Döden och livet

Shakespeare kallar i Hamlet döden för ”det oupptäckta landet, varifrån man icke återvänder.” Många landvinningar och upptäckter har gjorts här i världen, men landet varifrån man inte återvänder är fortfarande outforskat och lika oroande och skrämmande som alltid.

Även i vår tid skapar döden ångest hos många – det kvittar hur man än försöker intala sig att det bara är livets naturliga gång, att man lever och dör såsom människor, djur och växter alltid har gjort, och att man helt enkelt slutar att existera när man dör. Det hjälper inte. Fortfarande är döden skrämmande. Den är liemannen som smyger bakom oss, färdig att hugga av livstråden, den är benrangelsmannen med timglaset i hand där vår livstid snabbt rinner ut, den är färjkarlen eller körkarlen i svart kåpa som för oss över till landet varifrån man inte återvänder. Döden är en katastrof där en människas hela värld går under. Redan från vårt första andedrag är den vår fiende nummer ett.

I vår text talar en som varit i den skrämmande dödens land och återvänt därifrån. Det är Jesus som dog, begravdes, steg ner till helvetet och sedan kom tillbaka till livet. Han kom tillbaka som segrare över vår fiende döden. Det är han som i vår text säger att han gör gärningar ”så att ni kommer att häpna”.

Om dessa häpnadsväckande gärningar skall vi tala i dag. Men först skall vi höra vad Guds Ord säger om döden och varför den finns här och plågar oss.

1. Döden är inget gott utan något naturvidrigt

Vi matas dagligen av darwinistiska och gudlösa utvecklingslärans skapelsemyter. Den genomsyrar all vetenskap, och allt tänkande i vår tid. Den tror sig kunna förklara livets uppkomst och fortskridande utan religion och föreställningar om en gudomlig Skapare. I denna föreställning spelar döden en avgörande roll. Den för utvecklingen framåt, menar man. I det naturliga urvalet, där det svaga går under och det starka överlever, ligger nyckeln till utvecklingen mot nya höjder. Hitler, som lät avliva miljontals människor i gaskammare, gjorde det i tro på att utrensning av mindervärdiga raser befrämjade utvecklingen. Maos vanvettiga samhällsreformer i Kina i mitten av 1900-talet ledde till att drygt minst 30 miljoner kineser dog av hunger och umbäranden. Det bekymrade honom inte mycket. Död är utveckling, sade han, ett nödvändigt pris för det kommunistiska lyckoriket.

Men i den heliga Skrift beskrivs inte döden som en positiv faktor som Gud införde i skapelsen för att främja dess utveckling. Den är tvärtom något naturvidrigt och ont och främmande element i den goda skapelsen.

I början hade döden ingen plats i skapelsen. Den fanns inte. Den kom in i tillvaron när människan lät sig förledas av djävulen att göra uppror mot Gud som är livets källa. När människosläktets stamfader Adam föll för frestelsen att ta sitt liv i egna händer och bestämde sig för att äta av det förbjudna trädet för att bli som Gud, bli självständig och oberoende, då släppte han in döden i tillvaron. Han bröt kontakten med livet. Dödens innersta väsen är skilsmässa från Gud. Djävulen och döden hör ihop, för han vill död: att man bryter med Gud och vägrar att underordna sig honom.

När det skedde som Gud hade varnat för kom döden in i tillvaron. Den kom som andlig död, livet utan andlig gemenskap med Gud. Den kom som kroppslig död, där kroppar dör och begravs, och slutligen som evig död där kropp och själ oåterkalleligt för alltid är skilda från Gud. Det sista, säger Jesus, ”är den eviga elden som Jesus säger är beredd åt djävulen och hans änglar” (Matt. 25:41). Ett klart besked om att Gud aldrig har menat att detta skulle bli människans lott.

När döden, syndens lön eller belöning, kom in i världen gick en stöt igenom hela skapelsen. Adam och Eva kände genast att något i deras existens hade förändrats. De upplevde för första gången fruktan för döden. De märkte snart att deras tidigare friska kroppar blivit mottagliga för sjukdomar. Livet var hotat: de hade blivit dödliga. Och även i djur- och växtriket omkring dem skedde förändringar. Växtätande djur blev köttätande vilddjur. Marken var inte längre lika lättbrukad. Den bar tistlar och törnen och gav motvilligt ifrån sig vad de behövde för livets uppehälle. Hela skapelsen drabbades av onatur och störningar. Det är det här Paulus pekar på i dagens epistel, när han talar om skapelsens slaveri under förgängelsen. ”Vi vet att hela skapelsen ännu samfällt suckar och våndas”, säger han (Rom. 8:22). Den längtar efter befrielse från de skador och störningar den drabbats av genom människan som var satt att råda över den. Hur allt detta skedde i form av elektroniska stormar och förändringar i arvmassa och DNA vet vi inte. Men att vi och hela skapelsen intill denna dag är märkta av döden, det är vi smärtsamt medvetna om.

Så har döden, som vi alla fruktar och som ingen av oss rår på, kommit in i världen. Den kom genom Adams synd och sedan ”över alla människor, eftersom alla hade syndat” (Rom. 5:12). Lär dig av döden att synd är inget att skämta om.

Djävulen älskar döden. Han vill inget hellre än att vi dör, förlorar det goda livet med Gud som vi är skapade till. ”Han har varit en mördare från början”, säger Jesus (Joh. 8:44). Från första början har han försökt skilja oss från Gud och fortsätter med det än denna dag. ”Bry dig inte om vad Gud säger”, viskar han i vårt öra, ”Gör dig fri, tänk själv, lita på dig själv och lev ditt eget liv! Då blir du som Gud.” Men tro honom inte. Han ljuger och är bara ute efter din död, din andliga, kroppsliga och eviga död.

Nu till det häpnadsväckande:

2. Gud har sänt sin Son i världen för att ge den liv

Bakgrunden till Jesu ord i vår text är denna. På en sabbat hade Jesus vid dammen i Betesda botat en man som varit sjuk i 38 år. Det tyckte en del judar inte om, utan började anklaga honom, dels för sabbatsbrott och dels för hädelse. Det senare för att han i samband med botandet sagt: ”Min Fader verkar ännu i denna stund. Så verkar också jag.” Det var hädelse, menade man, han gjorde ju sig lik Gud (Joh. 5:17-18). Men Jesus ber inte om ursäkt för vad han sagt, utan bejakar i stället med kraft sin gudomsenhet med Fadern. Han säger ”Sannerligen, sannerligen säger jag er: Sonen kan inte göra något av sig själv, utan endast det han ser Fadern göra. Ty vad Fadern gör, det gör Sonen.”

Dessa ord är typiska för Johannes evangelium. Han är den av evangelisterna som särskilt vinnlagt sig om att bevara Jesu ord om hans relation till Fadern. Det är djupa ord som fordrar eftertanke. Vad menar Jesus med att Sonen inte kan göra något av sig själv? Är Guds Son inte Gud, med samma gudomsväsen som Fadern? Har han inte makt att göra detsamma som Fadern? Visst har han det. Inom den heliga Treenigheten har Fadern, Sonen och den Helige Ande samma makt och härlighet. Men i en viss mening kan Sonen inte göra något av sig själv. Det är nämligen fullständigt otänkbart och omöjligt att Sonen skulle kunna handla egenmäktigt i strid med Faderns vilja. Allt han gör, gör han i fullständigt samförstånd med Fadern. Anklagade man honom, så anklagade man samtidigt Fadern. Det var Jesu svar.

Efter att på detta sätt bekräftat sin gudomsenhet med Fadern säger Jesus, att ”större gärningar än dessa” – dvs. hans botande av sjuka – skulle Fadern låta honom göra, ”så att ni kommer att häpna”. Vad var det för gärningar? Det var att uppväcka döda och ge liv. Jesus säger: ”Ty liksom Fadern uppväcker döda och ger dem liv, så ger Sonen liv åt vilka han vill.” Han hade inte kommit bara för att tillfälligt bota sjuka utan för att bryta dödens hemska välde världen. Han hade kommit, som det står i Hebreerbrevet: ”för att han skulle göra den maktlös som hade döden i sitt våld, det vill säga djävulen, och befria alla dem som av fruktan för döden hade levt i slaveri hela sitt liv” (Hebr. 2:14-15)

Att syndens lön är döden var inte Guds sista ord. Redan vid syndafallet talade han om den kommande Frälsaren, om kvinnas avkomma som en dag skulle krossa ormens huvud (1 Mos. 3:15). Jesus är den gudomlige, människoblivne Frälsaren. Han är den andre Adam, som frestades men inte föll utan blev början på den nya skapelsen, där förbindelsen med Gud var reparerad och döden ersatt av livet som flödar från Gud. De större gärningarna är allt han gör för att förverkliga detta.

Vi ser att överallt där Jesus gick fram förde han krig mot döden och djävulen. När han botade sjuka, och t.o.m. uppväckte döda som Lasarus, så var det stora mirakel som väckte enormt uppseende, men det var likväl mindre mirakel: det hedjade bara döden tillfälligt. Men Jesus såg hela tiden fram mot de större gärningarna: att ta bort själva synden, dödens grundorsak. Med sin död och uppståndelse skulle han besegra döden och ge världen liv.

På korset gick Jesus i närkamp med vår synd och den död som den ledde till. Han tog alltsammans på sig. ”Våra synder bar han i sin kropp upp på korsets trä” (1 Petr. 2:24). Han led den hemska döden i alla dess former, som andlig, kroppslig och evig död, ja, i vårt ställe blev han en av oss som hela livet lever i fruktan för döden. Han bytte plats med den förste Adam och hela hans dödsdömda släkte. Han upplevde vår dödsångest och smakade vår fördömelse och vårt helvete. Så försonade, utplånade och förintade han synden som orsakar död.

Där synden är försonad och förlåten, har döden inget att säga till om, dess makt är bruten. Det visade sig först på Jesus själv. För när hans lidande var över och all synd försonad, kunde döden inte behålla honom, utan på tredje dagen uppstod han rättfärdig, fri från all vår synd, och gick levande ut ur graven. Med sig ut hade han uppståndelsens evangelium som kallar syndare ut ur slaveriet i dödens skugga och in i livets och ljusets rike.

Att dödens makt är bruten visar sig sedan på alla som tror detta evangelium: var och en som tror på Jesus får del av det liv och den seger han vunnit åt världen. Visserligen måste vi fortfarande dö, men vi skall inte göra det med den gamla, onda döden. Vi skall göra det med den av Jesus förvandlade döden. Det är en god död som inte för oss ner i dödsrikets eviga mörker utan till Gud och in i det eviga livets ljus och glädje. När vi dör får själen omedelbart njuta denna glädje. Och våra kroppar läggs i graven i väntan på uppståndelsens stora dag. De är som frön som sås för att växa upp och blomstra när tiden är inne. Så fullbordas de större gärningar som Jesus kom för att göra. Den som smakar frukterna av dessa gärningar kommer sannerligen att häpna – och göra det i stigande grad hela vägen från omvändelse och tro på evangelium till uppståndelsens stora dag, då den nya skapelsen fullbordas i obeskrivlig härlighet.

I vår texts slutord säger Jesus: ”Sonen ger liv åt vilka han vill.” Det gör oss kanske lite oroliga. Vill han då inte att döden skall bli en salig död för alla? Vill han inte att jag skall få del av detta liv? Jo, visst vill han det. Lika säkert som att han dog på korset för allas synder, så uppstod han för att alla skulle få liv genom tron på honom. Det är inte detta som är problemet. Problemet är att så många här i världen, trots Jesu häpnadsväckande gärningar, väljer synden och döden före Jesus och livet. Må vi inte återfinnas bland dem. Därför säger vi till sist:

3. Ta vara på kallelsen till livet som ingen död kan sluta

Sjukvården strävar i vår tid efter att ge döende en ”värdig död” med ett minimum av plågor, och det är bra. Till det yttre är det ingen större skillnad mellan en kristens och en icke kristens död. Den stora skillnaden ligger inte i hur själva dödsprocessen sker, utan om Kristus, dödens överman, genom tron bor i våra hjärtan eller inte.

I dag är det vanligt att man säger, att finns det en kärleksfull Gud och finns det ett liv efter detta så kommer alla som dör till himlen. Vid folkkyrkliga jordfästningar skickas i regel alla till himlen oavsett vilken tro de har haft. Men så gör inte Jesus. Kort efter vår text säger han: ”Den som hör mitt ord och tror honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer inte under domen utan har övergått från döden till livet” (Joh. 5:24). Du själv har i dag makten att inte höra och att avvisa kallelsen till livet. Men om du på domens dag döms till den eviga dödens eld, har du ingen makt att förändra det domslutet. Då är det för sent att ändra sig. Men i dag kan du höra Jesu ord som har makt att uppväcka tro och ge andligen döda liv. Jesus säger: ”Den stund kommer, ja, den är nu inne, när de döda skall höra Guds Son röst, och de som hör den skall få liv” (Joh. 5:25). Den goda döden, som egentligen inte är någon död utan änglars transport av själen till paradiset, den ges inte åt alla, utan åt syndare som i sin maktlöshet inför döden och i sin fruktan för den lyssnar till Livets furste och ur hans hand tar emot livet som ingen död kan sluta.

Det är bara i tro på hans ord och löfte som bär livet till oss och in i oss som vi kan dö och kan fara hädan i frid. Och detta har inte betydelse bara för vår dödsstund någon gång i framtiden. Det har betydelse för vårt liv här och nu. Det är först i tro på livets evangelium som vi rätt kan ta vara på vår stund på jorden. Då kan vi börja leva, leva utan att hämmas och skrämmas av döden. Vi kan leva som det var tänkt, leva för Gud och leva för andra och göra gott mot dem såsom Kristus har gjort mot oss. Så kan vi alltid med aposteln glada säga: ”För mig är livet Kristus och döden en vinst” (Fil. 1:21). Amen.

S Bergman

[^]