Uppståndelsen från de döda

Vår predikotext i dag utgörs av ett samtal mellan Jesus och sadduceerna. Sadduceerna var ett religiöst-politiskt parti som bildades på 200-talet f. Kr. De var aristokrater, överklassfolk som var måna om att hålla sig väl med makthavarna. Från sadduceerna brukade översteprästerna rekryteras. Dessa såg sig som arvtagare till prästen Sadok på Davids tid, därav namnet sadduceer. Läromässigt var de den tidens liberalteologer, som inte ville tro på sådant som stred mot förnuftet. De höll fast vid Mose lag, men brydde sig inte så mycket om resten av GT.

Sadduceerna förnekade tron på uppståndelse från de döda och trodde inte heller att änglar fanns (Apg:23:8), medan fariseerna bekände sig till båda. Enligt sadduceerna upphörde människan att existera när hon dog. Det var deras enkla filosofi om döden: ingen dom, förtappelse eller uppståndelse väntade. Vi känner igen dessa tankegångar från vår tid. Många resonerar ungefär likadant. Här har vi återigen ett exempel på att moderna villfarelser inte är så moderna: de flesta av dem har i olika former funnits tidigare.

Fariseer och sadduceer var oense om det mesta. Men i en sak var de eniga: i motståndet mot Jesus. Han irriterade dem mycket. I NT hör vi mest om konfrontationer mellan fariseerna och Jesus, men den här gången ger sig sadduceerna in i en diskussion med Jesus.

För att visa hur orimlig tanken på uppståndelse från de döda var, hade de tänkt ut en ganska osannolik historia om en barnlös kvinna som i tur och ordning varit gift med sju bröder som en efter en hade dött. De anknöt till en bestämmelse i Mose lag som sade att om en man dog barnlös, var hans efterlevande broder skyldig att gifta sig med änkan. Den förste son som han fick med henne skulle bära den döde broderns namn, och på det sättet levde hans släktnamn vidare i Israel (5 Mos. 25:5-6).

Nåväl, om det nu fanns en uppståndelse från de döda borde ju alla sju ha lika rätt till henne eller hon till de sju, tänkte sadducceerna och gillrade en fälla för Jesus: ”Vem skall hon bli hustru till vid uppståndelsen?” frågade de honom. Antingen skulle Jesus bli tvungen att förneka Mose lag eller säga att hon vid uppståndelsen är gift med alla, vilket skulle verka absurt. De trodde att Jesus skulle bli svarslös, trassla in sig i konstigheter och framstå som en osäker och förvirrad profet. Men ack vad de bedrog sig! Jesus svarade lugnt och stilla ungefär så här: Vem har sagt att äktenskap och barnalstring finns i den andra världen? Sådant hör jordelivet till. I himlen är det inte så. Där är man lik änglarna, som inte gifter sig och får barn. Enkelt och elegant undgick Jesus fällan. Sadduceerna kom helt av sig och blev svarslösa.

Men Jesus gav dem också ett direkt svar på frågan om uppståndelsen från de döda. Han gav fariseerna som trodde på uppståndelsen rätt. Inte underligt att de för en gångs skull sade: ”Mästare, du har rätt i vad du säger.” Eftersom texten berör frågan om de dödas uppståndelse, som hör till denna söndags ämne, skall vi särskilt uppehålla oss vid den saken i vår predikan i dag.

1. Uppståndelsen från de döda är klart utsagd i hela Skriften

Moderna och liberalt sinnade förkunnare i vår tid brukar vara ivriga att påpeka att Jesus minsann inte var någon bokstavsträl som t.ex. fariseerna. Han var ingen fundamentalist som tolkade Skriften bokstavligt. Men ser vi på vår text, så finner vi att han i allra högsta grad var just det.

Jesus sade aldrig, som man ofta gör i dag, att det är meningslöst att hänvisa till Bibeln, eftersom den kan tolkas så olika. Han gick alltid till Skriften, till Guds Ord, den vittnade om honom och den uppenbarade vad som skall tros och inte tros. Här hänvisar han nu till ett ställe i Moseböckerna. Han gör det för att de var de enda heliga skrifter som sadduceerna accepterade. Han pekar på vad Gud sade till Mose ur den brinnande busken. Han sade: ”Jag är din faders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud” (2 Mos. 3:6). Med en häpnadsväckande enkel och slagkraftig logik visar han sina meningsmotståndare, att denna vers faktisk innehåller läran om det eviga livet, som också inbegriper uppståndelsen från de döda.

Ingen av sadduceerna hade någonsin tänkt på att det aktuella stället hade något att säga om den saken? Det hade nog inte vi heller gjort. Det är mycket tänkvärt och lärorikt att se hur Jesus läser Skriften. Han såg varje ord som stod som viktigt och betydelsefullt. Han vördade hela Skriften in i minsta detalj som gudomligt ord. Den var ingiven av Guds Ande och därför var varje ord i den sant och heligt. Så läste Jesus Skriften. Det borde fylla oss med den allra största vördnad och respekt för Guds Ord.

Stod det nu på detta ställe att Gud ur den brinnande busken sade till Mose: ”Jag är Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud”, så betyder är att Gud verkligen är deras Gud. Han var det inte bara då, utan var det också vid det här tillfället många hundra år efter deras död. Av detta ville han att sadduceerna, och vi alla, skulle dra följande slutsats om Gud: ”Han är inte en Gud för döda utan levande, ty för honom lever alla.”. Abraham, Isak och Jakob hade inte slutat att existera när de dog. De ägde det eviga livet. För Gud levde de alltid. Döden var inte punkt och slut. Gud var deras Gud även efter döden. Sadduceerna hade således grundligt fel enligt Skriften.

Patriarkerna trodde på löftet om frälsning både till kropp och själ genom kvinnans avkomma som skulle krossa ormens huvud (1 Mos. 3:15). De och GT:s troende trodde på den kommande Frälsaren. Vi tror den som har kommit. Så blir människor såväl i Gamla som Nya förbundet frälsta genom tron på Jesus.

Uppståndelsen från de döda omnämns också i GT:s övriga böcker. Låt oss ta ett par exempel: ”Herren dödar och gör levande, han för ner i dödsriket och upp därifrån”, står det i 1 Sam. 2:6. Den lidande Job tröstar sig med hoppet om uppståndelse. när han mitt i sitt obegripliga lidande säger: ”Men jag vet att min återlösare lever, och som den siste skall han träda fram över stoftet. När sedan denna min sargade hud är borta, skall jag i mitt kött skåda Gud” (Job. 19:25-26).

Det första vi skall ta fasta på i dag är således, att Jesus utifrån Skriften klart och tydligt förkunnar – tvärt emot förnuftets alla sadduceiska invändningar – det eviga livet och kroppens uppståndelse från de döda. Det andra vi skall lära oss är detta:

2. Uppståndelsen från de döda leder till ett helt annat liv än det vi lever här på jorden

Det var det Jesus försökte få sadduceerna att förstå. Livet fortsätter på andra sidan, men det innebär inte en fortsättning av jordelivets ordningar med äktenskap, barn och annat. Äkta makars äktenskapsförbund varar ”tills döden skiljer oss åt”, som det heter i goda vigselritual. Men i himmelen, i den nya tidsåldern, är det annorlunda. Där gifter man sig inte, avlar inte barn och uppfostrar dem. I himmelen är vi i detta avseende ”lika änglarna”, säger Jesus.

Ja, mycket skall bli annorlunda. Våra kroppar skall förvandlas i jämförelse med hur de är i dag. Vi skall få en härlighetskropp. Paulus talar om detta i det stora uppståndelsekapitlet 1 Kor. 15. Där säger han att våra kroppar skall förändras. Den uppståndna kroppen är köttets uppståndelse. Det är i grunden samma kropp med samma identitet som förr, men samtidigt kommer den att vara förvandlad och annorlunda. Så här säger Paulus: ”Det finns himmelska kroppar och jordiska kroppar. De himmelska kropparnas glans är av ett slag, de jordiska kropparnas glans är av ett annat slag … Det som sås förgängligt uppstår oförgängligt” (1 Kor. 15:40, 42). Vi får en himmelsk kropp med himmelska egenskaper. Den är anpassad till en helt ny verklighet. Man kan säga att det här är det sista stadiet i kroppens utveckling. Här under jordelivet förändras ju kroppen hela tiden. Den kan inte samma saker under alla perioder av livet. Den utvecklas – och avvecklas när man börjar bli gammal och skröplig. Men i himmelen får vi uppleva fullkomningen, den slutliga höjdpunkten i kroppens totala utveckling.

Allt detta fattar vi inte så mycket av nu. Det hör till den himmelska fulländningen, där kroppen inte längre vet av sjukdom, feber, trötthet, smärta, åldrande och död. Det hör till den tid då allt som blivit skadat av syndafallet inte bara blir helat och botat utan når ett stadium som t.o.m. är härligare än livet i paradiset före fallet. Det är dessa hemligheter som aposteln tänker på, när han talar om ”vad ögat inte har sett och örat inte hört och människohjärtat inte kunnat ana, vad Gud har berett åt dem som älskar honom” (1 Kor. 2:9).

Vi har så många nyfikna frågor om hur det skall vara i himmelen och den nya världen, men vi utgår hela tiden från våra jordiska förställningar. Vi tänker i jordiska banor som sadduceerna. Hur blir det då, om man inte gifter sig och det inte föds barn i den nya världen? Finns det musik? Kommer vi att kunna spela fiol och piano? Kommer vi kunna göra det vi tyckte mest om på jorden? Kommer vi minnas hur det var förr och kunna berätta för varandra om sådant som vi varit med om? Ja, så frågar vi. Men Jesus och Bibeln ger inte mycket svar på våra nyfikna frågor av denna typ. De utgår ju för det mesta bara från vår begränsade jordiska föreställningsvärld.

Allt kommer bli helt annorlunda än vad vi kan föreställa oss, oändligt mycket större och härligare. I den andra världen skall vi få se Gud. Här ser vi honom i ord, i bilder, där skall vi få se honom ”ansikte mot ansikte” (1 Kor. 13:12) Gud skall vara allt i alla och kärleken skall vara fullkomlig i alla. Allt skall vara annorlunda, men ljuvligt bra: ingen synd, ingen död, inga tårar.

Låt oss tills vidare nöja oss med de glimtar som Skriften ger oss, och inte spekulera i jordiska banor utan vänta och se, vänta och längta efter detta nya och obegripligt underbara som heter uppståndelse och evigt liv, detta som Gud berett åt oss. Aposteln säger: ”vi suckar inom oss och väntar på barnaskapet, vår kropps förlossning. Ty i hoppet är vi frälsta, men ett hopp som man ser uppfyllt är inte längre något hopp … Men om vi hoppas på det vi inte ser, så väntar vi uthålligt” (Rom. 8:24-25).

3. Uppståndelsen från de döda ges åt dem som tror på Jesus

Aposteln Johannes säger: ”Den som tror på Sonen har evigt liv. Den som inte lyder Sonen skall inte se livet utan Guds vrede blir kvar över honom” (Joh. 3:36). Den saliga och härliga uppståndelsen är i Skriften överallt given med tron på Jesus. Han säger själv till den sörjande Marta: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör och var och en som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö” (Joh. 11:25).

Jesus har med sin uppståndelse besegrat döden. Han har tagit bort den synd vars lön är döden. Evangeliet löser oss från synden och befriar oss ur dödens fängelse. Den som tror på Kristi evangelium kan helt enkelt inte dö, inte på det sättet att döden får sista ordet. På syndernas förlåtelser följer ofelbart, precis som vi säger i trosbekännelsen, ”kroppens uppståndelse och ett evigt liv.” Det är det kristna hoppet.

”Tror du detta?”, frågade Jesus Marta (Joh. 11:25) – ”Vill du ta emot detta som jag ger dig?” Så frågar han också dig och mig i dag. Salig är den som hör och tror.

Varje nattvardsgång är en försäkran om uppståndelsen och det eviga livet. Nattvarden är ”odödlighetens läkemedel”, medicin mot döden. Den är livgivande föda för våra själar. Men sakramentet rör också vid våra kroppar och viger dem till uppståndelse och odödlighet.

Gud give oss nu nåd att ta vara på vad vi i dag hört Jesus säga om uppståndelsen och det eviga livet, så att vi tar det till oss och i glad och häpen förundran utropar: ”Mästare, du har rätt i vad du säger!” Amen.

S Bergman

[^]