Lögnens och sanningens värld

Vi lever i en värld där lögn och bedrägeri är vanligt. Det är därför banken, posten eller affären inte tror på dig och mig utan vidare. Du måste ha ID-kort och liknande som visar att du är den du säger dig vara. Det behövs kvitton, verifikationer, bevittnade namnteckningar och kontrollsystem av olika slag. Varför? Därför att alla kan vara lögnare och bedragare. Man måste ständigt vara på sin vakt.

Lögner förpestar vår tillvaro och skapar misstänksamhet, osäkerhet och otrygghet bland oss människor. De förorsakar smärta, sorg, vrede, hat, hämnd, krig och mycket annat ont. Ett osant ord eller en falsk beskyllning kan sätta igång en process som får katastrofala följder. Om det säger Jakob i sitt brev: ”Så är också tungan en liten lem men kan skryta över stora ting. Tänk på hur en liten eld kan antända en stor skog. En sådan eld är tungan, en värld av ondska bland våra lemmar” (Jak. 3:5-6).

I vår text i dag, hämtad ur Bergspredikan, talar Jesus om begränsad del av vårt tal, nämligen bruket av eder, detta att man svär vid något för att betyga sanningen i det man säger. Han visar att för dem som lever i Guds rike, i sanningens värld, skall det egentligen inte behövas. ”Ert tal skall vara ja, ja, och nej, nej. Allt utöver det kommer från den onde”, säger han. Allt vi säger skall vara enkelt och ärligt, sant och pålitligt. Om detta säger vi i dag följande:

1. Behovet av att svära eder visar att vi lever i lögnens värld

”Ni har vidare hört”, säger Jesus, ”att det är sagt till fäderna: Du skall inte svära falskt och: Du skall hålla din ed inför Herren.” Ja, så stod det på några ställen i Mose lag. ”Fäderna” var de lärda som under århundraden tolkat lagen och försökt förklara om hur man skulle hålla den. Fariséerna och de skriftlärda hade med tiden utvecklat ett avancerat system av regler för användning av eder. Avsikten var att göra det lättare att hålla vad som sades i Mose lag. Det var bara när man svor vid något namn på Gud som man måste stå fast vid vad man lovat eller sagt under ed. Men svor man vid något annat, t.ex. himmelen, jorden, Jerusalem eller sitt eget huvud var man inte lika bunden av sin ed. De skriftlärda sysslade mycket med frågan om vilka eder som var bindande eller i vilken grad de var det. Vissa eder var inte alls bindande.

Hela detta system, som i själva verket försvagade eden tog Jesus avstånd ifrån. I Matt. 23 säger han med bitande skärpa: ”Ve er ni blinda ledare: Om någon svär vid templet, betyder det ingenting. Men om någon svär vid guldet i templet, då är han bunden av sin ed. Ni blinda dårar, vilket är förmer guldet eller templet som helgar guldet?” (Matt. 23:16). Fariséerna använde sig av krokig logik och kullebyttor för att komma undan lagens stränga krav på sant tal och ordhållighet. Och i vår text visar Jesus att de som svor vid himlen, jorden, Jerusalem eller sitt eget huvud, i själva verket svor vid Gud. För det de svor vid var ju Guds skapelse och egendom som han hade makt över. I praktiken vrängde fariséerna lagen och lärde folk att svära falskt. Det hade på Jesu tid lett till att folk i dagligt tal ofta och lättsinnigt svor vid allt möjligt. Det påminner i viss mån om det flitiga svärandet i vårt land, där man – fast på ett mycket grövre sätt – svär vid Gud och djävulen, himlen och helvetet. Samtidigt förnekar många märkligt nog att dessa storheter som man åberopar överhuvudtaget finns.

Jesus vänder sig mot allt slags hycklande svärande när han säger till sina lärjungar: ”Ni skall inte alls svära.” Vad han vill säga är att det är bättre att inte svära alls än att på fariseiskt vis svära falskt och försöka slingra sig undan sitt ansvar inför Gud och hans stränga krav på sant tal.

Men Jesu ord: ”Ni skall inte alls svära” påminner oss också om hur det egentligen borde vara eller var menat från början. Vore vi människor goda och rättfärdiga, oförstörda Guds avbilder som vi en gång skapades till, så skulle ju inga eder och bedyranden behövas. Alla skulle tala sanning och alla skulle lita på varandra. Vilket paradis skulle livet på jorden inte vara då! Men så är det inte. Vi lever i lögnens värld. Alla människor är lögnare, intrasslade i en härva av lögner som förpestar tillvaron på alla nivåer. Det är just därför Israels lag hade föreskrifter om avläggande av eder och kraftiga varningar för mened, dvs. att svära falskt. Liknande lagar finns i alla länder och är vittnesbörd om att vi lever i lögnens värld.

Det är viktigt att komma ihåg att Jesus i Bergspredikan inte är ute efter att generellt avskaffa bruket av eder, t.ex. i världsliga och rättsliga sammanhang. Han vet att i lögnens värld måste det finnas rättsinstanser som kan kräva att vittnesmål avläggs under ed för att så långt det är möjligt få fram sanningen. I Hebr. 6:16 står det: ”Människor svär ju vid den som är större än de själva, och eden bekräftar vad de sagt och gör slut på alla invändningar.” Detta är inget Jesus upphäver. I lögnens värld behövs det.

Vi ser också att Jesus själv och även apostlarna använde eder och edsliknande formuleringar. När Jesus stod fängslad inför Stora rådet och översteprästen uppmanande honom att under ed, ”vid den levande Guden”, svara på om han var Messias, Guds Son, så gjorde han det (Matt. 26:63-64). Apostlarna talade i Guds och Kristi namn. De tog ofta Gud till vittne på att de talade sanning. Aposteln Paulus säger t.ex.: ”Herren Jesu Gud och Fader, som är välsignad i evighet, vet att jag inte ljuger” (2 Kor. 11:31).

Jesus förbjuder således inte eder i alla sammanhang. När Guds ära och nästans väl kräver att vi bestyrker sanningen genom att svära en ed, ja, då skall vi göra det. Och tar vi Gud till vittne missbrukar vi inte Guds namn utan använder det rätt.

2. Vi lever i lögnens värld, men Jesus har kommit för att föra oss in i sanningens rike

Varifrån kommer alla lögner som världen är full av? Jesus säger: ”det kommer från den onde”, från djävulen själv. Han kallar honom på ett ställe för ”lögnens fader” och säger: ”Han har aldrig stått på sanningens sida, eftersom sanning inte finns i honom. När han talar lögn, talar han av sitt eget” (Joh. 8:44). I syndafallet frestade den onde oss med en lögn som vi trodde på: att allt skulle bli bra bara vi bröt med Gud, var sanna mot oss själva och vågade gå vår egen väg. Den lögnen fick vi smak för. Den har gått oss i blodet. Det är därför som vi har så lätt både för att ljuga, tro lögner och låta oss bedras av dem.

Vi ljuger och skvallrar om andra och njuter av det. På det smutsiga sättet upphöjer vi ofta oss själva. Vi är överhuvudtaget duktiga på att ljuga om oss själva och inbilla oss att vi är bättre än vad vi i själva verket är. Men ibland ljuger vi åt andra hållet: vi gör oss sämre än vad vi är, ibland helt enkelt för att smita undan något vi inte vill göra, ibland för att andra skall börja truga och smickra oss genom att tala om hur bra och duktiga vi är. Motiven till våra livslögner kan variera, men de är alltid själviska. Vi ljuger ofta för att klara vårt eget skinn, precis som Petrus på översteprästens gård. Om vi fick se alla våra ord med deras bakomliggande motiv lysa fram på väggen i klartext, så skulle vi förskräckas över hur ofta och obesvärat vi rör oss i lögnens värld. För alla våra ord skall vi stå till svars på domens dag, säger Jesus (Matt. 12:36).

I allra skarpaste kontrast till oss står Jesus. Allt han sade var sant, äkta och gott. Hans motiv var rena, osjälviska och fulla av kärlek. Hans tal var ”ja, ja, och nej, nej.” Han kunde aldrig beslås med någon enda lögn, fast man ivrigt försökte få fast honom. Denne Jesus är Guds Son, sänd till världen, som han sade när han stod inför Pilatus: ”för att vittna om sanningen” (Joh. 18:37) – sanningen om oss och om vägen till Gud. Han kom som ”vägen och sanningen och livet” för oss människor som sitter fast i lögnens värld (Joh. 14:6).

De ord han talar i dagens text riktar sig till dem som redan genom sanningens ord är födda på nytt och börjat leva det nya livet i nådens och sanningens rike. In i det riket kommer vi inte genom befallningar att alltid tala sanning. I Jakobs brev står det: ”Tungan kan ingen människa tämja, ostyrig och ond som den är och full av dödligt gift” (Jak. 3:8). För oomvända syndare, som inte förmår hålla Guds bud, blir de höga moraliska krav som Jesus ställer i Bergspredikan ”bokstaven som dödar”, som vi hörde om i dagens epistel (2 Kor. 3:6). De blir lag som dömer dem till döden och skickar dem till det brinnande Gehenna.

Men Jesus var sänd till den lögnaktiga världen inte för att döma den utan för att frälsa den (Joh. 3:17). För det behövs något annat än bud och krav som aldrig kan frälsa. ”Bokstaven dödar, men Anden ger liv”, säger aposteln. Den Helige Ande, som Jesus sänder med sitt ord, ger liv genom att föra oss till tro på honom som dött för våra synders skull och uppväckts för vår rättfärdiggörelses skull (Rom. 4:25), dvs. för att vi skall tro evangelium om syndernas förlåtelse, bli iklädda Kristi rättfärdighet och födda på nytt.

Det finns här i livet inget som är viktigare än att tro detta evangelium. Och det finns inget som Gud hellre vill än att vi gör det. Men vi bor i lögnens värld och har svårt för att tro, ja, i egen kraft kan vi inte tro. Det vet Gud. Därför gör han allt för att kalla oss till omvändelse och betyga sin kärlek och frälsningsvilja. Vi har i dag talat om att sanningen här i lögnens värld ibland måste bekräftas av en ed. I Skriften finner vi flera gånger det märkliga att Gud själv använder sig av en ed för att vi skall tro att det han säger är sant. Han svär vid sig själv, eftersom det inte finns något högre att svära vid. Så står det t.ex. i Hesekiels bok: ”Så sant jag lever, säger Herren, HERREN, jag gläder mig inte åt den ogudaktiges död. I stället vill jag att den ogudaktige vänder om från sin väg och får leva” (Hes. 33:11). Och om Messias, Frälsarkonungen, står det: ”Herren har svurit och skall inte ångra sig: Du är präst för evigt” (Ps. 110:4, Hebr. 7:21). Och vilken präst är han inte! Den store översteprästen som frambar sig själv som ett felfritt offer åt Gud och vann en evig frälsning åt oss.

Jesus kom inte som ”ja och nej”, säger Paulus. Han kom inte som något osäkert, vacklande och opålitligt, ”utan ett ja har kommit genom honom. Ty alla Guds löften har i honom fått sitt ja” (2 Kor. 1:19-20). De står orubbligt fasta, bekräftade av gudomlig ed räcks de oss i Ordet och sakramenten. Men visst är det så, att Jesus också kan säga ett nej, och det är lika sant som hans ja. Han säger ett kraftigt nej till synd och orättfärdighet. Han öppnar inte Guds rike och himlen för de obotfärdiga och egenrättfärdiga, för dem som försvarar synd eller vill bli frälsta på sitt eget vis. Där säger han inte ja utan nej. Hans ja eller nej – under vilket står du? Gud give oss alla nåd att ödmjukt falla ner inför Frälsarens kors, Guds stora ja till oss syndare, och säga vårt amen därtill.

3. Jesus helgar vår tunga till att tala det som är sant och gott

Att vi står under hans barmhärtiga och frälsande ”ja” gör oss inte till människor som aldrig felar i sitt tal. Men vi kallas att öva oss i ärligt och sant tal, där ja är ja och nej är nej. Aposteln Paulus säger till de kristna i Efesus: ”Lägg därför bort lögnen och tala sanning med varandra, vi är ju varandras lemmar” (Ef. 4:25). Det är precis vad Jesus lär oss i dag. I sanningens rike skall vårt tal vara sådant att vi kan lita på varandra utan ständiga bedyranden: vi är ju varandras lemmar i Kristi kropp.

Så kallas vi att med Andens hjälp öva oss i den svåra konsten att tygla vår tunga, så att den talar sanna och goda ord. Att tala sanning är inte att närsomhelst och hursomhelst vräka ur sig sanningar om andra. Obetänksamma ord kan ibland ställa till lika stor skada som lögnen: ”Ord från en tanklös kan hugga som svärd, de visas tunga ger läkedom” (Ords. 12:8). Sanning och kärlekens omsorg om nästan måste vandra hand i hand. ”Kärleken överskyler många synder”, säger aposteln Petrus (1 Petr. 4:8). Ja, det är verkligen en konst att vara både sann och barmhärtig. Det var Jesus en mästare i och till det vill han helga vår tunga.

Bor Kristus och den Helige Ande i våra hjärtan och får fylla det med Guds kärlek, så kommer det helt visst märkas på våra ord. Något annat är inte möjligt. Amen.

S Bergman

[^]