Trogna i stort och smått

Jesus talar i dag om att vara ”trogen i smått” och ”trogen i stort.” Med ”smått” menar han mammon. Mammon är ett arameiskt ord som betyder förmögenhet eller jordisk rikedom, dvs. pengar och ägodelar som människor jagar efter som något stort. Men det är i själva verket smått. Det som är ”stort” kallar Jesus för ”den sanna rikedomen”. Det är de gåvor som han ger oss och som skänker oss frid och gemenskap med Gud. Det som är stort gav han oss redan i dopet. Det är nåden som renar oss från all synd, gör oss rättfärdiga inför Gud och föder oss på nytt till att leva det nya livet som Guds barn.

De flesta ser inte det senare som någon verklig rikedom. Man vill ha något mer konkret, något som syns och går att ta på. Den naturliga och i synd fallna människan ser istället mammon som den stora lyckobringaren. För henne finns inget större än mammon, det jordiska goda hon kan vinna och njuta av under sin tid på jorden. Man kan jaga livet ur sig för pengar och jordiska rikedomar. Den sanna rikedomen brukar hamna ganska långt ner på listan av viktiga ting i livet – om den nu alls finns med. Den hör, tycker många, till det som är smått, det som inte är så viktigt.

Men mammon är en avgud som kastar sina dyrkare i fördärvet. Dansen kring guldkalven som djävulen hetsar oss alla till är en dödsdans. Den slutar med katastrof, med att vi plötsligt störtar ner i dödens mörka avgrund och förlorar allt vi satt vårt hopp till. För det varnar oss Jesus kraftigt. Han säger: ”Vad hjälper det en människa att hon vinner hela världen men förlorar sin själ?” (Mark. 8:36).

Jesus har kommit för att rycka oss ut ur dansen kring mammon, ur det som är smått och förgängligt. Han vill föra oss till det verkligt stora: till livet med Gud, vår Skapare och Frälsare. I dag har han något att säga oss om hur vi skall förhålla oss till mammon och hur vi på rätt sätt blir trogna både i stort och smått.

1. En kristen kan inte dyrka både Gud och mammon

Att vara trogen i smått betyder inte att mammonsdyrkan i viss utsträckning är tillåten. Många försöker sig på konststycket att dyrka både Gud och mammon. De visar Gud visst intresse, ber till honom, läser ibland Bibeln och ger honom ett och annat kyrkbesök. I övrigt använder de mesta delen av sin tid till att samla skatter på jorden. Mammon ger mig goda dagar här i livet, och Gud som är god låter mig säkert komma till himlen när jag dör. Så tänker man. Men Jesus säger att detta resonemang inte håller: ”Ni kan inte tjäna både Gud och mammon.” Någon av dem kommer alltid först och blir älskad och tjänad mer än den andre. Den ditt hjärta är mest fäst vid är din Gud.

Aposteln Paulus säger till de kristna i Efesus: ”Ni skall veta att ingen … girig – en sådan är en avgudadyrkare – skall ärva Kristi och Guds rike” (Ef. 5:5). Det är ett ord helt i linje med vad Jesus säger i dag. I det ögonblick vi förfaller till att låta pengar och materiella ting bli nummer ett i våra liv, blir vi avgudadyrkare som styrs av girighet och habegär. Då förlorar vi Kristus, dopets nåd och Guds rike. Varför? Därför att det är omöjligt att tjäna både Gud och mammon. Någon av dem kommer alltid först.

Jesus säger: ”den som är ohederlig i smått, han är också ohederlig i stort.” Den människa som dyrkar mammon och ändå tror att Gud skall skänka henne himlens glädje för att hon gett honom lite kyrkbesök, lite fromhet och goda gärningar nu och då är ohederlig i det som är stort. Hon sviker det största i livet: Guds kärlek som stigit ner på jorden i Kristus, han som gett sitt liv för att frälsa de förlorade som är i djävulens och mammons våld. Hon bedrar sig själv svårt, när hon tror att Gud utan omvändelse och tro på Jesus kommer att öppna himlens port för henne när hon dör. Det gör han inte. Alla avgudadyrkare slutar ofelbart sina dagar i det eviga mörkret. Gud öppnar himlen endast för dem som vandrar på livets väg, tror på Jesus som sin Frälsare och älskar honom över allt annat. Alla som framhärdar i att dyrka mammon skall i dödens stund bittert få erfara att denne avgud grundligt lurat dem.

Mammonsdyrkan är en farlig och fördärvbringande tro. Paulus säger i 1 Tim. 6:10: ”Begäret efter pengar är en rot till allt ont. I sitt begär efter pengar har somliga kommit bort från tron och vållat sig själva mycket lidande.” Alla former av synd och ondska har sina rötter i avgudadyrkan och girighet. Det är skillnad på behov och begär. Behov har vi alla. Jesus lär oss att be om det i Fader vår. Men det onda och avgudiska begäret som aldrig får nog, utan bara vill ha mer och mer förstör livet, både för oss själva och för andra. Det förkväver tron och fyller oss med ständig oro och rädsla att förlora de jordiska skatter man samlat ihop. Girigheten smyger sig också in kyrkan. Tänk på Judas som förrådde Jesus för trettio silverpenningar.

De som dyrkar mammon blir alltid på något sätt ohederliga. Det är därför Jesus kallar denna avgud för ”den ohederlige mammon”. Pengar och ägodelar är i sig inte något ont eller ohederligt. Det är vår användning av dem som så lätt blir ohederlig. Tjänar man Herren Kristus, kan man inte ägna sig åt skumma affärer och stöld, eller med list och förslagenhet under sken av lag och rätt smita undan skatter, berika sig själv på andras bekostnad och samtidigt vara en kristen. Luther skriver i Stora katekesen under sjunde budet om hur stora tjuvar som stjäl offentligt med ”fintligt uträknade, underliga penningoperationer eller med sluga knep lurar andra” ofta går fria och t.o.m. äras och hedras, medan många tillfälliga småtjuvar åker dit och straffas hårt. Så var det på Luthers tid och det är inte bättre i vår tid, snarare värre. Världen är full av avund och tjuvlystnad.

Fariséerna stod lite vid sidan om och hörde vad Jesus sade. De tyckte inte om det, utan rynkade på näsan och hånade honom. Lukas säger att det berodde på att de ”älskade pengar.” Det var väl känt. Men samtidigt var de angelägna att bli betraktade som gudfruktiga människor, sådana som mer än andra höll Guds bud. De försökte det omöjliga: att tjäna både Gud och mammon.

Jesus vänder sig till dem och säger strängt: ”Ni hör till dem som vill framstå som rättfärdiga inför människor, men Gud känner era hjärtan. Ty det som är högt i människors ögon är avskyvärt inför Gud.” I deras hjärtan grasserade girigheten. Jesus såg hos dem ett tydligt släktskap mellan penningbegär och egenrättfärdighet. De tyckte både om att samla på pengar och samla på goda gärningar, och i bägge fallen handlade det om girig tro på egen förtjänst. De tog för givet att det anseende de lyckades skaffa sig bland människor också gällde inför Gud. Men där bedrog de sig. Jesus lät Guds dom falla hårt över deras giriga egenrättfärdighet. Den var avskyvärd i Guds ögon.

Jesus säger på ett annat ställe: ”Se till att ni aktar er för all slags girighet, ty en människas liv består inte i att hon har överflöd på ägodelar” (Luk. 12:15). Är jag en mammonsdyrkare eller inte? Se in i ditt hjärta och pröva dig. Girigheten är ju en synd som sitter i det inre. Utåt kan den döljas under fina förklädnader och ursäkter. I vad har du din ständigt återkommande glädje här i livet? Men vi behöver också be Gud visa oss sanningen. Vår egen självbild kan bedra oss. Be därför som David i Psaltaren: ”Utrannsaka mig Gud, och känn mitt hjärta, pröva mig och känn mina tankar. Se till om jag är stadd på en olycksväg och led mig på den eviga vägen” (Ps. 139:23). Det är en bön som Gud vänder sitt öra till. Han älskar oss och vill leda oss rätt. Därför rör han vid våra samveten, visar oss vår ömma punkt. Det kan vara smärtsamt, men han gör det för att vi skall se och ångra vår synd och komma till Kristus med den, så att han får förlåta, hela och förnya oss. Jesus botar oss från all slags girighet. Han driver ut mammon och hjälper oss att använda våra ägodelar rätt.

2. En kristen föraktar inte pengar och ägodelar

En del menar att sanna kristna skall leva så enkelt, fattigt och asketiskt som möjligt. Men det lär oss inte Bibeln. Att vara rik innebär inte med automatik att man är en usel kapitalist och avgudadyrkare. I Bibeln hör vi berättas om rika som samtidigt var fromma och gudfruktiga. Om Abraham, ”trons fader”, står det att han ”var mycket rik på boskap och på silver och guld” (1 Mos. 13:2). Sackeus var fortfarande rik efter att ha blivit kristen och gett hälften av vad han ägde åt de fattiga.

Bibeln ger oss rätt att äga saker och ting. Det är inget fel i det. Ett av de Tio buden skyddar den personliga äganderätten, nämligen det sjunde budet: ”Du skall inte stjäla.” Budet är negativt formulerat men har också en positiv sida. Och det är att vi skall hjälpa vår nästa med våra ägodelar när denne är i nöd. Gör du inte det så stjäl du från honom. Det är en synd lika mycket som om du bröt dig in hos honom och stal hans saker eller pengar.

I Apostlagärningarna står det om de första kristna att de hade allting gemensamt: ”De sålde sina egendomar och allt vad de ägde och delade ut allt vad de hade till alla, efter vad var och en behövde” (Apg. 2:44-45). Detta har fått somliga att påstå att kommunismen, som vill att all egendom skall ägas gemensamt och fördelas rättvist i samhället, har kristna rötter. Men det gemensamma ägandet som i början förekom i Jerusalem var inget tidigt inslag av något marxistisk-leninistisk tvångssystem, utan något som praktiserades på frivillig basis under den första tidens växande förföljelse av kristna: man behövde helt enkelt dela på allt för att överleva. Egendomsgemenskapen i Apg. upphörde när förhållandena blev bättre.

Men också under denna tid av tillfällig egendomsgemenskap slog penningbegäret till hos somliga. Vi läser i Apg. 5 om Ananias och hans hustru Safira, som sålde sin mark, men i hemlighet behöll en del av betalningen för den. Inför apostlarna och de andra gav de sken av att de hade gett allt vad de ägde till församlingskassan. Men Petrus genomskådade det hela. Han bestraffade Ananias hårt och sade till honom: ”Var inte egendomen din så länge du hade den kvar? Och när den var såld, var inte pengarna dina? Varför har du i ditt hjärta bestämt dig för att göra något sådant? Du har ljugit, inte bara för människor utan för Gud” (Apg. 5:4). Här framgår det tydligt att egendomsgemenskapen inte var något tvång. Ananias och Safira fick ju göra vad de ville med pengarna. Men penningbegäret och lusten att samtidigt framstå i god dager drev dem till lögn och bedrägeri. Det var det som de bestraffades för.

En kristen varken dyrkar eller föraktar pengar och ägodelar. Han tackar Gud för dem och ber om nåd att kunna hantera dem rätt. Om det säger vi till sist:

3. En kristen brukar mammon i Guds tjänst

Detta är en konst som bara kristna kan. Det är inget som vem som helst kan lära sig eller träna upp sig i, utan är något som kommer av tron på Jesus och evangelium. För att kunna hantera mammon rätt krävs ett nytt hjärta som inte styrs av girighet utan av Jesus som bor i hjärtat.

Först av allt gäller det därför att bli och vara en kristen. Det stack till i fariséernas hjärtan, när Jesus avslöjade dem som penningkära mammonsträlar. Men de slog det ifrån sig och menade att Jesus pratade strunt. Inte var de några mammonsträlar! Hade de i stället tagit åt sig den sanning som för ett ögonblick rört deras hjärtan, ångrat och bekänt sin synd och trott på Jesu frälsande nåd, så hade de funnit den sanna rikedomen. Och det hade förändrat deras liv.

Om Kristus bor i våra hjärtan, kan inte mammon härska över oss. Han kan inte längre topprida oss, inte gastkrama oss med fruktan för att pengarna och det man äger inte skall räcka. Evangeliet driver ut djävulen som gör oss till slavar under mammon. Tror vi att Kristus återlöst och rättfärdiggjort oss helt och hållet av nåd, så vet vi att vårt liv inte längre hänger på vad mammon lockar med. Vårt liv är i stället beroende av Kristus, som har dött och uppstått för oss och som är vår sanna rikedom inför Gud. Att tro på honom är att vara trogen i det som är stort: att leva i ständig befrielse där vi befrias både från syndens skuld och från dess makt över oss. Har vi den rikedomen kan vi förlora allt här i världen, t.o.m. livet, men själens frid, glädje och liv med Gud kan ingen ta ifrån oss.

Vi skall vara trogna också ”i smått”, säger Jesus. I stället för att vara slavar under pengar och ägodelar vill Jesus ge oss nåd att vara herrar över dem och förvalta dem i Guds tjänst. Därför skall vi som kristna aldrig skilja våra pengar från Gud och mena att han ingenting har att göra med min ekonomi och mina affärer. För det har han i allra högsta grad. Vi har fått pengar och ägodelar, somliga mer och andra mindre, för att förvalta dem till vårt livsuppehälle och till vår nästas stöd när denne är i nöd. Luther säger om en kristen som är herre över mammon: ”Ser han en som inte äger någon rock, säger han till sina pengar: Där går en fattig, utblottad man – fram, herrar riksdaler, upp (ur börsen) och hjälp honom!” Så skall vi råda över mammon och låta gnidighet ersättas av givmildhet! Den nåden och glädjen ger oss Jesus med tron på evangelium.

När vi i dag böjer knä vid Herrens bord, får vi i nattvardens stora under ta emot det som är stort, försoningens och rättfärdiggörelsens stora gåva för intet, helt av nåd. När vi sedan reser oss upp och går hem från högmässan, benådade, tröstade och styrkta av Jesus i altarets sakrament, så skall vi låta det han en gång sade till sina lärjungar ljuda i vårt inre: ”Ni har fått för intet, så ge också för intet!” (Matt. 10:8, gamla övers.) Så blir vi trogna både i stort och smått. Amen.

S Bergman (2011)

[^]