Konungen kommer till dig

Kristus hälsades som en konung, när han red in i Jerusalem. Han möttes av jublande skaror som hyllade honom med hosiannarop och vajande palmkvistar. På det nya kyrkoårets första dag hyllar också vi Kristus, vår konung och Gud, som kommer för att vara med oss under det nya kyrkoår som inleds i dag.

Kyrkoåret är ett pärlband av söndagar, där varje söndag har sitt särskilda ämne. Under ett kyrkoår upplever vi på nytt den kristna trons stora händelser och får höra vad de betyder för oss. Och det behöver vi. Utan att regelbundet höra Konungens ord, undervisas och ledas av honom lider vi snart skeppsbrott i tron, och kärleken till Frälsaren dör ut. Vi behöver näring och kraft för att kunna leva som kristna. Kyrkoårets gudstjänster är viloplatser, oaser i öknen, stunder av återhämtning och kraftsamling. Låt oss ta vara på dem, medan vi har dem. Ett kyrkoår är ingen garanti att vi får leva till dess slut. Det kan närsomhelst avbrytas av döden eller av yttersta domen.

”Herren kommer i sin kyrka” är denna söndags ämne. Han som kom till Jerusalem, han kommer till var och en av oss, ty det står: ”Se, din konung kommer till dig!” Oavsett ditt andliga tillstånd, om din tro är stark eller svag eller rent av obefintlig, så har han ett ärende till dig. Om detta hans kommande säger vi i dag:

1. Konungen kommer till dig genom Guds Ord

När Jesus red in i Jerusalem, red han på en åsna. Han red fattig och ödmjuk mot korsets död. I dag rider han in bland oss på en vit häst, klädd i blodröd mantel, ”och det namn han har fått är ’Gud Ord’ ” (Upp. 19:13). Så fick aposteln Johannes se honom i en av Uppenbarelsebokens syner. Han kommer som den triumferande Konungen med segerns budskap till oss. Redan i evigheten hos Gud kallades han Ordet: ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud” (Joh. 1:1). Guds relation till oss har alltid varit byggd på ord, på att han sänkt sig ner till oss och talat till oss på vårt språk.

I Hebreerbrevet står det: ”Sedan Gud i forna tider många gånger och på många sätt hade talat till fäderna genom profeterna, har han nu i den sista tiden talat till oss genom sin Son” (Hebr. 1:1-2). Kristus är Guds stora slutord till oss. Utöver det har Gud inget mer att säga.

Den kända satsen: ”Kristus är Bibelns kärna och stjärna” sammanfattar utomordentligt väl den evangelisk-lutherska kyrkans syn på Ordet. I dag hävdar många att Bibeln är en spretig samling motsägelsefulla och svårtolkade skrifter från olika tider. Den kan inte ligga till grund för några absoluta, evigt giltiga sanningar, säger man. Men det är inte sant. Bibeln har en underbar enhet. Den har ett inre sammanhang, en röd tråd som löper igenom den från början till slut. Den har en kärna som allt centreras kring, en morgonstjärna som lyser såväl i GT som i NT. Den kärnan och stjärnan är Kristus, Ordet som blivit kött.

Jesus själv hänvisade ständigt till Skriften som Guds Ord i verklig mening. Till judarna sade han: ”Ni forskar i Skrifterna, därför att ni tror att ni har evigt liv i dem, och det är dessa som vittnar om mig” (Joh. 5:39). Efter sin uppståndelse, när Jesus mötte ett par lärjungar på vägen till Emmaus, visade han den röda tråden som löpte igenom hela GT, nämligen att Messias skulle lida, dö och uppstå. ”Han började med Mose och alla profeterna och förklarade för dem vad som var sagt om honom i alla Skrifterna” (Luk. 24:27). Även hans intåg i Jerusalem på en åsnerygg var förutsagt i Skriften. ”Detta hände för att det skulle uppfyllas som var sagt genom profeten”, påpekar Matteus (21:5). Och Profeten var Sakarja.

Det är denne Skriftens Kristus som kommer till oss under det nya året. Vi möter segraren på den vita hästen i texter, i predikan och i sakramenten där Guds Ord är förbundna med synliga ting som vatten, bröd och vin och skänker oss osynliga nådegåvor. Genom dessa medel verkar Konungen än i dag liv och salighet hos dem som lyssnar till honom. Där förverkligas ordet: ”Se, din konung kommer till dig!”

Ingen kyrka har så starkt som den lutherska kyrkan hävdat nådemedlens gudomliga kraft och helt avgörande betydelse för tron och det kristna livet. På något annat sätt än genom dessa av honom själv anbefallda medel kommer inte Konungen till oss. Vill vi inte möta honom där, så möter vi honom inte alls.

Så är och förblir det säkra kännetecknet på Kristi kyrka detta: där Konungens ord predikas rent och klart och hans sakrament förvaltas enligt hans instiftelse, där finns hans kyrka. Där kommer han. Där blir vi aldrig svikna och bedragna. För han som rider på den vita hästen har flera namn. Han kallas också ”Trofast och Sann” (Upp. 19:11).

2. Konungen kommer till dig med rättfärdighet och seger

Det ställe hos Sakarja som Matteus hänvisar till lyder i sin helhet så här: ”Fröjda dig storligen, du Sions dotter! Höj jubelrop, du Jerusalems dotter! Se, din konung kommer till dig, rättfärdig och segerrik är han. Han kommer ödmjuk, ridande på en åsna, på en åsninnas föl” (Sak. 9:9). Profeten Sakarja sade detta till judarna som på 500-talet återvände från den babyloniska fångenskapen. De behövde tröst och hopp inför framtiden. Det fick de genom löftena om Konungen som skulle komma.

Sakarja levde samtidigt med profeten Haggai. Båda var med bland dem som återvände. Haggai engagerade folket i återuppbyggnaden av det ödelagda templet. Sakarja var inriktad på den andliga återuppbyggnaden, den inre förnyelsen genom hjärtats omvändelse och tro på Guds löften om Messias. Han förutsade inte bara dennes intåg i Jerusalem på en åsna, lastdjuret som uthålligt bar bördor. Ridandet på en åsna symboliserar ödmjukhet och fredliga avsikter. Jesus red inte in som en politisk revolutionär som eggade massorna till uppror. Han kom för bli folkets frälsare genom att bära deras synder. Sakarja talar i sin bok om den kommande Konungens ”förbundsblod” för vars skull fångar befrias ur fängelsehålan (9:11) och om hans löfte: ”Jag skall utplåna detta lands missgärning på en enda dag” (Sak. 3:9). Sakarja talar om ”de trettio silversiklarna” som Herren blev värderad till (11:13), om den slagne herden och de skingrade fåren (13:7), om Jerusalems invånare som ser upp till den ”som de har genomborrat” (12:10) – allt detta som vi sedan återfinner i Kristi lidandes historia för vår frälsnings skull. Sakarja har också kallats ”passionsveckans profet”.

Jesus var väl medveten om att de hänförda hyllningarna vid hans intåg i staden inom kort skulle tystna och ersättas av knutna nävar och hätska röster som skanderade: ”Korsfäst honom! Korsfäst honom!” (Matt. 27:22-23). Lukas ger oss en upplysning som ofta kommer bort, nämligen att Jesus, när han ridande på åsnan närmade sig Jerusalem och från backens krön såg ut över staden, brast ut i gråt och sade: ”Tänk om du i dag hade förstått, också du, vad som ger dig verklig frid” (Luk. 19:42). Med smärta såg han all den otro som fanns.

Jesus visste mitt i det folkliga jublet vad som snart skulle hända med honom. Men det var som det skulle: hans blod, det nya förbundets blod, skulle utgjutas. Han skulle fullborda det han var sänd att göra, det som Sakarja profeterat om: att vinna den ställföreträdande rättfärdighet som befriade syndens fångar ur hålan. Det skulle ske, som Luther säger, ”inte med guld eller silver utan med sitt heliga och dyra blod”. Så skulle vi åter bli Guds egendom, hans älskade, heliga och utvalda i tid och evighet. Det var det han hade för ögonen när han red in i Jerusalem. Med sitt försoningsoffer på Golgata utplånade han på en enda dag inte bara Israels utan hela världens synd. När han instiftade nattvarden sade han: ”Detta är mitt blod, förbundsblodet, som är utgjutet för många till syndernas förlåtelse” (Matt. 26:28). Och nu kommer han efter sin uppståndelse på den vita hästen för att skänka oss syndare sin rättfärdighet och sin seger över alla onda makter som vill hålla oss fångna.

Den stora och underbara tröst som ligger i orden: ”Se, din konung kommer till dig” uppfattas inte av vem som helst. Den förstås bara av den som av Guds Ande och Ord blivit medveten om sin synd och skuld, och plågas av oro och fruktan för döden och domen. För dem signalerar ordet ”Se!” något oväntat och överraskade. Han kommer till mig som min Konung. Fängelsets portar öppnas, alla bojor faller. Vi har bara att på hans bud gå ut. Så är det när Konungen kommer till dig. Salig är den som mitt i alla egna nederlag tror hans ord och tar emot hans seger och rättfärdighet.

Så vill han gång på gång välsigna oss under det nya kyrkoåret och under varje levnadsdag intill vår sista.

3. Konungen kommer till dig för att bo och förbli i dig

När det heter: ”Se, din konung kommer till dig!” betyder det att din frälsning kommer utifrån. Det är viktigt. Inget gott och förtjänstfullt i dig är orsak till den nåd som bevisas dig. Allt beror på Konungens omotiverade kärlek och frälsningsvilja. Men slutmålet med hans kommande är inte bara att komma till dig utan också att komma in i ditt hjärta och göra det till sitt tempel och sin boning. Även det framgår av Sakarjas profetior, där det står: ”Jubla och gläd dig, du Sions dotter, ty se, jag kommer och jag skall bo i dig, säger HERREN” (Sak. 2:10). Han vill att vi skall vila i och leva av hans gudomliga närvaro i oss. Det är detta inneboende som aposteln Petrus syftar på när han talar om att kristna i kraft av Guds underbara och stora löften ”skall få del av gudomlig natur” (2 Petr. 2:4). Det får vi genom den innerliga förening med Gud som kommer av Konungens intåg i våra hjärtan.

Många har inget emot att Kristus kommer till dem, men de vill inte släppa honom in i hjärtat och låta honom regera som kung där. Man vill styra sitt liv själv, inte lämna över rodret till någon annan.

Att hjärtat blir ett tempel eller en kyrka för Kristus, Konungen, Guds Son, är det största och viktigaste av allt. Bor han inte i våra hjärtan och får han inte komma in och styra och regera där, så är vi inte kristna, inte medborgare i hans rike. Då styrs vi bara av vårt onda, själviska och köttsliga sinne, som till sist kastar oss i evig olycka. Jesus säger: ”Om någon älskar mig, håller han fast vid mitt ord, och min Fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och ta vår boning hos honom” (Joh. 14:23). Och aposteln Paulus säger: ”Nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig” (Gal. 2:20).

När Kristus bor i våra hjärtan är vi Guds tempel och vi är då tempel mycket mer än alla jordiska tempel av sten, marmor och höga valv. Alla jordens katedraler och tempel skall till sist rasa och gå under. Men människor i vars hjärta Konungen bor skall aldrig gå under. De är levande stenar i ett tempel uppbyggt ”på apostlarnas och profeternas grundval, där hörnstenen är Kristus Jesus själv. Genom honom fogas hela byggnaden samman och växer upp till ett heligt tempel i Herren. I honom blir också ni uppbyggda till en Guds boning genom Anden” (Ef. 2:20-22).

Den som verkligen tror evangelium stänger inte sitt hjärta för Kristus, utan låter honom komma in och sätta sig på tronen, styra och leda. Han lämnar över rodret till Kristus och säger: ”Nu vill jag att det skall vara du, Herre, som styr mitt liv, inte jag.” Han ber med psalmisten: ”Herre ... Led mig i din sanning och lär mig, ty du är min frälsnings Gud” (Ps. 25:5). Så har de trogna i alla tider anbefallt sina liv i Konungens händer. Och i alla deras svagheter och syndafall ger han dem nåd att resa sig och gå vidare så att deras tro inte kommer på skam. Där han bor uteblir inte trons goda frukter. Han präglar alltid de sinas liv.

Det var för att bo och alltid förbli i oss syndare som Jesus red in i Jerusalem. ”Se, din konung kommer till dig!” Gud give oss nu nåd att öppna våra hjärtan för Konungen och glada sjunga: ”Välsignad är han som kommer i Herrens namn.” Amen.

S Bergman

[^]