Kristi omskärelse

I dag står vi på tröskeln till ett nytt år. Det är ett oskrivet blad: vad som kommer att hända under detta år vet vi inte. Vi vet inte ens om vi kommer att få uppleva hela året. Livet är skört och osäkert. Det blev vi tydligt påminda om under året som gick. Världen är hotad av katastrofer, krig och terrordåd, hungersnöd och epidemier. Framtiden ser inte särskilt ljus ut. Egentligen är det bara en sak som vi säkert vet, nämligen det som står i Hebr. 13:8: ”Jesus Kristus är densamme i går och i dag och i evighet.” Och då menar vi inte människors skiftande föreställningar om Jesus. Vi talar om den Jesus som möter oss i Skriften. Han är Herren och oföränderligt densamme.

Denna helgdags särskilda ämne är emellertid inte årsskifte och tidens gång, utan Jesu omskärelse på åttonde dagen. Omskärelsen var en akt genom vilken nyfödda gossar upptogs i den israelitiska kyrkans gemenskap. De fick ett märke på kroppen som visade att de hörde till Guds folk, Israel. Liksom man trädde in i det Gamla förbundet genom omskärelse, så träder vi in i Nya förbundets kyrka genom dopet. Aposteln Paulus drar tydligt denna parallell när han i Kol. 2:11 kallar dopet för en omskärelse i Kristus. NT:s nådemedel har en rikare och mer fullödig utformning än i det Gamla förbundet. Ett exempel är dopet som, till skillnad från omskärelsen i GT, ges både till män och till kvinnor.

I samband med omskärelsens ceremoni fick Guds och jungfru Marias Son namnet ”Jesus”, som betyder ”Herren är frälsning”. Detta meddelas oss i dagens korta evangelietext på bara en vers. Den kommer omedelbart efter Lukas kända julevangelium. Jesus omskars och senare döptes han också av Johannes Döparen. Vi frågar oss varför han – som både var Guds Son och den enda människa som efter syndafallet var utan synd – behövde gå in under dessa ordningar som gällde syndare. Varför omskars Jesus? Den frågan skall vi i dag söka svar på.

Det finns en vers i NT som kastar ljus över Kristi omskärelse. I Gal. 4:4 står det: ”När tiden var fullbordad sände Gud sin Son, född av kvinna och ställd under lagen, för att han skulle friköpa dem som stod under lagen, så att vi skulle få söners rätt” (Gal. 4:4-5). Utifrån detta ord säger vi i dag följande om Kristi omskärelse:

1.   Jesus omskars för ett liv i lydnad för lagen

Med ett blodigt snitt på förhuden vigdes Jesus, Guds Son, likt alla andra israeliter, till ett liv under lagen. Aposteln Paulus säger: ”var och en som låter omskära sig är skyldig att hålla hela lagen” (Gal. 5:3).

När människan skapades ställdes hon under lagen som tillvarons grundprincip. Adam och Eva skapades för en enda sak: att hålla lagen, att leva kärlekens liv och älska Gud över allting och sin nästa som sig själv. Som människa ställs också Jesus, han som är den andre Adam och början till ett nytt människosläkte, under lagen. På tillvarons grundprincip ändrar Gud ingenting i Nya förbundet. Gud är kärleken och hans heliga lag kräver i all evighet lydnad för kärlekens bud. Så är lagen det mänskliga livets grundval och kommer alltid att vara det.

Utvecklingsläran eller evolutionismen har under de sista 150 åren haft en förödande inverkan på människosynen och människovärdet. Människan ses som ett utvecklat djur, utan ansvar inför någon högre makt. Men människans värde enligt den heliga Skrift grundas inte på människan som ett djur, utan på att människan är skapad till Guds avbild. Att människan är ställd under Guds lag är ett uttryck för hennes höga kallelse att vara Gud lik. Det skiljer henne från djuren och ger henne hennes specifika människovärde.

Även de som inte har den i Bibeln skrivna lagen har något av lagen i sin mänskliga natur. Om hedningarna säger aposteln: ”Det som lagen kräver står skrivet i deras hjärtan. Om det vittnar också deras samveten” (Rom. 2:15). Det är vad vi brukar kalla den naturliga lagen – den som alla människor bär inom sig, även om den ofta är fördunklad och förvrängd av synden.

En del får i vår tid för sig att NT i princip avskaffat lagen, och att allt sysslande med lagen leder till oandlig lagiskhet eller fariseism. Men så är det inte. Jesus både predikade och utlade lagen för de kristna, t.ex. i Bergspredikan. Och aposteln Paulus säger: ”Lagen är helig och budordet heligt, rätt och gott” (Rom. 7:12). Likaså säger han: ”Den är andlig” (Rom. 7:14) – den beskriver hur det goda förhållandet till Gud tar sig uttryck. Det är också lagen som aposteln tänker på i Kärlekens lov, när han säger: ”Kärleken förgår aldrig” (1 Kor. 13:8). Tron skall upphöra, när vi inte längre behöver tro utan ser alla löften uppfyllda. Likaså skall hoppet upphöra, när vi inte längre behöver hoppas utan får uppleva vad vi hoppats på. Men en sak skall aldrig försvinna: kärleken. Ja, när världen går under och de saliga bor i härligheten hos Gud, så gäller fortfarande kärlekens lag. Där förverkligas Guds avbild, den som återspeglas i lagen, fullt ut hos alla frälsta. Ingen syndabekännelse och förlåtelse behövs längre. Där kärleken är fullkomlig, där är paradiset. Så består lagen i all evighet. Ingen sann kristen är ”antinom”, dvs. en sådan som är emot lagen och föraktar den.

Men ändå, för syndens skull har lagen blivit ett problem för oss människor, ja, en ren förbannelse. Fast den är god och helig blir den oss till dom och död. Varför? Inte för att det är något fel på lagen, utan därför att det är fel på oss: vi sitter ohjälpligt fast i synden och är slavar under den. Vi förmår själva inte hålla lagen, hur vi än försöker. T.o.m. en kristen apostel måste klaga över sitt syndafördärv. Paulus säger: ”Jag kan inte fatta att jag handlar som jag gör. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag hatar, det gör jag” (Rom. 7:15). Det är vad lagen ständigt påminner oss om. Den vittnar om att vi är syndare, den anklagar oss, dömer oss, skapar dåligt samvete och ställer oss under Guds heliga vrede.

Vi kan bara tänka tillbaka på det år som gått. Många synder i tankar ord och gärningar har vi begått. Skulle vår gemenskap med Gud hänga på att vi lyckas hålla buden, så vore det ute med oss. För vår syndiga naturs skull, blir aldrig vårt förhållande till Gud gott på lagens och gärningarnas väg.

Men för dem som förstått det och lider av det innebär den hemlighet som ligger i Kristi omskärelse en stor befrielse.

2.   Jesus omskars för att uppfylla Guds bud i vårt ställe

I Galaterbrevet står det: ”Kristus friköpte oss från lagens förbannelse, när han blev en förbannelse i vårt ställe” (Gal. 3:13) och likaså, som vi nyss hörde: Han föddes av kvinna och blev ”ställd under lagen, för att han skulle friköpa dem som stod under lagen.”

Detta friköpande skedde genom att Gud sände en medlare mellan oss och sig själv, en som var både Gud och människa i samma person. Han skulle göra det vi inte kunde göra. Denne medlare och ställföreträdare är Kristus. Aposteln säger: ”Det som var omöjligt för lagen, svag som den var genom den syndiga naturen, det gjorde Gud genom att sända sin egen Son som syndoffer, han som till det yttre var lik en syndig människa, och i hans kropp fördömde Gud synden” (Rom. 8:3).

Åtta dagar gammal började Jesus friköpandet av alla dem som stod under lagens förbannelse. Han blev ställd under lagen, men inte för egen del utan för oss. Detta är mycket sällsamt och märkligt. Han, den Helige, som är lagens Herre och står över lagen, han går som människa in under den för att uppfylla den i syndares ställe. Och han gör det på ett tvåfaldigt sätt: dels genom att lida och dö för våra synders skull och så sona alla våra brott, dels genom att hålla buden fullkomligt i vårt ställe. Det är detta som vi brukar kalla Kristi lidande och görande lydnad.

Denna dag utgöts således för första gången några droppar av Guds Sons heliga blod, det blod som senare skulle rinna på korsets stam till försoning för alla världens synder.

Den omskurne Jesus växte sedan upp, och ingen kunde finna någon synd i honom. Han visade som ingen annan genom sitt liv hur god och helig den människa är som lever efter tillvarons grundprincip och är Guds avbild.

Det är något ofattbart stort att Kristus blev ställd under lagen för att friköpa oss arma människor. På grund av sin lydnad har han blivit ”Herren vår rättfärdighet” (Jer. 33:16). Han är, som aposteln säger: ”en rättfärdighet från Gud … för alla som tror” (Rom. 3:22). dvs. för dem som släpper fixeringen vid att man på något sätt måste göra sig värd denna gåva, utan bara tar emot den som den oförtjänta gåva som den är. När vi tror och förtröstar på vad Gud ger i Kristus blir vi rättfärdiggjorda av nåd. Och fast synden fortfarande bor i oss och i detta livet aldrig blir helt utplånad, så räknas den inte. Den är ständigt förlåten och övertäckt av Kristus.

I detta ligger vår trygghet, vårt hopp och vår framtid. Vad morgondagen eller det nya året bär i sitt sköte vet vi inte. Men ett vet vi, om vi förblir i tro: rättfärdiggörelsens gåva – den som gör oss till Guds barn och ger oss ”söners rätt” – den är vår. För att vi skulle få och ta emot den omskars Jesus på åttonde dagen.

3.   Jesus omskars för att vi skulle leva ett nytt liv i lydnad för Guds bud

Där Jesus tas emot som lagens uppfyllelse och vår rättfärdighet inför Gud, där strömmar renhetens och helighetens Ande in i våra hjärtan och börjar sitt förändrings- och uppbyggnadsverk.

Som pånyttfödda kristna blir vi, precis som israeliterna under Gamla förbundet, vigda till ett liv under lagen, till den lag som gäller för alla människor i alla tider: kärlekens lag, de Tio buden. Det glömmer vi lätt bort. Det är som om vi trodde att den saliggörande rättfärdigheten som vi har i Kristus gör att det inte längre är så viktigt med Guds lag. Den tankegången stötte aposteln Paulus ibland på hos kristna. Det föranledde honom att ställa en fråga: ”Sätter vi då lagen ur kraft genom tron?” och svarade: ”Nej, inte alls! Vi upprätthåller lagen” (Rom. 3:31). Den tillräknade rättfärdigheten leder till förändring av våra liv och till rättfärdighet i praktiken. Den tro som inte för med sig lydnad för Guds bud är ”en falsk och oriktig tro”, säger vår lutherska bekännelse (SKB s. 336). Och så säger också Bibeln: ”tron utan gärningar är död” (Jak. 2:26). Kristus omskars inte och utgöt inte sitt heliga blod för att vår gamla, onda och självupptagna människa skulle fortsätta att ha kommandot. Han gjorde det för att vi, drivna av den Helige Ande, skulle leva ett nytt liv i lydnad för Guds heliga bud.

Nyår brukar vara de goda föresatsernas tid: man lovar sig själv att ändra på en del dåliga saker i sitt liv. En kristen är inte alls främmande för goda föresatser och löften. Men hon avlägger dem inte bara vid nyår, utan varje dag. Varje dag bekänner hon sin synd, vilket är en form av att avsvära sig den. Varje dag föresätter hon sig att bekämpa det onda och göra det goda. Varje dag dör en bit av den gamla människan och en bit av den nya växer fram. Det livet vigdes vi till när vi döptes.

På årets första dag ber vi om nåd att få börja och fortsätta det nya året ”i Jesu namn”, vilket är denna helgdags överskrift. I hans namn och i hans kraft vill vi leva det nya livet i daglig omvändelse. Aposteln säger: ”Allt vad ni gör i ord eller handling, gör det i Herren Jesu namn och tacka Gud, Fadern, genom honom” (Kol. 3:17). Må det bli vår ledstjärna under det nya året. Amen.

S Bergman (2006)

[^]