Vad är lutherskt?

« «

Vi är en luthersk församling och tillhör en luthersk kyrka. Vad menas egentligen med ”luthersk”? Och förresten, är det inte lite sekteristiskt att uppkalla en kyrka efter en människa, i detta fall Luther? Den kristna kyrkan är ju Kristi kyrka.

Om man går till 1500-talets lutherska bekännelseskrifter, så får man förgäves leta efter ord som luthersk, lutheran eller lutherdom. Reformationens folk kallade sig i stället ”de evangeliska” och talade om ”våra evangeliska kyrkor” och ”den evangeliska läran”. Benämningen ”luthersk” var ursprungligen ett av motståndarna lanserat smädeord. Luther själv såg med förfäran på att hans namn användes som beteckning på kristna. Men med tiden blev det ändå så, att de evangeliska kyrkorna började kalla sig ”lutherska”, eller ännu hellre ”evangelisk-lutherska”, som en bekännelse till att deras lära var det bibliska evangeliets lära. Man gjorde det också för att markera sin egenart gentemot reformerta och andra protestantiska rörelser.

Numera är benämningen ”luthersk” så inrotad att den knappast går att få bort. Det avgörande är inte namnet utan vad man lägger in i det. Gamla Testamentets kyrka hade också namn efter människor. Dess medlemmar kallades ”Abrahams barn” och ”israeliter”, beteckningar som Jesus själv använde om de troende.

För inte så länge sedan kände de flesta svenskar till vad som menades med ”luthersk”. Våra fäder växte upp med Luthers katekes. Det var en liten bok med frågor och svar som man fick lära sig utantill. Många hade, trots tvång och katekesförhör, stor glädje och nytta av katekesen. Den gav enkla och klara besked om kristen tro och moral. Katekesen har ansetts vara ett pedagogiskt mästerverk med få motsvarigheter i den kristna kyrkans historia.

I vår tid, då många har förlorat mycket av sina rötter bakåt, har man ganska vaga begrepp om vem Luther var. Hans namn väcker alla möjliga och omöjliga associationer. Under de sista årtiondena har den allmänna uppfattningen om Luther successivt blivit mycket negativ: Våra skuldkänslor är Luthers fel, sägs det. Han var den store glädjedödaren vars ande än i dag plågar det svenska folket med pliktkänslans svarta, lutherska ok. Han var en ångestladdad person som fick mycket stryk i sin barndom, får vi också höra. Därför blev Luther den svarta pedagogikens fader. Han var vidare den som på 1500-talet uppmanade de rika furstarna att slå ner upproriska bönder med blodigt våld. Luther får t.o.m. klä skott för nazismen och judeförföljelsen i Hitlers Tyskland. Det finns de som menar, att det var han som sådde fröna till detta onda i den tyska folksjälen.

När lutherdomen utmålas på detta sätt i olika sammanhang är det inte underligt att ordet ”lutherskt” får en dålig klang. Man kan fråga sig vad det beror på att Luther plötsligt görs till syndabock för allt möjligt. Ett är säkert: det beror inte på att de som uttalar sig i dags- och veckotidningarnas livsåskådningsspalter har läst Luthers skrifter eller forskat närmare i vad lutherdom egentligen står för. De bygger i stället på lösryckta citat, ofta i andra hand, grova missuppfattningar och på uppenbara feltolkningar och förvrängningar. Den allmänna okunnigheten gör att propagandan lätt går hem.

Men trots allt finns det fortfarande folk som har kvar vissa associationer som leder i rätt riktning: ”lutheraner – det är väl sådana som t.ex. tror på Bibeln och inte på påven och som är noga med den rätta läran, och så handlar det visst om att bli frälst genom tro och inte genom gärningar”.

Vi har här inte utrymme att reda upp alla moderna missuppfattningar om Luther och hans lära. Men så pass mycket skall vi i alla fall säga, att någon glädjedödare var han sannerligen inte. Tvärtom, under en mycket mörk tid då människorna var nedtryckta av den medeltida romerska kyrkans tusentals bud och förbud, och frågan om Gud, frälsningen och himmelen för de flesta var insvept i ett svart, skrämmande moln, då kom Luther med ljus, frihet och glädje på ett revolutionerade sätt. Han återupptäckte Bibelns evangelium – det glada budskapet om Jesus Kristus, inte som krav utan som Guds stora gåva – och förde ut det på ett enkelt och begripligt sätt. Han såg till att folk fick höra Bibeln och dess budskap på sitt eget modersmål. Luther myndigförklarade också kyrkfolket. Det var för honom angeläget att den enskilde själv skulle bedöma och förstå utifrån Guds Ord och inte hänge sig åt en ängslig och blind tro på kyrkliga potentater.

Reformationen innebar att många människor fick en tro som bar, befriade och upprättade dem. Man sjöng ut sin glädje som aldrig förr i kraftfulla psalmer och andliga sånger. Tron präglade också vardagslivet. På ett helt annat sätt än tidigare kunde man nu med ett gott samvete glädja sig över skapelsen med alla dess gåvor: kärlek och äktenskap, hus och hem, arbete och mänsklig samvaro. Guds ljus föll över hela tillvaron och gjorde livet rikt. Kort sagt: Luther och reformationens återgång till Bibeln födde mod och livsglädje i många människors hjärtan. Och luthersk kristendom spred sig som en löpeld från man till man, från stad till stad och fortsatte långt ut i världen.

För oss i vår kyrka betyder ”luthersk” framför allt en sak: att Bibeln verkligen är Guds eget ord till oss människor och att det bara är Bibeln som lär oss vad sann kristendom är. Vi menar, att har Gud något att säga oss människor om oss själva och vårt förhållande till honom, så har han gjort det i sitt ord och ingen annanstans. Luther såg Bibeln som den kristna kyrkans enda rättesnöre, det enda som hon skall böja sig för och följa. Ingen annan auktoritet, vare sig påven, kyrkomöten – eller Luther själv för den delen – får sättas över eller vid sidan av Skriften.

På det sättet är vi lutherska. Vi håller på ”Skriften allena” (Sola Scriptura). På det sättet skiljer vi oss också från en rad andra kyrkor som har Bibeln plus något annat som högsta norm.

När Luther i sin kamp för att få klarhet om hur man blir rättfärdig inför Gud började söka svaret uteslutande i Bibeln, så fick han så småningom upp ögonen för vad evangelium egentligen är. Tidigare hade han uppfattat evangelium som något man själv måste medverka till. Det var en slags hjälp på vägen att själv bli god och rättfärdig. Men genom att studera framför allt Romarbrevet fann han till sin häpnad att evangelium är något helt annat: Det är inte något som vi presterar, inte en ansträngande och osäker klättring uppåt på budordens och gärningarnas himlastege, utan en av Gud skänkt förlåtelse och rättfärdighet. Det handlar inte om vad vi skall göra, utan om vad Gud har gjort för oss genom Jesus Kristus.

Detta evangelium kommer till oss utifrån, genom Ordet och sakramenten. Och eftersom det är fråga om något helt gratis – om ”nåden allena” (Sola Gratia) – kan det inte köpas eller förtjänas. Det är en ren gåva och kan därför bara tas emot genom ”tron allena” (Sola Fide). Så, och endast så blir en människa frälst och botas från synden och dess följder.

Luther fann således att det glada budskapet om Jesus Kristus är ”Bibelns kärna och stjärna”. Drivkraften för honom i all hans verksamhet blev densamma som för aposteln Paulus: ”Ty för evangelium skäms jag inte! Det är en kraft till frälsning för var och en som tror” (Rom. 1:16).

Vi är en evangelisk-luthersk församling. Vi ser det som en ytterst angelägen uppgift att förkunna evangelium. Vi vill visa att tron på Jesus Kristus som världens Frälsare är oupplösligt förbunden med tron på Bibeln som Guds Ord, och att denna tro är en verklig kraft till frälsning också för moderna människor i vårt århundrades splittrade och otrygga värld.

Om du som läser detta vill veta mer om evangelisk-luthersk kristendom, så är du alltid välkommen att skriva till oss i Lutherska Konkordiekyrkan eller besöka våra gudstjänster.

[^]