Gud gör stora ting av ingenting

Efter att jungfru Maria av ängeln Gabriel fått höra att hon väntade barn, for hon till sin släkting Elisabet. Hon väntade också barn. I hennes moderliv växte sedan sex månader tillbaka han som skulle bli Johannes Döparen. När de två kvinnorna möts, faller de i varandras armar och delar sin modersglädje med varandra.

Det är här i Elisabets hem som Maria utbrister i den lovsång vi nyss hörde och som är dagens predikotext. Den kallas Magnificat efter det första ordet i den latinska översättningen. Det betyder att ”göra stor, prisa och upphöja”. Det är precis vad Maria gör, när hon säger: ”Min själ prisar storligen – ordagrant ”förstorar” – Herren, och min ande gläder sig i Gud, min Frälsare.” Hon gör Gud stor och upphöjer honom för stora ting som Gud har gjort med henne men också stora ting han vill göra med oss alla. Från hennes lovsång hämtar vi ämnet för vår predikan i dag: Gud gör stora ting av ingenting.

1. Gud gör stora ting av ingenting – så var det när han handlade med Maria

Marias historia är den märkligaste berättelse om en mor som världen någonsin fått höra. Hon var en helt vanlig enkel flicka från Nasaret som inte utmärkt sig på något särskilt sätt. Det betonar hon, när hon säger: ”Ty han har sett till sin tjänarinnas ringhet.” Hon kände sig inte på minsta sätt värd den nåd som bevisades henne: att bli Frälsarens mor.

Vi skall också lägga märke till att i sin lovsång ser Maria sig själv som en vanlig syndig människa, en som likt alla andra behöver en Frälsare. Det är hennes egen bekännelse: hon fröjdar sig, som hon säger i början: ”i Gud, min Frälsare.” Guds frälsande nåd prisar hon i hela sin lovsång ända till slutstrofen: ”Han har tagit sig an sin tjänare Israel och tänkt på att visa sin barmhärtighet mot Abraham och hans barn, till evig tid, efter sitt löfte till våra fäder.”

Hon var ingenting, och ändå hade Gud av nåd utvalt henne: ”Stora ting har den Mäktige gjort med mig”, utbrister hon. Låt oss stanna ett ögonblick inför dessa stora ting. Maria fick det största uppdrag som en kvinna någonsin har fått här på jorden. Hon kunde knappt tro sina öron, när ängeln Gabriel visade sig för henne och sade: ”Se, du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes Son” (Luk. 1:31-32).

Som from judinna kände Maria väl till Guds löfte till fäderna. Det var löftet om Frälsaren som skulle komma. Hon kände väl till profetian i 1 Mos. 3:15 om ”kvinnans avkomma” som en gång skulle komma och trampa sönder ormens huvud. Likaså hade hon många gånger hört Jesajas profetia: ”Se jungfrun skall bli havande och föda en son, och hon skall ge honom namnet Immanuel” (Jes. 7:14). Många judiska kvinnor hade i århundraden funderat över vilken kvinna det var som skulle bli utvald till detta moderskap. Och nu får hon höra att det var hon – hon som var ingenting, en vanlig enkel, fattig flicka från Nasaret! När det så småningom sjönk in vällde en våg av glädje och lycka in över henne: ”Härefter skall alla släkten prisa mig salig”, sjöng hon senare i sin lovsång – inte för vad hon var utan för vad hon skulle få vara med om.

Men i början reagerade hon på typiskt mänskligt vis: hon undrade hur i all världen detta skulle gå till? Hon hade ju inte varit ihop med någon man. Men hon lugnas strax av Guds sändebud. Ingen man behövdes för detta: ”Den helige Ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall också barnet kallas heligt och Guds Son” (Luk. 1:35). Hennes son skulle vara ”avlad av den Helige Ande”, som vi säger i den apostoliska trosbekännelsen vars ord bygger just på denna dags texter. I några få ord sammanfattar den det gudomliga under som befruktade Maria och satte igång den process som skulle ge Guds Son en mänsklig kropp, kött och blod av Marias kött och blod.

Barnet skulle kallas heligt, dvs. vara rent och obefläckat av synd. Maria väntar således det första och enda människobarn efter syndafallet som skulle födas utan syndens smitta i sig. Att Marias medfödda arvsynd inte överfördes på barnet var ett Andens under. Ängeln Gabriel säger uttryckligen: ”Därför – (därför att Anden kom över henne och den Högstes kraft vilade över henne) – skall också barnet kallas heligt.” Den romersk-katolska kyrkan har här inte kunnat hålla fingrarna i styr och låta det förbli vid vad texten säger. I stället fantiserar man om Marias obefläckade avlelse: att det måste vara så att hon föddes utan synd för att kunna bli Frälsarens mor. Men det står inget om det i Bibeln. Tvärtom bekänner Maria själv sig vara en synderska i behov av Guds barmhärtighet och nåd. Skriften lär inte att Maria föddes syndfri. Däremot lär den klart och tydligt Kristi obefläckade avlelse. Han föddes helig och ren, helt utan synd.

Många påstår i dag att Kristi jungfrufödsel är en from legend som kristna teologer på 200-talet gjort teologi av. I början var denna lära okänd, säger man helt fräckt. Jesus var naturligtvis resultatet av ett snedsprång av Maria under trolovningstiden. Så tror judarna än i dag. I deras Talmud kallas han för ”bastarden”. Avfälliga biskopar och präster är inne på samma tankegångar. De säger att det inte alls är otänkbart att Jesus hade en biologisk far. Det har för övrigt ingen betydelse för det kristna budskapet, tillägger man. Ändå har det en ofantlig betydelse.

Den Jesus som vi möter i NT är ”Ordet som var Gud” och som ”blev kött och bodde bland oss”, han är ”den Enfödde, som själv är Gud”, som Johannes säger (Joh. 1:1, 14, 18). Människan Jesus är ”är över allting, Gud, prisad i evighet”, som Paulus säger (Rom. 9:5). Läran om inkarnationen, Gud som i Kristus blir människa, går som en röd tråd genom hela Skriften. Ja, den är den fasta klippgrunden, själva fundamentet, som hela kristendomen vilar på. Jesu himmelska och jordiska börd är i Skriften aldrig någon oväsentlig fråga. Blev han inte avlad av den Helige Ande, var han bara en vanlig människa, inte det heliga barn som ängeln talade om, inte den Högstes Son och inte den tillbedjansvärde Herren och Frälsaren som kristna i alla tider har samlats kring.

Maria, som var ingenting, blev redskap för något ofattbart stort: hon blev Guds moder. ”Må det ske med mig som du har sagt”, sade hon till ängeln (Luk. 1:38). För att hon på detta ödmjuka sätt sade ja till att bli Frälsarens mor har den romerska kyrkan upphöjt henne till ”himladrottning” och uppmanar alla att be till henne och åkalla henne. Ja, hon kallas t.o.m. för ”medåterlöserska”, eftersom man menar att hon genom sin insats medverkade till världens frälsning. Maria hade varit den första att med förfäran avvisa alla sådana tankar. Frälsningen och försoningen var helt och hållet hennes Sons verk. Hon hade ingen del i det. Hon var bara en ung kvinna som Gud av nåd gjorde till redskap för stora ting. Men Gud kan använda vem som helst både fromma och ofromma som redskap för sina syften. Han använde sig t.ex. av en hednisk landshövding och råbarkade soldater för att resa försoningens kors.

2. Gud gör stora ting av ingenting – så blir det också när Gud handlar med oss

I den första delen av sin sång sjunger Maria om den nåd Gud bevisat henne. I andra delen talar hon om de stora ting Gud vill göra med Israel och med alla människor:

”Han har utfört väldiga gärningar med sin arm. Han har skingrat dem som har stolta hjärtan och sinnen. Härskare har han störtat från deras troner, och ringa män har han upphöjt. Hungriga har han mättat med sitt goda, och rika har han skickat tomhänta bort.”

Här sjunger Maria om Guds väg till oss syndare. I rad efter rad handlar det om vad han gör, inte om vad vi gör. Vad vi gör eller vår väg till Gud blir alltid fel. Vi förleds av synden som bor i oss, av vår högmodiga vilja att förtrösta på oss själva och sätta vårt hopp till vad vi är och tror oss kunna göra. Men det är en omöjlig och dödsdömd väg. Profeten Jesaja säger mycket sant: ”Vi gick alla vilse som får, var och en av oss ville vandra sin egen väg” (Jes. 53:6). Våra egenrättfärdiga storhetstankar gör oss till dårar som blint rusar mot förtappelsens avgrund.

Därför måste Gud, när han skall göra stora ting med oss, börja med att störta oss ner från våra höjder och göra oss till ingenting, till de eländiga syndare vi verkligen är. Inför Gud måste vi bli ingenting. Vi måste alla slås till marken av ordet: ”Alla har syndat och saknar härligheten från Gud” (Rom 3:23). Alla – utan undantag. Det är inte särskilt roligt att bli gjord till ingenting, att få se sin synd, sitt hyckleri, alla lögner om sig själv som man lever på och all falskhet som döljer sig bakom fasaden. Men får inte Gud störta ner oss från våra höjder, får vi inte heller vara med om de stora ting han vill göra med oss. ”Gud står de högmodiga emot, men de ödmjuka ger han nåd” (1 Petr. 5:5).

Vilka var det som Jesus alltid hamnade på kollisionskurs med? Det var de högmodiga, de som upphöjde sig själva och trodde på sin egen godhet och sina egna gärningar. Vilka var det som mest hatade Jesus? Det var de som inte stod ut med tanken att bli till ingenting.

Vilka var det som drogs till Jesus? Det var de som ingenting var, syndare, äktenskapsbrytare, bedragare och förskingrare, folk som dömda av Guds lag i sitt samvete inte hade annat än synd och skam att komma med. De drogs till Jesus och till den nåd och barmhärtighet som strömmade ut från honom. Han förlät dem deras synder, bjöd in dem till Guds rike och klädde dem i bröllopskläder. Han hämtade upp dem ur syndens stinkande träskmarker och gjorde dem till bordsgäster i Guds rike. Så gjorde han ända in i det sista. Den botfärdige rövaren som hängde på korset bredvid Jesus var ingenting: hans liv var totalt förfelat. Han hade ingen aning om jungfrufödseln, men förstod att Jesus var alltigenom god och kung i ett rike. ”Tänk på mig, när du kommer i ditt rike”, bad han och fick till svar: ”I dag skall du vara med mig i paradiset” (Luk. 23:42-43).

Gud låter oss bli till ingenting för att vi skall vända oss till Jesus så som rövaren gjorde. Men vi har svårt, även som kristna, att ödmjuka oss och bli ingenting. Vi växer oss lätt stora igen. Då måste Gud göra oss till ingenting igen. Han låter oss bli ingenting för att vi i Kristus skall ha allt och vara Guds dyrt återlösta, heliga och upphöjda barn, paradisets arvingar. Så förverkligas den nåd och barmhärtighet som Magnificat talar om: ”Ringa män har han upphöjt. Hungriga har han mättat med sitt goda.”

3. Gud gör stora ting av ingenting – så fortsätter det i sorg och glädje under hela livet

Livet är som vi vet ingen dans på rosor, och allra minst för kristna. De får lida mycket. Även Maria, som vi prisar salig för hennes tro på Guds under med henne, fick sin beskärda del. Hon fick gå igenom stor sorg och smärta. Vad tänkte hon när hon drygt trettio år efter sin sons födelse stod vid hans kors? Sjöng hon även nu som vid bebådelsen: ”Min själ prisar storligen Herren, och min ande gläder sig i Gud, min Frälsare”? Kände hon nu att den Mäktige gjort stora ting med henne och att alla släkten skulle prisa henne salig? Knappast. Nej, nu lägrade sig mörkret över henne. Smärtan skar som ett svärd igenom hennes själ, precis som den gamle Simeon sagt, när hon bar fram sin nyfödde i templet (Luk. 2:35). Nu förstod hon ingenting: fienderna var de som utförde väldiga gärningar med sin arm och Gud verkade inte göra något alls. Alla hennes drömmar och förhoppningar hade grusats. Så djupt ner i smärta och förtvivlan som Maria måste ha varit vid sin sons kors kommer nog inte vi. Men också vi får uppleva svåra tider, då Guds fiender tycks segra, våra förhoppningar grusas och allt går oss emot. Då är det inte så lätt att sjunga Magnificat.

Men låt oss se mer på Maria. Hon övergav inte sin tro på Guds nåd och inte sin tro på ängelns ord om hennes märklige son. Snart ljusnade det för henne igen. Påsken kom med läkedom för hennes sargade själ. Då förstod hon att det var stora ting som hade skett på korset: hennes och Guds Son hade dött i syndares ställe och vunnit åt dem en evig rättfärdighet. Sedan kom pingsten. Maria sitter med i kretsen kring apostlarna. Anden utgjuts över kyrkan som växer dag för dag. Och Anden ser också till att Marias berättelse om bebådelsen och hennes Magnificat blir nedtecknad av Lukas och infogad i NT.

Så har den lagts i alla kristnas mun som en lovsång över Gud som i sin barmhärtighet gör stora ting av ingenting. Han gjorde det med Maria, han gör det med oss arma syndare. Hur svårt och mörkt livet än är, så slutar det för var och en som tror på den jungfrufödde alltid med Magnificat: ”Min själ prisar storligen Herren, och min ande gläder sig i Gud, min Frälsare.” I glädje och sorg, i dödens stund och bortom den i härlighetens rike är detta helgonens sång. Amen.

S Bergman

[^]