Ta vara på Guds tid!

Förspillda tillfällen är denna söndags rubrik. I dagens evangelium hörde vi Jesus förutsäga Jerusalems förstöring. Den inträffade i början av augusti år 70, då romarna for grymt fram med invånarna, skövlade staden och brände ner templet. Den judiske historieskrivaren Josefus har gett oss en skakande skildring av Jerusalems förstöring, vilken han själv bevittnade. Förr lästes delar av den i våra kyrkor just denna söndag. I dagens evangelium hörde vi Jesus under tårar förutsäga denna katastrof och att den skedde, som han säger: ”därför att du inte förstod den tid då Herren besökte dig” (Luk. 19:44). Jerusalems invånare tog inte vara på den tid då Gud sökte dem. De ville inte veta av den frid som han bjöd dem genom Jesus. Likadant var det med de tre städer i Galileen, Korasin, Betsaida och Kapernaum, som Jesus talar bestraffande ord till i vår predikotext. De aktade inte på Guds tid.

NT:s grekiska har två ord för tid: krónos och kairós. Krónos är klocktiden, den löpande tiden som tickar i väg från vaggan till graven. Kairós är tiden då något händer, möjligheternas tid, den tid då Gud verkar för att föra oss människor till omvändelse och frälsning.

När är det då kairós, tiden då något kan hända? Det är inte vilken tid som helst, som t.ex. då man för en stund kan känna sig lite religiös, t.ex. av en mäktig naturupplevelse, en vacker solnedgång eller underskön musik. Guds tid är något annat än tillfälliga stämningsstunder. Det är tiden då Gud talar till oss genom sitt ord. När hans ord ljuder, när det rör vid våra hjärtan, kastar ljus över våra liv och kallar oss till omvändelse och tro, då är det kairós, tiden då Gud handlar och något livsavgörande kan ske.

I Hebreerbrevet står det: ”Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger igenom, så att det skiljer själ och ande, led och märg, och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar” (Hebr. 4:12). Det är Ordet som blottlägger och berör oss, särskilt våra samveten. Och Jesus säger: ”De ord som jag har talat till er är Ande och liv” (Joh. 6:63). Genom sitt ord vill han skänka oss sin frid, föda oss på nytt och förverkliga vår skapelsegivna mening med våra liv. Alla dessa tillfällen, då Gud genom sitt ord kommer oss nära för att handla med oss, är Guds kairós, de stora möjligheternas tid som vi kan ta vara på eller försumma.

I dagens text möter vi inte den milde Jesus som tröstar och hjälper de svaga, utan den stränge Jesus som håller straffpredikan över ett obotfärdigt folk. Det är hårda domsord Jesus talar i vår text. Men hans djupaste syfte med dem går inte att ta miste på. Han vill väcka dem till besinning och omvändelse medan tid är. Budskapet då liksom nu är detta: Ta vara på Guds tid! Hur gör vi det?

1. Vi tar vara på Guds tid, när vi tar hans varningar på allvar

Att förspilla Guds tid får långt värre följder än vad vi tror. Det är en svårare synd än alla andra synder som vi människor kan begå, eftersom den slår undan Guds förlåtande och frälsande hand. Den som framhärdar i det går evigt förlorad. Det är vad Jesus i dagens texter med förfärande tydlighet varnar oss för, när han berättar om vilka straffdomar som skall komma över de städer som föraktat hans ord, stött bort Guds kärlek och inte tagit till vara på tiden då han sökte dem.

Jerusalems förstöring står i NT som ett förfärande exempel på hur otro och förakt för nådens evangelium kan straffas redan här i tiden. Det tog ca 40 år innan Jesu profetia gick i uppfyllelse. De flesta skakade av sig hans obehagliga ord. Han var ju bara en galen profet som försökte göra sig stor genom att skrämma upp folk, tänkte man. Inte skulle det hända något med Guds boning på hans heliga berg! Men det var inga tomma skrämskott som Jesus kom med. Domen kom. Templet jämnades med marken.

Även i vår tid låter Gud olyckor och straffdomar drabba både enskilda och folk, även om det ivrigt förnekas av vår tids falska profeter. De säger att det inför Gud egentligen inte finns någon synd, inte någon skuld och därför inte heller något straff eller någon dom. Därför skall vi inte plåga oss själva med syndabekännelser och böner om förlåtelse. ”Gud förlåter inte, för han har aldrig fördömt”, säger man och sprider ett förvänt evangelium, fritt från störande tal om synd och omvändelse.

Men över allt sådant ropar Jesus i dag sitt ”Ve dig!” och talar om kommande straffdom. Gud är en straffande Gud. Lägg märke till att det inte bara är GT:s profeter som beskriver honom så, utan också Jesus. I dagens texter talar han med förfärande tydlighet om Guds straffande rättfärdighet. Han visar att GT:s Gud är en samme i Nya förbundets tid. Han är i alla tider ”en förtärande eld” (Hebr. 12:29) mot allt vad synd, ondska och orättfärdighet heter. Han ropar sitt ”Ve dig” över länder, folk och städer i dag också. Det finns därför all anledning att frukta honom. Gud låter inte synden vara ostraffad. Historien är full av exempel på högmodiga och gudlösa riken som under en tid vuxit sig stora och mäktiga men till sist gått under till följd av grova laster, andligt och moraliskt förfall, förtyck och uppror.

Men vi skall inte göra misstaget att tro att Jesu varningar för Guds straffdom främst gäller dem som ägnar sig åt grova synder och laster som en gång florerade i Sodom och Gomorra, där män och kvinnor satte sin ära i att bruka sina kroppar till otukt och all sorts onaturligt umgänge mellan könen. De andra städerna som Jesus nämner i vår text, Korasin, Betsaida och Kapernaum, var inte alls kända för något sådant. De var vanliga, trivsamma städer, till största delen befolkade med hyggliga och anständiga människor. Ändå uttalar Jesus en mycket strängare dom över dem än över Sodom och över Tyrus och Sidon i grannlandet Fenicien som också var kända för sitt lastbara liv.

Varför gör han det? Därför att Korasin, Betsaida och Kapernaum stod för något värre än dessa andra djupt sjunkna städer. Till skillnad från dem hade dessa städer i Galileen haft förmånen att få många besök av Jesus. De hade fått höra om Guds rike, fått många kallelser och fått se många under, men ändå hade de inte velat lyssna och tro att han var den utlovade Frälsaren. Därför skulle det bli värre för dem på domens dag än för de andra städerna, som inte fått höra och se vad de fick höra och se. Hade de fått göra det, hade de reagerat, säger Jesus: de skulle ” ha omvänt sig i säck och aska”. Då hade de klätt sig i svarta kläder och strött aska på sitt huvud som tecken på sin sorg över sina synder. Därför säger Jesus: ”För Tyrus och Sidon skall det på domens dag bli lindrigare än för er. Och du, Kapernaum, skall du kanske upphöjas till himlen? Nej, ner i helvetet skall du fara.” De hade fått se ett större gudomligt ljus och ändå förkastat det.

Så ville Jesus med sina stränga ord än en gång väcka dem till besinning. Än en gång var det Guds tid för dem. Men man lät tillfället passera, skakade av sig varningarna – han var ju bara en galen fanatiker – och återvände till det dagliga livets normala rytm. Därmed avgjorde de själva sitt öde. Gud vill inte att någon enda skall gå förlorad. Helvetet väljer människan själv.

Vi människor är till vår natur sådana att vi är måna om att inte missa något tillfälle som är till vår fördel, något som gör oss rikare, friskare, gladare och mer tillfreds med livet, mer uppskattade och omtyckta osv. Vi är så rädda att mista livets goda. Så var det med folket i de nämnda städerna. Men liksom de kan vi mitt i detta förspilla Guds tid, tiden då han vill få oss att stanna upp och se hur det verkligen förhåller sig med oss – se synden som Gud ser i oss och vad han vill göra åt den. Han visar oss vårt mörka fördärv och räcker i Kristus ut sin frälsande hand som drar oss upp ur djupet, upp till Gud och ljuset. Inte ner i helvetet utan upp till paradiset är hans mål med oss.

Varningens ord behöver vi, liksom folket som Jesus talade till, ta på allvar. Även som kristna behöver vi texter som den i dag. Vi har kvar i oss samma fallna och ogudaktiga natur som de. Den vill ständigt ta över. Vi behöver varningens väckande ord. Guds kärlek rör vid våra hjärtan för att vi skall vakna upp och vända om till honom.

2. Vi tar vara på Guds tid, när vi tar hans nåd på allvar

Vi har inte haft förmånen att som folket i Korasin, Betsaida och Kapernaum med egna ögon se Jesus själv och med egna öron höra honom. Men i ett annat avseende har vi större förmåner än de.

När Jesus verkade i dessa städer, hade han ännu inte fullbordat sitt frälsningsverk. Men det har han nu. Vi lever i uppståndelsens och den fullbordade påskens ljus. Vi har en Herre som inte bara har dött på korset för våra synder, utan också uppstått från de döda och nu sitter på Faderns högra sida i himmelen. Därifrån utövar han sin makt att i kraft av sin försoning frälsa och rättfärdiggöra syndare på jorden genom tron på evangelium.

Jesus lovade sina apostlar Hjälparen som skulle föra dem ”in i hela sanningen” (Joh. 16:13). Denna hela sanning har vi fått del av i NT:s andeingivna, apostoliska skrifter. Där har vi Guds egen utläggning, av försoningens hemlighet och salighetens väg. Vilken tillgång är det inte att få lyssna till den hela och fulla sanningens ord! Där det läses och predikas är det alltid Guds tid. Där verkar Guds Ande och låter det bli tid till bot, till att ta sin synd på allvar, till att låta nådens evangelium lysa in i hjärtat och skänka friden och glädjen från Gud.

I närheten av Betsaida gjorde Jesus under med fem kornbröd och två fiskar, så att det räckte till mer än femtusen människor. Vi har ett ännu större under. Vi får i nattvardens stora och ständigt upprepade brödunder möta och ta emot Jesus som det eviga livets bröd. Vi får del av hans heliga kropp och blod som ett bevis på hans heltäckande gottgörelse för våra synder. I denna sällsamma måltid har vår Frälsare under århundraden och ända till nu mättat långt fler syndare och gjort det långt starkare än vid brödundret i Galileen.

Det är en oändligt stor nåd att Gud, även i vår avkristnade och avfälliga tid, låter oss samlas kring det heliga evangeliet i de oförstörda nådemedlens form. Där är Guds tid verksam och underbar. Gud uppenbarar sitt innersta väsen för oss, att han är långmodig och full av nåd och inte vill annat än att förlåta och upprätta oss, gång på gång.

Känns denna söndags budskap om vikten av att ta vara på Guds tid bara som något hotfullt och obehagligt, så har du ännu inte förstått saken rätt. Då fattas ännu det avgörande: att du tar löftet om Guds nåd i Kristus på fullaste allvar, låter det gälla dig och vara orubbligt sant. Då har du förstått vad Jesus talar i dagens evangelium: ”vad som ger dig verklig frid” (Luk. 19:42). Det som ger dig denna frid är inte dina egna gärningar, din fromhet och eller någon gott i dig, utan endast den frälsning som Jesus vunnit åt dig.

Det handlar om den frid som kommer av att Kristus i ditt ställe uppfyllt alla krav och utplånat all synd. Det är denna objektiva verklighet utanför dig som du kallas att tro på. Förstör då inte det genom att blanda in något eget som du berömmer dig av, för då blir ”nåden inte längre nåd”, som aposteln säger (Rom. 11:6). När Jesus möter oroliga och betryckta syndare som längtar efter förlåtelse och ett nytt liv, träder han fram inte som den stränge och bestraffande Jesus, som i dagens text, utan som den barmhärtige och milde Jesus som strax efter denna text säger: ”Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila” (Matt. 11:28). Då är det kairós, Guds tid att låta alla bördor falla av och ersättas av lättnad, frid och glädje.

Låt oss ta vara på Guds tid. En dag upphör den. Därför säger Gud: ”Jag bönhör dig i rätt tid, och jag hjälper dig på frälsningens dag. Se, nu är den rätta tiden, nu är frälsningens dag” (2 Kor. 6:2).

3. Vi tar vara på Guds tid, när vi lever i daglig omvändelse

Det kristna livet är ett ständigt pågående liv i bot och bättring. Den första av Luthers 95 teser, som blev början till reformationen, lyder så här: ”Då vår herre och mästare Jesus Kristus sade: ’Gör bättring’ ville han att de troendes hela liv skulle vara bättring.” Det betyder att en kristen varje dag kommer till Jesus med sin synd, får den förlåten och får ny kraft att bekämpa synden och leva för Gud. Så får vi varje dag leva under Guds välbehag, i den rätta tiden, då han verkar i oss både tro och ”vilja och gärning, för att hans goda vilja skall ske” (Fil. 2:13).

Om detta liv som föds av tron på evangelium säger Luther i sitt företal till Romarbrevet: ”Tron är ett levande, ivrigt, verksamt och mäktigt ting, så att det är omöjligt att den inte hela tiden skulle verka det som är gott. … Tron är en levande och dristig förtröstan på Guds nåd, så viss att man tusen gånger kunde dö för den. Och en sådan förtröstan på och visshet om Guds nåd gör människan glad, frimodig och oförskräckt inför Gud och allt skapat: detta verkar den Helige Ande i tron. Så blir människan utan tvång villig och benägen att göra var människa gott, tjäna alla och lida vad det än må vara, Gud till behag och ära, som bevisat henne sådan nåd.”

Det är bara tron på Guds nåd eller kärlek i Kristus som driver oss till ett sådant liv. Med våra ord och gärningar får vi bli redskap för Guds frid i en värld full av oro och vånda. Vi blir vägvisare till Jesus bland dem vi dagligen umgås med, barn, unga och gamla. Så tar vi vara på Guds tid inte bara för oss själva utan också till välsignelse för andra. Amen.

S Bergman (2014)

[^]