Himmelrikets dolda kraft

Dagens två korta liknelser – om himmelriket som ett litet senapskorn som blir ett stort träd och som en surdeg som genomsyrar hela degen – är hämtade ur det kända liknelsekapitlet Matt 13, där vi har sju av Jesu liknelser samlade. Ett par av dem – liknelsen om såningsmannen och hans utsäde och den om ogräset och vetet – förklarade Jesus närmare för lärjungarna. Men de övriga utlade han inte.

En gammal god regel ifråga om Jesu liknelser är att de inte får tolkas i strid med Jesu undervisning i klartext. Den kristna kyrkan bygger inte sin lära på liknelser, bilder eller poetiska ställen i Bibeln. Våra lutherska bekännelseskrifter säger: ”Det är känt, att liknelser inte kan läggas till grund för hållbara bevis” (SKB s. 274). Bildspråk måste alltid ses i ljuset av de klara, läromässiga bibelställena. Annars kan man lätt hamna fel, vilket ofta skett.

Så har man t.ex. använt liknelserna om senapskornet och surdegen till stöd för obibliska tankar om att alla människor till sist kommer att bli frälsta, likaså att kristendom med tiden kommer att genomsyra alla länder och samhällen. Kyrkan börjar som ett litet senapskorn, säger man, men växer sedan till ett stort träd, som omfattar alla människor. Eller: hon är som en bit jäst som till sist genomsyrar hela världen, så att alla länder styrs av kristna värderingar. Men det är en feltolkning som inte alls stämmer med vad Jesus lär om den yttersta tiden. Världen kommer då ingalunda vara genomsyrad av kristendom, utan tvärtom präglad av alltmer gudlösa värderingar. Ett stort förakt för Guds Ord och Tio Guds bud kommer att råda. ”Många falska profeter skall träda fram och bedra många. Och eftersom laglösheten tilltar kommer kärleken att svalna hos de flesta”, säger Jesus (Matt. 24:11-12). Det är den framtidsbild som Jesus målar upp för oss. Han gör det för att vi inte skall bli överraskade och frestas att ge upp.

Med liknelserna om senapskornet och surdegen vill Jesus i dag lära oss att inte misströsta. Han talar om Guds rikes dolda kraft: att det som ser så litet, svagt och obetydligt ut i människors ögon ändå har en väldig kraft i sig. Också i den yttersta tidens förfall har det kraft att frälsa var och en som hör och tror. Om denna kraft säger vi i dag följande.

1. Himmelrikets dolda kraft ligger i själva evangeliet

Det är med evangeliet som med Jesus själv. När Maria denna dag, 40 dagar efter förlossningen, gick upp till templet för att uppfylla de i Mose lag påbjudna reningsföreskrifterna för barnaföderskor, så kom hon med sitt barn precis som alla andra mödrar brukade göra. Till det yttre skilde hon sig inte från dem. Inte heller skilde sig barnet som hon bar i sin famn från andra barn som bars fram i templet. Vem kunde här se att barnet var Messias, Guds Son? Vem kunde se, att Marias barn var världens Frälsare, född för att bära all världens synd? Vad man såg var ju bara ett vanligt människobarn.

Ändå var detta barn himmelrikets frö – till synes litet och obetydligt som ett senapskorn. Likväl hade det en inneboende kraft av väldiga mått. Det skulle bli större och härligare än alla andra plantor. Men det syntes inte i början. Jesaja säger profetiskt om Messias: ”Som en späd planta sköt han upp ... som ett rotskott ur torr jord. Han hade varken skönhet eller majestät” (Jes. 53:2). Hans gudomliga härlighet kunde inte alls ses med ögonen.

Han föddes i ett stall och lades i en åsnas foderkrubba. Han växte upp under fattiga förhållanden, samlade några lärjungar kring sig, predikade om Guds rike, hånades och bespottades, greps, torterades och avrättades under hånfulla tillrop. Det var sannerligen inte någon lysande början. Men på tredje dagen förvandlades allt: han uppstod som segrare över synden, döden och djävulen.

Efter Jesu död och uppståndelse fanns bara något hundratal bekännande kristna i Jerusalem. Men efter pingstens utgjutelse av Anden växte kyrkan med tretusen (Apg. 2:41), och snart hade antalet stigit till femtusen (Apg. 4:4). Sedan spred den sig ut i landet och ut över dess gränser, från land till land. Från en ringa och oansenlig början bredde Kristi kyrka ut sig över hela världen med liv och salighet för miljoner och åter miljoner. Kyrkans träd växte och dess grenar nådde också upp till vårt land. Vi fick likt himlens fåglar bygga och bo i detta välsignade träds grenverk.

Den kraft som åstadkom allt detta fanns inbäddat i evangeliet om Kristi heliga offerdöd och hans segerrika uppståndelse. I Rom. 1:16 står det att evangelium är ”en Guds kraft som frälser” – en dynamis, som det heter på grekiska. Senapskornets kraft är rena dynamiten. Lagen krossar hårda människohjärtan och gör dem till intet, men evangeliet föder på nytt och skapar nya hjärtan som fruktar och älskar Gud. Det har kraft att rena oss från all synd, ikläda oss Kristi rättfärdighet, driva ut djävulen och göra oss till tempel åt den Helige Ande. Kort sagt: allt som hör till liv och salighet finns i evangeliet om Jesus och vad han har gjort för oss.

Senapskornets kraft finns inbäddad i predikan, i dop, biktens avlösning och i nattvardens under, dessa nådemedel där Jesus möter oss som den livgivande Frälsaren. I mänskliga ord, i vatten, bröd och vin ligger senapskornets hemlighet fördold. Vi ser den inte med våra vanliga ögon, men den finns där.

Många menar att detta tal om nådemedlens frälsande kraft bara är prat och vidskepelse. Varje vettig människa förstår ju, att det bara är bröd och vin som bjuds i nattvarden. Så tänker man. Inte heller kan dopets vatten frälsa någon på riktigt. Det är bara tomma ceremonier. Men vi skall komma ihåg, att på liknande sätt såg många också på Jesus själv. Han var ju bara Josefs son, en vanlig människa. Inte kunde han förlåta synder! Inte var han Guds Son! Och ändå var han det.

Liknelserna om senapskornet och surdegen förstår vi aldrig, om vi låter vårt eget förnuft vara måttstock för vad Gud kan och inte kan göra. Det har behagat honom att i Kristus bli människa och verka genom mänskliga ord och enkla jordiska medel för att nå oss med sin kärlek och sin frälsade kraft. Vill vi finna himmelrikets dolda kraft, skall vi inte söka det i det som är stort och mäktigt i människors ögon utan i det till synes svaga, oansenliga evangeliet om Guds Son som blir svag och dör i syndares ställe. I korsets evangelium, som är dårskap för världen, finns Guds kraft till frälsning.

2. Himmelrikets dolda kraft uppenbaras för tron

Evangelium är en Guds kraft till frälsning, men det är inte utan vidare uppenbart för alla, utan ”för var och en som tror”, som det står i Rom. 1:16. Tron öppnar för Guds frälsande kraft och släpper in den i våra liv.

När evangeliets kallelse når oss, är det Jesus själv som står utanför hjärtats dörr. Han säger: ”Se, jag står vid dörren och klappar på. Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig” (Upp. 3:20). Måltiden står för djup gemenskap. Att öppna dörren är att släppa in Jesus i sitt liv.

Hur går det till? Det sker när vi av Guds Ord förs till insikt om vår stora synd och skuld och i vår nöd och hjälplöshet ropar: ”Herre, förbarma dig över mig, syndare!” Då har Guds lag krossat våra hårda och högmodiga stenhjärtan så att vi ser att vi är syndare vars enda räddning är Guds nåd. Jesus vände aldrig ryggen åt någon enda förkrossad människa som bad om förbarmande. Han sade: ”Den som kommer till mig skall jag aldrig någonsin kasta ut” (Joh. 6:37). Lägg märke till, att han bara säger: ”Den som kommer till mig” – inte att man först skall göra något annat för att göra sig förtjänt av Guds nåd. Han vill inte att du skall komma och försöka ge honom något, som du ändå inte kan ge, utan komma för att helt oförtjänt få allt av honom.

Tron öppnar för Jesus. Ibland framställs tron som en alldeles särskilt märkvärdig gärning som människan måste prestera. Hon måste kämpa sig igenom till dess hon ”avgör sig för Gud” eller ”lämnar sig åt Gud”. Tron blir här en slags mänsklig prestation som man ger åt Gud. Men det är inte att tro på Jesus eller öppna för honom. Det är att tro på sig själv och det man gör. Den frälsande tro som Bibeln talar om är en tro som inte tror på sig själv. Den är bara ett instrument som tar emot det Jesus räcker fram. Små barn ger inte, de tar emot vad de får. Jesus ställde fram just de små som exempel på sann tro. Han sade: ”Den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in” (Mark. 10:15).

Av oss själva kan vi inte tro, men i evangeliet som räcks oss finns kraften som övervinner vår otro och får oss att ta till oss Guds löften i Ordets predikan, i dopets frälsande vatten, i biktens avlösning och i nattvardens under, dolt i välsignat bröd och vin. En kristen tror inte för att han begriper hur det går till, utan för att Gud säger: ”Här är din frälsning, ta emot den!” Så tar tron t.ex. fasta på avlösningens enkla och raka ord från biktfaderns mun såsom ett ord av Gud själv och tror ”att synderna därigenom är förlåtna inför Gud i himlen”, som det står i Lilla katekesen.

Tänk på den gamle Simeon i templet, som vi hörde om i dagens evangelium. Han kom till templet ”ledd av Anden”. Det var Anden och inte någon skarpsinnig slutledningsförmåga som öppnade hans ögon för Jesusbarnet, så att han såg att just detta barn var den i Skriften utlovade Messias. Strålande av glädje sjöng han trons sång: ”Herre, nu låter du din tjänare sluta sina dagar i frid, så som du har lovat. Ty mina ögon har sett din frälsning.” Det var den gamle Simeons stora hopp inför det nalkande uppbrottet. Det är också ditt och mitt hopp, när vi tror evangelium. Luther säger att vi skall vara så vissa om den saken, att vi tusen gånger skulle kunna dö på det.

3. Himmelrikets dolda kraft når sin fullbordan i härlighetens rike

När vi genom Guds nåd tror evangelium, hur blir det sen då? Svävar vi ständigt omkring på ljusa moln i ett saligt rus? Nej, inte alls. Då börjar trons kamp mot djävulen, världen och vårt eget kött som alla vill få oss bort från vårt beroende av Jesus och slita banden till honom.

Vi består även som troende och pånyttfödda kristna av ”tre mått mjöl” som skall genomsyras av himmelrikets jäst. Vår gamla människa stretar emot och vill inte alls genomsyras till ett liv i Jesu efterföljd. Den är genomsyrad av en annan surdeg som aposteln kallar ”ondskas och elakhetens surdeg” (1 Kor. 5:8), som vill få oss att leva ont och själviskt. Det enda som rår på den onda surdegen är den himmelska jästen, evangeliets dolda kraft. Den fostrar oss att avsvära oss det onda och leva för Gud. Därför är det så viktigt att vi lever i trons förbindelse med Jesus.

När Herren kommer i sitt härlighetsrike skall det stora trädet, som började som ett litet senapskorn, bli synligt med alla sina levande grenar. De torra och döda grenarna har då tagits bort och kastats i elden (Joh. 15:6). En dag skall hela degen vara genomsyrad och ingen synd, brist eller svaghet finnas kvar i dem som levt i tro på den osynliga nådens evangelium. Då uppfylls ordet, ”att Gud skall vara allt i alla” (1 Kor. 15:28). Då skall vi inte längre behöva liknelser om senapskorn och surdeg för att bli påminda om rikets dolda kraft. Då slipper vi kampen mot ondskans surdeg i våra liv. Vi skall få se slutresultatet av kraften som hela tiden verkat i det fördolda i kyrkan och i alla sanna kristna.

Om detta säger aposteln Paulus: ”Ty ni har dött och ert liv är dolt med Kristus i Gud. När Kristus träder fram, han som är vårt liv, då skall också ni träda fram i härlighet tillsammans med honom” (Kol. 3:34). Vill du uppleva detta en dag, så tro på himmelrikets dolda kraft i evangelium. Det är en tro som aldrig kommer på skam. Den som håller ut skall få se att allt blir som Gud har lovat och sagt. Amen.

S Bergman

[^]