Prästerna – Guds förvaltare

Sankt Paulus skriver i sitt första brev till korintierna om hur de ska se på apostlarna: Som Kristi tjänare och som förvaltare av Guds hemligheter skall man alltså betrakta oss. (1 Kor. 4:1) Apostlarna, och prästerna i deras efterföljd, har alltså ingen egen auktoritet i sig själva. De är Kristi tjänare och förvaltare. Den tjänst de har, har de fått av Gud. De är hans förvaltare.

Nu är ju varje kristen en förvaltare av Guds gåvor, både jordiska och andliga gåvor, och varje kristen ska göra räkenskap inför Gud, men idag ska vi särskilt behandla prästernas uppdrag att vara förvaltare.

En förvaltare är ju som ni vet en som har hand om något som är hans uppdragsgivares tillgång. Han kan till exempel sköta om ett företag eller en gård. Han äger inte företaget eller gården själv, men han bestämmer utifrån ägarens riktlinjer hur det ska drivas. Han ska se till att allt fungerar med arbetet på företaget eller gården, det behöver ju organiseras på bästa sätt, och han måste se till att arbetarna får sina löner.

Om förvaltarskap handlar vår text idag, om en förvaltare som har sitt uppdrag tills husbonden kommer tillbaka. I det jordiska finns det olika typer av förvaltare, detaljerna kan variera i dessa olika uppdrag, de kan ha olika befogenheter utifrån den situation som är för handen. Naturligtvis måste vi för att närmare klarlägga prästens förvaltarskap vända oss till Bibeln för att förstå vad det är för ett slags uppdrag.

Så har dagens predikan ämnet Prästerna – Guds förvaltare, och för det första säger vi:

Kristus har gett förvaltaruppdraget

Kristus insatte apostlarna. De är första generationens förvaltare. Han insatte dem i deras ämbete, han kallade dem till detta uppdrag. Han sade: Som Fadern har sänt mig sänder jag er. (Joh. 20:21) Och han gav dem missionsbefallningen, han sände dem ut över världen för att detta uppdrag skulle fortsätta så länge jorden består: Jag har fått all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut.

Efter apostlarnas död tog därför prästerna vid för att fortsätta med uppdraget. De är också förvaltare åt samme Herre, åt Kristus. Prästen är också, precis som apostlarna, Kristi tjänare och förvaltare av Guds hemligheter. Det är inför honom som han står till svars.

Aposteln Paulus skriver till korintierna precis det som Jesus säger i dagens text, att en förvaltare ska vara pålitlig och förståndig. Den förvaltare som sköter sitt uppdrag rätt, i enlighet med Guds ord, är en präst i apostlarnas efterföljd.

Det här är en mycket viktig punkt för en präst att veta: Hur är man en rätt präst i apostlarnas efterföljd? Ett annat ord för efterföljd är succession. Hur ska då prästen göra för att stå i apostolisk succession?

Romersk katolska kyrkan menar att det viktiga här är vem som viger prästen, vem som förrättar prästvigningen. De menar att en prästvigning endast är giltig om den går tillbaka i en obruten kedja till påven och till sist till Petrus. Detta är en vacker tanke, men den leder fel. Vem som förrättade prästvigningen har ingen som helst påverkan på om man är en rätt präst eller inte. Att vara präst i apostlarnas efterföljd blir man genom att troget och förståndigt följa Guds Ord. Endast då har prästen alltså den sanna apostoliska successionen.

Uppdraget, kallelsen, får prästen av Gud, men det förmedlas av kyrkan, av församlingen. Det sker i prästvigningen. Därför säger den Augsburgska bekännelsen i den fjortonde artikeln om prästernas kallelse: Om det andliga ståndet lär de, att ingen utan vederbörlig kallelse bör i kyrkan predika offentligen eller förvalta sakramenten.

Uppdraget som förvaltare i Guds kyrka är livslångt. Det kan dock under vissa omständigheter bli tvunget att det upphör. Eftersom det är Kristus som kallar till prästämbetet, är det hans villkor som gäller. Prästen måste vara trogen sin uppdragsgivare. Är han inte det, utan han predikar falsk lära eller begår grov synd i levernet, så ska han avsättas av kyrkan, av församlingen.

Här är det mycket viktigt att man förstår att det är Kristus som är uppdragsgivaren. För sådant måste göras i enlighet med Kristi vilja, i enlighet med Guds ord. Ibland händer det att församlingar tar sig före att göra sig av med präster för att man gripits av motvilja mot dem. Då säger man ofta att prästerna har samarbetsproblem eller något sådant. Men avsättning på sådana grunder är obibliskt och hemskt! Så får det inte vara! Naturligtvis kan det finnas samarbetsproblem, men, det är inte grund för avsättning eller avskedande. Då tror församlingen att de rår över kallelsen efter eget huvud, att det är de som själva kallat prästen och att det är de som ska ge honom instruktioner. Men församlingen har förmedlat kallelsen, och det är något annat, för då är det Guds kallelse, som han rår över och sätter villkoren för.

Så ska vi för det andra säga något om

Uppdragets innehåll

I texten står det att förvaltarens uppdrag är att ge tjänarna deras kost i rätt tid. Vad består denna kost av? Jo, den består i att ge de kristna Guds Ord och att förvalta sakramenten till dem. Prästen har i uppdrag att ha vård om själarna. Som Jesus sade till Petrus efter uppståndelsen när han återupprättade honom i apostlatjänsten efter att han tre gånger förnekat Jesus: För mina lamm på bete. - - - Var en herde för mina får. - - - För mina får på bete. (Joh. 21) Och detsamma säger aposteln Paulus till prästerna i Efesus: Ge akt på er själva och på hela den hjord som den helige Ande har satt er som ledare över, till att vara herdar i Guds församling som han har köpt med sitt eget blod. (Apg. 20:28)

Att vara herde för kyrkan, det är att ge fåren vad de behöver. Det är att ge dem deras kost i rätt tid, att vara förvaltare av Guds hemligheter. Det grekiska ordet för hemligheter är μυστήριον (mystérion), Guds mysterier. Ty talet om korset är ett mysterium, det är en dårskap för dem som inte tror, de kan inte begripa det.

När den egyptiska hären förföljde Israels barn som tågat ut ur Egypten, då leddes israeliterna av ett moln, en molnstod. (2 Mos. 13f.) Molnstoden gick framför folket och ledde dem på dagen, och på natten blev det till en eldstod, som lyste för dem, så att de kunde se vägen. På så vis kunde de vandra både på dagen och när det var mörkt. När så den egyptiska hären kom ikapp dem, då bytte molnet plats, så att det gick efter folket. Det lyste fortfarande för Israels barn framåt, men mot den egyptiska hären var det mörkt! Soldaterna kunde därför inte se någonting, de kom inte ikapp folket som flydde från dem. Molnet skyddade folket. Molnet var Kristus.

Och så är det med Guds mysterier, Guds hemligheter. Vi som tror på Kristus ser dem klart i Guds Ords ljus, vi är på rätt sida om molnet, där molnet lyser för oss, men de som är utanför förstår inte, de ser inte. De ser en bok med gamla och som de tycker föråldrade texter. Vi ser Guds bok, Bibeln, med läkedom för själen och eviga sanningar. Sanningen om människans synder och fördärv, sanningen om Guds vrede över alla människor, men inte bara det, utan också om försoningen, hur Kristus burit världens synder upp på korsets trä. För vår skull, för att vi skulle slippa dö den eviga döden. Han blev lydig för vår skull, ja, lydig intill döden. På så vis har Kristus försonat oss människor med Gud, ja, han har blidkat Guds vrede och tagit straffet på sig. Genom att han gjorde det, skänker han oss frid, förlåtelse och ljus. Vi får bli Guds barn genom tron på honom. Detta får vi genom Ordet, som är ett Guds mysterium. Genom Ordet lyser Kristus, molnet, för oss, så att vi går på den rätta vägen genom öknen till det utlovade landet, till himmelen. Som psalmisten skriver: Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig.

Men vi har inte bara ordet i Bibeln. Det kommer till oss också i sakramenten. Prästen ska förvalta alla nådens medel, för att ge de kristna vad de behöver. Också i dopet, i nattvarden och i avlösningen ges Guds nåd. Dopet ges ju bara en gång, men nattvarden får vi ju komma till varje gång vi firar gudstjänst. Och till bikt får man gå så ofta man önskar.

På dessa fyra sätt ger förvaltaren, prästen, tjänarna den kost de behöver, så att de får den i rätt tid.

Så vill vi för det tredje säga:

Förvaltaren ska göra räkenskap

Prästerna ska vara herdar och ledare för kyrkan. De är insatta av den Helige Ande, av Gud, men inte som härskare, utan som förvaltare. De ska inte agera för egen vinning, utan för hjordens bästa. I texten står det om att en förvaltare kan missbruka sin ställning, det står att han börjar slå tjänarna och tjänarinnorna och äta och dricka sig redlöst berusad. Naturligtvis är detta en bild, som innefattar alla slags missbruk av ämbetet. Det kan vara att prästen bryter mot den andra tavlans bud, bryter mot sina medmänniskor och kanske stjäl. Sådana brott mot den andra tavlans bud är på sitt vis lätta att se. Men vi får inte glömma att vi också har den första tavlan, som handlar om troheten mot Gud. Den präst som predikar falsk lära, ger inte tjänarna deras kost. Endast Guds Ord är den kost som fåren ska få. När prästen predikar troget efter Guds Ord, då för han hjorden till gröna ängar, då leder han dem till vatten där de finner ro.

Kristus ska komma tillbaka på den yttersta dagen och göra räkenskap med sina förvaltare. Ingen vet när den dagen inträffar. Ju större gåvor, desto större ansvar. Den som fått mycket, av honom ska det utkrävas mycket, men den som fått mindre har ett mindre ansvar. Så säger vår text.

I vår församling har vi fått mycket av Guds ord. Detta är en väldig välsignelse! Vi har blivit rikt försedda av Gud med Sanningens Ord och den rätta läran. Genom Guds hjälp har vi gudstjänst varje söndag under den största delen av året. Detta är en stor anledning till att tacka och prisa Gud! Ty bakom prästen, som är förvaltare och delar ut Guds kost till tjänarna, står Gud själv. Så vill Gud genom prästen komma till oss och vara med oss alla dagar intill tidens slut. Amen.

J Fjellander

[^]