De ödmjuka ger han nåd

Dagens predikotext text är hämtad från början av Matt. 23, som innehåller Jesu stora och slutliga uppgörelse med fariséerna och de skriftlärda. Kort därefter dömde de honom till döden. Jesus talar här till sina lärjungar och folket som kommit till Jerusalem för att fira judarnas påsk. Han talar inte till fariséerna. Samtalen med dem var över. Han talar i stället om dem och varnar kraftigt för deras lära om hur man blir rättfärdig inför Gud. Vi hör inte någon annanstans i evangelierna Jesus slunga ut så kraftiga förbannelser som i detta kapitel med hans sju ve-rop över den fariséiska tron.

Denna söndags tema är sann och falsk rättfärdighet. Jesus hade sitt svar på den frågan, fariséerna sitt. Skillnaden mellan de två var himmelsvid. De gick inte att förena. Det var ett antingen eller.

Fariséernas trodde att människan kunde bli rättfärdig inför Gud genom lydnad för Guds lag. Enligt dem var människans adelsmärke att hon i kraft av sin fria vilja hade möjlighet att själv ta ansvar för sitt liv. Med Guds hjälp, menade man, gick det att bygga upp en egen rättfärdighet som dög för himlen. Trots syndafallet fanns en rest av godhet kvar i människan och den var nyckeln till hennes frälsning. De var så upptagna av denna tro på sin förmåga till rättfärdighet, att de aldrig tog till sig lagens egentliga budskap: att de var syndare som bröt mot alla Guds bud. Guds Ord i Skriften om att ”alla har avfallit, alla är fördärvade. Ingen finns som gör det goda, inte en enda” (Ps. 14:3) tog de inte till sig. Det gällde inte dem utan bara andra syndare som försuttit sina chanser. Men deras tro var grundfalsk. Jesus lät dem förstå, att den var vedervärdig inför Gud. Varför? Den byggde på högmod, huvudsynden alltifrån syndafallet.

Mot deras tro sätter Jesus den sanna rättfärdigheten från Gud, den som består i att han själv blir Guds Lamm, som på korset bär världens synd, försonar och tar bort den. Det Jesus lidit och gjort i vårt ställe är den enda rättfärdighet som vi syndare kan bestå inför Gud med i dag, på dödens dag och på domens dag.

I vår text säger Jesus: ”Var och en som upphöjer sig, han skall bli förödmjukad, och var och en som ödmjukar sig, han skall bli upphöjd.” Aposteln Petrus säger samma sak: ”Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka ger han nåd” (1 Petr. 5:5). Det är ett ord som klart visar att högmod och självupphöjelse aldrig leder till Gud. Det förödmjukar oss. Men det är samtidigt ett hoppfullt ord om att det finns en annan väg till rättfärdighet och till ett gott förhållande till Gud.

Vilka de ödmjuka är som upphöjs illustreras fint i dagens evangelietext med liknelsen om farisén och publikanen i templet. Publikanen längst bak i templet var djupt förkrossad av sin synd, han hade inget fint och ädelt att visa upp och berömma sig av och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen. Guds lag hade i hans samvete dömt och förkrossat honom och gjort honom till ett intet. Det enda han fick fram var ett rop om nåd ur djupet av sitt inre. Men till denne publikan säger Jesus det oerhörda att han gick hem rättfärdig. Hans rättfärdighet var sann, därför att den kom utifrån och helt och hållet var en av Gud skänkt rättfärdighet. Men farisén som stod längst fram i templet, upphöjde sig själv och skröt över sin förträfflighet. Hans rättfärdighet var falsk. Den var en egenproducerad rättfärdighet, vedervärdig inför Gud.

Hela det kristna livet är en ständig vandring i ödmjukhet, där man förtvivlar om sig själv och sätter allt sitt hopp till Guds nåd i Kristus. Om denna ödmjukhet lär oss vår text i dag några viktiga saker.

1. En ödmjuk kristen böjer sig endast för Guds Ord

Jesus säger: ”På Moses stol sitter de skriftlärda och fariseerna. Allt vad de lär er skall ni därför göra och hålla, men efter deras gärningar skall ni inte handla. Ty de talar, men handlar inte.” Vad menar Jesus med det?

Dessa andliga ledare, som på Jesu tid satt ”på Moses stol”, gjorde anspråk på att likt Mose kunna leda människor in på vägen till Gud. De citerade vad Mose sade, men utlade och förklarade hans ord på ett felaktigt och vilseledande sätt. De menade nämligen att lagen och laglydnadens gärningar var vägen till Gud. Men så lärde inte Mose. Han visste att det var en omöjlig väg för syndare som med sitt inneboende syndafördärv själva aldrig kunde bli rättfärdiga.

Jesus själv kom till världen just för att människan inte kunde frälsa sig själv, inte bidra med någonting till sin frälsning. Han kom för att frälsa syndare som satt ohjälpligt fast i syndens och djävulens våld. Han kom för att skänka dem en fullkomlig rättfärdighet – en rättfärdighet som bestod av hans ställföreträdande lydnad och gottgörelse för alla människors synder.

När Jesus i vår text säger: ”Allt vad de lär er skall ni göra och hålla”, syftar han självfallet inte på deras falska gärningslära. Han menar bara, att när de sade sådant som stämde med Mose och Guds Ord, då skulle man rätta sig efter deras ord, men inte annars.

Kyrkans präster sitter i dag inte på Moses stol, utan på Kristi stol. De representerar honom och är kallade att föra ut hans ord, inte sina egna tankar och funderingar. En präst får inte förkunna något annat evangelium eller någon annan frälsningsväg än den Jesus förkunnade. Han får inte förtiga något av vad Jesus sagt, och inte lägga något till det. Jesu liv och gärning är Guds största ord till varje syndare på jorden. Det får inte förvanskas. I Guds hus gäller regeln: ”Om någon talar skall han tala i enlighet med Guds Ord” (1 Petr. 4:11).

Jesus säger i vår text till sina lärjungar: ”Låt ingen kalla er rabbi, ty en är er Mästare, och ni är alla bröder. Ni skall inte heller kalla någon på jorden er fader, ty en är er Fader, han som är i himmelen. Ni skall inte låta någon kalla er lärare, ty en är er lärare, Kristus.” Vad menar han med det? Får vi inte använda titlar? Visst får vi det. Vi missar poängen helt, om vi tror att Jesus förbjuder all användning av titlar på dem som är satta att lära och undervisa i kyrkan. Det är inte fel att kalla en präst ”fader” eller ”lärare”. Så har kyrkan alltid gjort. Abraham kallas för ”trons fader” (Rom. 4:11). Präster kallas ofta för ”herdar” och ”lärare” i NT.

Det Jesus varnar för är att kalla någon för ”rabbi”, ”fader” eller ”lärare” när denne högmodigt sätter sig över hans ord. Det finns bara fäder, lärare och herdar under Kristus, aldrig några som är över honom eller är jämställda med honom. När påven enligt romersk-katolsk tro gör anspråk på att vara den ende ofelbare uttolkaren av Skriften och t.o.m. har mandat att lägga till nya läror som skall tros i kyrkan, så sker det direkt i strid med vad Jesus säger i dag. Ty den som gör så är ingen rätt fader eller ”papa”, utan antikrist, en som är emot Kristus, eller som aposteln Paulus säger: en som ”sätter sig i Guds tempel och säger sig vara Gud” (2 Tess. 2:4). Vid sidan av påven i Rom finns det också i protestantiska sammanhang många småpåvar i församlingar, sekter och samfund som försöker härska över människor och göra dem till sina lydiga redskap. De drivs av högmod och maktlystnad.

All tro på människor som på detta sätt upphöjer sig själva skall vi akta oss för och i stället hålla fast vid vad som står i dagens text: ”en är er Mästare … en är er lärare, Kristus.” Han som är Guds Son och gav sitt liv för oss är den vi skall lyda mer än människor, hur vältaliga och lärda de än må vara.

Världens människor kallar inte detta att böja sig för Bibeln som Guds Ord för ödmjukhet. Den kallar det högmod. Jesus själv beskylldes för storhetsvansinne och högmod när han gjorde anspråk på att vara Guds Son och vara vägen, sanningen och livet. Att man tvivlar på Guds och Jesu ord menar världen är tecken på sann ödmjukhet. Vill du vara en kristen som ödmjukar dig under Ordet, var då beredd på att bli beskylld för högmod!

Men visst finns faran att högmod i olika former smyger sig på oss kristna. Därför säger vi för det andra i dag:

2. En ödmjuk kristen lever i ständig kamp mot högmodet

De skriftlärde och fariséerna på Moses stol tycktes vara mycket fromma. De gjorde ”sina böneremmar breda och sina hörntofsar stora”, säger Jesus. På dessa remmar fanns stycken ur Mose lag skrivna. Man lindade dem runt pannan och om vänster arm som en påminnelse om att Guds lag skulle hållas både med huvudet och av hjärtat. Även hörntofsarna skulle påminna om Guds bud. Det är inget fel i att göra så. Jesus vänder sig inte mot dessa symboliska handlingar i sig. Det stod om dem i Mose lag.

Men Jesus såg deras högmod bakom denna yttre fromhet. Han såg att de gärna gjorde sina böneremmar och hörntofsar breda och stora – bredare och större än andras. De ville uppfattas som fromma och gudfruktiga mer än andra. Av samma skäl ville de också gärna ha de finaste platserna vid borden och sitta främst i synagogorna. Allt gör de ”för att människor skall se dem”, säger Jesus.

En annan sida av fariséernas falska rättfärdighet var att de lade tunga bördor på människor, inte bara i form av Guds bud, som i sig är tunga nog för syndare att bära. De lade också på dem en mängd bud och föreskrifter som de själva hittat på. Men de ville inte lyfta ett finger för att hjälpa dem som dignade under deras ok. Deras tro gjorde dem hårda och obarmhärtiga. Människan måste ju själv göra rätt för sig inför Gud. Att då lyfta av bördor var att ta ifrån människan hennes ansvar, menade de. Vilken skillnad mot Jesus. Han bar våra bördor och lyfte av dem från oss!

Vi har lätt för att tycka illa om dessa usla fariséer. Men vi skall komma ihåg att vi i oss själva är precis lika usla som de, när vi vill få andra att tro att vi är bättre, frommare, moraliskt mer redbara än vad vi i själva verket är. Vem av oss försöker inte göra saker och ting just för att bli sedda och prisade av människor? Vem av oss hungrar inte efter beröm och uppskattning? Vi döljer och förminskar våra egna brister och svagheter, och vi avslöjar och förstorar gärna andras. Likt fariséerna har vi lätt för att säga men inte göra eller säga ett men i hemlighet tänka och göra ett annat.

Vi skall inte bara säga, utan också göra vad vi säger, inte bara synas vara Jesus lärjungar, utan också verkligen vara det. För det livet krävs en sann, kristen ödmjukhet. Och det är något som bara finns hos människor som födda på nytt av evangelium har fått den Helige Ande som gåva. Vår gamla människa har ingen som helst förmåga till sann ödmjukhet. Den är oförbätterligt egenkär och högmodig.

Den kristna ödmjukheten föds i syndabekännelse och tro på syndernas fulla förlåtelse i Kristus. Att vara kristen är att leva inför den Helige som ser och dömer allt. Inför hans rannsakande ögon blir vi vad vi är: syndare som behöver Guds nåd. Vi ber som David: ”Vänd bort ditt ansikte från mina synder, utplåna alla mina missgärningar. Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta och ge mig på nytt en frimodig ande” (Ps. 51:11-12). Det är de ödmjukas bön som aldrig här i livet upphör. Det är en bön som Gud har behag till. När vi inget eget har att stödja oss på låter han Kristus bli allt för oss.

3. En ödmjuk kristen lever inte för sig själv utan för andra

Syftet med den kristna ödmjukheten är tvåfaldigt. Först att föra oss till och behålla oss i den tro som gjorde publikanen i templet rättfärdig. Gud har sänt oss sin Son för att vi skall låta hans lydnad intill döden vara vår salighets enda grund och vår ständiga rättfärdighet inför honom. För det andra vill Gud lära oss att i ödmjuk kärlek betjäna människor omkring oss. ”Den som är störst bland er skall vara de andras tjänare”, säger Jesus i slutet av vår text.

Jesus var ”den störste”, den Högstes Son. Han blev människa och ”ödmjukade sig och blev lydig ända till döden – döden på korset” (Fil. 2:8). Han gjorde det för att tjäna och ge sitt liv till lösen för oss alla. Han är Frälsaren men också en förebild för oss i ödmjukt tjänande.

Den som vill vara stor tjänar bara sig själv. Men den som av Guds Ord och Ande förts till omvändelse och tro på Jesus har gett upp sig själv och sitt gamla själviska liv. Kristus har blivit hans nya jag. Han säger med aposteln Paulus: ”Nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig” (Gal. 2;20). Genom tron på Kristus blir vi förlösta från oss själva och vårt högmod och vår lust att göra oss själva stora inför Gud. Gud behöver inte våra gärningar. Han ser bara till Sonens gärningar. Vilka behöver våra gärningar? Människorna omkring oss. Ge dina goda gärningar, ditt stöd och din hjälp till dem som behöver dem!

Må nu Gud ge oss den ödmjukhet som vi talat om i dag – den ödmjukhet som alltid böjer sig för Guds Ord, som lever i ständig kamp mot högmodet och som med Kristus som förebild osjälviskt utger sig för andra. Amen.

S Bergman (2014)

[^]