Helgonens lycka

Vi firar i dag Alla Helgons dag och tänker på helgonen i himmelen. I dagens epistel från Uppenbarelseboken fick vi en skymt av den stora skaran av ”av alla folkslag och stammar och länder och språk”, som står inför tronen. I obeskrivlig glädje prisar de Gud och Lammet. I den helgonskaran vill Gud ha också oss med. Men ingen blir ett helgon i himlen utan att först ha varit det här på jorden.

I vår predikotext talar Jesus om helgonen på jorden, om de heliga som tror på honom och följer honom. Upprepade gånger säger han till sina lärjungar: ”Saliga är ni” eller som vi också kan översätta det: ”Lyckliga är ni”. En salig människa är alltså en lycklig människa. Vem vill inte vara lycklig? Men vad är lycka? För många är lycka att ha framgång i livet, ha pengar, vara fri och oberoende och kunna ägna sig åt vad man vill, för andra är lyckan att vara omtyckt och uppskattad, för andra åter att finna en livskamrat. Ja, vi människor har våra svar, men Jesus vill att vi skall finna helgonens svar.

I vår text talar han om en märklig lycka som ligger dold under sin motsats. Han talar om helgonen på jorden, vars liv tycks vara allt annat än lyckligt i vanlig mening: de är fattiga, hungriga, de lider och gråter. Ändå säger han till dem: ”Saliga är ni” – ”Lyckliga är ni!” Låt oss fråga oss i dag: Vad är det för lycka helgonen har? Och äger vi den?

1. Helgonens första lycka är att de tror på Kristi evangelium

De sanna helgonen är inte alls, som många tror, en klass människor för sig som utfört stora och märkvärdiga ting, varit mer självuppoffrande, goda och hjältemodigare än andra och därför uppnått helgonstatus. Sådana s.k. heliga män och kvinnor har funnits och finns i många religioner. Personligheter som t.ex. Moder Teresa, Martin Luther King ses i vår tid som helgon och är föremål för beundran och vördnad för sina humanitära insatser och sin kamp för rättvisa.

Men det är inte någon sådan helgonelit som Jesus i dag prisar salig. Han talar om de sanna helgonen, inte om de falska som tror sig komma till himmelen genom att höja sig över mängden. De är i Guds ögon inga helgon alls. Reformatorerna kallade dem verkhelgon. De tror att de genom sina goda gärningar, försakelser och självdisciplin skall sluta som helgon i himlen. De kan tala ödmjukt och vackert om Guds nåd och hjälp i detta deras företag. Men i själva verket är de utövare av en lagreligion som i from förklädnad sätter människan och hennes gärningar i centrum. Detta skapar inga helgon, bara falska sådana. Över dem ropar Jesus inte: ”Saliga ni ” utan i stället ”Ve er”, såsom han gör i slutet av vår text. De senare når aldrig målet.

Helgonens lycka är att de kommit till insikt om sin synd och att inga egna gärningar hjälper dem. De är fattiga i anden, dvs. de har inget eget att berömma sig av, utan sätter sin tro och allt sitt hopp endast till vad Jesus gjort för dem. All sin salighet har de i honom. Och av honom får de höra: ”Saliga är ni som är fattiga, er tillhör Guds rike.” I deras tomma händer läggs Kristi rättfärdighet, den av honom vunna ställföreträdande rättfärdigheten som gör dem till saliga och till medborgare i Guds rike. De har av Guds Ande blivit omvända från slitsam tro på sig själva till befriande tro på Kristus allena. Det är deras stora lycka, som de inte vill byta bort för något annat i världen.

Aposteln Paulus skriver om denna lycka i Galaterbrevet: ”Men eftersom vi vet att människan inte rättfärdiggörs genom laggärningar utan genom tro på Jesus Kristus, så har också vi satt vår tro till Kristus Jesus, för att vi skall stå som rättfärdiga genom tro på Kristus och inte genom laggärningar. Ty genom laggärningar blir ingen människa rättfärdig” (Gal 2:16).

Alla kristna som tror Kristi evangelium är helgon i Guds ögon. Alla är iklädda Kristus. Alla är i honom lika heliga, rättfärdiga och saliga. När det gäller den grundläggande saligheten finns det ingen skillnad mellan stora apostlar, hjältemodiga martyrer och enkla bortglömda kristna.

Att det förhåller sig så framgår tydligt av Uppenbarelsebokens bild av helgonen i himmelen som vi hörde om i dagens epistel. Där får vi klart besked om vilka helgonen är. De är de som är ”klädda i vita kläder” och de som ”har tvättat sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod” (Upp. 7:9, 14), dvs. de är de som har blivit renade från all sin synd genom tron på Jesus som ”utgavs för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull” (Rom. 4:25). De äger ”rättfärdigheten från Gud” (Fil. 3:9) – den enda rättfärdighet med vilken vi kan nalkas Gud och bestå inför hans ansikte. Detta är alltid helgonens första lycka, en ständig källa till glädje och tröst för dem. De bärs hela livet av Jesu ständiga saligförklaring av dem.

2. Helgonens andra lycka är att de delar Kristi smälek

Livet i tron på Jesus är ingen dans på rosor. Jesus talar i vår text om helgonens lidanden, hunger och gråt här i världen. Det ser ut att vara allt annat än salighet. Men Jesus prisar dem saliga för allt det svåra de får vara med om.

Men vad kan det ligga för lycka i detta? Låt oss se på orsaken till att helgonen möter förakt och hat och drabbas av förföljelser som t.o.m. hotar hela deras jordiska existens. Beror det på att de sätter sin ära i att dra sig undan och vara avvikande, klä sig konstigt, inte äta och dricka, bo och leva som andra? Beror det på att de är samhällsfarliga och i hemlighet ägnar sig åt omstörtande verksamhet? Eller beror det tvärtom på att de är vänliga, hjälpsamma och gör mycket gott? Nej, inget av detta är orsaken.

Vad är då orsaken till helgonens plågor? Jo, det är deras trohet mot Kristus och hans ord. De skiljer sig från andra inte bara genom hjärtats osynliga tro på Kristus utan också genom att de öppet bekänner sig till honom. Han är deras Herre och Frälsare och de följer honom utan att skämmas för honom och hans ord. Just för att helgonen säger detsamma som Jesus – och inte bara säger det utan också gör som han säger – får de utstå samma typ av motstånd och fiendskap från världens sida som Jesus själv: de blir hatade, utstötta, hånade och smutskastade. Så delar de Kristi lidande och smälek. På tro följer bekännelse i ord och handling och på bekännelsen följer korset. Det är helgonens väg. På detta helgonliv förbereder oss Jesus gång på gång: ”Om världen hatar er, skall ni veta att den har hatat mig innan den hatat er” (Joh. 15:18).

Liksom judarna på Jesu tid knöt händer och bet ihop sina tänder i raseri mot Jesus för att han underkände deras gärningsrättfärdighet och gjorde dem till syndare som behövde pånyttfödelse och frälsning, inte till 50, 80, 99 % utan till 100 %, så tål man i dag inte dem som med Jesus förkunnar samma sak. Vilken förfärlig människosyn! tycker man. Inte är vi så hopplöst syndiga! Världens människor tål inte att bli fråntagen sin ära att kunna göra gott och finna andra vägar till salighet än Jesus.

I dag vill man överhuvud taget inte höra talas om synd. Guds bud kan inte tolkas på samma sätt i dag som förr. De måste anpassas efter vår tids förhållanden och värderingar, menar man. Det betyder i praktiken att Gud i demokratisk anda måste böja sig för folkets röst. Gustav Vasas valspråk på 1500-talet var: Omnis potestas a Deo est, all makt är av Gud. I dag heter det i regeringsformens portalparagraf att all makt utgår från folket. Detta styrelseskick vill nu många skall tillämpas också i kyrkan: folket skall bestämma vad som är kristen tro och kristet liv. När det blir så upphör kyrkan snart att vara en kristen utan blir en världslig kyrka som lägger örat mot världen och lyssnar in hur den vill ha det. Men en kristen kyrka skall först och främst lyssna till Gud och predika vad han lär om vägen till salighet. Kyrkor som troget håller fast vid att Skriften är kyrkans högsta och enda norm betraktas i dag som farliga sekter som bör stoppas. Bibeltrogna kristna ses inte av världen som några helgon. De är osaliga stackare, låsta bokstavsträlar, hårda och kärlekslösa. ”Vi har blivit världens avskum, som alla människors slödder”, säger Paulus om sig själv och sina medarbetare (1 Kor. 4:13). Det är inget trevligt att bli betraktad på det sättet. Det är ett verkligt lidande som gör att helgonen gråter. Ingen religion i världen har under tidens gång fått utstå så mycket förföljelse, fängelse, tortyr och martyrdöd som tron på korsets evangelium.

De falska helgonens kännetecken är att alla talar väl om dem. De blir i vår tid prisade för sin fria och obundna inställning till vad Jesus och Bibeln lär. De slipper kors och förakt för sin tro. De kallas ödmjuka och vidsynta. Om dem sägs att de förstått det kristna kärleksbudskapet. De är mätta, de skrattar och är glada. Men detta är inte deras lycka utan olycka, för de möts på varje punkt av Jesu ”Ve er”, saligprisningens motsats: ”Ve er, när alla människor talar väl om er.”

Att helgonen är saliga betyder inte att de alltid känner sig saliga. Det gör de ofta inte. De känner mer av sin brist, svaghet och otillräcklighet. Men deras lycka är att de mitt i allt detta prisas av Jesus. Hans saligförklaring håller dem uppe. Gång på gång behöver vi höra: ”Saliga är ni, när människor hatar er och stöter bort er, när de hånar och smutskastar er.” I Bergspredikans motsvarighet till denna vers är orden ”för min skull” tillagda (Matt. 5:11). När vi drabbas av lidanden, inte för våra egna dumheters skull utan för Kristi skull, delar vi hans smälek. Det är ett tecken på att vi hör ihop med honom och är sanna helgon. Därför säger aposteln Petrus till alla heliga: ”Gläd er ju mer ni delar Kristi lidanden. Då skall ni också jubla och vara glada, när han uppenbarar sig i sin härlighet” (1 Petr. 4:13).

3. Helgonens tredje lycka är att deras lön i himlen är stor

Jesus lyfter till sist de vanhelgade och plågade helgonens blickar mot himlen. ”Gläd er på den dagen (dvs. då ni får lida för er tro), ja, hoppa av glädje! Ty se, er lön blir stor i himmelen.” Denna lön är en överflödande kompensation för allt som vi som kristna fått lida. Även den skänks av nåd och inte på grund av vår förtjänst.

I himlen njuter helgonen en fullkomlig glädje, fri från allt det elände som de var överhöljda av på jorden. Det är en glädje så stor, att vi här på jorden inte riktigt kan föreställa oss den. Det finns ingen motsvarighet till den i denna värld, där så mycket av synd, sorg och smärta alltid är inblandat. Därför måste vi tills vidare tro den och se fram mot den. Men vi skall veta att löftet om salighet är fast och visst och att lönen av nåd är stor. Aposteln Paulus säger: ”Jag hävdar att den här tidens lidanden väger lätt i jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras och bli vår” (Rom. 8:18). Den himmelska saligheten är stor och underbar. Där finns ingen sorg och inga tårar, ingen synd och ingen smärta. Där får vi uppleva den fullkomliga kärleken utan synd, där skrattar och ler vi i lyckan, som inte kommer och går, utan evigt består.

Må nu vår Herre Jesus få ge oss helgonens trefaldiga lycka här i tiden, så att vi behåller den under kors och lidanden och en gång i härligheten med alla helgon får sjunga Guds och Lammets lov som berett oss en sådan salighet. Amen.

S Bergman

[^]