Religiös eller kristen

På sin andra missionsresa kom Paulus till Athen, staden som under sin glanstid varit ett världsberömt centrum för vetenskap, konst, filosofi och kultur. När han gick runt och tittade såg han att staden var full av tempel, altaren och olika avgudabilder. Det han såg gjorde honom ledsen och upprörd. Floran av gudar vittnade om förvirring, vilsenhet och osäkerhet. För att gardera sig hade man till och med rest ett altare med inskriptionen ”Åt en okänd gud”. Det kunde ju finnas en gud man förbisett – någon som kunde blir vred och farlig om man inte visade honom vördnad och gav honom offergåvor.

Till detta altare anknyter Paulus i sitt tal till athenare på Areopagen, en gammal domstolsplats där man också brukade samlas för att diskutera filosofi, moral och senaste nytt för dagen. På gator och torg hade Paulus diskuterat med athenarna och väckt deras nyfikenhet med sin berättelse om Jesus och hans uppståndelse. Några av dem drog med honom till Areopagen. Där gavs han chansen att tala för den intellektuella eliten och utlägga vad man uppfattade som en ”ny lära” (Apg. 17:19). Altaret åt den okände guden blev en naturlig ingång och ett gyllene tillfälle att tala om en som de inte kände, om Jesus som vägen till den ende sanne Guden.

Han börjar sitt tal med orden: ”Athenare, jag ser av allting att ni är mycket religiösa.” Det säger han inte som någon anklagelse. Många av dem var sökare, och bar på en slags längtan efter tro på en högre makt som styrde tillvaron. Det var något positivt i sig. De var religiösa men var ändå osäkra i sin tro på olika gudar. Nu ville han predika guden som de tillbad utan att känna.

Paulus tal på Areopagen är berömt och märkvärdigt aktuellt också i dag. Det handlar om skillnaden mellan att vara religiös och kristen. Paulus utgår från att det finns två källor till kunskap om Gud. Den ena är förnuftet. Den andra är Ordet, där Gud genom profeter och apostlar uppenbarar hemligheter om sig själv och människan som förnuftet inte kan resonera sig fram till. Den första källan kan göra människan religiös, den andra källan kan göra henne till en kristen som finner vägen till den ende sanne guden genom tro på Jesus Kristus.

1. Rätt bruk av förnuftet gör människan religiös

Att Gud finns, att han är den oändligt store och mäktige Skaparen är något som människan i alla tider har kunnat sluta sig till med sitt förnuft. Man behöver inte Bibeln för att förstå det. Tänkande människor i Athen hade läst i naturens bok och försökt tränga in i tillvarons och naturens mysterier och det hade gjort många av dem religiösa. Flera av dem hade kommit fram till att det fanns en högsta makt, en gudomlig skapare som borde dyrkas och tillbedjas.

Vi skall inte underskatta eller tala nedsättande om detta ljus som hedningarna har. Den naturliga gudskunskapen är nämligen ett stort och betydelsefullt ljus. Paulus talar om det i Rom. 1:20, när han säger om Gud: ”Ända från världens skapelse ses och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur genom de verk som han har skapat.” Detta ljus som förnuftet kan uppfatta är så starkt att den som blundar för det är ”utan ursäkt”, säger han.

I Psaltaren står det: ”Dårarna säger i sitt hjärta: Det finns ingen Gud” (Ps. 14:1). Sådana dårar fanns bland athenarna. Men det fanns också de som hade kommit fram till vad vi brukar kalla det kosmologiska gudsbeviset, dvs. att världsalltet, kosmos, inte kan ha uppstått av sig självt, utan måste ha en första orsak som är Gud. Att förneka det är inte intelligens utan ren dårskap.

Och det är ännu mer dårskap i dag, då vi genom forskning och modern teknik fått en långt djupare inblick i skapelsens fantastiska värld än tidigare generationer fick. Vi blir både tagna och nästan skrämda av naturens mirakel på land och i hav som avancerad foto- och filmteknik får se. Naturen är fantastisk. Dess sinnrikhet får oss att häpna. Varje tänkande människa måste fråga sig: Kan verkligen allt detta ha blivit till av rena tillfälligheter under många årmiljoner som den moderna utvecklingsläran säger?

De som i dag bekämpar inte bara kristendom utan alla former av religion måste föra en hård kamp mot förnuftet när de försöker göra Gud överflödig. För förnuftet säger oss att det måste finnas en oerhörd intelligens som ligger bakom skapelsen. Minsta blad och blomma och minsta kryp vittnar om Gud. Så sinnrikt och ändamålsenligt är de konstruerade. Förnuftets ljus leder, när man tar vara på det, till tron på att Gud finns och att han är stor och allsmäktig Skapare, som röjer sin närvaro överallt.

Förnuftet kan också inse att Gud är god. Han ger människor goda gåvor. Varje människa borde tacka Gud för allt gott han uppehåller världen med. Han ger oss luft att andas, sol och regn, sådd och skörd, mat och glädje. Paulus påminner athenarna om detta, att Gud är den som skapat allt och ”åt alla ger liv och anda och allt … I honom är det vi lever, rör oss och är till, såsom även några av era egna skalder säger: Vi är av hans släkt”. En av dessa skalder som Paulus kan ha tänkt på är naturfilosofen och poeten Aratus på 300-talet f. Kr. Han härstammade från Cilicien, samma provins som Paulus kom från. Han skriver i en bevarad dikt om grekernas högste Gud Zeus: ”Alla gator, alla människors marknadsplatser är fulla av Zeus, alla hav och hamnar är fulla av hans gudom. Överallt är vi alla beroende av Zeus. Ty vi har vårt ursprung i honom, och han är god mot människorna …”. Denna insikt kom Aratus till på förnuftets väg och den var inte dålig. Naturens ljus vittnade för honom om Guds väldiga makt och närvaro i allt.

Men det finns inte bara ett yttre vittnesbörd om Gud i ute i naturen. Det finns också ett vittnesbörd i människan själv. Vi har en märklig funktion i vårt själsliv – en funktion som bara människor har. Det är samvetet, den inre rösten som ger oss signaler om vad som är rätt och fel. Om hedningarna säger Paulus: ”De visar att det som lagen kräver är skrivet i deras hjärtan. Om det vittnar också deras samveten… deras tankar, som anklagar eller försvarar dem” (Rom. 2:15). I samvetet känner man sig ansvarig inför en högre makt. Även om samvetet i syndens värld är fördunklat och snedvridet, så låter det ändå människan i sitt inre ana att det finns någon därovan som belönar det goda och bestraffar det onda.

Så långt i naturlig gudskunskap nådde således flera tänkande athenare och så långt når ärliga sökare även i vår tid. Paulus säger i sin predikan på Areopagen att naturens ljus vill få alla människorna, som Gud under bestämda tider och gränser låter bo på jorden, att söka Gud och ”möjligen” treva sig fram till honom. Gud vill att alla skall söka honom. Därmed är ingenting sagt om att de verkligen kan finna honom och lära känna honom rätt. Men detta sökande gör henne ändå religiös, vilket har sitt stora värde även om det inte leder till frälsning. Människan måste nämligen först inse att Gud finns och att han bör fruktas, äras och tillbedjas. Dit kan hon nå med förnuftets och naturens ljus. Men hon lär inte känna Gud. Han är, fast han är nära, fortfarande anonym, tyst och fördold bakom en ogenomtränglig hinna. För att bli kristen krävs ett ingripande av Gud själv, inte bara att vi söker honom utan att han söker oss och uppenbarar sig för oss genom sitt Ord.

2. Ordet uppenbarar vad förnuft och religiositet inte kan komma fram till

Paulus ger exempel på det i sin predikan för athenarna. Han tar upp människans skapelse. Vad är sant om den?

Grekiska naturfilosofer hade olika idéer om människans ursprung. En del trodde t.ex. att både människor och djur utvecklats från fiskar. Men i sitt tal presenterar Paulus ett stycke av Bibelns skapelseberättelse för dem. Han avslöjar för dem att människosläktet kommit från ett och samma ursprung: Gud ”har av en enda människa skapat alla människor och folk”. Den var lika omodern för många athenare som den är för dagens människor, som präglats av den moderna utvecklingsläran som gör Gud överflödig.

Mitt bland den tidens filosofer och naturforskare, skeptiker och religiösa hedningar kastar han frimodigt ur sig vad Bibeln säger: Gud har skapat människosläktet av en enda stamfader – inte av fiskar eller apflockar. Gud, den allsmäktige Skaparen, vet hur han skapade världen och oss och han har uppenbarat det för oss människor i den heliga Skrift. Han har skapat allt av intet genom sitt mäktiga ord och han skapade människan, man och kvinna, genom en särskild akt till sin avbild, till att vara honom lik i rättfärdighet, helighet och salighet och till att råda över jordens djur och tillgångar. Så bekräftar och fördjupar uppenbarelsen det ljus som redan förnuftet kan skönja.

Den naturliga gudskunskapen är klart begränsad. Den vackra naturen och midsommartidens blomstrande prakt säger ingenting om syndafall och frälsning, ingenting om Guds enfödde Son som blev sänd i världen till ljus och frälsning för alla som famlar i mörker. Utlämnad åt sig själv spekulerar den religiösa människan om Gud, vem han är, vad han kan tänkas vilja med oss och hur vi skall förhålla oss till honom. Och här far hon grovt vilse. Hon skapar sig olika gudsbilder som hon dyrkar. Till athenarna säger Paulus att vi inte bör tänka oss ”att gudomen liknar något av guld, silver eller sten, en bild som kommit till av mänsklig konst och fantasi”. Athenarna borde ha förstått bättre. Avgudabilderna i Athen var uttryck för människans galna spekulationer och gissningar om Gud som hon trodde fanns men som hon inte kände. Därför blev det då och blir än i dag lätt många gudar och många vägar till Gud. Man var osäker, precis som många är i dag. Man famlar och trevar sig fram i mörker. Hur får man kontakt och gemenskap med Gud? Här slirar förnuftet ut och hamnar alltid fel.

Atenarnas gudsdyrkan byggde på ett system som på latin kallas do ut des, ”jag ger för att du skall ge”, dvs. jag ger och offrar åt gudarna för att de skall ge mig något tillbaka, för att de skall skydda mig från det onda och ge mig hälsa, lycka och framgång osv. Människans egen religiositet utmynnar alltid i någon form av byteshandel. Man tror inte att Gud, som man inte känner, ger något utan motprestation: man måste göra sig förtjänt av hans gåvor, först ge honom något innan han ger.

Men Ordet uppenbarar att Gud låter sig inte bevekas av syndiga människors själviska och orena gärningar som de inbillar sig är goda. Den religiösa människan hoppas alltid på sig själv och sin förmåga att klättra upp till Gud och himlen. Egenrättfärdighet är det religiösa förnuftets enda väg, men den är en avskyvärd högmodssynd i Guds ögon. Han säger i sitt ord klart och tydligt: ”Ingen rättfärdig finns, inte en enda” och ”Alla har syndat och saknar härligheten från Gud” (Rom. 3:10, 23).

Den naturliga gudskunskapens religiösa längtan och famlande i mörker, som Paulus såg på Areopagen och som finns även i vår tid vill Gud möta med Ordets uppenbarelse och predikan. Därför säger vi till sist i dag.

3. Omvändelsens predikan skapar kristna som känner och älskar Gud

En sådan predikan fick athenarna höra. Paulus sade till dem: ”Gud har länge haft överseende med okunnighetens tider, men nu befaller han alla människor att de alla och överallt skall omvända sig.” Detsamma säger han till alla i dag, alla ateistiska dårar, alla agnostiker som tror att det inte går veta något bestämt om Gud och frälsning, alla avgudadyrkare, alla vilsna sökare som längtar efter klarhet och frid i sina själar, och han säger detsamma även till oss här i kyrkan i dag. Vi behöver alla höra Ordets predikan som gör att vi lär känna både oss själva och Gud på rätt sätt. Vi behöver höra lag och evangelium som verkar ånger och tro. Vi behöver höra Guds befallning som hänvisar oss till Jesus. Han är den som gör den okände Guden känd och uppenbarar för oss att han är kärlekens, nådens och barmhärtighetens Gud, den som inte kräver offer utan offrar sig själv för oss.

Vi firar i dag Johannes döparens födelse. Han var en botpredikant som med kraft predikade lag och evangelium till omvändelse. Så gjorde också Paulus. Där har vi anknytningspunkten mellan dessa två denna helgdag. Paulus gick till rätta med athenarna för deras avgudadyrkan och falska tro på att vackra altaren, marmorstatyer, offerskålar och ceremonier kan beveka gudarna och också den okände guden. Allt sådan måste de överge och vräka undan och istället tro på mannen som var Guds Son och som dog på ett kors i syndares ställe och sedan uppväcktes från de döda. Gud, säger Paulus i sitt tal, har bestämt en dag: ”då han skall döma världen med rättfärdighet genom den man som han har bestämt till det, sedan han erbjudit tron åt alla genom att uppväcka honom från de döda.”

Vad blev resultatet av Paulus tal på Areopagen? Några hånade Paulus tal, andra sade att de ville höra mer en annan gång. Men några kom till tro bl.a. Dionysius, en av ledamöterna i domstolen och en kvinna som hette Dámaris (Apg. 17:34). Enligt traditionen blev Dionysius Athens förste biskop.

Omvändelsens gåva, tron på Jesus som Frälsaren, ges av Guds Ande genom Ordet åt dem som låter sig dömas av lagen och förtvivlar om sig själva och ropar till Gud om förbarmande. Åt dem räcks evangelium som en oförtjänt gåva från Gud som skänker en annan och bättre rättfärdighet än den mänskliga religiositetens falska rättfärdighet.

Också vi skall likt athenarna dömas en dag och svara för våra liv. Då hjälper det inte att ha varit religiös. Då är det bara en sak som gäller: att vara kristen och klädd i Kristi rättfärdighet som övertäcker all synd. Amen.

S Bergman (2014)

[^]