Ängelns budskap

Och det hände vid den tiden börjar vår högmässotext idag. Det är Lukas som är författaren. Han var läkare, en bildad man. När han skulle skriva ner sin berättelse om Jesus gick han grundligt tillväga. Han berättar själv i de fyra första verserna av sin skrift, som vi kallar Lukasevangeliet, hur han gjorde: Många har sammanställt en skildring av de händelser som har fått sin uppfyllelse ibland oss, enligt vad de som redan från början var ögonvittnen och ordets tjänare, har meddelat oss. Sedan jag noga efterforskat allt från början, har jag beslutat att i rätt ordning skriva ner det för dig, ädle Teofilus, för att du skall veta hur tillförlitlig den undervisning är som du har fått.

Vi ser hur kristendomen från allra första början trädde fram med anspråk på historisk korrekthet. Kristendomen är inte en abstrakt idé eller princip som Gud har sänt till oss. Nej, Gud har ända från början uppenbarat sig i historien, i det som händer. Därför utvalde han ett folk åt sig, Israel, och talade till dem i deras situationer och omständigheter.

Visst hade Gud kunnat skicka ner sina sanningar till oss på guldtavlor från himmelen, alla på en gång. Det hade ju varit enkelt. Men Gud ville inte det. Det behagade Gud att uppenbara sig i det historiska skeendet och konkret leda många människor igenom många olika händelser. Den gudomliga uppenbarelsen, den gudomliga sanningen, är oupplösligt sammanflätad med historien.

Så utspelar sig nu ett av världshistoriens viktigaste skeenden då Augustus var kejsare och Kvirinius landshövding. En skattskrivning äger rum, och en viss Josef reser därför med sin hustru Maria till Betlehem. Maria var havande, och hon födde sitt barn i de mycket enkla omständigheter som hon befann sig i. De fick ju bo i ett stall, det fanns inget annat rum för dem. Och hon lindade sin nyfödde son, svepte in honom i lindor, och lade honom i en krubba.

Och på samma sakliga sätt fortsätter Lukas att berätta hur några herdar befann sig där i trakten. De var ute om natten och vaktade sin hjord. Och då kommer Herrens ängel och talar till dem. Det Herrens ängel talade, det var ord direkt från Gud. Vi ska idag stanna inför ängelns budskap och lyssna till det. Vi säger därför för det första:

Var inte förskräckta!

Det första ängeln säger är: Var inte förskräckta, var inte rädda! Han sade det till herdarna, och det är också Guds budskap till oss: Var inte rädda!

Rädslan, den tillhör den fallna världen. I himmelen finns det ingen rädsla. Rädsla eller förskräckelse betyder ju att finns något farligt, något skadligt, något ont. Något som är på ett sätt som Gud inte vill. Och något sådant finns inte i himmelen.

Var kommer rädslan ifrån? Ja, rädslan, förskräckelsen är en del av det som våra föräldrar Adam och Eva drog över oss. De var skapade goda, men avföll från Gud. Och vi vet hur det gick:

Vid kvällsbrisen hörde de HERREN Gud vandra i lustgården. Och mannen och hans hustru gömde sig för HERREN Guds ansikte bland träden i lustgården. Men HERREN Gud kallade på mannen och sade till honom: "Var är du?" Han svarade: "Jag hörde ljudet av dig i lustgården och blev förskräckt eftersom jag är naken. Därför gömde jag mig."

Så ser vi hur rädslan, förskräckelsen kom in i världen genom synden. Denna rädsla är sedan dess en del av förbannelsen som vilar över människosläktet.

Om man inte är rädd är man orädd, oförskräckt. Man är modig. Man har ett inre lugn.

Det finns två slags rädsla och två slags frid. Det finns gudomlig frid och mänsklig frid. Det finns jordisk rädsla och otrygghet, det finns rädsla och otrygghet inför Gud, vi kan kalla det andlig otrygghet. För även en icke-kristen kan ha ett jordiskt lugn, vara nöjd, fördragsam, tålig och fridfull . Men en icke-kristen kan inte ha andlig trygghet, trygghet inför Gud den allsmäktige. Om inte förr så kommer det visa sig på den yttersta dagen.

Men det finns en koppling. Där man tappar bort den gudomliga friden, där tappar man också jordisk frid, generellt sett. Och omvänt, där kristendomen går fram ökar även den jordiska friden.

Vår samtid vittnar om hur vi har blivit sekulariserade och tappat fotfästet i tillvaron. Vårt samhälle är i dålig kondition och vi saknar alltför ofta det jordiska lugnet. Vi ser hur man längtar efter trygghet. Det har blivit ett huvudord. Många människor, särskilt unga människor är otrygga. Man kan diskutera om rädsla och otrygghet är exakt samma sak, nej, det är det ju inte, men de är nära besläktade. För den som är otrygg är rädd för något, men vet ofta inte riktigt för vad, det är liksom mer i allmänhet. Och om otryggheten ökar övergår den i ångest. Ångest är något fruktansvärt. Otrygghet och ångest har ökat kraftigt i Sverige de senaste årtiondena.

Vi får i vårt samhälle skörda frukterna av vad vi själva sått. Vårt moderna jagande efter självförverkligande har till exempel lett till att vi inte ger nästa generation, våra små barn den omsorg och trygghet de behöver. Den får de allra bäst i sin moders närhet. Men detta är inte accepterat av vårt samhälle idag. I vår moderna värld måste mödrarna bort från hemmet och barnen så snart som bara möjligt. Och vi håller inte heller ihop våra familjer så som Gud vill, vi vill inte anpassa oss utan tycker det är bättre med skilsmässa och självförverkligande, så får de andra klara sig bäst de kan. Detta skapar också otrygghet.

Men livet handlar inte om självförverkligande för vår egen skull, utan om att vi ska förverkliga Guds vilja och plan för oss. Då får vi Guds frid.

Visst händer det att vi kristna är rädda. Vi ska i någon mening vara rädda för sådant som är farligt. Det finns mycket ont och hemskt som vi med rätta bör frukta. Vi ska inte vara kalla och nonchalanta inför faror och risker. Dem ska ta vi på allvar.

Men i allt detta ger Gud oss sin frid. När vi tror på honom tar vi emot den. Vad som än händer med oss, är Gud med oss och vi är hans barn genom tron. När herdarna såg Herrens härlighet som omstrålade ängeln blev de förfärade. De förstod omedelbart att de inte passade ihop med den himmelska glansen, att de inte var värdiga. Men ängeln sade att de inte behövde frukta, för han kom med ett glädjebudskap. Vi fortsätter med nästa del av ängelns ord:

Ett bud om stor glädje för hela folket

Ängeln förkunnade ett glatt budskap. I grundtexten står det att han ”evangeliserar” om stor glädje. För det som ängeln kom med var inte något man får höra varje dag, det var ett särskilt budskap, ett unikt budskap om en stor glädje. Och nu förklarar han att han inte var utsänd endast för dessa herdars skull, nej han hade ett budskap om stor glädje för hela folket. Och herdarna skulle få vara med-budbärare ut till folket, till hela folket. Folket, det var judafolket. Först skulle Messias komma till sitt eget folk, innan det sedan skulle bli dags att sprida det glada budskapet till alla människor i hela världen.

Herdarna, de fattade galoppen. De är ett gott föredöme för oss alla, de spred det glada budskapet. De behöll inte nyheten om Messias för sig själva, utan de gjorde som ängeln sagt, de spred nyheten vidare till alla de mötte. Som det står i vers 17 och 18 i vår text idag:

Och när de hade sett det, berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det förundrade sig över vad herdarna berättade för dem.

Nästa sak som ängeln förkunnade var detta:

I dag har en Frälsare blivit född åt er i Davids stad

Vad var det nu för glädje som ängeln kom med? Ja, det förklarar han genast, han säger att han förkunnar stor glädje ty idag har en Frälsare fötts. Frälsaren är orsaken till glädjen. Och detta var inte vilken frälsare som helst. Det ska vi snart få höra att det var Gud som blev född.

Men vi börjar med att ängeln säger att Frälsaren blivit född i Davids stad. Det är klart att ängeln måste berätta var de ska finna det nyfödda barnet, annars kan de ju inte komma dit. Men stadens nämns inte vid namn i själva färdbeskrivningen, när de får veta att de ska gå iväg och leta efter ett nyfött barn som ligger lindat i en krubba, utan ”Davids stad” är en del av glädjebudskapet. Ängeln säger inte heller ”här i Betlehem”, nej han använder den högtidliga benämningen Davids stad. För Messias skulle ju vara av kung Davids släkt. Frälsaren som föds är uppfyllelsen av vad som förutsagts i Gamla Testamentet.

Om någon ”vanlig svensk” får höra att en Frälsare fötts, ja då rycker han väl på axlarna närmast och säger ”jaså”. Men är inte vi svenskar i behov av en Frälsare? Jovisst är vi det. Men någon vidare syndakännedom, det har vi inte. Vi förtränger frenetiskt allt tal om synd och skuld, vi vill inte alls höra talas om det. Hela vår kultur är formad efter detta förnekande av synd. Alla våra tänkare, våra författare, filosofer och vetenskapsmän gör allt vad de kan för att upprätthålla detta självbedrägeri. Eftersom vi enligt den allmänna åskådningen har utvecklats från djuren är vi djur, och moral och etik har bara sådär utvecklats under årtusendenas gång, det är en produkt av mänsklig utveckling. Någon Gud att stå till svars för ryms helt enkelt inte i detta system. Och därför finns det inget behov av någon Frälsare.

Men herdarna, de visste vad en Frälsare är. De visste att de behövde en sådan. Alla judar visste det, de var ju uppfödda med Gamla Testamentet. De hade många gånger hört om synd och dom och nåd, om hur judafolket avföll och om hur Gud förbarmade sig över dem gång efter gång och förlät dem, men också om hur Guds dom drabbade Israel, nordriket, så att de blev slagna och förskingrade av assyrierna.

Någon kanske säger att svenskarna inte förstår ordet frälsare. Det är sant att ordet frälsare inte är så jättevanligt, men det är inte svårare att förstå än att det förekommer av och till på sportsidorna i vilken tidning som helst när man skriver om hur någon spelare räddat laget från förlust genom ett viktigt mål. Så länge som de gör det kan vi lugnt fortsätta att använda ordet Frälsare. Men visst kan vi säga ”räddare” i stället om vi hellre vill det.

Men låt oss komma ihåg julens budskap. För det är en stor glädje som ängeln förkunnar: En Frälsare är född i Betlehem. Och han är inte bara Frälsare för somliga. Vi förstår att herdarna blev glada när de fick höra ”I dag har en Frälsare fötts åt er”, alltså för herdarna. Men inte bara för dem, denna glädje var ”för hela folket”. Och läser vi vidare i Nya Testamentet ser vi att han är Frälsare för alla människor, också för oss alla här idag.

Men hur kan det nyfödda barnet vara en Frälsare för alla människor? Hur är det möjligt att han skulle kunna bära mina och dina, ja alla människors synder? Det förklarade ängeln på slutet:

Han är Messias, Herren

Vi tänker kanske inte i förstone på vad detta betyder. Vi vet att Messias hade förutsagts i Gamla Testamentet, kvinnans säd som skulle krossa ormen, satan. Och på många andra ställen profeteras om Messias. Men vad betyder det att han är Herren? Vi vet att det i våra dagar finns många som förnekar Kristi gudom. Dels har vi rörelsen Jehovas vittnen, dels har vi de som tror som det står i Bibel2000, den allra vanligaste översättningen idag i vårt land.

Men låt oss nu gå till texten och se efter vad ängelns ord innebär. Ängeln säger att det nyfödda barnet är Messias och att han är Herren. Det grekiska ordet för Herre är κύριος. Vi känner igen det från en del av mässan som vi kallar Kyrie, Herre, förbarma dig. ”Kyrie” är vokativ (tilltalsform) av κύριος. Precis som vårt ord Herre kan det avse olika slags herrar. Det kan avse Gud, men det kan också avse en jordisk herre. Frågan är nu alltså om det hos Lukas betyder att han är en herre så att säga i allmänhet, i alla fall skild från Gud, eller om Lukas menar att det nyfödda barnet är Gud. Låt oss titta hur Lukas använder det ordet här i sitt evangelium. Dagens text är det andra kapitlet, så vi börjar från början, i det första kapitlet.

Första gången Lukas använder κύριος är i vers 6: Zacharias och Elisabet ”var båda rättfärdiga inför Gud och levde oförvitligt efter alla Herrens bud och föreskrifter.” Uppenbart avses Gud. I vers 9 står det sedan att Zacharias fick gå in i Herrens tempel. Ingen annan än Gud kan avses. I vers 11 står det att Zacharias fick möta ”Herrens ängel”, alltså Guds ängel, och han förkunnar för Zacharias i vers 15 att Johannes döparen ska födas och att ”han skall bli stor inför Herren.” Och Johannes har ett uppdrag i vers 16: många av Israels barn skall han omvända till Herren, deras Gud. Och där används åter ordet κύριος: ἐπὶ κύριον τὸν θεὸν αὐτῶν.

Så det är tydligt att Lukas använder ordet κύριος om Gud. Det finns ingenting i texten som indikerar att det skulle avse en annan herre. Efter denna inledning säger alltså vår ängel idag till herdarna om det nyfödda barnet: Ty i dag har en Frälsare blivit född åt er i Davids stad, och han är Messias, Herren.

Ja, Kristus är Gud. Han är vår store Frälsare som kommer med frid till oss alla, änglahären förkunnade ”frid på jorden”. Fridsriket har kommit. Jesus kommer med frid till våra oroliga själar och samveten. Genom att tro på honom får vi del av hans välgärningar. I Kristus har vi människor fått Guds välbehag. Gud har kommit till oss, Gud har blivit människa. Amen.

J Fjellander

[^]