Trons visshet

Man firade tempelinvigningens högtid i Jerusalem. Det skedde i december varje år till minne av hur folkhjälten Judas Mackabeus 165 f. Kr. vann seger över den syriske kungen Antiokus Epifanes som plundrade Jerusalem och vanhelgat templet på grövsta sätt, bl.a. genom att sätta upp ett altare åt Jupiter inne i det. Templet återställdes och invigdes. I vår text möter vi några judar som under denna högtid följer Jesus när han vandrar fram och tillbaka i Salomos pelargång. De klagar över sin ovisshet om vem han egentligen var. De ville ha klart besked – men inte för att få hjälp till tro, utan för att kunna angripa Jesus.

Att söka visshet om vem Jesus är och vad han betyder för oss är en viktig sak i det kristna livet. Aposteln Paulus skriver till kolosserna: ”Jag gläder mig när jag ser er fasthet i tron på Kristus” (Kol. 2:5). En fast och viss tro behöver vi alltid, men särskilt i en sekulariserad och avkristnad tid som vår. Vi påverkas av den massiva otron runt omkring oss och av de mot kristen tro alltmer hårda och fräna angreppen. Tänk om Bibeln bara är en samling av människors religiösa tankar i en gången tid! Tänk om Jesus inte var Messias, Guds Son, utan bara en andlig ledare som Muhammed och Buddha! Vi kan plötsligt anfäktas och gripas av tvivel och osäkerhet om vår kristna tro. Mot alla sådana osäkerhetens tankar vill Jesus i dag ge oss hjälp. Han vill alldeles bestämt att hans kristna skall leva i en fast och viss tro på honom.

Texten handlar om otron som inte vill ha visshet och om tron som söker och får visshet.

1. Otron vill inte ha visshet

Judarna i templet frågade Jesus: ”Hur länge vill du hålla oss i ovisshet? Om du är Messias, så säg det öppet till oss.” Vad de egentligen säger är detta: ”Vi är inte riktigt nöjda med dig, Jesus! Att vi inte tror på dig är inte vårt fel, utan ditt! Är du verkligen Messias? Du ger ju oss inte klara besked. Dina ord och gärningar övertygar inte. Du håller oss i ovisshet.”

På detta svarar Jesus lugnt och stilla: ”Jag har sagt er det (dvs. att han var Messias), och ni tror det inte.” För en tid sedan hade de velat döda honom för att han ”gjorde sig själv lik Gud” (Joh. 5:17). Så nog hade de uppfattat vad han sagt. Jesus går inte ett ögonblick med på att det skulle finnas något oklart i vad han sagt. Han backar inte och ber om ursäkt för att han uttryckt sig otydligt.

Inte heller medger han att hans gärningar inte varit nog starka vittnesbörd om hans gudomliga ursprung. ”Gärningarna som jag gör i min Faders namn vittnar om mig”, säger han, ”Jag och Fadern är ett.” Hans gärningar var sådana att bara den som är Gud kan göra dem. Dög inte de som tecken på att han var Messias, Guds Son, så skulle inga andra bevis duga. Jesus visste var skon klämde: de ville inte tro, vad han än sade och vad han än gjorde.

Av detta skall vi i dag lära oss en viktig sak, nämligen att orsaken till otro aldrig finns hos Jesus själv, inte heller i hans ord eller gärningar. Felet ligger i människans eget onda hjärta som inte vill böja sig för Gud och inte vill ta emot den frälsning som han räcker henne genom sin Son. Och när det är så, vill man inte komma till klarhet. Då vill man inte ha visshet. Då ser man bara det man vill se. Ingenting är tillräckligt bra, varken Bibeln, predikan eller de kristnas liv. Se bara vilka förfärliga saker de gjort sig skyldiga till under kyrkans historia! utropar man.

Otrons folk i dag hänvisar ofta till vetenskap och forskning. Men modern forskning räknar inte med Gud, under och övernaturliga ting. Många har på förhand bestämt sig för att Bibeln omöjligen kan vara Guds Ord och att Jesus omöjligen kan vara Gud. Det strider mot förnuftet, menar man. Märkligt nog tror många, utan några bevis, på alla möjliga andra saker som t.ex. slumpen som upphovet till allt liv på jorden, reinkarnation, astrologi, utomjordingar m.m.

Otron vill inte ha visshet på det andliga området. Den vill inte ha bestämda utsagor om Gud, inte heller av Gud. Den vill inte tro på Jesus och den väg till frälsning som Gud öppnat genom honom. Man värjer sig här för klara besked och trivs i dunklet, där man kan tycka, tro och leva som man själv vill. Otron kan mycket väl vara religiös men den vill vara det på egna villkor. Dess trosbekännelse är att var och en blir salig på sin tro vad man än tror.

Låt oss nu lämna otron. Jesus har också något att säga oss om tro.

2. Tron söker och får visshet

Under medeltiden var människor väldigt osäkra på sitt förhållande till Gud, och om de skulle bli saliga eller inte när döden tog dem. Många levde i en förfärlig ångest inför domens dag och helvetets fasor. Luther och reformatorerna kallade denna ångest som gastkramade många för monstrum incertitudinis, ovisshetens vidunder. Påvekyrkan lärde att man aldrig fick vara riktigt säker på att vara frälst. Det var hybris, farligt övermod, att tro så. Att leva i ovisshet sporrade, menade man, människan till att allt ivrigare med sina gärningar förtjäna himmelen.

Men när Luther, som själv brottats mycket med detta monster, upptäckte vad evangelium egentligen var enligt Skriften, då fann han också vägen till den kristna vissheten och den kristna glädjen. Det sanna evangeliet dräpte med ett enda slag ovisshetens monster.

Den makten har evangeliet även nu. Det vill skänka visshet – inte bara visshet om Jesu person och hans frälsningsgärning, utan också en personlig visshet om att Gud för Kristi skull, helt utan hänsyn till mina gärningar eller förtjänster, förlåter och rättfärdiggör just mig.

Dagens människor lever inte i medeltida skräck för domen och helvetet. De plågas mer av hemska saker i den här världen än i den tillkommande. Många tror överhuvudtaget inte på ett liv efter detta. Ändå ligger osäkerheten på lur – riktigt säker kan ju ingen vara om vad som händer efter döden. Monstret dyker upp och väcker ångest också i dag.

Samtidigt prisas och upphöjs ovissheten i vår tid. Att tvivla och vara osäker har blivit ett tecken på att man är en ödmjuk sökare. Man skall vara en ständig sökare – inte en som finner. Det är själva sökandet som är viktigt. Genom det utvecklas man, genom att finna, stagnerar man, stannar upp och kommer inte vidare i livet. Så sägs det i dag, också av präster.

Men det är fel och djupt obibliskt. Går vi till Skriften, finner vi att tvivel och ovisshet aldrig är något fint, utan något ont som är besläktat med otro. Det hör till det som måste bekännas som synd och röjas undan genom förlåtelsens evangelium. Jesus berömmer aldrig tvivlet, han talar inte om ett evigt sökande, utan om att söka och finna (Matt. 7:7). Han har inte kommit för att hålla oss i ovisshet, utan för att vi skall finna honom och tro att han är vägen till Gud. ”Ingen kommer till Fadern utom genom mig”. säger han (Joh. 14:6). Genom Jesus har vi ”tillträde till Fadern”, säger aposteln Paulus (Ef. 2:18). I tro på evangelium har vi ständig audiens, företräde hos det högsta majestätet, och får gå fram till tronen och omslutas av Guds kärlek som fröjdar sig över att se sina återlösta barn. Det är en glad visshet om detta som Jesus vill ge.

”Trons fäste” är denna söndags överskrift. Tron vill ha ett fäste. Det får den inte i det dunkla och osäkra. Den nöjer sig inte med halmstrån, utan måste ha något stadigt och säkert att haka fast vid, något som håller. Då duger inget annat än Guds Ord och löfte.

Om Jesus står det: ”Alla Guds löften har i honom fått sitt ja. Därför får de också genom honom sitt amen, för att Gud skall bli ärad genom oss” (2 Kor. 1:20). I själva evangeliet om Jesus har vi således svaret på frågan om en kristen kan vara fullt viss om sin salighet hos Gud. Hade det, om än aldrig så lite, handlat om oss, vad vi kan och förmår, så hade vi aldrig fått full visshet. Synden har en otäck förmåga att plötsligt dyka upp och spräcka den allra finaste fasad. Men nu är det så, att det heliga evangeliet inte handlar om oss och våra gärningar, utan om Kristus, vem han är och vad han har gjort för oss. Han är Gud själv, eller som han säger i vår text: ”Jag och Fadern är ett.” Han har på korset utfört ett gudomligt försoningsverk som Fadern sagt sitt ja och amen till och som Anden vill få också oss att säga vårt hjärtas ja och amen till.

Om Frälsarens fullbordade och fullkomliga gärning råder det i Skriften inte något som helst tvivel om. Synden är försonad, en evig rättfärdighet och seger över döden och djävulen har vunnits åt oss av Herren Jesus. Därför heter det: ”Den som berömmer sig skall berömma sig av Herren” (1 Kor. 1:31). Det är vägen till visshet: När Gud får äran, hela äran för allt, får en syndare frid och ro i sitt oroliga hjärta.

Och ändå händer det att vi även som kristna råkar in i tvivel och mörker. Glädjen och vissheten försvinner. Det är som om Gud vänt bort sitt ansikte och inte längre hör våra böner. Känslan säger då: Du är ingen riktig kristen! Och du är benägen att instämma. Vi har alla i oss ett sinnelag som inte gillar att vara utan egen ära och inte vill gå med på att Kristus ensam gjort allt för oss.

Gud låter oss ibland leva i mörker utan känslans glädje och tröst. Varför gör han det? Han gör det för att öva oss i verklig tro. Jesus säger: ”Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem och de följer mig.” Han vill att vi som får i hans hjord inte skall lyssna till vårt inre och låta oss styras av känslor som kommer och går. I dem har tron inte något säkert fäste. I stället skall vi lyssna utåt till den gode Herdens röst och ta fasta på vad han säger. När vi gör det, också i det nattsvartaste mörker, övas vi i den verkliga, sanna och äkta tron som lyssnar till Ordet och har sitt fäste i det. Vi skall naturligtvis inte förakta känslor. Visshet ger glädje och goda känslor. Det skall vi tacka Gud för. Men vi skall veta att tron kan leva också i tider av svartaste mörker. I profeten Jesajas bok står det: ”Vem bland er fruktar HERREN och hör hans tjänares röst? Om han än vandrar i mörkret och inte ser någon ljusning, skall han förtrösta på HERRENS namn och stödja sig på sin Gud” (Jes. 50:10).

Låt oss nu till sist ställa en icke oväsentlig fråga:

3. Vad är skillnaden mellan falsk säkerhet och trons visshet?

Det finns något som heter falsk eller köttslig säkerhet. Jesus talade vid ett tillfälle för några ”som var säkra på att de själva var rättfärdiga och som föraktade andra” (Luk. 18:9). Han berättade då för dem liknelsen om farisén och publikanen i templet (Luk. 18:9-14). Farisén skröt om sig själv och om hur duktig och from han var. Han levde i falsk säkerhet, för han förtröstade på sig själv. Han bedrog sig. Men det gjorde inte publikanen, han som slog sig för bröstet och bad: ”Gud var nådig mot mig, syndare!” Jesus sade: ”Han gick hem rättfärdig, inte den andre.” Publikanen satte inte sitt hopp till något i sig själv, utan bara till Guds nåd. Och det räckte.

Falsk säkerhet kan också ta sig andra uttryck, t.ex. att man lättsinnigt och obekymrat bryter mot Guds bud och ändå tror att allt nog ordnar sig till sist. Det gör det inte. Alla som lever i falsk säkerhet, såväl egenrättfärdiga som lösaktiga, måste krossas av lagens hammare och bli som publikanen.

Men att sätta allt sitt hopp till Jesus, lyssna till honom och följa honom är aldrig falsk säkerhet. För sådant gör vi människor – djupt fallna i synd som vi är – inte av oss själva. Tror vi på Jesus och evangelium, är det Guds Ande som fört oss dithän. Det är Gud som av nåd utvalt oss till och döpt oss till att bli och vara får i den Gode Herdens hjord. Om fåren som lyssnar till hans röst säger Jesus i dag med stark och mäktig stämma: ”Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå förlorade, och ingen skall rycka dem ur min hand.” Detta säger han för att du och jag fast och visst skall tro det. Amen.

S Bergman (2014)

[^]