Inte för de visa och kloka utan för de små

Vår predikotext i dag på tacksamhetens söndag handlar om något som Jesus tackar Gud för. Han säger: ”Jag prisar dig, Fader, du himmelens och jordens Herre, för att du har dolt detta för de visa och kloka och uppenbarat det för de små.” I dessa märkliga ord, där Gud prisar och tackar Gud, möter vi tillvarons största tacksägelseämne.

Vad är ”detta” som är fördolt för somliga och uppenbarat för andra? Det är det som Jesus ständigt talar om, dvs. Guds rike med den frälsning för syndare som han har kommit till jorden för att förverkliga och förmedla. Jesus är porten och vägen in i rikets goda gemenskap med Gud. Det betonar Jesus flera gånger i NT, t.ex. i Joh. 14:6, där han säger: ”Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” Detsamma hör vi i dagens text: ”Allt har min Fader överlämnat åt mig. Ingen känner Sonen utom Fadern. Inte heller känner någon Fadern utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för.” Vägen till Gud går således genom Sonen. Allt är överlämnat åt honom, hela vår salighetssak, makten över liv och död, himmel och helvete.

Orden ”allt” används ofta i NT om det som Jesus gjort för oss. Han har fullbordat allt som krävs för vår frälsning genom att gå korsets väg. ”Kom, nu är allt färdigt” (Luk. 14:17), heter det i inbjudan till Guds rike i liknelsen om den stora bröllopsfesten. Och aposteln Paulus säger: ”Gud beslöt att låta hela fullheten bo i honom och genom honom försona allt med sig” (Kol. 1:19-20). Fullheten som bor i människan Jesus är ”gudomens hela fullhet” (Kol. 2:9). Just därför har hans försoning en så stark och vidsträckt verkan. Den gäller inte bara för våra synder ”utan också för hela världens” (1 Joh. 2:2).

Det är denna frälsningshemlighet som Jesus i dag säger att Gud döljer för de visa och kloka men uppenbarar för de små. Vad menar han med det? Vill inte Gud att alla skall finna vägen till Guds rike och komma in i det? Visst vill han det! Det står: ”Gud vill att alla människor skall bli frälsta och komma till insikt om sanningen” (1 Tim. 1:4). Det är just vägen till denna insikt som Jesus i dag talar om.

1. Gud döljer sitt rike för de visa och kloka

Det har varit Guds beslut från början, ett fast och oföränderligt beslut av evighet. Det är ett bestämt och oåterkalleligt beslut att den fallna människans idéer om hur hennes relation till Gud skall upprättas skall vara en stängd och omöjlig väg. Den av Gud beslutade vägen heter Jesus. Aposteln Paulus säger, att Gud i sin kärlek ”innan världens grund blev lag har utvalt oss i honom (Kristus) för att vi skulle vara heliga och fläckfria inför honom” (Ef. 1: 4).

Detta förstår inte det mänskliga förnuftet och kan inte ta det till sig. På det andliga området är förnuftet förblindat och förmörkat av högmodet som djävulen frestade henne till och fick henne på fall med. Det gör att hon bara kan tänka på ett sätt, nämligen att vägen till Gud alltid handlar om människans värdighet och förtjänst och om hennes prestationer och gärningar. Mänsklig visdom och klokhet är blint fixerat vid tanken att vårt förhållande till Gud måste bygga på vad vi själva är och förmår.

Men Gud har bestämt att när det gäller vår frälsning skall ingenting komma från oss, utan allt komma från hans Son och allt vara av ren nåd. Om hög intelligens och djupt tänkande från vår sida skulle krävas, skulle det automatiskt utesluta alla som inte var kapabla till det. Och vidare, om något bidrag från vår sida skulle krävas i form av goda gärningar, gott hjärta eller goda tankar, så skulle det utesluta alla som inte lyckades prestera det. Frälsningen skulle inte vara av ren nåd. I själva verket är förnuftets väg en omöjlig väg. Människan är en syndare i allt hon tänker och gör och kan inte bidra med något.

Fariséerna och de skriftlärda brukade tala om att ”gå in under himmelrikets ok”. Oket var Guds bud. Genom att gå in under dem kunde man förverkliga sig själv, menade de, och bli något inför Gud. Lagen var deras hopp och inspirationskälla. Det var möjligheternas väg. Det gällde bara att arbeta med sig själv målmedvetet och uthålligt så kunde man bli en god och rättfärdig människa. Med Guds hjälp trodde man att det skulle gå.

Alltfler svenskar går över till Islam. En som gjort det berättade att det egentligen inte var någon omvändelse. Den åskådning hon mötte i moskén var det hon innerst inne själv alltid trott på: människans förmåga att göra gott och med sina gärningar kunna förtjäna saligheten. Islam som är en utpräglad gärningsreligion har en naturlig dragningskraft på människor.

Men allt detta är de visas och klokas väg, den religiösa människans väg, men inte den kristna vägen. Ty Gud döljer och stänger sitt rike för dem som bygger på mänsklig visdom, styrka och kraft. Paulus säger: ”En oandlig människa tar inte emot det som tillhör Guds Ande. Det är dårskap för henne, och hon kan inte förstå det” (1 Kor. 2:14).

Det är därför förnuft och mänsklig visdom alltid förvränger evangeliet och gör om det till något där vi får ha ett finger med i spelet, t.ex. att det ändå är vi som avgör oss för Gud, ”ger honom vårt hjärta” eller i kraft av vår fria vilja ger honom vår lydnad. Så länge vi resonerar så och försöker passa in evangeliet i vårt mänskliga tänkesätt, får vi inte insikt i sanning. Då är vi de visa och kloka som Gud döljer evangeliet för. Vi gör våra tankar till Guds tankar och våra vägar till Guds vägar och tror att Gud ställer upp på det. Men det gör han inte. Försöker vi mästra Gud och vara visare och klokare än han, drar vi bara över oss hans vrede.

Därför måste vi ge upp och släppa taget om vår egen vishet. Det är bara från en position där vi inget har att komma med och inget har att ge Gud som våra ögon öppnas och vi får vara med om det andra som Jesus prisar Gud för.

2. Gud uppenbarar sitt rike för de små

”De små”, vilka är de? Uttrycket är en översättning av det grekiska ordet ”nepios” som inte är helt lätt att översätta bara med ett enda ord. Biskop Giertz översätter det med ”de små och olärda”. Ordet betyder egentligen ”den som inte kan tala”, dvs. ett litet barn, som ännu inte utvecklat sin språkförmåga, ett barn som har allt kvar att lära och är helt beroende av andras omsorg och omvårdnad. I vårt förhållande till Gud måste vi bli som sådana barn. Ty för dem uppenbarar Gud sitt rike. För dem öppnar han, så att de lyssnar, ser och förstår Guds väg.

Små på detta sätt blir vi inte av oss själva. Det sker när Gud med sin Ande och sitt ord ger oss insikt om vår synd, störtar oss från våra höjder och tar ifrån oss allt eget som vi krampaktigt hoppats på. Då blir vi små och hjälplösa. Jesus säger: ”Om ni inte omvänder er och blir som barn, kommer ni inte in i himmelriket” (Matt. 18:3).

Redan när Jesus vandrade här på jorden menade de visa och kloka att hans lära var dårskap! Många har sedan dess hållit kristna för att vara dårar och idioter som inte kan tänka själva, utan förskansar sig bakom vad som står i gamla skrifter. Kristendomens motståndare under det första århundradet avbildade ibland Jesus hängande på korset – men på huvudets plats hade man satt ett åsnehuvud. Då som nu gäller apostelns ord: ”Detta budskap om korset är en dårskap för dem som blir förtappade, men för oss som blir frälsta är det en Guds kraft” (1 Kor. 1:18). Så olika kan ett och samma budskap uppfattas. För de visa och kloka är evangelium förnedrande, man vill inte ge upp sig själv. Men för de små och olärda som inget har och inget kan är det himmelriket. De tar till sig nådens evangelium som skänker dem allt. De säger sitt helhjärtade ”Amen” till det Jesus i dag prisar sin himmelske Fader för.

Det är inte så att dessa små för vilka evangelium uppenbaras är dummare eller har lägre intelligenskvot än andra. Det har funnits och finns många mycket intelligenta och framstående kristna. Men här handlar det inte om intelligens och förståndsgåvor, utan om att böja sig för Gud och låta honom vara klokare än vi. När det gäller Gud och vår salighet skall vi låta vårt förnuft fara all världens väg, bli små inför Gud och tänka: ”Här begriper jag ingenting, här måste jag bli som ett barn, bli stilla, lyssna och lära av Gud själv.” Det är den gudsfruktan som Bibeln kallar för ”början till vishet” (Ps. 111:10).

3. Jesus kallar oss till trons och tacksamhetens rike

Till de små säger Jesus: ”Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig … Ty mitt ok är milt, och min börda lätt.”

De tunga bördorna liknar Jesus vid ett ok, tvärstången som ligger över nacken på dragdjur. Vi människor sliter under många krav som ställs på oss: krav från omgivningen, krav på vara lika fina och bra som andra. Hela livet är ett enda slit för att lyckas, hålla måttet och att duga i andras och egna ögon. Somliga orkar inte med det, utan livet slutar i tragedi. Mänsklig visdom tror att vägen till Gud består i att uppfylla de krav som han ställer på oss. Men en motgång eller ett syndafall får plötsligt den vackra fasaden eller självbilden man mödosamt byggt upp och lurat sig själva med att rasa samman som ett korthus. Lagen låter oss aldrig få ro och vila. Den förökar bara vår skuldbörda, trycker ner oss och driver oss till förtvivlan.

Men till dem som trälar under lagens ok säger Jesus: ”Kom till mig, ni alla som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila.” Han har arbetat och slitit sig till döds för att ta bort vår syndabörda, allt för att vi skulle få ro och frid i själen. Varför skall vi då fortsätta att bära tunga bördor som han har tagit bort? När han säger ”Kom”, skall vi lyssna noga, för då kallar han inte för att kräva utan för att ge. Då kallar han oss till tro och ger oss kraft till tro. Han ber oss att gå in under hans ok, vilket är något helt annat än lagens ok. Det är att gå in under evangeliets ok som är lätt, eftersom den tunga bördan försvinner. Själen får vila och ro.

Det berättas att när konstnären Thorvaldsen (1770-1844) hade gjort en modell i mjuk lera till sin stora, berömda Kristusstaty som står i Vår Frue Kirke i Köpenhamn, så hade han först gjort en segrande Kristus som blickar uppåt med upplyfta armar. Men när han kom ner till ateljén nästa morgon hade modellens armar och huvud sjunkit ner. Kristi ansikte blickade ner i kärlek och hans armar var som en öppen famn. Thorvaldsen utformade då statyn utifrån den ställningen och lät den bli en predikan över Jesu ord i vår text: ”Kom till mig…” Den uppståndne Kristus är Guds öppna famn mot de fattiga och små som ingenting har. Dem kan Gud fylla med nådens överflödande rikedom. Det är på knä inför honom som den sanna tacksamheten och lovsången till Gud föds. Den kan vi själva inte pressa fram. Men den som kommer till Kristus och tar emot förlåtelsen, vilan och friden som han ger, kan inte annat än fyllas av tacksamhet, precis som den botade spetälske i dagens evangelium.

När Jesus säger: ”Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat”, så handlar det inte bara om ro och vila. Jesus talar ofta om att bära korset i hans efterföljd, dvs. lida och tåligt stå ut med att bli betraktad som dåre för hans skull. Den delen av oket är plågsam men är ändå lätt och mild med tanke på allt det goda vi har i Kristus. Plågan vittnar också om att vi är sanna kristna som får dela den smälek som Kristus själv utstod. Till det kommer trösten att detta ok bär vi inte ensamma. Jesus är med oss alla dagar och han går vid vår sida och bär det tillsammans med oss. Amen.

S Bergman

[^]