[Arkiv

S:T PAULI EVANGELISK-LUTHERSKA FÖRSAMLING

Predikan

Sönd. e. Nyår

TEXT: Matt. 3:13-17


Jesus och dopet

Att vara döpt är stort och härligt, men vi glömmer ofta bort det och tänker inte på vad det betyder för oss. Därför behöver vi en denna söndag, det heliga dopets söndag, som påminner oss om dopets stora gåva.

Vår text i dag handlar om det märkliga i att Jesus själv döptes. Jesus omskars vid åtta dagars ålder och upptogs då i den judiska kyrkans gemenskap. Den händelsen firar vi på Nyårsdagen. I dag får vi höra om hur Jesus i vuxen ålder, på tröskeln till sin offentliga verksamhet, döptes av Johannes Döparen. Vi skall strax se vad det betyder. Men vi börjar med att säga något om

1.   Johannes dop och dess innebörd

Många kom till Johannes Döparen för att bli döpta. Det står om honom strax före vår text, att han döpte ”i vatten till omvändelse”. Gud hade sänt honom att göra det, säger Johannes själv (Joh. 1:33), men han säger också att efter honom kom en som var mycket starkare än han. Det var Jesus, Frälsaren, den han var sänd att bereda vägen för. ”Han skall döpa er i den helige Ande och i eld”, sade han till folket (Matt. 3:11). Betydde det att Johannes dop var utan den Helige Ande, ett dop i vatten utan någon egentlig verkan? Var det bara en symbolisk bekännelsehandling från människans sida, ett tecken på att hon verkligen ångrade sina synder och ville börja leva ett nytt och rent liv? Johannes dop har ibland tolkats så. Man menar att senare kom Jesus med det riktiga dopet som skänkte frälsning och som gav den Helige Ande. Men så var det inte. Att Jesus skulle ”döpa i den helige Ande och eld”, som Johannes säger, betyder inte att Johannes dop inte var ett riktigt och frälsande dop genom vilket Anden verkade. Hans ord syftar i stället på den första pingstdagens unika andeutgjutelse över apostlarna och den första kyrkan. Det framgår också av Jesu ord till apostlarna kort före hans himmelsfärd: ”Lämna inte Jerusalem utan vänta på vad Fadern har utlovat, det som ni har hört av mig. Ty Johannes döpte med vatten, men ni skall om några dagar bli döpta i den helige Ande” (Apg. 1:4-5). Så skedde också: ”Tungor som av eld visade sig för dem och fördelade sig och satte sig på var och en av dem” (Apg. 2:3). Det var en speciell händelse som inte på något sätt förringade eller upphävde vattendopet utan tvärtom ledde till att omkring tretusen lät döpa sig.

Vi kan också tänka på vad Jesus sade i sitt samtal med Nikodemus: ”Den som inte blir född av vatten och Ande, kan inte komma in i Guds rike” (Joh. 3:5). Det pånyttfödande dop i vatten och Ande som han talade om var Johannes dop, för det var bara Johannes och hans lärjungar som döpte vid den tidpunken. Senare döpte också Jesu lärjungar, t.o.m. fler än Johannes (Joh. 4:1-2). Först efter avslutad livsgärning på jorden, strax före sin himmelsfärd, ger Jesus den stora missions- och dopbefallningen: ”Gå ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er ” (Matt. 28:19-20)

Johannes dop och det dop som Jesus senare instiftade var i grunden samma dop och gav samma gåva. Enda skillnaden var att Johannes dop präglades av att det förberedde människorna att ta emot Jesus som den rätte Messias. Vidare var Johannes dop begränsat till Israels folk. Men själva dopet var klart och tydligt ett verksamt och frälsande dop – ett ” omvändelsens dop till syndernas förlåtelse”, som det står (Mark. 1:4). Det var ett av Jesus själv godkänt dop och det skänkte syndernas förlåtelse, precis som det dop som Jesus senare gav befallning om för hela världen. Johannes förvaltade således ett effektivt nådemedel som verkligen gav något. Det renade från synden och födde syndare på nytt i kraft av Guds Ord och Guds Ande.

Det är viktigt att vi har detta klart för oss, när vi nu kommer till det som vår text egentligen handlar om, nämligen att Jesus själv lät döpa sig. Den stora fråga som då genast anmäler sig är denna:

2.   Varför behövde Jesus döpas?

De som kom till Johannes för att bli döpta var uppenbara syndare som bekände sina synder. Det var publikaner och skökor, girigbukar och lastbara syndare från Jerusalem. Det var brutala soldater, som ångrade att de under vapenhot plundrat folk på deras pengar och betett sig illa mot oskyldiga civila. När dessa syndare hörde Johannes kraftfulla omvändelsepredikan vaknade deras samveten till liv: de plågades av sina synder och fruktade Guds vredesdom. De stod i kö för att bli döpta och komma bort från sitt gamla onda liv. Det kan vi förstå.

Men det är svårare att förstå varför Jesus ville bli döpt. Han var ju ingen syndare! Han hade inga egna synder att bekänna som de andra. Han behövde ingen omvändelse. Ändå ville han bli döpt. Också Johannes ryggade tillbaka inför denna hans begäran. Han protesterade bestämt mot att Messias, den helige och syndfrie, skulle besudla sig med syndares dop. Det var ju snarare han, Johannes, som behövde döpas av Jesus! Men Jesus insisterade på att bli döpt: ”Låt det nu ske. Ty så bör vi uppfylla all rättfärdighet.” Johannes vågade inte vägra. Han gjorde det anstötliga och motsägelsefulla, böjde sig för Jesu vilja och skred till verket och döpte honom. Och han fick snart en mäktig bekräftelse från ovan på att han hade gjort rätt.

Vad menade Jesus med att detta dop för syndare som han döptes med innebar att all rättfärdighet uppfylldes? Låt oss ett ögonblick vända tillbaka till barnet Jesus som omskars på åttonde dagen. Jesus blev likt alla israeliska gossebarn genom omskärelsens ceremoni upptagen i den judiska kyrkan. Han blev det för att hålla lagen, hela den mosaiska lagen med alla hundratals bud och föreskrifter. Paulus säger att ”var och en som låter omskära sig är skyldig att hålla hela lagen” (Gal. 5:3).

Det här betyder inte att man i Gamla förbundet blev frälst genom laggärningar. Omskärelsen var en reningsakt genom vilken Gud av nåd upptog det nyfödda barnet som sitt barn och som medlem i hans utvalda egendomsfolk. Men man blev omskuren för att leva efter lagen. På liknande sätt är det med det dop som Jesus gav befallning om: först att döpa, sedan att lära de döpta att hålla allt vad han befallt (Matt. 28:19-20).

Livet under lagen med alla dess föreskrifter gjorde varje israelit medveten om sin synd och människosläktets skada. Ständigt måste offer enligt lagens föreskrifter bäras fram till försoning för folket synder. Det blev för många en tung börda, ”ett ok, som varken våra fäder eller vi själva har kunnat bära”, säger Petrus på apostlamötet i Jerusalem där man diskuterade frågan om hedningar som blivit kristna måste omskäras och vara skyldiga att hålla Mose lag (Apg. 15:10). Beslutet blev att inget sådant ok skulle läggas på dem. Mose lag gällde intill Kristus som fullbordat den. Hedningarna skulle inte döpas till att hålla Gamla förbundets särskilda lagar för Israel, utan döpas till att hålla sig till Jesu ord och bud. Och hans bud är, särskilt i jämförelse med Mose lag, varken många eller tunga. Jesus säger: ”Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då skall ni finna ro för era själar. Ty mitt ok är milt, och min börda är lätt” (Matt. 11:28-30).

Någon omskärelse för egen del behövde inte Jesus. Han var utan synd. Aposteln Paulus ger oss i Galaterbrevet förklaringen till att han omskars. Han säger: ”Men när tiden var fullbordad sände Gud sin Son, född av kvinna och ställd under lagen, för att han skulle friköpa dem som stod under lagen, så att vi skulle få söners rätt” (Gal. 4:4-5).

Ingen människa kan friköpa varken sig själv eller andra människor från synd och lagens krav och hot. Men Jesus, Guds Son, kunde göra det. Det var hans kallelse att hålla lagen, att uppfylla den helt och fullt i vårt ställe. Omskärelsen var hans invigning till detta.

Men precis detsamma kan sägas om hans dop i vatten trettio år senare. Genom båda dessa handlingar, omskärelse och dop, ställs han under våra villkor för att friköpa oss från våra brott mot Guds goda lag, från alla våra synder som skiljer oss från Gud och dömer oss till döden. När Jesus lät döpa sig såg det ut som om han likt övriga som steg ner i vattnet var en syndare som bekände sina synder. Och på sätt och vis var det så. Men han bekände inte sina egna synder, utan folkets synder, våra och hela världens synder. Han döptes till att både med sin laglydnad och med sin död uppfylla ”all rättfärdighet”, dvs. allt vad lagen krävde, både lydnad och straff för olydnad. Hans dop var ett dop till hans ”satisfactio vicaria”, hans ställföreträdande gärning, vars mest plågsamma del var blodsdopet på korset i syndares ställe. Kanske kom Johannes i dopögonblicket att tänka på det han själv sagt om Jesus, när han första gången såg honom komma: ”Se Guds lamm, som tar bort världens synd!” (Joh. 1:29). Ja, så skulle all rättfärdighet uppfyllas! Aposteln Paulus skrev senare: ”Den som inte visste av någon synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud” (2 Kor. 5:21). De orden kan sättas som överskrift över Jesu dop. Så blev han ”HERREN vår rättfärdighet” (Jer. 33:16), den rättfärdighet som skänks oss utifrån, tillräknas oss och tas emot i tro.

Låt oss nu gå vidare och se vad Jesus märkliga dop betyder för de dop i dag som sker på Jesu befallning.

3.   Jesu dop ger vårt dop dess frälsande kraft

Jesu dop var ett dop i alla syndares ställe i hela världen. Han har vunnit förlåtelse och rättfärdighet åt alla människor. Det var den gudomliga kärlekens frälsningsplan, utförd av Sonen, som gav både Johannes dop och det dop som Jesus befallde dess kraft. När Johannes döpte i vatten och sedan hänvisade till Jesus och sade att det var på honom man skulle tro, så visade han, att det inte var han, Johannes, som på något sätt gav dopet dess kraft, utan att frälsningen kom från Jesus som var långt större och starkare än Johannes. ”Jag är inte ens värd att ta av honom hans sandaler”, sade Johannes (Matt. 3:11).

På samma sätt är det med dopet i dag. När prästen döper döper han likt Johannes i vatten. Men vattnets frälsande kraft kommer inte från prästen, utan från Jesus, världens Frälsare, som är sann Gud och sann människa. Det är i själva verket han som döper och förlåter, rättfärdiggör och föder oss på nytt till Guds barn. Han kommer med sitt ord och med sin försonings kraft till vattnet, så att det blir ett nåderikt livets vatten, som ”verkar syndernas förlåtelse, befriar från döden och djävulen och ger evig salighet åt alla, som tror det”, som Luther säger i Lilla katekesen. Det är således Jesus som i kraft av sitt dop gör varje dop till ett verkligt andedop, så att det blir ”ett bad till ny födelse och förnyelse i helig Ande”, som vi hörde i dagens epistel (Tit. 3:5). Genom syndernas förlåtelse blir vi renade från all synd. Av naturen är vi för den medfödda syndens skull ”vredens barn”, säger aposteln (Ef. 2:3). Men genom dopet föds vi på nytt till Guds älskade barn.

4.   Gud har all sin glädje i Jesus och dopet

Vid Jesu dop möter vi hela Treenigheten. Vi ser framför oss den döpte Sonen och Guds Ande som svävar ner över honom som en duva. Och från himlen hörs Faderns röst som säger: ”Denne är min älskade Son. I honom har jag min glädje.” Det är ett mäktigt tillkännagivande som pekar ut vad som gäller för att vi skall finna Gud och komma i ett rätt och gott förhållande till honom. Gud hänvisar oss inte till oss själva och vad vi gör utan till den människoblivne Sonen och hans frälsande dop.

Därför måste vi ta vår tillflykt till Jesus, om vi vill bli rättfärdiga inför Gud. När vi tror på Jesus så ser Gud oss i sin älskade Son. Då ser han inte vår synd och vår orättfärdighet utan Sonens rättfärdighet. I Sonen har Gud all sin glädje, och därmed också sin glädje i alla som döpts med det dop som han har instiftat.

Dopet är oss givet en gång, men givet för att användas varje dag till tröst och glädje. Den vita dräkten får vi i dopet för att bära den hela livet.

”Här en källa rinner, Säll den henne finner”, så skall vi strax sjunga i psalmen efter predikan. Och just så skall vi tänka om dopet. Det är en källa med ett ständigt flödande livets vatten som aldrig tar slut. Den innehåller allt vad som behövs för att vi skall bli och förbli Guds barn, allt som behövs för att vi skall nå målet att bli evigt saliga hos Gud. Allt finns inbäddat i dopet: inte bara förlåtelsen utan också mönstret för det nya livet som består i att dagligen dö bort från syndens utövande och uppstå till ett nytt liv. Det är ju ett bad till ny födelse och ”förnyelse i den helige Ande”, dvs. till förändring och förbättring av våra liv. I dopet finns både förlåtelse och kraft till att leva heligt enligt Guds vilja. Det första ger det andra.

Dopet liknas av aposteln Petrus vid Noas ark. De åtta som lyssnade till Guds kallelse och gick in i arken blev ”frälsta genom vatten”¸ säger han och tillägger: ”Efter denna förebild frälser dopet nu också er” (1 Petr. 3:20-21). Vattnet lyfter och bär dopets båt och dess passagerare över mörka djup och stormiga hav och för dem till sist välbehållna in i den himmelska hamnen. Men vad hjälper det om båten löper i hamn, och jag inte är med?

Många överger dopets båt som vore det ett sjunkande skepp. De slutar att vara kristna för att många andra gör det eller för att man tror att kristendomen är otidsenlig och har spelat ut sin roll. Det är alldeles riktigt att man skall överge sjunkande skepp, men dopets skepp är inget sådant skepp. Det sjunker inte och går aldrig under eftersom det är Guds skepp, styrt av Sonen som han har all sin glädje i. Lämnar vi det skeppet går vi under. Jesus säger: ”Den som tror och blir döpt skall bli frälst, men den som inte tror skall bli fördömd” (Mark. 16:16). Därför gäller det att hålla sig kvar i båten ända tills vi är framme vid målet, tro på dopets gåva ända till slutet och förtröstansfullt sjunga som vi gör i en doppsalm:

När min blick, mitt hjärta brista,
Vill jag säga i det sista:
Jag är döpt i Jesu namn;
Fader tag mig i din famn.

Amen.

S Bergman

[^]