Barnens lovsång till Jesus

Vi firar i dag barnens och änglarnas dag. Men vår predikotext i dag handlar inte om änglar, utan om barn och deras lovsång till Jesus på tempelplatsen. När de såg Jesus bota de blinda och lama som fördes till honom, började de hurra och ropa: ”Hosianna, Davids son!” Detta retade översteprästerna och de skriftlärda. De ville att Jesus skulle tysta ner barnen. Men det gjorde han inte. I stället försvarar han dem och gör deras tro och glädje till förebild för alla vuxna.

Av dessa barn skall vi i dag lära oss något om den lovsång till Jesus som Gud lägger i sina döpta och troende barns hjärtan, en lovsång som har stor kraft och verkan här i världen.

1. Barnen i templet hyllar Jesus som Gud och Frälsare

De ropade ”Hosianna, Davids son!” till Jesus. Hoshiah-na är ett hebreiskt bönerop. Själva ordet finns bara i NT men har sina rötter i GT. Det hade skapats av fromma judar genom en sammandragning av några ord i Ps. 118:25, som betyder ”O Herre, hjälp oss!” eller ”O Herre, rädda oss!” Detta rop kom också att användas som ett hyllningsrop till Gud som hjälpte i all nöd.

I början av Matt. 21 hör vi om hur Jesus hyllas med hosiannarop av jublande folkmassor när han red in i Jerusalem. Hänförda tänkte många: Han skall rädda oss från det romerska förtrycket och göra Israel stort och starkt! Men deras hosiannarop tystnade snart när de såg att Jesus inte var någon sådan jordisk Messias. Snart hördes i stället ropet: ”Korsfäst honom!” (Matt. 27:22). Men det fanns några vars lovsång till Jesus inte tystnade: barnen i vår text. När de såg vad han gjorde med de sjuka, tänkte de: Han måste vara Messias, Frälsaren som Israel väntade på och som våra föräldrar berättat om. Och de började glatt och taktfast ropa: ”Hosianna, Davids son!”

När barnen ropar Hosianna till Jesus som till Herren och också kallar honom Davids son, hyllar de honom i själva verket både som Gud och som människa. Och de gör de rätt i. För Jesus är enligt Bibeln verkligen Guds Son som blivit människa i Davids släkt.

Det är mycket märkligt och tankeväckande att dessa barn känner igen Jesus, hälsar honom som Messias och hyllar honom som Herre och Gud. Barn ser ibland mycket klarare än vad vuxna gör. Här såg de enkelt och klart vad många andra, och särskilt inte prästerna och de skriftlärda, såg. Dessa var lärda och kunniga i Skriften men kände ändå inte igen den Messias som Skriften talade om. Hur kunde det komma sig?

Barn tror ofta enkelt och okonstlat. De präglas ännu inte av det som är vanligt hos vuxna, nämligen av förnuftets kritiska tänkande och invändningar. De gjorde inte medvetet motstånd mot Guds Ande som i deras hjärtan verkade tro på Jesus när de såg hans gärningar. Deras öppenhet, tillit och glädje ställer Jesus i evangelierna fram som föredöme för oss vuxna. I dagens evangelium hörde vi honom säga: ”Om ni inte omvänder er och blir som barn kommer ni inte in i himmelriket.” Vi vuxna stretar emot när Guds Ande vill föra oss till tro. Vi har invändningar och sätter vårt förnuft över Skriften. Vi tror ofta att vi är klokare än Gud i hans ord och vill gärna tolka Bibeln utifrån våra egna kortsynta och själviska drömmar och förväntningar.

Så gjorde de också de lärda och kloka i vår text. De ville ha en jordisk Messias som gjorde Israel till en fri, stark stat som väckte beundran och respekt bland andra länder. Det drev dem att tolka profetiorna om Messias i den riktningen. Men Jesus uppträdde inte som de förväntade sig. Han var ingen politisk revolutionär. Han botade sjuka, gjorde under, förlät synder och predikade glädjens budskap för de fattiga i anden, de som tyngdes och plågades av sina synder. För dem öppnade han Guds rike, gav dem ljus och hopp och förvandlade deras liv. Och just så beskrevs Messias i GT:s profetior. Men det såg inte översteprästerna och de skriftlärda. De var blockerade av sina egna tankar om Messias och såg bara Jesus som en farlig profet som förledde folket. De såg inte vad barnen såg.

Även i dag ser vi hur den vuxna klåfingrigheten och lusten att förändra Guds Ord leder till att man förnekar att Jesus är Gud som blivit människa. Det leder också till förnekelse av försoningens och frälsningens stora hemlighet, den som aposteln beskriver med orden: ”Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv” (2 Kor. 5:19). Man ser människan som ett offer för olyckor och onda saker som hon råkar ut. Hon ses inte som en människa som syndar mot Gud och behöver omvända sig till honom. Hon är bra som hon är och behöver ingen försoning. Ja, så förvränger vår tids ”skriftlärda”, som gått i den bibelkritiska skolan, den gudomliga sanningens ord i den Heliga Skrift.

Om nu Jesus inte är Guds Son som på korset sonat människornas synder, vad blir då kvar? Inget annat än förnuftets gamla tro på människan och att hon kan vinna himlen genom sina goda gärningar – eller rent av att alla till sist kommer dit hur man än levt och trott. Förnuftets visdom som förkastar Guds kärlek i Kristus leder oss inte till Gud utan till evig förtappelse. Vi kan aldrig försona oss själva med Gud. Vi har inget som vi kan köpa oss fria med. Vi måste bli som små och hjälplösa barn som själva inget har utan är beroende av att få. När vi vänder om till Gud och blir stilla och lyssnar till honom får vi förlåtelse, frid med Gud, liv och salighet, allt bara av nåd genom att tro och ta emot av Jesus. Barnen i templet, som såg Jesus som den gudomlige Frälsaren, visar oss vägen in i Guds rike och till en sann och levande gemenskap med Gud.

Men Bibeln lär oss också att Guds barn mognar och växer till. Paulus säger i Kärlekens lov: ”När jag var barn, talade jag som ett barn, tänkte jag som ett barn, och förstod jag som ett barn. Men sedan jag blivit man, har jag lagt bort det barnsliga” (1 Kor. 13:11). Tron som förtröstar på nåden i Kristus måste alltid finnas. Den får vi inte lägga bort som något barnsligt! Men vi behöver fördjupas i tron, få mer kunskap, växa och mogna och bli alltmer rotade och grundade i Guds Ords lära om salighetens väg.

Som nykristna, antingen som döpta barn eller som omvända vuxna, är vi först ”spädbarn i Kristus”, säger aposteln Paulus i samma brev som Kärlekens lov. Vi behöver då ”mjölk att dricka”, dvs. en enklare undervisning (1 Kor. 3:1-2). Men aposteln uppmanar oss att inte stanna på mjölkstadiet. Vi måste lära oss att inta fast föda, dvs. förstå en djupare undervisning om Jesus. Samma sak säger också Hebreerbrevet: först lever vi på mjölk, ”de första grunderna i Guds ord”, den kristna trons ABC, sedan kommer ”den fasta födan” som är en utförligare ”undervisning om rättfärdighet” – både om den alltid fullkomliga rättfärdigheten som vi har i Kristus och om den rättfärdighet som består i att vi dagligen strävar efter att leva enligt Guds bud. Den undervisningen, står det, är ”för vuxna, för dem som genom övning har fått sinnet skärpt till att skilja mellan gott och ont” (Hebr. 5:13-14).

Vad består denna övning i? Den består i att vi lär oss att ”pröva vad som är Guds vilja”, som Paulus säger i Rom. 12:2. Det sker när vi i olika situationer som vi hamnar i övar oss i att fråga: Hur vill Gud att jag skall handla i denna situation? Vad säger Gud i sitt Ord? Vilka riktlinjer ger han? Det är inte lätt att alltid veta vad som är rätt i en viss situation, men genom att på detta sätt pröva oss fram lär vi oss. Vi lär oss av erfarenhet, också av våra felbedömningar, vad som är gott och ont, bra och dåligt för vårt andliga liv. Så leds vi av Guds Ande och ord till mognad och tillväxt och till att akta oss för det onda och göra vad som är rätt och gott. Så övas vi att leva som Guds barn och bevaras hos Jesus i trons kamp och strid.

2. Barnens lovsång till Jesus vill många tysta ner

Det gör inte bara allmänt religionsfientliga människor utan också religiösa människor som inte anser sig behöva någon Frälsare som Jesus utan förlitar sig på sig själva och sina gärningar. De representeras i vår text av översteprästerna och de skriftlärda som blev förargade av barnens lovsång. Deras sång som ekade i tempelgångarna och gjorde högljudd reklam för Jesus ville de få tyst på så snabbt som möjligt. Bäst vore om de kunde få Jesus själv att säga till barnen. ”Hör du vad de säger?”, sade de till honom. Andemeningen var: Förstår du inte att barnens hyllningsrop till dig som Messias är förskräcklig hädelse som vanhelgar templet? Se genast till att få tyst på dem!

Strax före vår text berättas det om hur Jesus i helig vrede hade rensat tempelplatsen från det stökiga och bullriga marknadslivet med penningväxlare och folk som köpte och sålde. ”Mitt hus skall kallas ett bönens hus. Men ni har gjort det till ett rövarnäste”, röt han åt dem (Matt. 21:13). För att stävja det högljudda och ovärdiga marknadsspektaklet på den heliga tempelplatsen lyfte översteprästerna och de skriftlärda inte ett finger. Men när barnen sjöng hosiannasånger till Jesus som den utlovade Messias, då blev de ”mycket upprörda”, då var måttet rågat!

På liknande sätt är det också i dag. Kristnas lovsång till Jesus förargar många och gör det ännu mer när deras barn lovsjunger Jesus. För dagens stridbara motståndare till kristen tro är det inte nog att man fått bort kristendom som särskilt ämne från skolan. Nu vill man åt föräldrar som ger sina döpta barn kristen fostran. All kristen påverkan på små barn ser man som en form av övergrepp på försvarslösa barn. Kristna föräldrar borde därför inte tillåtas att lära sina barn att tro på Bibeln och på Jesus, eftersom det kan ge skador för livet, menar man. Den hittills gällande mänskliga rättigheten för föräldrar att fostra sina barn efter sin egen religiösa övertygelse ifrågasätts starkt. Man vill i stället slå vakt om barnens rätt till frihet från religion.

Att vi skall hålla tyst om Bibelns Jesus kräver man ofta i dag! När vi känner av detta motstånd frestas vi att tiga och hålla inne med vår hyllning till Jesus? Vi vill ju inte bli betraktade som dårar och efterblivna. Även kung David kände på sin tid av starka krafter som ville tillsluta hans läppar. Det är därför han ber: ”Herre öppna mina läppar, så skall min mun förkunna ditt lov” (Ps. 51:17) – När människor vill att jag skall tiga om dig, Herre Jesus, och vad du säger, hjälp mig då, att prisa dig! Öppna min mun! Så behöver vi också be.

Men barnens, de små och olärdas bönerop och lovsång till Jesus kommer inte att tystna, så länge jorden står. Den kan tystna hos oss, om vi avfaller från tron på Jesus och låter oss skrämmas av världens hot och hån. Men då dyker lovsången bara upp någon annanstans, hos andra som inte kan tänka sig byta bort Kristi rike mot världens människorike med dess gudlösa visdom. Lovsången kommer aldrig tystna, hur djävulen och världen än vill förkväva den. Kristi församling står till tidens slut, även om avfallet från den blir stort. ”Helvetets portar skall inte få makt över den”, säger Jesus (Matt. 16:18). Och om det talar han sist i vår text.

3. Barnens lovsång till Jesus besegrar djävulen och världen

Jesus svarar översteprästerna och de skriftlärda som vill tysta barnen med ett ord ur Skriften: ”Har ni aldrig läst: Ur barns och spädbarns mun låter du en lovsång stiga upp till dig?” Han anspelade på vad som stod i Ps. 8:3: ”Av barns och spädbarns mun har du upprättat en makt för dina ovänners skull till att förgöra fiende och hämnare.” Barnens lovsång besjunger makten som rår på Guds fiende nummer ett: Satan som med sina lögner förleder hela världen och håller den bunden i synd och död. Men Jesus är Guds stora ord till världen som frigör och ger liv. Jesus har med sin död och uppståndelse vunnit seger över alla fördärvsmakter. När han uppstod togs makten från djävulen att binda oss i synd och död. I stället räcks oss rättfärdighet, liv och salighet genom Jesus. Detta evangelium ”är en Guds kraft (eller makt) som frälser var och en som tror” säger aposteln Paulus (Rom. 1:16). När vi tror på Jesus har synden ingen makt över oss. Ty den har Jesus burit i vårt ställe för att vi skulle få stå under Guds nåd och välbehag. Och när synden är borttagen har döden ingen makt över oss: den för oss inte till helvetet utan himlen. Detta är också den frälsande makt som Satan inte rår på. Ärkeängeln Mikael kastade, som vi hörde i dagen epistel från Upp 12, ut draken från himlen, den gamle ormen, när han kom med sina anklagelser mot Guds omvända och frälsta barn och sina anspråk på dem. Guds barn som sjunger Guds och Lammets lov kommer Satan inte åt. De har den tro som Jesus i vår text försvarar mot alla fiender. Det är också den tro som vi är döpta till.

Må nu Gud genom sitt heliga evangelium på nytt få uppväcka barnens tro och lovsång i våra hjärtan, så att vi mitt i all vår synd och brist under livets alla förhållanden sjunger som Mose och Israels barn efter räddningen genom Röda havet: ”Herren är min starkhet och min lovsång, han blev min frälsning” (2 Mos. 15:2). Amen.

S Bergman (2011)

[^]