Jesus kommer till oss

I dag börjar adventstiden och ett nytt kyrkoår. Vi firar första söndagen i advent som har som överskrift: Herren kommer i sin kyrka. Ämnet för dagens predikan blir följdenligt Jesus kommer till oss.

Jesus kommer till oss - som den ende som är värd all hyllning

Fröjda dig storligen, du Sions dotter!
Höj jubelrop, du Jerusalems dotter! Se, din konung kommer till dig,

Kungen kommer! Men det är ingen vanlig kung som kommer. Himmelens och jordens kung kommer! Och det är Jesus. Vi brukar ju säga att Jesus har tre ämbeten: Överstepräst, profet och kung. Vad innebär det då att han är kung?

Ja, förr i tiden, för länge sedan, var det enkelt. Då visste alla det. Kungen hade nämligen all makt, det var han som bestämde. Om kungen sade något, då var det så. Kungen var enväldig, d.v.s. han ensam bestämde. Inför kungen måste alla böja sig. Alla måste betyga honom sin vördnad. Att inte göra det var uppror och landsförräderi och belagt med dödsstraff.

Detta styrelsesätt har genom samhällets förändring kommit att ersättas av demokrati, folkstyre. Och att samhället förändras, det är naturligt. Nu gäller det bara att vi inte tror att Herren Jesus och hans herravälde går att ersätta med demokrati! Men så har det gått, till och med bland dem som kallar sig kristna. Så som den allmänna tidsandan har kommit att förkasta det mesta vad auktoriteter heter har man även i kyrkorna tappat respekten för Gud och Herrens Ord såsom något som man måste böja sig inför, utan Guds Ord har blivit något relativt som man böjer efter sina egna idéer. Aposteln Paulus skriver om detta: anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom. (Rom 12:2)

En kristen anpassar sig alltså inte efter denna världens tänkesätt, utan låter sig ledas och förvandlas av Guds Ord i en sinnets förnyelse och lever så som det behagar Gud. Men hur främmande är inte detta för vår tid, för all del även främmande för den gamla människan i alla tider, att vi människor skulle leva som Gud vill. Det är klart att det är mycket behagligare och roligare att göra vad man själv har lust med.

Men vi säger: Jesus är Herre och kung! Det är Han som bestämmer över våra liv, helt och hållet. Det är inför honom, den store och allsmäktige som vi faller ned och tillber! Han är den ende som är värd vår tillbedjan.

Jesus kommer till oss - som den som uppfyller Skrifterna

Som Matteus påpekar skedde allt detta som uppfyllelse av Skrifterna. Gamla och Nya testamentet har ju samme Gud. Här uppfylls vad profeten Sakarja skrev:
Fröjda dig storligen, du Sions dotter!
Höj jubelrop, du Jerusalems dotter! Se, din konung kommer till dig, rättfärdig och segerrik är han. Han kommer ödmjuk, ridande på en åsna, på en åsninnas föl.
Jag skall utrota vagnar ur Efraim och hästar ur Jerusalem.
Stridens bågar skall utrotas, och han skall tala frid till hednafolken.
Hans herravälde skall nå från hav till hav,
och från floden intill jordens yttersta gränser.

Ordet ”Messias” betyder ’den smorde’. Den smorde det är kungen det. Profeten Samuel smorde både Saul och David till kung. Det är alltså Messias ankomst Sakarja profeterar om när han säger se, din konung kommer till dig. Men Messias är ingen vanlig kung. Förutom rättfärdig och segerrik är han nämligen ödmjuk. Han är en fridskung, som ska utrota krigets vagnar och stridens bågar. Och han ska tala frid, inte bara till judafolket, utan till hednafolken, till hela världen.

Men det var även en del ord av Jesaja som uppfylldes. I Jes. 62:11 står det: Se, HERREN förkunnar till jordens ände: Säg till dottern Sion: Se, din frälsning kommer! Se, han har med sig sin lön, hans segerbyte går framför honom.

Så sammanförs två profetord, orden i Matteus ”Säg till dottern Sion” (eller ”Sions dotter” som det också översätts i Folkbibeln) finns inte hos Sakarja, utan hos Jesaja. För alla profetböckerna är en enhet med egentligen samme författare. Därför kan Matteus väva ihop citat från två profeter och säga att det ”var sagt av profeten”.
Det var Messias själv som satt på arbetsåsninnans föl och förde sitt segerbyte framför sig in i Jerusalem. Segerbytet var nämligen de människor som gick före Honom och ropade: "Hosianna, Davids son! Hosianna i höjden!". Eftersom Hosianna betyder "Herre, rädda oss!" ropade folkmassan som gick både framför och bakom Honom: "Herre, rädda oss, du Davids son! Välsignad är Han som kommer i Herrens namn. Herre i höjden, rädda oss!". Det är ett rop på hjälp och samtidigt en bekännelse till honom som kung.

Tyvärr var den stora majoriteten av folkskaran inte medveten om det som väntade Jesus den närmaste veckan. De förstod inget av Hans förestående lidande, död och uppståndelse. T.o.m. Hans närmaste lärjungar hade mycket svårt att acceptera att det var genom lidande och död som deras Mästare skulle segra och vinna ett segerbyte åt sig. Folkskaran väntade sig istället en till det yttre mäktig krigarkung som skulle göra slut på det hedniska Romerska rikets ockupation. De förstod inte, att vad de verkligen behövde, var en Frälsare som kunde rädda dem undan djävulens rike där synden och döden råder.

Men nog fanns där en och annan som hade läst Jes. 53 och av Guds Ande fått sitt hjärta upplyst av evangeliet om Herrens lidande tjänare. Om Honom som blev genomborrad för våra överträdelsers skull och slagen för våra missgärningars skull säger nämligen Gud i Jes. 53:12: Därför skall jag ge Honom de många, ["de många" betyder här alla människor] som Hans del, och de starka skall Han få som byte, eftersom Han utgav sitt liv i döden och blev räknad bland förbrytare, Han som bar de mångas synd och trädde in i överträdarnas ställe.

Detta säger oss att alla människor räknas in i det segerbyte som Han vann åt sig genom sin blodiga, fruktansvärda död, då Han genom våld och dom blev borttagen [---] när Han rycktes bort från de levandes land som det står i Jes. 53:8.

Hans belöning för all den vedermöda Hans själ utstått (Jes. 53:11) genom att Han sänkte sig till oss och blev människa, att Han tog helvetets straff på sig på korset, är vi människor. Vi är Hans segerbyte. Det var för vår skull Han gjorde det, för oss! Vem kan förstå detta? Vem kan fatta denna kärlek? Guds Son, Herren Gud själv, har dött för oss! Det var i sin ofattbara kärlek till oss som Han offrade sig. Vi är alltså två gånger Hans. För det första är vi skapade i, genom och till Honom, För det andra har han köpt oss med sitt eget dyrbara blod (1 Petr. 1:19), Han friköpte oss från lagens förbannelse, när Han blev en förbannelse i vårt ställe (Gal. 3:13).

Jesus kommer till oss - som vår Herre

Till sist blir då frågan vem Jesus är för oss alla. Min vän, du har väl Jesus som Konung och Herre? Har han fått rida in i ditt hjärta? Du lever väl inte kvar i världen, tycker om att synda och regeras av din gamla, köttsliga människa? Du syndar väl inte med vett och vilja och för att sedan komma och be om förlåtelse för dina synder? Då är du en nådatjuv som syndar på nåden. Då har du inte Jesus som Konung och då är Han inte heller din Herre. Att falla i synd är en sak, det händer en kristen dagligen. Är det inte förhastade synder där det gamla köttet plötsligt överrumplar oss och sticker upp sitt fula tryne, så är det omedvetna synder eller underlåtelsesynder. Ibland kan frestelserna bli en övermäktiga. Sådant händer tyvärr och då får vi komma, gång på gång, med våra synder till Jesus och be om ny förlåtelse för dem. Men att samtycka till synden, vara orädd för den och leka med den, att ha sin njutning i den, utöva den och inte vilja lämna den - det är omöjligt för en kristen. Gör man detta är man inte ett Guds barn. Och har man varit det en gång i tiden är man det inte längre - då är man en avfallen kristen. Men också en avfallen kristen får komma till Jesus med sina synder och på nytt tas upp i Hans gemenskap.

Ty Frälsaren säger: Den som kommer till mig skall jag aldrig någonsin kasta ut (Joh. 6:37). Dessa ord gäller utan undantag. Den som kommer till Jesus skall Han aldrig någonsin kasta ut.

Jesus erövrar nya områden varje gång en människa ödmjukar sig och säger: "Herre Jesus Kristus, förlåt mig alla mina usla, hemska synder. Jag överlämnar mig med kropp och själ i dina händer. Led mig helt efter din vilja. Tag mig i din tjänst, jag vill vara din lydiga tjänare".
Endast så kan Jesus göra sitt segerintåg och sätta sig på hjärtats kungatron. Jesus bär sig alltså inte åt som många jordiska härskare som utökar sina välden med våld och hot eller slug diplomati. Nej, mild och kärleksfull närmar Han sig och klappar på vårt hjärtas port och säger: Se, jag står vid dörren och klappar på. Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig (Upp. 6:20).

Liksom Han rättfärdig och segerrik ödmjukt red in i Jerusalem - världens andliga centrum - den gången vill Han idag komma in i allas våra hjärtan - vår personlighets centrum. Då först kan det bli ett verkligt adventsfirande. Advent betyder ju som bekant ankomst. Ärans Konung vill inget hellre än göra ankomst i ett människohjärta med sin frid och förlåtelse.

Fröjda dig storligen, dotter Sion, ropa ut din glädje! Kan vi göra det samma, vi som firar advent? Visst kan vi det. För Jesus är densamme. Till oss kommer han inte som kungen som i ringhet rider på en åsna, till oss kommer han genom sitt ord och i nattvardens heliga måltid varje gång den dukas upp för oss. Här och nu kan vi ropa ut vår glädje över att vår Herre kommer. Vi gör det i mässan när vi sjunger: Hosianna!

Amen.

J Fjellander

[^]