Vakande och beredda

Två amerikanska författare inom den evangelikala väckelserörelsen skrev i slutet av 1900-talet boken ”Left behind” (kvarlämnad). Det är en dramatisk bok om ändens tid som gått ut i miljonupplagor och också blivit film. I den försöker man åskådliggöra vad som händer vid Kristi återkomst med utgångspunkt i dagens text, där Jesus säger: ”den ene skall tas med, den andre lämnas kvar.” Boken beskriver den skräck och förvirring som uppstår på jorden när t.ex. en pilot på en jumbojet plötsligt rycks upp för att möta Jesus och platsen vid spakarna står tom. Detta ”uppryckande” eller ”rapture” ses som steg ett i Kristi återkomst, steg två är att han kommer ner med sina trogna på jorden för att tillsammans med dem regera på jorden i tusen år. Då skall de ogudaktiga och de gamla styrelseskicken på jorden slås ner och Kristus och hans trogna ta över. De flesta blir kristna, krig och terrordåd upphör, kriminalitet, droger och sexhandel försvinner, lag och ordning, hälsa och välstånd breder ut sig. Efter denna härliga regeringstid återvänder Jesus en kort tid till himlen. Sedan kommer han tillbaka till den stora slutdomen.

Sådana här läror, som kittlar sinnena, brukar kallas kiliasm eller millenniarism (efter grekiskans respektive latinets ord för tusen). De lär falskt om Kristi återkomst och bygger ofta på felaktiga tolkningar av bl.a. Uppenbarelsebokens bildspråk.

Drömmen om att Messias skulle komma och upprätta ett starkt och mäktigt jordiskt rike fanns redan hos judarna. Men vi ser att Jesus värjde sig mycket bestämt mot alla sådana föreställningar. Han kom inte för att upprätta något jordiskt rike, varken då eller senare. ”Mitt rike är inte av den här världen”, säger han (Joh. 18:36). Och han kommer inte tillbaka i olika steg, inte två eller t.o.m. flera gånger som en del kiliaster yrar om. Han kommer en gång. Läser man vad evangelierna och Jesus i klartext säger om sin återkomst, råder det inte minsta tvekan om att det rör sig om en enda återkomst.

Vi gör därför väl i att noga lyssna till vad Jesus i dagens predikotext har att säga om dessa ting. Där lär han oss följande om sin återkomst:

1. Han kommer plötsligt och oväntat

Att Jesus kommer är helt säkert. För att understryka sanningen i sina ord säger Jesus: ”Himmel och jord skall förgå men mina ord skall aldrig förgå” – de är orubbligt och evigt sanna. Men vi vet inte när: ”I en stund när ni inte väntar det kommer Människosonen”, säger han. När man minst väntar det skall det plötsligt ske.

Ingen vet när Herren kommer. Det är en djupt förborgad hemlighet: ”Om den dagen eller stunden vet ingen något, inte himmelens änglar, inte ens Sonen, ingen utom Fadern.” Det här med ”att inte ens Sonen” vet, förvånar oss kanske. Han är ju sann Gud, ett med Fadern, och vet allt. Men Jesus talar här om sig själv som människa. Vi vet att Jesus som människa inte alltid gjorde bruk av de gudomliga egenskaper som han ägde. För det mesta dolde han dem och uppträde med en vanlig människas begränsningar. Han använde sig inte här av sitt gudomliga vetande om tidpunkten för den yttersta dagen. Med sina ord om att inte ens han visste, ville Jesus bara understryka att ingen människa vet när Människosonen kommer på himlens skyar. Ingen kan i förväg räkna ut när det sker – och ändå har många försökt göra det. Möter vi sådana, skall vi inte lyssna på dem.

Dagen skall bli en överraskning för alla människor, också för kristna. Det finns tecken som förebådar att dagen är nära. Dem ber oss Jesus ge akt på. Dit hör särskilt ett tecken som Jesus upprepade gånger pekade på, nämligen villfarelsens utbredning. ”Många falska profeter skall träda fram och bedra många. Och eftersom laglösheten tilltar, kommer kärleken att svalna hos de flesta” (Matt. 24:11-12). Vi har ett färskt exempel på sådan tilltagande laglöshet, dvs. förakt för Guds Ord och bud som högsta norm i kyrkan. Allt fler kyrkor i världen erbjuder kyrklig vigsel eller välsignelseakter för samkönade par. Vad Gud i sitt Ord förklarar vara otukt och synd mot naturen (Rom. 1:26-28), det ser alltså den laglösa kyrkan som en form av kärlek som den måste välsigna i hans namn! Detta är ett av flera tecken på att dagen är nära, men ändå skall den komma som en överraskning, för vi vet inte när.

Det skall vara, säger Jesus, som på Noas tid, den tid då Gud beslutat förgöra den dåvarande världen på grund av människornas tilltagande ondska. Gud sände Noa, befallde honom att bygga arken, det stora räddningsfartyget, och predika omvändelse och räddning undan floden.

Men ingen brydde sig om vad han sade. Hans båtbygge var ett stående skämt. Den tidens vetenskapsmän försäkrade bestämt att inget tydde på någon annalkande katastrof. Det fanns inga klimatförändringar, inga mörka molnanhopningar, ingenting som tydde på att det låg något i vad den galne profeten Noa sade. Inte heller fick Noa, ”rättfärdighetens förkunnare” (2 Petr. 2:5), något stöd av prästerna. Laglöshetens prästerskap, som fanns även på den tiden, varnade säkert för Noas förfärliga syn på Gud: ”Gud är inte sådan att han dränker världen”, försäkrade de, ”han är ju kärlekens Gud.” Så ingen brydde sig, alla fortsatte att leva som vanligt. Man åt och drack, gifte sig och skilde sig, flyttade ihop och flyttade isär, precis som vanligt, säger Jesus och pekar därmed på den totala likgiltigheten för Noas predikan som rådde. Ingen brydde sig ett dugg om vad han sade. De fattade ingenting ”förrän floden kom och ryckte bort dem alla.” Plötsligt och oväntat kom den. Så skall det vara vid Kristi återkomst. Och just så är det i dag: de flesta lever likgiltigt för Guds Ord och ler åt dess varningar och kallelser.

Det andra Jesus vill säga oss om sin återkomst är detta:

2. Han kommer för att hämta och lämna kvar

På jordens sista dag sker det stora avskiljandet. De troende, Kristi brud, hämtas hem, de andra lämnas kvar. Jesus säger: ”Då skall två män vara ute på åkern. Den ene skall tas med, den andre lämnas kvar. Två kvinnor skall mala på en handkvarn. Den ena skall tas med, den andra lämnas kvar.” Vad Jesus talar om här är själva domen, den slutliga och oåterkalleliga uppdelningen i får och getter, i troende och icke troende. De går vitt skilda öden till mötes på jordens sista dag. De som rycks upp och in i härligheten är de troende, de som lämnas kvar är de hårdnackat obotfärdiga som med djävulen går under i evig fördömelse. Nådens och omvändelsens tid är ute för dem.

Om Noa står det, när han gått in i arken med de få som följde honom: ”Och HERREN stängde igen om honom” (1 Mos. 7:16). Det är ödesmättade ord. När Herren har stängt igen finns det ett innanför och ett utanför som ingen kan ändra på. Det hjälper inte att banka på dörren, lika lite som det hjälpte de tanklösa och oförståndiga jungfrurna, som vi hörde om i dagens evangelietext. När brudgummen kom och fört bruden och hennes tärnor med tända lampor in i festsalen stängdes dörren. Utanför stod de oförståndiga och ropade: ”Herre, Herre öppna för oss!” Men det enda svar de fick var detta: ”Sannerligen säger jag er: Jag känner er inte” (Matt. 25:11-12).

I etthundra tjugo år predikade Noa för folket om den öppna dörren till räddningens ark. Jesus och hans kyrka har under mycket längre tid och för hela världen predikat evangeliet om den öppna dörren för syndare och pekat på honom som säger: ”Jag är dörren. Den som går in genom mig skall bli frälst” (Joh. 10:9). I dag nås vi återigen av det ordet. Men vi vet inte om vi gör det i morgon.

När bruden, den troende kyrkan, tas upp eller rycks upp ”för att möta Herren” som Paulus säger (1 Tess. 4:17), då skall det stå helt klart för alla, vilka som verkligen känner Jesus och hör honom till, och vilka som inte gör det, vilka som varit sanna kristna och vilka som bara varit det till namnet. Fram till dess har de två grupperna levt blandade med varandra, i världen, i hemmet, på arbetsplatsen, ja, också i kyrkan. Men när han kommer, då reds allting upp, allt står klart: den ene hämtas hem till den eviga glädjen, den andre lämnas kvar i det eviga mörkret och utanförskapet. Och inte ett enda misstag skall göras, för den som skiljer grupperna åt är Gud.

Mot bakgrund av vad Jesus med så stort allvar sagt i dag ber han oss nu om en enda sak.

3. Han ber oss att vara vakande och beredda

Jesus liknar sig själv vid en tjuv, som plötsligt och oväntat kommer om natten. Tjuvar talar självfallet inte om när de kommer. Det gör inte Jesus heller, fast han inte är någon tjuv. ”Var därför vaksamma … Var därför också ni beredda!” säger han. Han är angelägen om att vi skall vara med bland dem han hämtar. På den yttersta dagen kommer förvisso de som lämnas kvar uppleva Jesus som en tjuv, som en som tar ifrån dem all glädje, allt som de här levt för och sökt sin lycka i: pengar och rikedomar, njutning och nöjen, karriär, självförverkligande osv. Allt tas ifrån dem, allt faller ihop och blir till intet i elden. Det enda som återstår är tomheten, saknaden och en evigt bitter och gnagande grämelse över ett förlorat liv.

Den andra bild som Jesus använder hämtar han från kärleken mellan man och kvinna: han är brudgummen som hämtar sin älskade brud till det himmelska bröllopet. Av denna bild förstår vi att utan kärlek till Frälsaren ser ingen fram mot hans återkomst, utan kärlek till honom är ingen vakande och beredd.

”Se, brudgummen kommer! Gå ut och möt honom” ljöd ropet i liknelsen (Matt. 25:6). För bruden, klädd i den skänkta rättfärdigheten, bröllopsdräkten hon fått som överskyler all synd, är detta inget förfärligt rop. Det är för henne ett ljuvligt rop som fyller hjärtat med obeskrivlig glädje. Äntligen kommer han som är min Frälsare och Gud, mitt hjärtas längtan! Äntligen är väntans och bedrövelsens tid här i världen över! Han är här sannerligen inte som en tjuv som kommer för att ta. Han är den älskade och efterlängtade brudgummen som kommer för att ge i överflöd och uppfylla alla sina löften. Så vill Herren att hans kristna, hans brud, skall se fram mot hans ankomst.

Luther kallade dagen för Kristi återkomst för ”Den kära yttersta dagen”. Ser vi fram mot den dagens möte med Kristus på det sättet? Är det rent av möjligt att göra det? Ja, det är det – om vi tänker på vad det är som gör dagen till ”den kära yttersta dagen”. Det är inte vår duktighet, våra gärningar och förtjänster som gör dagen kär, utan tron på evangeliet där Gud av nåd för Kristi frälsande gärningars skull ”gör den ogudaktige rättfärdig” (Rom. 4:5). Den som inte tror på sig själv utan endast på Kristus och hans försoning skall aldrig avvisas, aldrig lämnas kvar. För det står: ”Så finns nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus” (Rom. 8:1).

Men denna vår tro, som ofta är en anfäktad tro, måste få näring, annars slocknar våra lampor som de gjorde för de oförståndiga jungfrurna. Vi måste ständigt på nytt möta Herren i de nådemedel han har instiftat och genom vilka han uppväcker vår tro och kärlek. I kyrkan och genom Ordet håller han oss vakande och beredda.

Om en stund får vi möta Herren, när han kommer till oss i sin heliga nattvard och låter oss få del av offret på Golgata som renar oss från all synd. Han gör det för att stärka vår tro och ge oss kraft att leva ett kristet liv. Men han gör det också för att väcka längtan och väntan efter hans återkomst. Aposteln säger: ”Ty så ofta ni äter detta bröd och dricker av denna bägare, förkunnar ni Herrens död till dess han kommer” (1 Kor. 11:26). Så firade den tidiga kyrkan nattvard med den stora dagen för ögonen. Varje mässa blev en förkunnelse om Kristi försoningsdöd, den enda salighetsgrund som gäller ”till dess han kommer”. Så skall vi fira nattvard. Så kan vi se fram mot den stora dagen och vara förvissade om att han som här kommer till oss i bröd och vin är samme Frälsare som när han kommer på himlens skyar för att hämta oss hem till sig. Amen.

S Bergman (2008)

[^]