Fridsbudskapet som väcker strid

Det finns olika slags julevangelier med koppling till Jesus. Många ser honom bara som en god människa som en gång existerat. Man ser honom som en förebild i medmänsklighet, kärlek och tolerans. Gud har sänt honom för att och inspirera oss att vara som han var. Andra ser Jesus som radikal revolutionär som eggar till väpnad kamp mot orättvisor i världen, ungefär som Che Guevara gjorde. Gestalten Jesus har ”kidnappats” för en rad olika syften som har legat i tiden. Just därför måste vi tala om det sanna julevangeliet till skillnad från julevangelier skapade av människors förvända bilder och tankar om honom.

Det sanna julevangeliet, det som uppenbaras i Skriften, är något annat. Det talar om Guds väldiga och märkliga gärningar för att frälsa den fallna världen från synd, död och evig förtappelse. Det sanna julevangeliet talar om den av många förhånade jungfrufödseln – att Gud lät sin enfödde Son födas av jungfru Maria och bli människa. Det talar om Jesus som både Gud och man, att han föddes för att dö till försoning för världens synd och ondska, att han uppstod som segrare över synden, döden och djävulen, att alla syndare på jorden i Kristus erbjuds den fläckfria rättfärdigheten från Gud. Allt vad barnet i krubban växte upp för att göra handlar om att vi syndare skall få frid med Gud och återfå det evigt saliga liv som vi förlorat.

Det var om detta evangelium änglarna sjöng sin lovsång på julnatten för markens herdar. Rymden fylldes av deras: ”Ära vare Gud i höjden och frid på jorden.” Men detta sanna julevangelium, som av nåd öppnar Guds rike för syndare och föder dem på nytt, orsakade ingen stormrusning för att få del av rättfärdighetsgåvan.

Det står om Jesus: ”ljuset kom till världen och människorna älskade mörkret och inte ljuset, eftersom deras gärningar var onda” (Joh. 3:19). Det betyder inte att alla förkastade Guds kärlek uppenbarad i julens under. Men vi ser än i dag att de flesta älskar sitt gamla, syndiga liv i mörkret och dunklet. De vill inte veta av ljuset, utan bekämpar det och vill släcka det.

Julevangeliet skapar således inte bara frid på jorden utan också motsägelse, kamp och strid. Det är annandagens budskap. Tron på julens evangelium medför kors och lidande, ibland t.o.m. förlust av livet. Låt oss fråga oss varför det alltid blir så.

1. Julens evangelium hatas av världen

Att bekänna sig till det sanna julevangeliet om Jesus, är inget för den som vill ha ett behagligt liv. Den kristna bekännelsen retar upp djävulen och världen som han har i sitt våld. Den skickar bud efter hån, förföljelser, lidanden, tortyr och avrättningar.

Jesus var från början ett tecken som blev motsagt (Luk. 2:32). Herodes massaker på barnen i Betlehem i hopp om att Jesusbarnet skulle vara bland dem, gjorde dessa barn under två år till de första martyrerna för Jesu skull. Maria och Josef fick fly ut ur landet med sitt barn och blev under några månader flyktingar i ett främmande land. Från första stund blev julens barn indraget i kampen mellan Gud och den Onde, mellan ljuset och mörkret.

Vi har i dag hört om Stefanus, kyrkans första martyr efter Kristi uppståndelse. Han har sedan följts av en lång rad martyrer ända in i vår tid. Ingen annan religion har så många martyrer som kristendomen. Till minne av dem är kyrkan i dag klädd i rött, i martyrernas färg.

Jesus talar i dagens evangelium om sändebud, ”profeter, visa män och skriftlärda”, som han sänder ut med frälsningens budskap. Hur kommer dessa att bemötas? Somliga av dem skulle bli dräpta och korsfästa, gisslade och förföljda från stad till stad, säger Jesus. Men han påminner samtidigt om att det inte var något nytt. Så har det varit alltifrån Abel som vi läser om i 1 Mos. 4. Han var rättfärdig genom tron, dvs. genom tron inte på egna förtjänster utan på Guds nåd och förlåtelse för den kommande Frälsarens skull. Han offrade tackoffer till Gud för den sakens skull. Hans offer såg Gud med behag till, men inte till Kains, hans brors offer. ”I tro bar Abel fram ett bättre offer åt Gud än Kain, och genom tron fick han det vittnesbördet att han var rättfärdig”, står det i Hebr. 11:4. Kain offrade till sin egen ära i tro på sina egna förtjänster. Att Gud inte såg till hans offer kunde Kain inte tåla. Så han dräpte Abel.

Det första mordet på jorden skedde således av hat mot tron på Jesus, mot kvinnans avkomma som skulle krossa ormens huvud enligt den första profetian i Bibeln om Frälsaren (1 Mos. 3:15). Med detta brodermord började kriget mellan kvinnans avkomma och ormens avkomma, mellan den oomvända världens kyrka och Guds kyrka. Det fortsatte genom hela GT, ”alltifrån den rättfärdige Abels blod, ända till Sakarias blod”, säger Jesus. Denne Sakarias omnämns i 2 Krönikeboken, som hos judarna har sin plats sist i GT. Han var präst i Juda rike under kung Joas tid på 800-talet. Sakarias predikade skarpt mot ekumeniken mellan Gud och grannfolkens avgudar som hans landsmän hade besudlat Herrens tempel med. Han sade till folket: ”Så säger Gud: Varför överträder ni HERRENS bud? Det kan inte sluta lyckligt. Eftersom ni har övergivit HERREN, har han också övergivit er” (2 Krön. 24:20). Det tålde man inte att höra. Det gick med Sakarias som med Stefanus: han stenades.

Martyriet fortsätter i nytestamentlig tid. Johannes Döparen blev halshuggen. Alla apostlarna utom en, Johannes, fick på olika sätt lida martyrdöden. Varför? För att de var revolutionärer som kämpade mot förtryck och orättvisor i världen? Inte alls. De fick plikta med livet för att de oförskräckt fortsatte Jesu egen predikan: ”Guds rike är nu här. Omvänd er och tro evangelium!” (Mark. 1:15). De hade fått i uppdrag att lära allt vad Jesus befallt. Det gjorde de – och fick erfara samma hat och motstånd som Jesus själv. De kom ihåg vad han hade sagt till dem: ”Om världen hatar er, skall ni veta att den har hatat mig innan den hatat er” (Joh. 15:18).

Vad är det då i den kristna tron som väcker världens motstånd? Det är främst två saker. Först är det att den kristna kyrkan kommer med anspråk på att tala sanningen från Gud. Det retar världen till raseri. ”Hur kan ni påstå att ni har den enda sanningen?”, ropar man upprört. Bibeln, som är skriven av människor under olika tider och tolkas så olika, kan självfallet inte vara den enda sanningen om Gud och människans frälsning!

Men kristna tror på Bibeln som Guds Ord. Det har de lärt av Jesus själv. Han hänvisade ständigt till det som var skrivet. Om inte Bibeln, såväl GT som NT, är Guds klara Ord, ingivet av den Helige Ande, så blir all kristendom till sist bara nonsens, mänskliga spekulationer och inget annat. Det ser vi i dag tydliga exempel på i kyrkor som övergett tron på Bibeln som Guds ofelbara Ord.

För det andra hatar världen själva evangeliet om Jesus. Man uppfattar, trots att man ideligen talar om Bibeln som en dunkel och svårtydd bok, vad den faktiskt säger om Kristus: att han är Guds Son och syndares enda räddning, att han är ”vägen och sanningen och livet” och att ”ingen kommer till Fadern utom genom honom” (Joh. 14:6).

Världen och dess många olika religiösa föreställningar går alla ut på att människan, åtminstone på något litet sätt, med sina gärningar kan behaga Gud och vinna frälsning. Men evangeliet är en dödsstöt mot allt sådant tänkande. Det var just för att denna väg för syndens skull var omöjlig, som Gud sände sin enfödde Son i världen. Han sände oss Frälsaren, som helt utan inblandning från vår sida ”fullgjorde vad vi borde och blev vår rättfärdighet”.

Detta evangelium värjer sig den naturliga, oomvända människan emot med all kraft. Hon vill inte hålla till godo med något som tar ifrån henne all egen ära och säger att allt vad hon gör är ingenting värt inför Gud. Luther säger: ”Det är omöjligt att världen skulle kunna hålla till godo med något, varigenom hon med allt sitt väsen blir till skam.” Hon vill alltid ha något eget att berömma sig av. Därför hatar världens människor det rena evangeliet som underkänner alla hennes, som hon menar, goda gärningar.

2. Att bekänna julens evangelium är att med Jesus älska världen

Jesus säger i vår text: ”Hur ofta har jag inte velat samla dina barn, som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni har inte velat.” I dessa ord talar den gudomliga kärleken till Jerusalem som ”mördar profeterna och stenar dem som är sända till dig”. Fast man handlat så illa var hans djupaste åstundan att förlåta och frälsa dem. Evangeliet har kraft i sig att uppväcka tro mitt bland fiender. Ingen kan tro av sig själv men Guds Ande, som alltid är med Ordet, upplyser människan om hennes synd och verkar omvändelse. Den frälsande tron är alltid ett Guds under. Men människan kan stå emot den Helige Ande.

Med djupaste sorg konstaterade Jesus att Jerusalem inte ville veta av Guds frälsande kärlek. ”Ni ville inte”, säger Jesus. Då fanns för dem ingen räddning: ”Se, ert hus kommer att stå öde”. För sista gången hade han talat och undervisat i templet. Han kallar det inte ”Guds hus” utan ”ert hus”. När hans röst inte fick ljuda där längre, när man inte aktade på Guds besökelsetid, då omvändelse kunde ske, blev det till sist ett hus präglat av mänskliga, egenrättfärdiga tankar som inte kunde frälsa. Deras tid var ute.

Men vi vet inte när vår omgivnings tid är ute. Vi är kallade, inte att avgöra vilka som förhärdat sig och vilka som ännu inte har gjort det. Vi är kallade att intill tidens slut bekänna julens evangelium för den oomvända världen runtomkring oss. När Jesus säger till sina lärjungar: ”Var och en som bekänner mig inför människorna, honom skall också jag bekänna inför min Fader i himmelen” (Matt. 10:32), så är det kärleken till den hätska och fientliga världen som talar. Det är också en uppmuntran till oss att frimodigt bekänna och vittna för världen om julens evangelium. Det är kyrkans uppgift intill tidens slut. Hon hålls kvar på jorden för denna enda saks skull.

Men just denna den gudomliga kärlekens vilja att frälsa syndare från den gudsfientliga världen blir sorgligt nog också orsak till förföljelse från deras sida som envetet avvisar evangeliets kallelse. Alla kristna blir inte blodsmartyrer som Stefanus, men alla märker på något sätt att de lever i världen, inte av världen. Bekännande kristna avviker från mängden, de går mot strömmen i synen på livet och dess djupaste mening. De möts av avstötningsreaktioner av olika slag från världen sida. De som tror på Bibeln som Guds Ord i verklig mening hålls för att vara instängda, rädda typer som inte vågar se verkligheten sådan den är. De beskylls för allt möjligt ont. De som bekänner klassisk, biblisk kristendom får vanligtvis sektstämpeln på sig.

Allt detta är plågsamt. Kristna i vårt land förföljs ännu inte på det sätt som skett i en del andra länder, där de systematiskt förföljts, fängslats, torterats och också avrättats. Men många av oss har fått känna av nålstick och kyligt avståndstagande från släkt och vänner, när vi valt att lyda Gud mer än människor, t.ex. när vi på Jesu befallning aktar oss för gudstjänstgemenskap med dem som driver eller tolererar falsk lära (Matt. 7:15). Denna plåga kände reformationens folk också av, när de på 1500-talet för evangeliets skull bröt med den stora och mäktiga romersk-katolska kyrkan på. I våra bekännelseskrifter kan vi läsa hur det kändes för dem: ”Det är tungt att avvika från så många folks gemensamma mening och kallas schismatiker. Men Gud bjuder med sin myndighet alla att inte ta befattning med eller försvara ogudaktighet ...” (SKB s. 348).

Bekännelsen till julevangeliets Jesus medför alltid kors och lidande i någon form. Det finns stunder då vi kan känna igen oss i den 102:a psalmens ord i Psaltaren: ”Jag är lik en pelikan i öknen, jag är som en uggla bland ruiner. Jag ligger vaken, jag är som en ensam fågel på taket. Mina fiender hånar mig hela dagen, de som gör narr av mig använder mig som en svordom” (Ps. 102:7-9).

Allt ifrån en nedlåtande blick eller medlidsamt beklagande huvudskakning till regelrätt förföljelse med förlust av arbete, ägodelar och t.o.m. livet får en Kristi bekännare vara beredd på här i världen. Ändå säger Jesus, att när detta sker, så skall vi glädja oss och jubla: ”ty er lön är stor i himlen” (Matt. 5:11). Det är ingenting i jämförelse med den härlighet som skall uppenbaras på oss, ingenting i jämförelse med den gåva och den starka och faktiska frid med Gud som evangeliet skänker syndare. Martyrenas död var ingen verklig förlust. Den var deras födelse in i härlighetens rike.

3. Julens evangelium ger oss kraft till trohet intill döden

Om helgonen och martyrerna i himmelen står det i Uppenbarelseboken: ”De övervann honom (djävulen) genom Lammets blod och genom sitt vittnesbörds ord. De älskade inte sitt liv så högt att de drog sig undan döden” (Upp. 12:11).

Här har vi martyrernas hemlighet. De levde själva av det som de vittnade om. De trodde på Guds Sons blod, som renar från all synd. De trodde på Kristus som deras rättfärdighet inför Gud. De ville inte för något i världen mista den vita dräkten som de genom tron allena var klädda i. Deras glädje var att Jesus i himlen dag och natt bekände och försvarade dem som sina bröder och systrar inför Fadern.

Ordet kommer med sin kraft och tröst till var och en som tror. Det säger: ”Är Gud för oss, vem kan då vara emot oss?” (Rom. 8:31). Detta ord skall vi ta till oss när vi får lida för Ordets skull. Har vi Gud, den Allsmäktige, på vår sida, vad kan då människor göra oss? Våra förföljare har makt att dräpa kroppen, men inte mer. Den frälsta själen och saligheten kan de inte ta ifrån oss.

Låt oss sluta med ett ord av en bekännare med ett skamligt minne. Jag tänker på Petrus som, för att rädda sitt eget skinn, på översteprästens gård tre gånger skamligt förnekade sin Herre och Mästare. Men han fick uppleva att Kristi försoning täckte även denna skamfläck i hans liv. Nådens evangelium gjorde honom trogen intill döden – martyrdöden i Rom. Han säger i sitt första brev: ”Om någon får lida för att han är kristen, skall han inte skämmas utan prisa Gud för det namnet” (1 Petr. 4:16). Amen.

S Bergman (2011)

[^]