Vägen till sann frihet

I vår text möter vi en grupp judar som hade lyssnat till Jesus. Det står att de hade ”satt tro till honom”. De hade en begynnande tro, som visade sig i att de intresserat lyssnade på vad Jesus hade att säga. En del av det var ju riktigt bra, tyckte de. Men när Jesus ville föra dem vidare till en verklig tro och började tala med dem om sanningen som skulle göra dem fria, då ryggade de tillbaka. Vadå – menade Jesus att de inte var fria? De kände sig stötta, slog ifrån sig och sade: ”Vi är Abrahams barn och har aldrig varit slavar under någon. Hur kan du säga att vi skall bli fria?”

De var stolta över att vara Abrahams ättlingar och tillhöra Guds utvalda egendomsfolk. De var stolta över att de, till skillnad från andra folk, fått Guds skrivna lag. De hade fått en fri vilja och hade valt att vandra på budordens väg. Det var grunden till deras goda förhållande till Gud. De var Guds folk och barn och minsann inga slavar!

Denna fina självbild kom nu Jesus och förstörde. Han påstod att de inte alls höll lagen utan var slavar under synden: ”Var och en som gör synd är syndens slav”, sade Jesus. Att det skulle gälla dem var rent oförskämt, tyckte de. Ännu värre blir det längre fram i det kapitel som vår text är hämtad ur. Där säger Jesus rakt ut att de inte hade Gud till sin fader utan djävulen och ville göra vad han har begär till (Joh. 8:44). När Jesus kort efter gav uttryck för att han var Guds Son och evig Gud, var måttet rågat. Då greps de av raseri och började plocka upp stenar för att kasta på honom. Så slutade deras begynnande tro på Jesus i våldsamt avståndstagande från honom. Tänk om de ändå hade lyssnat mer till Jesus! Då hade slutet kunnat bli ett annat.

I dag ställs vi inför samma ord som de: ”Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar, och ni skall förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria.”

Jesu talar om att verkligen vara hans lärjunge, inte att bara vara det till namnet, eller att delvis vara det. Om detta lärjungaskap som leder till verklig frihet lär oss Jesus i dag följande.

1. Sanna lärjungar förblir i Jesu ord

”Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar”, säger Jesus. Han säger: ”Om ni förblir…” Det är således inte alls självklart att vi lyssnar, när han talar eller när hans ord kommer i vår väg. Det finns så många röster och krafter både utanför och inom oss som inte alls vill lyssna till Jesus och följa hans ord. Bakom dessa röster står djävulen själv. Det finns inget som han är så rädd för som att människor på allvar börjar lyssna till Jesus.

Människans väg till slaveri under ondskans makter började då hon slutade lyssna på Gud, sin Skapare och i stället valde att lyssna till ormens lögnaktiga och förföriska tal om frihet. Genom att inte lyda Gud skulle de själva råda över vad som var gott och ont för dem. De skulle bli fria och självständiga i förhållande till Gud. Men någon frihet blev det inte. Människosläktet hamnade i den ondes våld och vi blev alla slavar under synden och döden.

Frihet i den meningen att vi suveränt råder över oss själva är en lögn, en falsk inbillning skapad av djävulen. En sådan frihet har aldrig funnits. Vi skapades i stället till att leva under Gud, i kärlek till honom och i ständigt beroende av honom. Det var och är vår sanna frihet. För att återföra oss till den friheten sände Gud sin Son till världen.

Vägen tillbaka till den sanna friheten börjar med att man lyssnar till Jesus och låter honom tala till punkt. Det gjorde inte judarna i vår text. De slutade att lyssna när sanningen blev obehaglig för dem.

Att vi i oss själva är den ondes slavar är ett obehagligt budskap, ord som irriterar och svider. Här kommer vanligtvis den första krisen i ett påbörjat lärjungaskap hos Jesus. Många ger efter för impulsen att bryta kontakten med honom när han talar om synd och vår fångenskap i den. Så illa är det väl ändå inte med mig! tänker man. Och man får stöd av en mängd röster i världen som säger tvärtom: ”Du är inte ond, ingen slav under djävulen. Du är värdefull, du är innerst inne god! Bry dig inte om vad Jesus säger: han har en förfärligt dyster människosyn.”

När Jesus talar om vår synd gäller det inte att fly bort från honom utan att fortsätta lyssna till honom och låta honom tala färdigt. Så gör sanna lärjungar. För det förhåller sig så, att även när Jesus är mycket skarp och sträng, så vill han bara en sak: befria oss från det onda slaveriet som vi sitter fast i. Skall man bli fri måste man ju först inse att man är slav, annars är ju friheten ingenting värd. Det är därför Jesus i evangelierna, när han möter självsäkra och obotfärdiga människor, brukar börja med att visa hur illa ställt det var med dem. Flyr vi bort från Jesus när han talar med oss om synd, så går vi miste om fortsättningen: den frihet som han skänker syndare.

Judarna i vår text menade sig inte vara utan synd. Det gör i regel inte heller världens människor. De kan ha samvetskval för vissa dåliga saker de gjort, för otrohet och svek, lögner och bedrägerier och annat som de trasslat in sig i. Det var ingen sådan naturlig syndakännedom som judarna stötte sig på. Det var att Jesus sade att de var syndens slavar, sådana som inte själva kunde göra sig fria, ja, att de inte kunde prestera en enda syndfri gärning inför Gud. De hade inte lyssnat till orden hos Jesaja: ”Vi är alla orena, alla våra rättfärdiga gärningar är som en smutsig klädsel” (Jes. 64:6) och de lyssnade inte heller till Jesus. Denna sanning om oss kommer vi inte fram till själva, den måste uppenbaras för oss av Guds Ord och Ande. Och när det sker blir sanningen om oss bokstavligt talat förkrossande: den slår sönder alla våra egna förhoppningar om att kunna duga inför Gud, att kunna uppväga det onda med det goda som vi gör och hoppas att Gud därför förlåter oss. Men sanningen måste få förkrossa oss, annars förstår vi inte den frihet som Jesus ger.

Det första som Jesus således lär oss om vägen till frihet är att vi inte vid minsta obehag skall fly bort från hans ord. Det gäller att förbli i dem. Lägg märke till att Jesus inte talar om att förbli vid hans ord utan om att förbli i hans ord. Vi skall inte bara ha det vid sidan om oss i närheten, på nattduksbordet eller i bokhyllan. Att förbli i det betyder att höra, läsa och begrunda Kristi ord. Och vi skall göra det inte bara privat för oss själva utan också tillsammans med andra i kyrkan. Detta är så viktigt att Gud instiftat ett särskilt predikoämbete för att vi skall få höra Kristi ord, förbli i det och få nåd att tro den frihet han ger.

Vill du vara en verklig lärjunge, förbli då i Jesus ord. Förbli hur stränga de än är, vad än du råkar ut för och vad än alla andra människor säger. För till detta förblivande har Jesus knutit två stora löften.

2. Sanna lärjungar kommer förstå sanningen och den skall göra dem fria

Lyssna igen till vad Jesus säger: ”Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar, och ni skall förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria.”

Den verkliga sanningen om oss själva, den förkrossande sanningen förstår vi bara i den gudomliga uppenbarelsens ljus. Vi förstår den när Jesu ord drabbar oss och kastar ljus över våra liv. När har du förstått sanningen om dig själv rätt? När du inte längre vill försvara eller ursäkta din synd utan ger upp dig själv och tron på vad du kan göra och istället bekänner inför Gud att du är just en sådan som Jesus säger att du är: en slav under synden och djävulen, värd evig fördömelse.

Men sanningen som gör oss verkligt fria är inte den inte den om oss utan den om Jesus. Aposteln Johannes är den av apostlarna som särskilt uppehåller sig vad Jesus säger om sanningen. Ingen annan av evangelisterna använder ordet ”sanning” så ofta som han. Det är Johannes som säger att Jesus var ”Ordet som blev kött … och han var full av nåd och sanning” (Joh. 1:14). Det är också han som åt oss bevarat det kända Jesusordet: ”Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig” (Joh. 14:6). Det är han som talar om att Jesus lovade ge apostlarna ”sanningens Ande”, som skulle föra dem ”in i hela sanningen” (Joh. 16:13). I Joh. 17 ber Jesus i sin bön för apostlarna: ”Helga dem i sanningen, ditt ord är sanning” (v. 17).

Jesus talar här inte om sanning i allmänhet, inte heller om sanning som ett filosofiskt begrepp. Han använder uttrycket i bestämd form: ”sanningen” – sanningen framför alla andra sanningar, den gudomliga, omvälvande och omskapande sanningen som Gud i sin kärlek vill delge alla förslavade syndare. Vilken sanning är det? Det är sanningen om honom själv som Sonen som sänts till världen för att göra syndare fria, ”verkligen fria”, sanningen om Guds kärlek till sin fallna värld, hjälplöst fången i syndens mörker.

Det ord i den grekiska grundtexten som översatts med ”sanning” är aletheia. Det betyder ”verklighet”, alltså en högst påtaglig sanning. Vi kan belysa det genom att se hur GT förhåller sig till NT. GT är fullt av förebilder till och löften om den kommande Kristus. Alla dessa var sanna, men de hade ännu inte blivit verklighet. Först i NT, när Guds Son blir människa, träder fram och utför sitt frälsningsverk, lider, dör och uppstår på tredje dagen, så uppfylls alla dessa bilder och löften. Då kommer verkligheten. Aposteln Johannes uttrycker det så här: ”Lagen gavs genom Mose, men nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus” (Joh. 1:17). Och aposteln Paulus säger om GT:s många föreskrifter om gudstjänsterna i templet: ”Allt detta är bara en skugga av det som skulle komma, men verkligheten själv är Kristus” (Kol. 2:17).

När vi förblir i Kristi ord, öppnar Guds Ande våra ögon, så att vi ser och förstår vilka vi är: hjälplösa slavar under synden. Men det är inte sanningen som gör oss fria. Det är sanningen om Jesus, vem han är och vad han har gjort för oss, som gör oss fria. Han är Guds Son som blivit människa och genom sin död och uppståndelse lösköpt oss och vunnit seger och frihet åt alla syndens slavar. Det är en sanning, en verklighet förankrad i historiska händelser. Han som var sann Gud och sann människa utan synd har själv gått in under slavarnas villkor, på korset burit deras tunga bördor och betalat priset för deras frihet. Han har uppstått med frihet åt dem alla. Detta är ett objektivt faktum. Dörren ut ur fängelset är öppnad. Vägen ut ur slaveriet är fri! Det enda som fattas är att slaven får höra det, tror det, reser sig upp och går ut i friheten.

Kallelsen till frihet kommer till oss genom evangeliets frisägning utdelat i predikan, dop, bikt och i altarets heliga sakrament. Till alla som lider och plågas av slaveriet under synden, döden och djävulen kommer Jesus och säger: ”Jag har befriat dig, jag har löst ut dig. Du är nu fri, fri från synden, fri från skulden och fri från djävulens våld. Lämna ditt slaveri och gå ut och lev livet i Guds barns härliga frihet!”

När har du förstått sanningen om Jesus rätt? När du tar din tillflykt till honom, ber att han skall förbarma sig över dig och tar emot hans fribrev och tror på vad som står i det. Då har du förstått sanningen som gör dig fri, verkligen fri. Låt oss nu till sist fråga oss: Vad frigör Jesus oss till?

3. Sanna lärjungar frigörs till ett liv för Gud

Vår texts slutord är detta: ”Slaven bor inte kvar i huset för alltid, men sonen stannar där för alltid. Om nu Sonen gör er fria, blir ni verkligen fria.” Slavar hade ingen garanti att stadigvarande få bo på en plats. De kunde säljas och flyttas hit och dit. Så kunde man inte göra med äkta barn i huset. När Jesus, Guds Son, gör oss fria blir vi äkta söner och döttrar i Guds hus. Det ”finns ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus” säger Paulus (Rom. 8:1). Likaså: ”Alla är ni Guds barn genom tron på Kristus Jesus. Alla ni som har blivit döpta till Kristus har blivit iklädda Kristus” (Gal. 3:26-27). I honom är vi alltid goda och rättfärdiga. All vår synd är övertäckt av hans rättfärdighet. Detta är Guds barns härliga frihet.

Denna frihet som Guds Ande ger oss genom tron på evangelium är en helt annan frihet än den världens människor i dag ropar efter. De vill ha frihet från allt sorts beroende av Gud, hans ord och bud. Man vill ha frihet att bejaka sig själv, sina lustar och begär utan att hämmas av bud och normer som olika religioner vill tvinga på en. Den sortens frihet är slaveri under synden och det är vi som döpta och troende och kristna frälsta ifrån.

Sanningen som frigör oss leder inte till laglöshet och frihet att synda utan till kärlek till Gud och lydnad för hans bud. Vi återförs till livet under Gud som vi skapades till.

Så länge vi lever hotas denna frihet av Satan som frestar oss hårt och vill få oss på fall. Därför behöver vi förbli i Jesu ord och få kraft att stå emot allt ont som åter vill förslava oss. Vi blir aldrig fullärda lärjungar i detta. Vi har fortfarande något i oss som är ofritt och behärskas av ett tvång att göra Gud emot. Det är vårt onda kött som vi måste bekämpa och döda. Frihetens evangelium ger oss nåd att göra det. S:t Paulus säger: ”Synden skall inte vara herre över er, ty ni står inte under lagen utan under nåden” (Rom. 6:14).

Vill du vara en sann lärjunge till Jesus och leva för Gud, så finns det bara en väg: förbli i hans ord, så skall sanningen ständigt på nytt göra dig fri ända till dess du får bo i hans himmelska hus, där inget längre skall hämma och hindra dig att tjäna och älska honom som gav sitt liv för din frihets skull. Amen.

S Bergman (2014)

[^]