Bokstavens och Andens ämbeten

Denna söndags predikotexter handlar om tungans bruk, alltså om våra ord. Episteln handlar i anslutning till detta ämne om bokstäver, om bokstavens ämbete och Andens ämbete. Jag ska idag predika över episteltexten.

Ofta idag kan man möta en inställning till kristen tro som går ut på att orden inte är så viktiga. Ord räcker inte, menar man, det måste till något annat eller något mer. Och så hänvisar man till dagens episteltext, där det står Bokstaven dödar, men Anden ger liv. Där menar man sig finna stöd för sina tankar att Anden är något annat än bokstäver, att Anden inte kommer genom Bibelns ord. Så såg jag till exempel nyligen en predikant som påstod att vi måste uppleva Guds kärlek till oss, och att Guds kärlek är något mer än Guds Ord i Bibeln, för Bibeln är bara ord på ett papper. Dessutom framförde han att det inte är kyrkans uppgift att fördöma synd.

Kristus har gjort oss dugliga till att vara tjänare åt ett nytt förbund, som inte är bokstavens utan Andens. Så står det i vår text. Vad betyder det? Här gäller det som alltid att sätta in allt i en helhet. När vi läser andra texter än Bibeln gör vi så. Vi ger akt på vilket budskap författaren har, vad texten handlar om och utifrån det ser vi till att vi får fram vad författaren menar i de olika detaljerna. När vi läser Bibeln ska vi göra likadant, och inte rycka loss en mening här eller där och ge den en innebörd som strider mot den övriga texten. Så när Paulus säger att apostlarna är tjänare åt ett nytt förbund som inte är bokstavens, menar han inte att vi ska sluta läsa Bibeln. Han menar inte att vi ska sluta hålla fast vid de kristna dogmerna. Han menar inte att det inte är så noga med vad det står i Bibeln.

Vad menar han då med att bokstaven dödar? Jo, i meningen före säger han att han talar om att apostlarna är tjänare i det nya förbundet, Andens förbund, och att det gamla förbundet var bokstavens förbund. Paulus ställer alltså här gamla och nya förbundet mot varandra, och säger att gamla förbundet hade dödens ämbete, och nya förbundet har livets ämbete, Andens ämbete. När Paulus säger bokstaven dödar menar han med bokstaven inte orden i Bibeln. Bokstaven är Guds lag, och den dödar oss genom att visa hur vi är slavar under synden. Så kommer evangeliet, Andens ämbete, och ger oss liv. Detta talar Paulus om också i Romarbrevets sjunde kapitel, där han säger: Ty så länge vi behärskades av vår onda natur, var de syndiga begären […] verksamma i våra lemmar, så att vi bar frukt åt döden. Men nu är vi lösta från lagen, eftersom vi har dött bort från det som höll oss fångna. Så står vi i Andens nya tjänst och inte i bokstavens gamla tjänst. (Rom. 7: 5f.)

Det är alltså detta som är det nya livet, att vi har lämnat det som höll oss fångna: Synden, som gjorde att vi bar frukt åt döden. Nu är vi fria ifrån lagens förbannelse, vi är fria från träldomen under lagen, vi har fått förlåtelse för våra synder och är fria från skräck för lagens dom.

Hur många människor mår inte dåligt i vår tid! Hur många människor mår inte dåligt över att de inte är så duktiga och goda som de borde? Hur många har inte prestationsångest inför alla krav? Här har vi något att anknyta till när vi talar med andra människor om kristen tro. Någon har kanske invändningar här, och menar att världens sorg och ångest inte är en sann sorg över synden, och visst är det så, men ändå finns det väl i all denna känsla av otillräcklighet inför de krav man känner att man borde uppfylla något av en insikt om att vi borde handla moraliskt riktigt men inte klarar av att göra det. Även utan Bibeln har vi människor kännedom om lagen, och vi plågas av våra samveten när vi bryter mot den. När sedan den i Bibeln uppenbarade lagen kommer till oss framstår synden i så mycket klarare dager.

Som sagt, här har vi en viktig punkt att anknyta till när vi sprider evangeliet. Lägg märke till att jag säger anknyta, för människors allmänna tankar om otillräcklighet är inte sorg över synden, man har inte förstått problemet ordentligt, men man har i allmänhet förstått något av det, nämligen att vi inte tänker och handlar som vi bör. Och det är viktigt att göra det, för har man inget bekymmer är man inte intresserad av någon lättnad, ser man inte något problem är man inte intresserad av någon lösning. Utan lagen blir ingen omvänd till evangeliet.

Låt oss återvända till stället i romarbrevet som talar om hur vi blev lösta från lagens börda. Hur gick då denna förändring till från bokstavens gamla tjänst till Andens nya tjänst? Ja, det står att vi dog bort från det som höll oss fångna. Men när gjorde vi det? Har vår död besegrat lagens hot? Är det inte Kristi död som har övervunnit lagens dom? Jovisst är det det! Men genom dopet är vi förenade med hans död. Paulus uttrycker det såhär: Vi är alltså genom dopet till döden begravda med Kristus, för att också vi skall leva det nya livet. (Rom. 6:4) Kristus har dött och besegrat satan och lagens hot, och genom dopet är vi förenade med Kristus, så att hans död är vår död. Och då blir hans seger också vår seger. Vi är fria från det som band oss. Som det står i vår episteltext: Där Herrens Ande är, där är frihet. Vi har den helige Ande genom tron, och där den helige Ande är, där är frihet från domen och fördömelsen.

Den helige Ande är inte vem som helst. Det står Herren är Anden, det vill säga Anden är Gud. På grekiska heter Herre kýrios (κύριος), och det är bland annat en beteckning för Gud. Ni minns hur Gud uppenbarade sig för Mose i den brinnande busken på Horebs berg, och Mose frågade Gud vad han skulle säga till Israels barn när de frågade vem som sänt honom. Då svarade Gud: Så skall du säga till Israels barn: Herren, era fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har sänt mig till er. Här uppenbarade Gud sitt namn för Mose, så att han kunde berätta för Israels barn vem som sänt honom. På svenska skriver vi Herren. På hebreiska står det fyra bokstäver, JHWH. Det är Guds heliga namn, som judarna aldrig uttalade, av vördnad för Gud. Och i våra biblar skrivs det med kapitäler, med stora bokstäver, för att markera att det är Guds heliga namn i grundtexten. När judarna i Alexandria under andra århundradet före Kristus översatte Gamla Testamentet till grekiska översatte de JHWH med kýrios. Kýrios betyder förvisso ”herre” i allmänhet och kan användas även om jordiska herrar, men när det används om Gud framhålls alltså hans högheliga namn, det syftar på JHWH.

När de som inte tror på treenigheten, jag tänker nu närmast på den rörelse som kallar sig Jehovas vittnen, ställs inför Nya Testamentets undervisning om Guds namn Herren, försöker de på allt sätt undfly texten. De säger bland annat om ställen där det står att Jesus är Herren att Herren i grekiskan där står i obestämd form, och att det därför ska översättas att Jesus är en herre, och alltså inte den högste Herren, det vill säga Gud. De har fel i det, deras invändning håller inte, för om de trodde på sitt eget argument skulle de nödgas medge att den helige Ande är Gud. För i dagens text där det står Herren är Anden, där står kýrios i bestämd form. Det står således klart och tydligt att Gud den allsmäktige, Herren, är Anden.

Läran om treenigheten är alltså fast grundad i Bibeln. Den helige Ande är Gud, och därför kan aposteln säga: Där Herrens Ande är, där är frihet. Endast Gud kan ge verklig frihet och förlossning från lagens hot som plågar samvetet. Där denna frihet råder, där skådar vi Herrens härlighet med avtäckt ansikte, säger Paulus.

När Mose hade varit uppe på Sinai berg och talat med Gud och fått lagens tavlor, då hade han varit han så nära Gud att hans ansikte började stråla. Det var ett obehagligt sken, israeliterna ville inte komma nära Mose för det skenets skull. Därför fick Mose bära en slöja för sitt ansikte, så att han kunde vistas bland de andra tills skenet hade bleknat.

Hur kunde det komma sig att strålglansen från Gud var så obehaglig? Borde inte skenet vara varmt och välkomnande? Ja, så tänker vi kanske. Men vi får inte glömma bort att Gud är helig, och att vi, sådana vi är, inte kan bestå inför honom. Därför behövde Mose bära en slöja tills glansen avtagit.

Denna glans, säger Paulus, visade på den härlighet som redan dödens ämbete hade. Men det nya förbundet och det nya prästämbetet är ännu härligare. Nu behövs det ingen slöja, utan vi får skåda Herren med avtäckt ansikte. För det nya förbundet och det nya ämbetet är inte lagens förbund och lagens ämbete, utan evangeliets förbund med evangeliets ämbete. Nu strålar Guds välvilja mot oss, och det skenet är inte obehagligt, utan trösterikt och förlåtande.

De som skådar Herren, de förvandlas till att bli allt mer lika Gud. Vi förvandlas till samma bild, säger Paulus, till allt större likhet med Herren Gud. Detta sker genom att vi bekämpar synden. Guds lag finns fortfarande kvar, för lagen är ju uttryck för Guds eviga vilja och väsen. Lagen förändras inte. Att vi är – som Paulus säger i romarbrevet – lösta från lagen betyder inte att lagen är upplöst, utan att lagen inte längre är något hot för oss. Det behövs ingen slöja som skyddar oss från Guds strålglans, för i Kristus blir skenet gott. Evangeliet ger oss kraft och vilja till att följa Guds lag. Vi behöver fortfarande få höra Guds lag, den ska fortfarande predikas. Synden måste avslöjas.

Det finns de som säger att vi inte ska predika lagen, att vi inte ska predika mot synden. Så var det med den här predikanten jag nämnde förut. Han talade sig varm för gemenskapen med Gud, men han tyckte inte att man i kyrkan skulle fördöma synden. Han ville ha Gud men inte Kristi kors. Kristi korsdöd innebär ju Guds vrede över synden. Att bara predika Guds kärlek och gemenskap men att inte vilja predika lagen är bedrägeri, för Guds godhet och välvilja mot oss människor är oupplösligt förenade med Kristi död på korset och försoningen för våra synder som skedde där. Utan att man tar straffet för synden kan man inte komma till Gud. Men genom dopet är vi förenade med Kristus. Så när han dog, dog vi också. Han har gjort det, inte vi. Vi har ingen förtjänst här. Han har tagit straffet på sig och skänker denna gåva till oss genom att vi förenas med honom. Vi är bara fattiga syndare, som får dessa himmelska gåvor alldeles gratis.

Vi får möta Herren med avtäckt ansikte, som i en spegel, säger Paulus. Var finns då denna spegel? Jo, det är kyrkan och nådemedlen. I gudstjänsten samlas vi, inte för en stunds underhållning eller avkoppling, utan för att möta Gud. Gud är här tillstädes sjunger vi ibland i en psalm. Det är sant. Gud möter oss här, Kristus talar till oss i predikstolen och han står själv vid altaret och delar ut sin kropp och sitt blod till oss. När vi böjer knä runt altaret blir det en halvcirkel. Den är öppen. Den fortsätter ut i den himmelska världen. När vi sjunger psalmer förenas våra röster med den himmelska kören som också är här. I nattvarden förenas vi med Jesus och alla trogna genom alla tider. Vi är ett i den helige Ande. Där Herrens Ande är, där är frihet. Detta kan vi uppleva, och det är härligt. Men ibland känner vi det inte, och därför inser vi att det viktiga inte är att uppleva Gud, utan att tro på Gud. Tror vi på Gud får vi hans gåvor i Ordet och i sakramenten. Han kommer på ett för ögonen helt ringa sätt, i ord på ett papper eller genom ord i luften eller i bröd och vin. Där är han och där får vi gemenskap med honom när vi tar emot honom genom tron. Amen.

J Fjellander

[^]