Vad Jesu ord verkar

Den här gången innehåller predikotexten inget ord av Jesus. Den handlar i stället om vad människor runtomkring honom säger, efter att ha lyssnat till hans ord. Vi ser att de reagerar mycket olika. Somliga tror att Jesus är Messias och andra vill gripa honom. Ingen är likgiltig. Jesus är inte som många andra talare på den religiösa arenan. Dessa kan väl vara intressanta och underhållande, men lämnar sällan något bestående intryck. Man glömmer dem fort. Så är det inte med Jesus.

Hans ord är annorlunda: de ställer oss inför Gud, de berör och oroar. Som människorna i vår text reagerade, så reagerar människor även i dag på Jesu ord. Det kan bli – som i början av vår text – diskussioner om vem Jesus är: om han är Messias, Guds Son eller en vanlig människa. Man kan också bli gripen och tagen av hans predikan, som tempelvakterna blev i mitten av vår text, eller modigt ta Jesus i försvar som Nikodemus gör i slutet av texten.

Vad Jesu ord verkar sammanfattar vi i dag i följande punkter.

1. Jesu ord skapar strid

Det var i mitten av oktober. Man firade lövhyddohögtiden till minne av Guds beskydd under ökenvandringen, då folket bodde i tält och lövhyddor. Många hade farit upp till Jerusalem, däribland också Jesus. På tempelplatsen fick han tillfälle att tala till folket om Guds rike. Genast blev det oro i leden, strid och delade meningar om honom.

Somliga trodde att Jesus var Profeten som omnämns i 5 Mos. 18:15. Mose säger där, att en profet som var honom lik skulle komma, och att honom skulle folket lyssna till. Andra trodde att han var Messias. De i sin tur får mothugg av några, som menade att Jesus knappast kunde vara Messias. Han kom ju från Galileen, och därifrån hade inga profeter kommit. Och så har vi några som helt enkelt vill gripa Jesus och föra bort honom. Det var de som kort dessförinnan hade sagt att han var besatt av en ond ande (Joh. 7:20). En sådan kan man inte, menade man, tillåta att tala fritt, allra minst under en av Israels stora högtider.

Men vad hade då Jesus sagt som väckte så olika reaktioner? En kort återblick på Joh. 7, som vår text är hämtad från, visar att man förvånades över hans djupa kunskaper i Skriften. Hur kom det sig – ”han som inte har studerat?” (v. 15). Jesus svarade dem att hans undervisning kom direkt från Gud: ”Min lära är inte min, utan hans som har sänt mig” (v. 16). Läran kom direkt från den gudomliga källan: den var Guds och var alltså inte någon mänsklig filosofi som Jesus funderat ut.

Det som var särskilt stötande i Jesu undervisning, var att han såg människan som djupt fallen i synd, oförmögen att hjälpa sig själv. Till sina motståndare sade Jesus: ”Har inte Moses gett er lagen? Och ingen av er håller lagen” (v. 19). Därför var de utan gemenskap med Gud: ”honom känner ni inte”, sade han (v. 28). Det är klart att dessa ord väckte ilska hos dem som berömde sig av att hålla lagen. Men Jesus var inte ute efter att förolämpa dem. Han ville bara uppväcka en sann syndakännedom i deras hjärtan och därmed hunger och tröst efter det nya, andliga liv som han hade att ge. På högtidens sista dag ropade han med hög röst: ”Om någon törstar, så kom till mig och drick! Den som tror på mig, ur hans innersta skall strömmar av levande vatten flyta fram, som Skriften säger” (v. 37-38). Jesus vände sig till dem som träffats av hans ord, till dem som tänkte: ”Vad han säger är sant. Vi trälar under lagen, men kommer ingen vart: vårt andliga liv är dött, som en torr, ofruktbar öken.”

Jesus talar till oss på samma sätt i dag. Han talar som Guds Son, sänd av Fadern. Han låter lagens ord träffa oss och göra oss till de syndare vi är. ”Ingen av er håller den”, säger han också till oss. Hos den som tar till sig detta och låter sig dömas skapar det törst och längtan efter Guds förlåtelse och nåd. Då säger Jesus: ”Kom till mig och drick!” Det betyder: ”Det du inte har, det har jag, och vad jag har det ger jag dig fritt och för intet som en livgivande dryck!”

Hur reagerar vi på Jesu ord? Vad har de för verkan på oss? Får han fortfarande visa mig min synd och väcka törst efter Gud och släcka den med den oförtjänta nådens dryck som väcker kärlek till Gud och förändrar våra liv? Eller betyder sådana saker inte så mycket längre? Var och en må pröva sig själv.

Biblisk kristendom, som lär vad Jesus lär, skapar strid och väcker motstånd även nu. Omvändelse är en inre kamp som slutar med kapitulation inför Gud. Man ger upp sig själv och ber förkrossad Gud om nåd och nytt liv. Detta sker inte utan motstånd hos oss stolta och självmedvetna människor. ”Köttets sinne är fiendskap mot Gud”, säger aposteln (Rom. 8:7). Ingen omvänder sig till Jesus av sig själv och följer honom. Vi ser också att många vände Jesus ryggen. De stod inte ut med att höra på honom.

Att sann kristendom väcker strid och motsägelser bör varken förvåna eller oroa oss. Jesu ord är inga vackra ord om att vi i skall vara medmänskliga och hjälpsamma mot varandra. Hade han bara hållit sig till det i sin undervisning, hade han inte blivit omstridd, motsagd och till sist korsfäst. Han och hans lärjungar hade i stället prisats av alla. Men till lärjungarna säger han: ”Ve er, när alla människor talar väl om er!” (Luk. 6:26). Prisas vi av alla är det ett tecken på att vi blivit lärjungar till en annan Jesus än den vi finner i Bibeln. Är vårt vittnesbörd om Jesus sådant att det inte väcker någon anstöt utan prisas av världen, så är det inget gott tecken.

”Trons seger” är denna söndags ämne. Fast Jesu ord väckte strid och blev motsagda av många, väckte de också tro och besegrade otrons hinder hos åtskilliga. Texten ger oss ett märkligt exempel på det.

2. Jesu ord skapar tro

Stora rådet menade att Jesus med sin undervisning vållade oro och splittring bland folket. Detta måste stoppas. Tempelpolisen fick därför i uppdrag att rycka ut och gripa honom. Men så inträffade det oväntade: att de som for iväg för att gripa Jesus själva blev gripna – gripna av hans ord. De blev helt fascinerade av vad han sade. Det bar sanningens och godhetens prägel: det var enkelt och klart, fritt från demagogiska försök att uppvigla folket. De kunde bara inte förmå sig att bära hand på denne man.

När de sedan kom tillbaka till sina uppdragsgivare med ofullbordat uppdrag, så ursäktade de sig inte med att säga: ”Nej, det gick inte att gripa honom, det var för mycket folk i vägen” eller: ”Det hade blivit upplopp, om vi hade försökt” eller något annat sådant. De sade: ”Aldrig har någon människa talat som han.” Översteprästerna och fariséerna trodde inte sina öron. Vad hade det tagit åt dessa tempelvakter? Aposteln Paulus säger, att ”tron kommer av predikan och predikan i kraft av Kristi ord” (Rom. 10:17). Det var det som hade skett. Polismännen hade hört Jesu ord, blivit gripna av dem och t.o.m. börjat tro på honom. Därför förmådde de sig inte att gripa honom.

Det har hänt mer än en gång att människor som gått in för att bekämpa kristendomen som ett farligt bedrägeri själva har blivit gripna och kommit till tro. Paulus var en sådan. Han ”som andades hot och mordlust” mot Jesus och de kristna, blev omvänd (Apg. 9:1). Förföljaren blev en Herrens apostel.

Hur är det med oss? Har vi blivit så gripna och fångade av Jesu ord, att vi säger som tempelvakterna: ”Aldrig har någon människa talat som han”?

Jesus tål att jämföras med andra. Finns det någon annan som talat som han? Kan Buddha mätas med honom? Nej, Buddha talar om en lång serie av ansträngande livstider i en kedja av återfödslar, innan man förhoppningsvis uppgår i nirvana, dvs. slocknar och uppgår i intet. Det är en slitsam gärningsreligion han förespråkar. Talar Muhammed som Jesus? Nej, Muhammed talar starkt om den yttersta domen som kommer, och att det finns nåd bara för dem som följt de fem budens väg och med sina gärningar förtjänat paradiset. Vår tids nyandlighet talar om att man måste finna Gud i sig själv. Stackars den som inte lyckas med det utan i sig själv bara finner sitt eget självupptagna jag, fullt av orena begär.

Hur annorlunda talar inte Jesus! Han säger: ”Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila” (Matt. 11:28). Han säger: ”Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga utan syndare” (Mark. 2:17). Han säger: ”Människosonen har kommit för att uppsöka och frälsa det som var förlorat” (Luk. 19:10). Han säger: ”Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren” (Joh. 10:11). Han säger att han kommit ”för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många” (Mark. 10:45). Det är sant, vad tempelvakterna sade: ”Aldrig har någon människa talat som han.” Vi människor talar alltid om vad vi skall göra för att bli frälsta, men Jesus talar om vad han gör för att alla syndare skall bli frälsta.

Ingen kan och ingen orkar vara kristen utan att vara gripen av Jesu ord och av den gudomliga kärleken och barmhärtigheten som flödar fram ur dem. En kristen är en människa som gripits av Jesus och blivit övertygad om att hans ord är de största, starkaste och härligaste ord som finns. De skänker liv och salighet. De kommer till mig gång på gång och låter en ström av liv nå mig, renande, helande och nyskapande. De uppväcker min tro och får mig att dricka.

Men det sker under oupphörlig kamp mot våra fiender, djävulen, världen och vårt eget onda kött, som alltid är ute efter att utsläcka tron. Därför gäller det att hålla sig nära Jesus och lyssna till hans ord, så att också vi tror och säger som vakterna: ”Aldrig har någon människa talat som han.”

3. Jesu ord skapar bekännare

Tron leder till bekännelse – dvs. till ett öppet ställningstagande för Jesus. Vi har två exempel på det i vår text: tempelvakterna och rådsherren Nikodemus.

Nog visste vakterna, att de skulle få problem. Men de kunde inte annat än säga som de gjorde om Jesus. Genast möts de av hån och föraktfulla tillmälen. De får höra hur okunniga och lättlurade de var: ”Finns det någon i Stora rådet eller bland fariseerna som har trott på honom?” Denna typ av argument har ofta anförts mot kristendomen. Vad många och kända människor säger, vad vetenskap och kultureliten säger, det måste ju vara riktigt! Så låter man Guds Ord få vika för mänskliga auktoriteter.

Men vad försmädligt det måste ha varit för fariséerna, när just en av de lärda och kunniga rådsherrarna i Stora rådet som de åberopar, nämligen Nikodemus, plötsligt öppnar sin mun till försvar för Jesus! Han påminner om den gamla domarregeln att ingen skall dömas ohörd: ”Inte dömer väl vår lag någon utan att man först hör honom och tar reda på vad han har gjort?”

Nikodemus är samme man som tidigare i hemlighet smugit sig till Jesus om natten och haft ett långt samtal med honom om att han måste bli född på nytt för att komma in i Guds rike (Joh. 3). Han var den förste som fick höra de stora orden i Joh. 3:16: ”Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.” Det är uppenbart att även han blev djupt gripen av Jesu ord. Han var först en hemlig lärjunge till Jesus. Men när det här var tal om att gripa Jesus, kunde han inte längre vara tyst.

Efter den första häpenheten och ilskan över Nikodemus ”förräderi”, svarar de honom hånfullt, att han borde veta att ingen profet kommer från Galileen. Men de hade faktiskt fel, dessa lärda herrar. Profeten Jona kom nämligen från Gat-Hahefer, som låg nära Nasaret i Galileen (2 Kung. 14:25), likaså kom profeten Elia från Galileen (1 Kung. 17:1). Så där kan det bli, när man på förhand bestämt sig för att Jesus var en bedragare och villolärare. Då bryr man sig inte om att ta reda på de verkliga förhållandena. Så är det också i dag. Många felaktiga uppgifter om Jesus och kristendomen cirkulerar och blir sanningar som tros bara för att de ofta upprepas i massmedia. Få bryr sig om att undersöka hur det verkligen ligger till. Och när någon gör det, så får han sällan komma till tals.

Nikodemus möter vi igen längre fram i Nya testamentet. Tron segrade mer och mer hos honom och han vågade mer och mer. Tillsammans med en annan rådsherre, Josef av Arimatea, är han med och tar ner Jesu kropp från korset. De sveper den i ett fint linne tillsammans med dyrbar myrra och aloe, köpt av Nikodemus, och lägger den i en klippgrav. Men på tredje dagen uppstår Jesus till stor glädje både för Nikodemus, kvinnorna, lärjungarna och för alla dem som funnit, att ”aldrig har någon människa talat som han”.

Må nu hans ord få verka trons seger i våra hjärtan, så att också vi frimodigt bekänner hans namn inför hela världen. Amen.

Staffan Bergman

[^]