Herrens vägröjare Johannes

Idag på fjärde söndagen i advent handlar evangelietexten om hur judarnas ledare sände ut budbärare till Johannes Döparen för att få veta vem han var. De var nog rädda om sin egen position, för nu hade det brutit ut väckelse kring Johannes Döparen och ingen visste vad det skulle föra med sig. Deras egen ställning kunde vara hotad. De måste få reda på mera för att kunna agera om så behövdes.

Vi befinner oss i ett relativt tidigt skede i Johannes predikoverksamhet. Han är visserligen känd så tillvida att ryktet om hans verksamhet har nått Jerusalem, men de har ändå inte riktigt kännedom om hans lära, om vad han predikar. Judarna ville ha reda på vem Johannes Döparen var och vilket budskap han hade. När det står att det var judarna som sände ut präster och leviter, förstår vi att det inte var några judar i allmänhet, utan det var judarnas ledare, de som hade makt och befogenheter att sända iväg präster på uppdrag. Och när Johannes svarar står det litet omständligt i texten att bekände och förnekade inte, och en gång till att han bekände, så det ger närmast intryck av att det var ett slags förhör. Och i så fall var de utsända av Stora rådet, judarnas högsta organ, med ansvar för alla frågor, juridiska, politiska och religiösa. Så de utsända hade uppdrag från högre ort, de var inte bara ute för sin egen skull. Det står ju också att de var tvungna att lämna ett svar till dem som sänt dem.

De kom nu till platsen, där Johannes hade sin verksamhet. Och Johannes bekände sanningen, han förkunnade för alla. Han svarade öppet. De frågade honom om han var Messias, den kommande Konungen och Frälsaren, som judarna väntade på så ivrigt, och han svarade att han inte var det.

Kanske var Johannes Elia då? Att de frågade om han var Elia har sin bakgrund i profeten Malakis bok. Malaki är ju den sista i tolvprofetboken. Malaki varnade Israels folk för Herrens dag, för domedagen. Han kallade Israel till omvändelse, att vända åter till sann gudsfruktan. Hans bok innehåller stränga domsord, men den innehåller också mycket evangelium, löften om hur Gud åter ska upprätta sitt rike av nåd. Det tredje kapitlet börjar: Se, jag skall sända min budbärare och han skall bereda vägen för mig. (Mika 3:1) Och det förklaras i det fjärde och sista kapitlet, i GT:s näst sista vers vem denna budbärare är: Se, jag skall sända till er profeten Elia, innan Herrens dag kommer, den stora och fruktansvärda. (Mika 4:5) Så därför väntade judarna på att Elia skulle komma. Det som nu komplicerar det hela är att Jesus i Matteus 17:12 säger att Johannes Döparen var Elia, och ändå sade Johannes att han inte var Elia. Hur hänger detta ihop? Det ser vid en första anblick ut som det är oförenliga utsagor.

Om man inte tror att Jesus är Guds Son, om man inte tror att Bibeln är sann, ja, då ser man här ett bevis på en motsägelse i Bibeln. Och det man i så fall har visat, det är att Jesus har fel, och då är han inte Gud och följden av det kan inte bli annat än att han inte är trovärdig och att han inte kan vara en Frälsare för alla människor. Och i så fall är vi lurade, då är det som sankt Paulus säger: Då är vi de mest beklagansvärda av alla människor. (1 Kor. 15:19) Men innan vi drar en sådan slutsats måste vi självklart studera frågan mycket noga, för sanningsfrågan är grundläggande.

När liberalteologin på arton- och nittonhundratalet med allt större kraft ifrågasatte Bibelns gudomlighet och ofelbarhet, så valde många lösningen att förflytta Bibelns sanning till en andlig, icke-historisk sfär. Så slapp man undan dessa angrepp på Bibelns historiska och faktamässiga trovärdighet genom att förändra sanningsbegreppet. Men det är bara en skenlösning. I själva verket gör man sig kvitt hela kristendomen då, och övergår till ett självbedrägeri. Om vi alltså vill hålla fast vid att kristendomen är sann och att Jesus är Gud och att hela Bibeln är sann, ja då tror vi att det finns en förklaring på den här eventuella motsägelsen.

Men varför säger då Johannes att han inte är Elia? Jag tror att svaret ligger i judarnas falska föreställningar om denne Elia. I Matteus 11:14 talar Jesus till folket om Johannes Döparen, och det verkar som det han sade till dem inte stämde med deras idéer och föreställningar i frågan, för Jesus säger om ni vill ta emot det - han är den Elia som skulle komma. Om ni vill ta emot det… Det ville de alltså inte. De hade väntat sig en annan Elia. Tanken att Gud skulle återupprätta staten Israel och att Messias skulle köra bort romarna var utbredd bland judarna. Och i så fall väntade man sig en annan Elia, en som skulle förbereda för upproret. Och det sade Johannes Döparen nej till. Deras Elia var han inte.

Därefter frågade de honom om han var profeten. Det går tillbaka på femte Mosebok 18:15, där Gud utlovade att en särskild profet skulle uppstå. Herren, din Gud, skall låta uppstå åt dig en profet bland ditt folk, av dina bröder, en som är lik mig. Honom skall ni lyssna till. Och denna profet var Messias, Jesus, så Johannes svarade nekande även på denna fråga.

Nu blev de utsända prästerna och leviterna nervösa. De var ju tvungna att ha ett svar med sig när de kom tillbaka till Jerusalem. Det duger inte att komma tomhänt åter till de krävande uppdragsgivarna. Nu måste Johannes ge besked! Och då svarade han, att han var rösten som ropar i öknen: Gör vägen rak för Herren! Detta var ett citat från Jesajas bok (40:3). Johannes avböjde de fina titlarna som prästerna föreslog. Han ville inte dra uppmärksamheten till sin egen person. Hans uppgift var inte att samla folket kring sig själv, utan att jämna vägen så att människorna kunde ta emot Messias.

Det kom också fariseer ut från Jerusalem för att fråga ut Johannes om varför han döpte. Att förrätta sådana riter är ett stort anspråk, det är inget vem som helst bara kan sätta igång med. Och även denna gång visade Johannes från sin egen person till Jesus.

Johannes hade förvisso ett stort uppdrag, han var, säger Jesus, den störste profeten: Bland dem som är födda av kvinnor har ingen trätt fram som är större än Johannes Döparen. (Matt. 11:11) Men att han fick det högsta och viktigaste uppdraget och var den störste profeten betyder inte att han skulle sätta strålkastarljuset på sig själv. Hade han gjort det hade han ju svikit sin uppgift! För han skulle ju bereda människorna att ta emot Jesus. Johannes döparen föregick här med utmärkt exempel och är en förebild för alla kristna, och särskilt för prästerna. Sedan Johannes börjat predika i öknen använde han alla sina förmågor i Herrens tjänst, och när han gjorde sitt allra bästa var han, som han själv konstaterar, inte ens värd att utföra slavtjänst åt sin Herre och mästare. Det här kan vi ha svårt att smälta, nog tycker vi lätt att vi är rätt duktiga och förtjänar en klapp på axeln och ett erkännande för vårt arbete och våra gärningar. Och visst kan det vi gör vara bra, och det som Johannes Döparen utförde var enastående, men ändå är vi och Johannes endast verktyg av hans stora nåd, utan någon egen förtjänst inför Gud. Allt Johannes hade hade han fått av Gud, han hade inte åstadkommit det själv.

Så tog Gud själv Johannes i sin tjänst, för att skaffa Herren ett väl berett folk, innan han kommer. På samma sätt vill Gud också idag att vi ska bli beredda. Av naturen är nämligen ingen människa sådan att hon kan möta Herren. Av sig själv har hon ingen rätt hunger och törst efter hans rättfärdighet. Visst hungrar och törstar människan efter både det ena och det andra när julen närmar sig. Men inte hungrar och törstar man efter Frälsaren Jesus Kristus. Den naturliga människan tror att hon behöver allt möjligt här i världen, men inte syndernas förlåtelse, som Kristus kommit i världen för att ge alla människor.

Johannes kallar sig för rösten av en som ropar i öknen. Utan Gud är människohjärtat en öken, en ödemark, där inget gott växer, ingen rätt tro och ingen sann kärlek till Gud och nästan. Där växer i stället högmod och avundsjuka, girighet, missunnsamhet och grinighet. Därför måste Johannesrösten i Ordet få bereda hjärtat för att det ska kunna ta emot Kristus. Man måste lära känna sin synd, sörja över den och av hjärtat vilja bli befriad från den.

Det behövs ett röjningsarbete i hjärtat, så att Kristus kan komma in. Rösten ropar Bered väg för Herren, bana en jämn väg i ödemarken för vår Gud. Varje dal skall höjas, alla berg och höjder sänkas. Ojämn mark skall jämnas, kuperat land bli slät mark. (Jes. 40:3f.) I det oomvända hjärtat finns alla dessa hinder för att Jesus ska bli Herre och konung där. Där finns likgiltigheten för Gud och allt som hör honom till. Jesus säger: ”Kom, ty nu är allt redo”. Genom sitt liv och sin död, sin uppståndelse och himmelsfärd, ja, genom hela sin gärning har Kristus åstadkommit frälsningen, så att det inte finns några hinder på Guds sida. Men i människohjärtat finns hindren. Förutom likgiltigheten för Gud finns också motviljan mot Guds Ord, det enda ord som kan lära en människa att känna sitt eget hjärta och sin Frälsare. Därför finns det för det oomvända människohjärtat ingen plats att gå i kyrkan på söndagarna eller att läsa Guds Ord på vardagarna. Där finns också synden som snärjer oss så hårt. Människohjärtat vill alltid tro det bästa om sig själv och envist försvara sin egen ära och berömmelse mot alla anklagelser. Därför flyr man från Guds Ord som anklagar. Man föraktar det och tolkar om det eller säger att det inte gäller nu. Detta hinder måste bort, för det är egenrättfärdighet och otro.

Den som menar sig inte behöva Gud och hans Ord är dåligt beredd att möta honom. Den som menar sig vara rik, har inte insett att han är eländig, beklagansvärd, fattig, blind och naken (Upp. 3:17) som aposteln Johannes skriver till församlingen i Laodicea. Därför heter det Rika har han skickat tomhänta bort. (Luk. 1:53) Det är för de fattiga som det förkunnas ett glädjens budskap (Luk. 4:18). Det är till andens fattigdom som röjningsarbetet i advent syftar.

Där ökenröstens predikan om hindren i hjärtat blir trodd, där man ser att man inte har en enda gärning eller merit att åberopa inför Gud, där har dalarna höjts och bergen och höjderna sänkts så att det blir en jämn väg, där kan Herren vår konung komma fram. Som det står hos Jesaja i det kapitel Johannes citerade från: Herrens härlighet skall uppenbaras. (Jes. 40:5) Det är det som blir följden av att den raka, jämna vägen har kommit till hjärtat. Herrens härlighet uppenbaras. Och vår Herre är en konung, han är stark och mäktig. Jesaja fortsätter: Ja, Herren, Herren kommer med makt, hans arm visar sin makt.

Så vill alltså Kristus komma till det hjärta som blivit berett för honom och förkunna glädjens budskap. Ja, han säger Saliga är de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket.Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdighet, de skall bli mättade. (Matt. 5:3,6) Till de människor som ser sitt hjärtas hårdhet och sin bortvändhet, som tycker att deras hjärtan är liksom en öken, till dem är löftet givet: De ska bli mättade. Och öknen ska blomstra som en lustgård. (Jes. 51:3) De är rätt beredda att möta sin Gud och de tar med glädje emot sin Frälsare när han kommer i juletid. De får erfara: Detta är evigt liv att de känner dig, den ende sanne Guden, och den som du har sänt, Jesus Kristus. (Joh. 17:3) Och ingenting blir för den omvända människan mera kärt än att lära känna sin Herre i Ordet och sakramenten och leva i hans gemenskap i bönen. Visst får också den människan ofta be i sin nöd över den egna skröpligheten och svaga tron. Hon tycker att hon aldrig duger. Men hon har hans Ord kärt och hon vill gärna höra och lära det. Så förbereds hon av Gud själv till en rätt julglädje, en glädje som varar i evighet. Amen.

J Fjellander

[^]