Herren är nära

Tiden före jul är ofta en jäktad tid då man skall hinna med många förberedelser: städa, skicka julkort, köpa julklappar, förbereda julmaten osv. Den materiella och kommersiella julen ställer stora krav på gemenskap, fest och glädje men lämnar ofta bara trötthet och tomhet efter sig. För många ensamma är julen en svår tid. Man talar ibland om att ”överleva julen.” Också barn i en del familjer bävar för julen. Då dricker deras föräldrar för mycket och blir oregerliga.

Denna sista adventssöndag vill få oss att stanna upp i våra julförberedelser och besinna att julen handlar om att Herren är nära. Gud har genom Jesu födelse kommit oss människor oändligt nära. Han har blivit en av oss. Inför detta under handlar det inte främst om att hinna med alla inköp och allt julstök utan om att bli stilla och besinna att Herren är nära, är mitt ibland oss, för att ge oss frid, glädje och ro i själen. Den som denna söndag hjälper oss till ett kristet julfirande är, liksom förra söndagen, Johannes Döparen. Vi sammanfattar hans budskap till oss i följande punkter.

1. Herren är nära för att bli känd

Johannes Döparen sade: ”Mitt ibland er står en som ni inte känner, han som kommer efter mig.” Det var den för många ännu okände Jesus som Johannes ville göra känd. Det var hans stora uppgift.

Många rustar sig i dessa dagar för att fira världens största födelsedagsfest. Men man känner inte födelsedagsbarnet, vet inte vilken hög och gudomlig person han är och vad han betyder för oss. Visst har man hört lösa rykten om honom som märklig människa och undergörare. Men för många är han bara en legendomspunnen figur, som kanske aldrig existerat.

Jesus har varit ganska väl känd i vårt land men är det inte längre. Vi har blivit ett alltmer sekulariserat och avkristnat land. Den uppväxande generationen vet inte just något om Bibelns Kristus. De känner bara till en del mänskliga spekulationer om honom. Jesus talar mycket om den eviga förtappelsen och varnar för den. Han kom för att frälsa oss människor från helvetes eviga utanförskap. Men en färsk undersökning från ett ansett institut visar att endast 3 % av vårt lands befolkning tror på föreställningar om himmel och helvete. I jämförelse med hela världen är det den lägsta siffran. Om det finns en himmel kommer alla till sist dit, menar de flesta. Vi som predikar Jesus som den ende Frälsaren undan synd och evig död blir allt mer som Johannes: vi blir ”röster som ropar i öken”. Men vi skall inte misströsta utan göra som han. Vi får helt enkelt börja om från början i vårt land och på nytt verka för att göra den okände Jesus känd.

Vi förbereder julklappar att ge till andra. Det är bra. Men låt oss som kristna inte glömma att den största julgåvan vi kan ge en människa är att göra Bibelns Kristus känd för henne. Ta vara på alla tillfällen att tala om att vi inte firar någon sagojul, utan något som verkligen hänt: att ”oss är en Frälsare född”. Ett vittnesbörd för andra om Jesus är en hälsning från Gud, ja, ett stycke av Johannes gärning, att röja väg för Herren.

Johannes gjorde allt för att göra Jesus känd. Han var rösten som ropade i öknen: ”Gör vägen rak för Herren!” Det betyder: Röj undan allt som är i vägen och hindrar er att lyssna till Herren Jesus! Han är mitt ibland er! Det var Johannes budskap. Han var en brinnande omvändelsepredikant som drog stora skaror till sig. I en sådan situation kunde han lätt förledas att framhäva sig själv och göra sig större än den Herre han tjänade. Men Johannes föll inte för den frestelsen. Han ställde aldrig sig själv i centrum utan alltid Herren Jesus.

När en delegation präster och leviter kom till Johannes och frågade vem han var, så hade han tre chanser att framhäva sig själv på Jesu bekostnad. Var Johannes månne Messias? undrade de först. Det fanns ju en hel del som trodde det. Men Johannes svarade klart och bestämt: ”Det är inte jag som är Messias.”

Var han Elia då? ljöd nästa fråga. Det stod ju i Skriften, i Malakis bok, att Elia skulle komma före Messias (Mal. 4:5). Men Johannes förnekade att han var Elia. Det kan tyckas lite underligt med tanke på att Jesus sagt om honom: ”han är den Elia som skulle komma” (Matt. 11:14). Men Johannes svarade som han gjorde, därför av han visste att folket väntade sig Elias ankomst på ett felaktigt sätt: som en slags reinkarnation, en kroppslig återuppståndelse av denne profet. Men på det sättet skulle inte Elia komma. Det visste Johannes. Hans far Sakarias hade berättat för honom om vad ängeln Gabriel sagt om honom: ”Han skall gå framför Herren i Elias ande och kraft” (Luk. 1:17). Han var således inte Elia i bokstavlig mening, men han hade fått samma andliga glöd och kraft som Elia en gång hade. Och det märkte de som hörde honom.

”Är du Profeten?” frågade man slutligen. Återigen blev svaret ett klart: ”Nej.” Alla kände till den märkliga profetian i 5 Mos. 18 om Profeten som en gång skulle komma, en profet som var både gudomlig och mänsklig, lik både Gud och Mose. Honom skulle folket lyssna till och lyda, hade Mose sagt (5 Mos. 18:15, 18). Visserligen var Johannes en profet, ja, han var ”ännu mer än en profet”, sade Jesus om honom (Matt. 11:9). Men han var inte Profeten med stort P, den som Mose talade om. Det var Jesus som var Profeten.

Vi ser således att Johannes bemödade sig om allra största tydlighet, så att inga missförstånd skulle uppstå om hans egen person i förhållande till Jesus. Han nappade inte på de tre tillfällena att göra sig själv stor och märkvärdig. Det var den som kom efter honom, och som redan var verksam, som var stor. Det var Jesus som var Messias, Profeten och Herren. Så pekade Johannes med hela handen mot Jesus. När denne dagen efter kom gående sade han till dem som stod omkring honom: ”Se Guds Lamm, som tar bort världens synd” (Joh. 1:29). Om sig själv sade han: ”Jag är inte värd att knyta upp remmen på hans sandaler.” Han som så starkt predikade bot för andra visste att han själv var ingenting annat än en syndare, vars enda räddning undan vredesdomen var den Frälsaren som han pekade ut.

Må Gud ge oss, både präster och lekmän, nåd att med Johannes ödmjuka sinne göra den okände Jesus känd.

2. Herren är nära för att bli trodd och mottagen

Många blev omvända av Johannes starka predikan av lag och evangelium och lät döpa sig med ”omvändelsens dop till syndernas förlåtelse” (Mark. 1:4). Men alla gjorde det inte. När präster och leviter, utsända av fariséerna, kom och frågade Johannes vem han var, så var det inte för att de hade börjat undra över om hans predikan kanske ändå var något att tro på. Lukas säger att de ”förkastade Guds plan för dem och lät inte döpa sig av honom” (Luk. 7:30). De såg hans dop som en tom och verkningslös ceremoni. ”Varför döper du, om du inte är Messias och inte heller Elia eller Profeten?” sade de föraktfullt.

Man ville ha bort honom. Johannes var en farlig sekterist. Han hade också varit fräck nog att låta den judiska kyrkans präster och andliga elit höra att de måste göra bot. Själva ansåg de sig vara gudfruktiga och utan behov av omvändelse. Också av folket hölls de för sådana som levde nära Gud. Men av Johannes fick de höra något annat: de var ”huggormsyngel”, ormens (djävulens) barn, som försökte slingra sig undan den kommande vredesdomen (Matt. 3:7). De levde fjärran från Gud. Guds vredesdom över dem var nära: ”Han har sin kastskovel i handen och skall rensa sin tröskplats och samla sitt vete i logen, men agnarna skall han bränna upp i en eld som aldrig släcks” (Matt. 3:12). Det var vad de obotfärdiga fick höra. Johannes lät lagens piska vina över dem. Men han gjorde det inte för driva bort dem från Gud, utan för att de skulle vakna upp, få en förkrossad och ödmjuk ande och vända om till Herren som var mitt i balnd dem. Omvändelsepredikan av detta slag behöver också vi höra för att inte somna in i synd och falsk säkerhet. Det har vi lätt för.

”När djävulen vill skörda, sår han ut högmod i hjärtat”, säger kyrkofadern Augustinus. Vi bär på en otäck lust att alltid hävda oss själva, även om det sker på bekostnad av andra. ”Vad säger du om dig själv?” frågade man Johannes. Vad svarar du på den frågan? Är du som självgode farisén i templet som tackade Gud för att han inte var som andra? Eller är du som publikanen i Luk. 18 som slog sig för sitt bröst och inte hade något annat att komma med än en bön om förbarmande? Många är oroliga och rädda för att de inte är tillräckligt uppskattade av andra. Men inför Gud och Jesus måste vi släppa alla tankar på vår egen storhet och bli små och ödmjuka. Vi ”har alla syndat och saknar härligheten från Gud” (Rom. 3:23). Det står klart när vi jämför oss med Jesus, den fullkomliga människan med den ursprungliga härligheten från Gud. Han är som vi alla borde vara men inte är: fulla av kärlek till Gud, heliga, sanna och goda. Hos Jesus fanns ingen synd. Men hos oss är allt besmittat av högmod, egoism, avund, hat och andra onda begär. Ändå bar den Helige och rene våra och hela världens synder. Han gjorde det för att vi skulle återfå härligheten från Gud och bli som Jesus.

Johannes Döparen predikade: ”Gör vägen rak för Herren”. Våra krokvägar som i dunklet slingrar sig undan Gud och hans ord måste fram i ljuset och rätas ut i ånger och syndabekännelse utan omsvep. När det sker finner vi att han som vi trodde vänt sig bort från oss är nära, inte i vrede utan i ofattbar stor nåd. Kung David, som föll i svår synd och trasslade till det ordenligt för sig, fick erfara detta, när han slutade slingra sig och gjorde bot. Full av förundran och tacksamhet sade han: ”ett förkrossat och bedrövat hjärta föraktar du inte, Gud” (Ps. 51:19). Den raka vägen ledde till oändlig lättnad och befrielse.

Han som i juletid står vid vårt hjärtas dörr och klappar kommer inte för att utkräva skulder, gripa oss och låta rättvisan ha sin gång. Han kommer för att bli mottagen som Guds Lamm, som smakat vredesdomen i syndares ställe. Jesus själv säger: ”Inte sände Gud sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom honom” (Joh. 3:17). Herren är nära för att frälsa, inte de duktiga och förträffliga, utan syndare som inte har något gott att berömma sig av.

3. Herren är nära för att ge oss nåd att leva för Gud

Johannes förde människor till Jesus genom att predika för dem och döpa dem till det nya livet i tron på Jesus. Det innebar att de skulle sluta med sitt gamla liv, där de bl.a. ljugit, bedragit och skott sig på andra. De blev renade i dopets bad för att leva för Gud och följa hans bud. I Bibeln leder tron på evangelium alltid till ett förändrat liv.

I en av de sju botpsalmerna i psaltaren står det: ”Om du, Herre, tillräknar missgärningar, Herre, vem kan då bestå? Men hos dig finns förlåtelse, för att man skall frukta dig” (Ps. 130:3-4). I dopet fick vi syndernas förlåtelse som en vit dräkt för hela livet, men vi fick det för att vi skulle frukta Gud. Lever man så, att man ursäktar och försvarar synd fruktar man inte Gud. Men för den som i tro verkligen griper om förlåtelsen leder det till att man fruktar Gud. Det betyder att man är rädd göra Gud emot, inte främst för att han hotar med straff och dom, utan för att han älskat oss så oändligt högt, att han sänt oss sin Son och av nåd skänkt oss hans rättfärdighet. Sann gudsfruktan växer bara fram ur den kärlek till Gud som evangeliet skapar.

I vår andliga julförberedelse skall vi be som Luther i en av hans julpsalmer: ”Ack Herre Jesus, hör min röst. Gör dig ett tempel i mitt bröst. Uti mitt hjärta bliv och bo, så har jag tröst och evig ro.” När vi tror evangelium tar Kristus sin boning i oss. Han ger oss sin kraft till ett heligt liv. Där han bor får aldrig synden härja fritt. I stället får vi nåd att leva för Gud och bära goda frukter. Jesus säger: ”Om någon förblir i mig och jag i honom, bär han rik frukt” (Joh. 15:5). Där Jesus bor uteblir den inte, hur stor syndare man än varit. Vilket under att han vill bo i oss!

Må julen i år bli en rikt välsignad högtid för oss alla, där Frälsaren på nytt kommer oss nära, blir känd och mottagen i våra hjärtan och lär oss att dag för dag dö bort från synden och leva för Gud. För det föddes han i Betlehem. Amen.

S Bergman

[^]