Att leva i omvändelse

Vi möter idag en bister och sträng Jesus, när han går till doms med tre städer: Korasin, Betsaida och Kapernaum. Han predikar domsord, han predikar om hur dessa städer inte tagit vara på Guds nåd, utan förspillt sina tillfällen. Därför kommer Guds lag att drabba dem. Bibeln har ju två slags innehåll, lag och evangelium. Nuförtiden händer det inte sällan att man inte vill veta av Guds lag. Då menar jag inte de otroende, denna världens människor, nej, sådana människor har aldrig velat veta av Guds stränga lag, utan jag menar att de som säger sig vara kristna ändå inte vill höra Guds lag och ta emot den på allvar.

På ett mänskligt plan är det inte så svårt att förstå. Vem vill höra om sådant som är hemskt? Vem vill höra talas om att Guds rättfärdighet kräver att synden straffas, ja att vår synd, den som du och jag begår varje dag, är värd evig fördömelse i helvetet? Vem vill höra att han är en borttappad, vilsegången syndare som i sig själv är värd evigt straff? Nej, det vill man inte, så klart. Men om man sluter sina öron för Guds hårda lag, förstår man inte befrielsen och frälsningen som räcks oss i evangelium. Om man inte vet vad det är att vara borttappad från Gud, vet man inte vad det är att vara funnen av honom. Vi behöver därför tala öppet och i klartext om att en människa kan gå förlorad, om synden, om att vi alla – eftersom vi är syndare – i oss själva är värda eviga straff och helvetet, så att vi kan tro rätt på och ta emot frälsningen, rättfärdiggörelsen och glädjen hos Gud i himmelriket. Genom att upprätthålla lagen, upprätthåller vi evangelium. Förminskar vi lagen, förminskar vi evangeliet och riskerar att tappa det helt och hållet.

Låt oss gå vidare i vår text. Korasin vet vi nästan ingenting om, men det låg i närheten av Kapernaum. Betsaida är mer känt, därifrån kom tre av apostlarna, Petrus, Andreas och Filippus. Och Jesus mättade femtusen män där. Och han botade också en blind. Kapernaum, i sin tur, var själva centrum för Jesu verksamhet, där bodde Jesus. Dit flyttade han, när han började sin offentliga verksamhet, det var hans utgångspunkt för predikoresorna. Där var han mycket. Där undervisade han i synagogan och på andra ställen i staden. Där bodde officeren, vars son Jesus botade.

Så ser vi här i dagens text att evangeliernas redogörelser bara återger en liten del av Jesu predikningar och underverk. Vi har inte i evangelierna en enda händelse omvittnad som utspelar sig i Korasin, men Jesus talar ju idag om de stora kraftgärningar som han gjort där, att de borde fått den verkan att innevånarna omvänt sig. Jesus hade alltså predikat och gjort under i Korasin, men det finns ingen händelse beskriven i evangelierna. Som evangelisten Johannes skriver mot slutet av sin skrift: Många andra tecken, som inte är nerskrivna i denna bok, gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn. För Bibeln är inte en historiebok. Bibeln gör inte anspråk på att innehålla uttömmande och heltäckande beskrivningar av historiska händelser, det är inte dess syfte, utan Bibelns syfte är att innehålla frälsningshistoria. Bibelns historiska uppgifter, och de är många, står där för att vittna om Guds gärningar, om skapelsen och om frälsningen. Sankt Johannes fortsätter: Men dessa har blivit nerskrivna, för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds Son, och för att ni genom tron skall ha liv i hans namn. Det är meningen med alla historiska fakta i Bibeln, att väcka tro. De historiska händelserna är delar av Guds frälsningsplan, de har andlig betydelse. Det är därför Gud har låtit dem bli nedskrivna. Det är därför helt förvänt att som somliga som vill vara kristna gör, att ifrågasätta de historiska uppgifterna i Bibeln. De är ju ditsatta av Gud för att vara en del av hans budskap.

Vi fortsätter i vår text. Jesus klandrar Korasin tillsammans med Betsaida för deras otro, för deras obotfärdighet. Om han hade gjort sådana gärningar som han gjort hos dem i Tyrus och Sidon, hade dessa omvänt sig i säck och aska, säger han.

Att klä sig i säcktyg och sätta sig i aska eller strö den på huvudet var uttryck för sorg i den orientaliska kulturen. Aska används också som uttryck för bot och botgöring, både i GT och NT och även senare, i den kyrkliga traditionen, till exempel på Askonsdagen.

Människorna i Korasin och Betsaida borde ha omvänt sig, säger Jesus. Innevånarna i Tyrus och Sidon hade gjort det om de fått se sådana tecken. Tyrus och Sidon var två viktiga kuststäder i grannområdet Fenicien i norr, idag i Libanon. Jesus säger alltså att hedningarna skulle ha tagit emot Guds Ord bättre än judarna i Korasin och Betsaida gjorde. Guds rike skulle komma att tas ifrån judarna och ges åt ett folk som bär dess frukt, säger Jesus på ett annat ställe. Judarnas särställning som Guds folk upphörde med Jerusalems förstörelse år 70.

För Tyrus och Sidon skall det på domens dag bli lindrigare än för Korasin och Betsaida. För Sodoms land skall det på domens dag vara lindrigare än för Kapernaum. Det är oerhört starka ord Jesus talar idag. Det skulle bli lindrigare för Sodom än för den fina och hedervärda staden Kapernaum! Sodom är ett skräckexempel i Gamla Testamentet. Sodom var ett syndens näste, där man öppet bedrev homosexualitet, ja, förr kallades homosexuella gärningar för Sodomi, sådant man gjorde i Sodom. För deras synders skull sände Gud eld och svavel över dem och förgjorde staden. Han gjorde det för att vi skulle ta varning.

Men människorna i Sodom var hedningar. De hade inte fått några profeter sända till sig som judarna hade. Folket i Kapernaum hade i sin mitt fått kraftgärningar utförda av Guds egen Son. Därför ska det bli värre för dem än för Sodom. Så ser vi att det finns grader i fördömelsen. Ju mer man fått, desto mer kommer utkrävas. Har man fått mycket av Guds Ord, som de i Kapernaum, har man ett stort ansvar. Människorna i Tyrus och Sidon skulle ha omvänt sig, om de fått lika mycket som judarna i Korasin och Betsaida, säger Jesus.

Det är därför det är så viktigt att sprida Guds Ord. För att människorna som lever utan Gud och bara fått litet om honom ska få möjlighet att omvända sig. Är det möjligt, undrar vi kanske. När vi ser vilken liten verkan Guds Ord har, när vi ser hur sällan någon omvänder sig och hur få som blir kristna. För så är det ju. Det kan se ut som det inte vore någon större mening att sprida Guds Ord. Men vi ska inte se på vilken effekt vi med vår begränsade syn kan se av Guds Ords predikan, utan vi ska se på det uppdrag vi har. Gud vill att alla människor ska bli frälsta. Kallelsen är verklig. Gud kallar, ropet om omvändelse går ut. Gud säger genom profeten Hesekiel: Jag finner ingen glädje i någons död, säger Herren, Herren. Vänd därför om, så får ni leva. (Hes. 18:32)

Hur kan en människa omvända sig, är det inte Gud som omvänder? Vi sjunger ju i completoriet ”Omvänd oss till dig, du vår frälsnings Gud”. Jovisst är det Gud som verkar omvändelsen. Men det finns ett mänskligt och ett gudomligt perspektiv: Vi omvänder oss, Gud omvänder oss. Bådadera är sanna på sitt vis. Herrens profet Jeremia säger: Omvänd mig, så blir jag omvänd! (31:18) Men samme Jeremia säger också: Ty de skall vända om till mig av hela sitt hjärta. (24:7) På det jordiska planet ser vi att en människa omvänder sig. Det ser ut som en människas gärning, och det är det ju, för människan måste göra något. Gud omvänder inte på så sätt att han utövar något slags tvång på ovilliga, motspänstiga människor, som om vi vore stockar och stenar, utan han omvänder oss genom att verka i oss så att det kan märkas, han ger ett nytt sinne och en ny vilja.

Så låt oss nu ta dagens text på allvar när det gäller oss själva. Judarna i GT och NT ville inte omvända sig, därför kom Jerusalems förstörelse över dem. Profeterna och Jesus ropade om att folket skulle omvända sig. Men folket ville inte. Idag talar Jesus om nödvändigheten av omvändelse, och han förebrår särskilt dem som fått mycket av Guds ord och gärning. Men hur är det med oss? Vill vi omvända oss? Vi har fått mycket av Guds Ord och Sanning. Eller vill vi som Kapernaum hellre hålla fast vid det vi tycker är våra egna förträffliga idéer och föreställningar? Vill vi låta Gud vara Gud och hålla hans ord för sanna och hans vilja för den rätta? Eller vill ha en egen vrå av livet där vi kan tro och göra som vi vill? Vill vi fortfarande ha några som vi kanske tycker små synder som vi inte vill ge upp? Synder som Guds Ord fördömer men som vi försvarar? I så fall är vi på villovägar. Att försvara synden är livsfarligt. Oavsett hur liten synden är, så skiljer den oss från Gud om vi försvarar den. Det hjälper inte hur många goda gärningar vi gör, hur ofta vi går i kyrkan och att vi ger varje månad till kyrkan om vi försvarar synden. Försvarar vi synden med vett och vilje, väntar oss dom och död.

Visst är det så att vi fortfarande många gånger i vårt inre har lust till synden. Den gamla människan finns där hela tiden. Synden har stor förmåga att locka oss. Synden frestar oss, på riktigt! Ibland får den oss också på fall. Synden är alltid där i vårt inre, och vi blir inte kvitt den i våra liv! Men en kristen försvarar inte synden och samtycker inte till den. Har djävulen lurat oss att göra något dumt, vill vi inte göra om det, utan vi vill kämpa mot synden. I daglig bot och omvändelse. Inte så att vi klarar att besegra synden själva. Ständigt måste vi ropa: Omvänd oss till dig, du vår frälsnings Gud! Och ständigt får vi tro Guds Ord som säger oss att Jesus har betalat för alla våra synder. Att han har besegrat döden, synden och djävulen. Att vi får vara Guds barn av nåd, trots alla brister som vi har.

För alla som sörjer över sin synd är gudstjänsten en välsignelse. Här får vi visserligen höra lagen som avslöjar och anklagar oss, men vi får ju också höra evangeliet med förlåtelse. Vi får tacka och prisa Gud i psalmer och böner. Ja, i gudstjänsten får vi leva i vår dagliga omvändelse och vi får möta Gud. Prästen är Guds verktyg. Han är utsedd av Gud att leda församlingens gudstjänst. Profeten Malaki säger: Undervisning skall man hämta från hans [prästens] mun. Han är en budbärare från Herren Sebaot. (Mal. 2:6). Och dessutom kommer Jesus själv till oss i den heliga nattvarden. Han kommer till oss, förenar sig själv med oss och ger oss av sitt liv och sin kraft. Må vår kyrkogång så inte bli förspilld, utan ett välsignat tillfälle att leva i daglig omvändelse. Amen.

J Fjellander

[^]