande stenar byggas upp till ett andligt hus, ett heligt prästerskap som ska bära fram andliga offer som Gud tar emot med glädje genom Jesus Kristus. (1 Petr. 2:4f.) I nattvarden kommer vi honom särskilt nära. Där byggs vi ihop med honom och med varandra. Så kan vi sedan gå ut i vardagen, bära ut hans ord till alla människor och förmedla hans omsorg om alla människor. Så blir vi Ordets hörare och Ordets görare. Amen.

J Fjellander

[^]