Julnattens stora under

Julevangeliet som vi hörde från altaret har tre delar. Den första handlar om Jesu födelse, den andra om ängelns korta och härliga predikan om denna födelse och den tredje om vilken inverkan den hade på dem som fick höra den. Vad den första delen säger är detta.

1.   Det har verkligen hänt, att Gud blev människa och föddes i Betlehem.

Lukas, som skrivit juldagens evangelium, betonar att det han berättar inte är en saga eller legend utan en händelse i världens historia. Han börjar inte julevangeliet med orden: ”Det var en gång en ung kvinna …”, som man gör när man berättar en saga. Han säger: ”Det hände vid den tiden.” Och han inleder sin evangelieskrift med att påpeka, att den bygger på seriös historieforskning. Han har ”noga efterforskat allt från början”, noga kontrollerat vad de som var ögonvittnen sagt om de händelser han skriver om. Det han skriver är tillförlitligt (Luk. 1:2-3).

Lukas tidsbestämmer Jesu födelse så som man brukade göra på den tiden, genom hänvisning till kejsare och andra storheter som levde då. Jesu födelse skedde under den romerske kejsaren Augustus regeringstid och då Kvirinius, var kejsarens överbefälhavare i östra delen av riket, dit Syrien och Israel hörde.

Kejsaren hade beslutat ”att hela världen” skulle skattskrivas. Hela världen syftar här på det stora romerska världsriket. Bibelkritiker, som utgår från att Bibeln är en vanlig bok som innehåller felaktigheter, påstår att någon sådan skattskrivning aldrig ägde rum vid tiden för Jesu födelse. Men de är inte lika goda historieforskare som Lukas. Han har inte tagit miste. Vi vet numera att romerska kejsare älskade skattskrivningar och särskilt folkräkningen som skedde i samband med den. Den visade hur många de regerade över. Sådana här folkräkningar förekom ganska ofta, och Israel fick vara med om ytterligare en till drygt 30 år senare (Apg. 5:37). Skattskrivningen som Lukas talar om omnämns i de s.k. Augustus memoarer, delvis återgivna på latin och grekiska i inskriptioner på pelare i en tempelruin som upptäckts i Turkiet. Så Lukas fantiserade inte.

Det är förunderligt hur Gud låter en hednisk kejsares påbud om skattskrivning föra Josef och Maria till Betlehem. Just där skulle det ske som var förutsagt genom profeten Mika: ”Men du, Betlehem Efrata, som är så liten bland Juda tusenden, från dig skall det åt mig komma en som skall härska i Israel. Hans ursprung är före tiden, från evighetens dagar (5:2).

Var och en skulle vandra till sin släkts hemstad. Josef var av kung Davids släkt, därför for han med Maria till Betlehem, för där var Davids född (1 Sam. 16). Maria var havande i mycket framskridet skede. Nio månader tidigare hade hon blivit gravid, inte på vanligt sätt genom en mans medverkan, utan som ängeln Gabriel sade till henne, och senare till stackars Josef som trodde att hans hustru varit otrogen, att hon blivit havande genom den Helige Ande och att barnet som hon skulle föda skulle kallas Guds Son (Matt, 1:18, Luk. 2:35).

Det var många som var på väg till Betlehem. Gästrummen hos släktingar eller i härbärget var snart fyllda. När Josef och Maria kom fram började det bli bråttom. Hon kände redan av värkarna. Man kan nästan se framför sig Josef skynda från hus till hus och knacka på för att höra om något rum var ledigt. Men alla rum var upptagna. Josef fick till sist reda till en plats för Maria i ett enkelt stall. Ett stall för djur är inte lika rent och fint som ett gästrum. Den som varit i en ladugård vet hur det luktar och stinker av boskapsdjur och deras spillning. Ett stall fanns ofta på bottenvåningen av husen. Men Betlehem låg i en bergsbygd där det fanns naturliga grottor. De kunde också användas som stall. Det finns en gammal tradition ända ner från 100-talet som säger att Jesus föddes i en sådan grotta. Kejsar Konstantin på 300-talet lät bygga födelsekyrkan som står där än i dag över den grotta man trodde att Jesus föddes i. Men Lukas säger inget om att det var en grotta, inte ens att det var ett stall. Han talar bara om en krubba. Av det har man slutit sig till att det var ett stall.

I den torftiga miljön födde alltså Maria sitt barn, lindade det och lade det i en krubba. En matbehållare för djur blev Guds Sons första bädd här i världen. Det är förunderligt, att han som var konungarna konung ändå lät sig födas under så enkla och primitiva omständigheter.

Lukas ger inga närmare detaljer om själva födelsen. Maria födde sitt barn, säger han bara, födde som kvinnor i alla tider gjort. Ändå var det en unik födsel. Hennes barn var inte bara hennes barn utan också Guds Son. Guds Son har inte blivit till vid någon bestämd tidpunkt, för han är liksom Fadern och Anden Gud av evighet. Men vid en bestämd tidpunkt hände det, att Sonens gudomliga natur förenade sig med Marias mänskliga kött och blod. En verklig gudamänniska tog gestalt och började växa i hennes moderliv. Och när tiden var inne, födde hon sin och Guds Son.

Denna födelse ansåg en del fromt tänkande kyrkofäder, som t.ex. Ambrosius på 300-talet, vara en mirakulös smärtfri födelse, så att Maria födde Jesusbarnet ”med slutet sköte”, dvs. att Jesus i kraft av sin gudom passerade hennes sköte, ungefär som han efter uppståndelsen gick igenom stängda dörrar, utan att skada henne på minsta sätt. Luther och många lutheraner på hans tid trodde att han föddes så. Och visst, det är fullt möjligt att det gick till på det sättet. Men frågan måste ändå lämnas öppen och obesvarad. För Bibeln ger nämligen inget besked i denna fråga och vi kan därför inte göra det till en lärofråga som måste tros. Lukas säger bara: ”Och hon födde sin förstfödde son …”. Inte ett ord om att denna födelse till det yttre skilde sig från andra födslar.

För de stora världsreligionerna är detta att Gud blir människa genom att födas av en kvinna en fullständigt orimlig och hädisk tanke. Aldrig kan Gud förnedra sig så att han blev ett ynkligt litet människobarn av kött och blod som föds i ett stinkande stall, har man tänkt. Det är ju fullständigt horribelt! Men kristna firar jul just för att detta verkligen har hänt.

Hela kristendomen står och faller med detta under över alla under. Antingen är det sant, eller så är kristendomen bara sagor eller fantasier – en vacker julnattsdröm och ingenting annat. Nya testamentet är fullt av vittnesbörd om att barnet i krubban inte bara var sänd av Gud utan verkligen hade en gudomlig natur. Med sina synliga gärningar och stora under som ingen som bara är människa kan göra visade han att han verkligen var den som Jesaja profeterade om: ”Ett barn blir oss fött, en son blir oss given … och hans namn är: Under, Rådgivare, Mäktig Gud, Evig Fader, Fridsfurste” (Jes. 9:6).

Kristendomen är ingen religion som uppstått ur hemliga riter och mystiska seanser. Den bygger på sådant som verkligen hänt i tiden, på sådant som människor sett och hört, på uppgifter som kunde kontrolleras och verifieras. När aposteln Paulus i Apostlagärningarna berättar om Jesus för konung Agrippa, påminner han honom om att det är allmänt kända fakta han talar om: ”Ty jag kan inte tro att något av detta är honom obekant; det har ju inte tilldragit sig i någon undangömd vrå” (Apg. 26:26). Det var inte från myternas och sagornas värld evangelisterna och apostlarna hämtade sitt budskap. Få händelser i historien är så väl bekräftade genom tidiga vittnesbörd som berättelserna om Jesu liv. Vi kan frimodigt med psalmisten ropa ut till alla i världen: ”Kom och skåda HERRENS verk! Gärningar som väcka häpnad gör han på jorden” (Ps. 46:9).

Låt oss nu gå vidare till den andra och himmelska delen av Lukas julevangelium.

2.   Ängelns budskap till herdarna säger oss varför julnattens stora under har skett

När Gud skulle proklamera julnattens stora betydelse för världen, så valde han att inte göra det för de rika och förnäma herrarna i Jerusalem utan för några fattiga herdar ute på marken. Dessa fårvaktare hade landets hårdaste och sämst betalda arbete. De var fattiga och fick ta jobb som andra inte ville ha: att vakta får på natten. De satt ute och huttrade i nattens bitande kyla, medan de andra inne i staden sov varmt och gott i sina sängar. Det var dessa fattiga herdar som först fick höra julnattens härliga predikan: ”Var inte förskräckta! Se, jag bär bud till er om en stor glädje för hela folket. Ty i dag har en Frälsare blivit född åt er i Davids stad, och han är Messias Herren.”

Det finns en rad människor som varit frälsare, modiga hjältar som räddat folk från faror och förtryck av olika slag. När Israels barn under deras första tid i Kanaans land hotades av fiender ropade de till Gud ”och Herren lät då en frälsare uppstå bland dem som räddade dem”, står det (Dom. 3:9). Han sände Otniel, Ehud, Samgar, Gideon m.fl. som räddade folket undan findernas attacker. Men ingen av dessa som kallades frälsare sades vara Herren. De var bara människor.

Frälsaren som blivit oss född, kallas av ängeln för ”Herren”. Det namnet används i Skriften uteslutande om Gud, himmelens och jordens skapare. Det lilla svaga och bräckliga barnet i krubban är Herren. Det är en svindlande tanke att i detta barn doldes Guds Son som var med och skapade världen med gudomlig allmakt. Men så är det: ”Genom honom har allt blivit till, och utan honom har inget blivit till som är till”, säger aposteln Johannes om Jesus, om Ordet som blev kött (Joh. 1:3). Han är Gud helt och fullt och människa helt och fullt men utan synd. Två naturer oskiljaktigt förenade i en person.

En sådan person måste han vara för att bli den Frälsare som Guds budbärare talade om. Här handlar det inte om att rädda folket från romarnas förtryck, vilket många hoppades att Messias skulle göra. Här handlar det om värre fiender och långt värre förtryck. Guds Son blev människa för att frälsa oss från syndens, dödens och djävulens våld, från allt det onda som vi varit slavar under alltifrån syndafallet.

Han föddes för att öppna himlen för syndare, för att ta bort fiendskapen mellan Gud och människa. På ena sidan står en helig och rättfärdig Guds med sin heliga vrede över ett syndigt och upproriskt människosläkte, på andra sidan står detta släkte med hat mot Gud och hans ord. Barnet som är både Gud och man är medlaren mitt emellan.

Han är den gudomliga kärleks väg till fred mellan himmel och jord. Han tog bort fiendskapen på ett sällsamt sätt. Vägen till fred gick över ett kors. Han föddes för korset, för att lida och dö till försoningen för världens ondska och synder. Gud blev människa för att kunna lida och dö för våra synder, men för att gottgöra hela världens synder och vinna seger över döden och djävulen måste han vara Gud.

Ängelns predikan om Frälsaren är kort och klar. Frälsaren som föds är Herren. Det är kristendomens grundval i dess enklaste form. Det säger med all önskvärd tydlighet att frid och fred med Gud inte kommer av vad vi gör. Vi kan inte blidka Gud med våra gärningar och med vår lydnad för Guds bud. Hur skall vi kunna göra det, när vi ideligen bryter mot dem? Den ende som kan göra det är Jesus. I ängelns julpredikan är allt görande koncentrerat till Frälsaren, till vad han gör. Han gör i vårt ställe allt vad lagen kräver, det som vi aldrig lyckas med. Aposteln Paulus säger: ”Det som var omöjligt för lagen, svag som den var genom den syndiga naturen, det gjorde Gud genom att sända sin Son som syndoffer” (Rom. 8:3).

Du måste kasta alla dina egna tankar och försök att finna vägen till frid med Gud överbord och bara höra ängelns predikan om Frälsaren som är född åt oss. Men först måste du bli vad du är, ett vredens barn, en syndare rakt igenom. Du måste ödmjuka dig och ge Gud rätt i vad han säger om dig. När du gör det blir du fattig i anden, att det är så illa ställt att du behöver Frälsaren som är Herren. Då blir ängelns predikan om ”ett bud om en stor glädje” något stort, härligt och befriande. Då omsluts du av ”räddningens jubel” (Ps. 32:7).

Den stora änglakörens treradiga hymn efter ängelns korta predikan understryker vad denne sagt: ”Ära vare Gud i höjden, och frid på jorden, till människor hans välbehag.”

”Ära vare Gud i höjden” – det är en helt annan sång än den världens människor sjunger i dag. Deras sång är ”Ära vare människan på jorden, ära vare hennes kamp för mänskliga rättigheter och alla människors lika värde!” Visst har människan ett stort värde som skapad av Gud. Men det är också sant att Gud blev människa, därför att vi människor förstört vårt goda förhållande till Gud och livet på jorden på ett förfärligt och skapelsevidrigt sätt. Det finns en annan aspekt av alla människors lika värde som man inte gärna vill höra, och det är att vi alla är lika värda att för evigt förkastas av Gud för vårt självupptagna, onda och gudlösa liv. ”Här finns ingen skillnad. Alla människor har syndat och saknar härligheten från Gud” (Rom. 3:22-23). Alla är vi värda helvetet och evig fördömelse, om Gud skulle döma oss som våra synder förtjänt. Men, står det, Gud sände inte sin Son ”för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom honom” (Joh. 3:17).

Den sista strofen i änglakörens sång, ”till människor hans välbehag”, besjunger Guds stora kärlek, att han vill alla människor oändligt väl genom Frälsarens födelse. Vi behöver inte längre vara vredens barn, rädda för straff och dom, inte vara prisgivna åt döden. Gud har gjort Jesus till en Frälsare för alla utan undantag. ”Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv” (Joh. 3:16).

Julevangeliets sista del talar om vilken effekt det himmelska budskapet fick på herdarna. Det ställer oss själva inför frågan:

3.   Hur tar vi emot julnattens stora under?

Ängelns predikan om Frälsaren fick herdarna att skyndade sig till Betlehem för att söka ett barn i en krubba. Betlehem var en liten stad och det var inte svårt att fråga sig fram till och få reda på var det fanns något så ovanligt som ett nyfött barn i en krubba. De fann det och fick bekräftat att de inte drömt utan att ängeln talat sanning.

Alla förundrade sig över herdarnas berättelse. Förundran är häpen förvåning inför något märkligt. Förvånar det dig, att Gud blivit människa för din skull, för att du skulle få frid och nytt liv? Eller är du helt kall och likgiltig för det? Det fanns inte rum för Josef och Maria och barnet som hon skulle föda i Betlehem. Så är det på det andliga området för många. Hjärtat är fyllt av så många jordiska begär att det inte finns rum för Jesus. Tänk då på att han är den ende som kan frälsa dig. Kan du, vill du verkligen leva utan honom?

Om Maria står det att hon ”bevarade och begrundade allt detta – allt som Gud och herdarna sagt om hennes barn – i sitt hjärta.” Hon gömde och bevarade det, tänkte mycket på det och förundrade sig ständigt över det stora som skett. Gör som Maria! Låt julens heliga evangelium bereda rum i ditt hjärta för Jesus. Ta emot honom och bevara honom som Guds stora julgåva till dig. Då får också du gå hem i dag med julens glädje i ditt hjärta och med herdarna prisa och lova Gud ”för allt som de hade hört och sett, alldeles som det blivit sagt till dem”. Amen.

S Bergman

[^]