Vårt kristna förvaltarskap

Denna söndag talar mycket om förvaltarskap. Det gör också Bibeln. Vad är en förvaltare? Det är en person som sköter om något för någon annans räkning. Gud har i skapelsen gjort oss alla till sina förvaltare. Han har gett oss gåvor: liv, kropp och själ, förnuft och olika begåvningar, hem och familj, naturens och jordens alla rikedomar. Vi skall förvalta detta till glädje inte bara för oss själva utan till nytta och glädje för andra. Som kristna har Gud också gett oss andliga gåvor att förvalta: Guds Ord, dopet, bönen, nådens tillfällen i kyrkan gudstjänster, Andens kraft och mycket annat. Allt detta kan vi försumma med förödande konsekvenser för livet. I dagens evangelium hör vi hur många tackade nej till kallelsen till den himmelska bröllopsfesten. De ursäktade sig med annat som de tyckte var viktigare än Gud. Det var grov ”Andlig försummelse”, vilket är denna söndags rubrik. Den varnar oss för att förlora den goda kontakten och gemenskapen med Gud och bli usla förvaltare i avgudarnas onda tjänst.

Innan Jesus for upp till himlen, lämnade han över mycket stora och viktiga saker åt sin kyrka att förvalta. Han gav henne det heliga evangeliet med frälsningens alla skatter och bad henne att förvalta det så, att det blev känt i hela världen och predikat till liv och salighet för många. Detta uppdrag gav han inte bara till apostlarna, och efter dem till prästerna. Han gav det till alla kristna. Varje medlem i Kristi kyrka är således ytterst en förvaltare av himmelrikets skatter.

Jesus frågar i dagens text efter pålitliga och förståndiga förvaltare i sin kyrka. Därför skall vi i dag fråga oss: Hur förvaltar jag mitt uppdrag från Herren? Är jag trogen och förståndig? Kan jag bli bättre på det? I de banorna skall vi tänka, när vi i dag talar om vårt kristna förvaltarskap.

1. Det är ett stort och ansvarsfullt uppdrag

Den som har ett uppdrag med ansvar måste avlägga räkenskap för hur han skött det – precis som tjänarna i liknelsen om punden, där ägaren kallade fram sina tjänare och frågade hur de använt de pengar som de fått att förvalta under hans bortavaro (Matt. 25:14-30).

Jesus ger i vår text ett avskräckande exempel på en dålig förvaltare. ”Akta dig så att du inte blir som han!” vill han säga. Denne dålige förvaltare tänkte: Det är väl inte så noga med hur jag sköter mitt uppdrag just nu – det dröjer säkert ett tag innan min Herre kommer. Och så började han slå och trakassera sina medarbetare, åt och drack och berusade sig. Men räkenskapens dag, som han inte väntade på, den väntade på honom, och när den plötsligt kom då gick det illa för honom: han fick sin plats bland de trolösa, säger Jesus.

Den dålige förvaltaren har dykt upp i kyrkan i alla tider. Det är väl känt att en del präster både förr och nu förfallit till dryckenskap, äktenskapsbrott, och förskingring av församlingens pengar. ”Sådana tjänar inte vår Herre Kristus utan sin egen buk”, säger aposteln Paulus (Rom. 16:18). Med sina vackra och milda ord från predikstolen bedrar de sina åhörare och med sina gärningar predikar de ett lösaktigt evangelium. För deras skull har den kristna tron kommit i vanrykte, evangeliet har blivit föraktat och många har vänt kristendomen ryggen, kanske för alltid. Sådana förvaltare i prästkläder tjänar djävulen och drar skam över Jesus och hans kyrka på jorden. De faller mer än andra under domen i dagens predikotext, att ”de som lever så skall inte ärva Guds rike” (Gal. 5:21).

Men Jesus frågar i dag efter sådana förvaltare som han kan sätta ”över sina tjänare för att ge dem deras kost i rätt tid”. Just detta är prästens särskilda uppgift. Han är kallad och vigd till att förvalta Ordet och sakramenten, att dela ut den stärkande och livgivande andliga maten. Den hälsosamma kost prästen har att dela ut är Guds Ord som lag och evangelium. Att för betryckta och botfärdiga människor förkunna evangeliets tröst och avlösning är att ge dem deras kost i rätt tid. Men det är inte rätt tid att predika förlåtelsens evangelium för dem som inte vill bekänna sina synder och bättra sig. Då är det tid för en annan kost, för lagens predikan med dess varnande, anklagande och dömande ord. Med sådan predikan vill den Helige Ande skapa bedrövade och förkrossade sinnen som ångrar sig och hungrar efter Guds nåd.

Vi kan ta ett exempel från NT. Johannes Döparen gick inte upp till Herodes och predikade evangelium för honom. Han predikade lagen, Guds dom och straff över honom, för att han levde i äktenskapsbrott med sin brors hustru. Han gjorde inte skillnad på hög och låg. Alla säkra och obotfärdiga fick höra lagen och inget annat. Men för alla som uppriktigt ångrade sig, predikade Johannes evangelium och döpte dem till syndernas förlåtelse. Han delade ut rätt kost i rätt tid.

Det finns många förkunnare som grovt försummar detta i dag. De använder predikotexten som en trampolin för att hoppa över till att tala om annat. De talar sällan eller aldrig om synd och omvändelse. Och då blir det som det blir. En ledsen och förtvivlad syndare får ingen hjälp, medan äktenskapsbrytare, bedragare och lögnare som inte vill bryta med sina synder tröstas med att ingen fara är å färde: de kan lugnt fortsätta att leva som förut. Sådant hindrar folk från att bli kristna och förför de som redan är kristna. Jesus har i vår text inte nog stränga ord om vad som väntar sådana förvaltare på den yttersta dagen: de skall huggas i stycken och få sin plats bland de otrogna.

Jesus säger också att den tjänare som visste sin Herres vilja, men inte handlade efter den, skall straffas med många slag, medan den tjänare som handlat fel av okunnighet skall straffas med få slag. Vad menar han med det? Vi har här ett av de ställen i Bibeln som lär oss att det i helvetet finns olika grader av plåga och straff. Präster och förvaltare som har fått en god biblisk undervisning och som själva sett och smakat Herrens godhet, men ändå sviker och förleder människor bort från livets väg, skall bli hudflängda med många slag, dvs. få ett mycket hårdare straff än andra som från början varit vilseledda och kanske inte ens varit kristna i själ och hjärta. ”Den som har blivit betrodd med mycket, av honom skall det utkrävas så mycket mer”, säger Jesus.

Men detta som särskilt är sagt om prästernas ansvar betyder inte att lekmännen inte har något ansvar för förvaltningen av Guds rikes skatter. Alla kristna har själva ett ansvar att i ord och handling vittna om Kristus i sin vardag. De har också ett ansvar för hur prästen sköter sitt ämbete. Det är deras skyldighet att reagera när de som kyrkan har kallat som präster sviker sin kallelse och inte predikar det som skall predikas. En sådan måste, om han inte bättrar sig, skiljas från sin tjänst. Han är en varg i fårakläder.

På domens dag skall ingen av oss kunna skylla på försumliga och villfarande präster. Gud kommer då att fråga oss: ”Varför gjorde du inget? Varför sade du inget? Varför lyssnade du på dem?” Jesus säger till alla kristna: ”Akta er för de falska profeterna” (Matt. 7:15). I vår tid där all möjlig villfarelse tolereras i många kyrkor är detta Jesus-ord tyvärr begravt och bortglömt. Det en andlig försummelse av stora mått och blir till själamord i kyrkan i stället för liv och salighet för syndare.

Men vi skall i dag inte bara besinna förvaltarskapets allvar, utan också dess storhet och nåd.

2. Att vara en kyrkans förvaltare är ett stort och härligt uppdrag

Gud har lagt mycket i våra händer. Som kristna har vi fått Guds Ord, där Gud så rikt uppenbarar salighetens väg. Vi har fått det först för att vi själva skall vandra i Ordets ljus och leva som Guds barn. Det är en grundförutsättning för att bli en god och trogen förvaltare av evangeliets gåvor. Men har vi genom dopet och tron på Jesus blivit Guds barn helt av nåd, så har vi också blivit förvaltare. Aposteln Petrus påminner oss om detta förvaltarskaps nåd och härlighet, när han säger: ”Ni är ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk, för att ni skall förkunna hans härliga gärningar, han som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus” (1 Petr. 2:9).

Genom tron är vi ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk som tillhör Gud. Men det följs av ett förvaltningsuppdrag: ”för att” – för att vi skall förkunna Guds härliga gärningar till frälsning för alla människor. Gud har i Kristus utvalt oss och förlåtit oss alla våra synder: Han har döpt oss, förklarat oss rättfärdiga och gjort oss till sina. På detta följer förvaltningsuppdraget: ”för att” – för att vi skall förkunna Guds härliga gärningar till frälsning för alla människor. Vi får i uppdrag att föra evangeliet vidare, till våra barn, våra närmaste och sedan till alla som Gud ger oss tillfällen att vittna för.

Carpe diem är ett latinskt uttryck som betyder fånga dagen. För nutiden människor betyder det vanligtvis: Ta vara på dagen, njut av den medan du kan! Men det finns ett bibliskt Carpe diem. Paulus säger till församlingen i Efesus: ”Se alltså noga till hur ni lever, att ni inte lever som ovisa människor utan som visa. Ta väl vara på varje tillfälle, ty dagarna är onda” (Ef. 5:15-16). ”Köp tiden!” står det ordagrant på grekiska. Fyll dagen med Gud välbehagligt innehåll och förvalta den väl!

Det gjorde inte Petrus när han förnekade Jesus tre gånger den där olycksaliga natten på översteprästens gård. Han svek sin uppgift som apostel, missbrukade grovt det förvaltarskap han fått. Han kunde inte tänka sig att han skulle få vara apostel mer, utan gick ut och grät bittert över sin feghet och sitt fall. Men han mötte den Uppståndne på tredje dagen och fick erfara vad det var att bli rättfärdiggjord av nåd i kraft av korsets försoning. Och Jesus sade till honom att han skulle vara en herde och leda fåren och lammen till bete i kyrkan. Petrus glömde aldrig detta trefaldigt förnyade förtroende. Han förnekaren blev ivrig att ta vara på tiden eller ”köpa tiden”. I sitt första brev skriver han: ”Herren Kristus skall ni hålla helig i era hjärtan. Var alltid beredda att svara var och en som begär att ni förklarar det hopp ni äger” (1 Petr. 3:15).

På liknande sätt var det med Paulus. Han såg det som ett ofattbart bevis på Guds godhet mot honom, att just han, den forne farisén och förföljaren av kristna, fick uppdraget att bli hedningarnas apostel. Han skriver: ”Jag tackar honom som har gett mig kraft, Kristus Jesus vår Herre, för att han ansåg mig värd förtroende och tog mig i sin tjänst, fastän jag förut var en hädare, förföljare och våldsman … Det är ett ord att lita på och värt att på allt sätt tas emot, att Kristus Jesus har kommit till världen för att frälsa syndare – och bland dem är jag den störste” (1 Tim. 1:12-13, 15). Ja, Gud visar inte bara Petrus och Paulus, utan också dig och mig stor nåd och ett ofattbart stort förtroende, när han lägger evangeliet i våra händer och ber oss att leva värdigt detta evangelium och föra det vidare så långt vi någonsin kan.

Det är ett stort och härligt uppdrag, men inte lätt. Satan vill till varje pris hindra att det rena, klara och saliggörande budskapet når ut. Mitt eget fega kött är mig också i vägen. Därför behöver vi lyssna till Jesu ord i dag och ta vara på det uppmuntrande löftet som han ger sina förvaltare. Därför säger vi till sist:

3. Det är ett stort och lönande uppdrag

Om en pålitlig och förståndig förvaltare säger Jesus: ”Salig är den tjänaren. Jag säger er sanningen: Han skall sätta honom över allt han äger.”

Att vara förvaltare åt Kristus är lönande. Är det verkligen det? Många gånger ser vi inte alls några påtagliga frukter av vårt arbete för Kristi kyrka. I en psalm står det: ”Hjälp, Gud, de trogna är få och synas dagligt färre.” Och så ser det verkligen ut i dag i vårt land. Men här gäller det att inte gripas av missmod och förlamning. Vi behöver stanna upp och tänka på vad Gud i sitt ord säger om uppdraget.

Vår uppgift är att vara trogna och uthålliga i att så ut Ordet, plantera det i dem vi möter när tillfälle ges och sedan vattna det med våra böner. Men vi måste komma ihåg, att det alltid är Gud, inte vi, som ger växten. ”Jag planterade, Apollos vattnade, men Gud gav växten”, säger aposteln Paulus (1 Kor. 3:6). Trogna förvaltare får, precis som Jesus själv, erfara att många avvisar kallelsen till Guds rike och står den Helige Ande emot. Det finns tider då de trogna blir färre och färre, och tider då de blir fler och fler. Kyrkan är som månen: den avtar och växer till. Men kyrkan försvinner aldrig. Detta med tillväxt är något som vi skall lämna i Guds hand. Vi kan inte frälsa människor. Det är Guds sak. Vår sak är att både i goda och onda tider vara trogna. Det är i hårda tider som det pålitliga och förståndiga förvaltarskapet alldeles särskilt behövs – och sätts på prov. Tänk på Jesu saligprisning av tjänaren som troget skötte sitt uppdrag. Inte ett ord säger han om hur stor eller liten yttre framgång denne tjänare haft, bara att han varit trogen sin uppgift och skall få stor lön när hans herre kommer tillbaka.

Detta löfte om lön är en välbehövlig uppmuntran till trohet som vi ödmjukt skall ta emot. Men det upphäver ingalunda läran om frälsning av nåd allena för Kristi skull. Det är fortfarande endast tron på evangelium som skänker oss himlen helt och fullt. Vid himmelska bröllopsfesten, som vi hörde i dagens evangelietext (Matt. 22:1-14), duger inte de egna gärningarnas kläder. Där gäller evangeliet: att genom tron vara klädd i de rätta bröllopskläderna, i den av Gud skänkta vita dräkten som heter Kristi rättfärdighet.

Men utöver denna saliggörande gåva får en trogen tjänare också lön för gott förvaltarskap. Tjänarens herre ”skall sätta honom över allt han äger” när han kommer, säger Jesus. Vad det innebär beskrivs längre fram hos Lukas som att sitta på troner och döma med Kristus (Luk. 22:30). Att på detta sätt i himlen få regera med honom är en underbar kontrast till allt det motstånd och all den bedrövelse som Kristi trogna tjänare fått lida här i världen. Lönen är en överflödande kompensation som går långt utöver över vad vi kan föreställa oss. Den skall vi tänka på och göra som Mose. Om honom står det: ” Han valde att hellre bli illa behandlad tillsammans med Guds folk än att en kort tid leva i syndig njutning. Han räknade Kristi smälek som en större rikedom än Egyptens alla skatter, ty han hade sin blick riktad på lönen” (Hebr. 11:25-26).

Må nu Gud ge oss sin Andes nåd att vara goda och trogna förvaltare i Kristi tjänst. Det är stort att få tillhöra och tjäna honom, och lönen skall inte utebli. Amen.

S Bergman (2014)

[^]