[Arkiv

S:T PAULI EVANGELISK-LUTHERSKA FÖRSAMLING

Predikan

Trettondedag Jul

TEXT: Matt. 2:1-12


Stjärnan som leder rätt

I dag på Trettondedag Jul firar vi de vise männens besök hos Jesusbarnet i Betlehem. Att vi firar denna händelse tretton dagar efter jul, betyder inte att den inträffade just tretton dagar efter Jesu födelse. De vise männen kom senare till Betlehem, troligen någon gång i februari, efter det att Josef och Maria burit fram barnet i templet fyrtio dagar efter nedkomsten.

Trettondedagstiden handlar om hur Herrens härlighet på olika sätt uppenbaras för människorna genom Jesu ankomst i världen. I dag får vi höra om hur den uppenbarades för hedningarna. Gud ledde med hjälp av en stjärna på himlen vise män från Östern till den nyfödde judakonungen som de hyllade med guld, rökelse och myrra. Av gåvornas antal slöt man sig på 200-talet till att de vise männens antal var tre. Under medeltiden började man kalla dem Caspar, Melchior och Balthasar och gav dem konungslig värdighet: de blev ”heliga tre konungar”. Men detta hör till den fromma legendbildningen. Vad vi säkert vet är att vise män från Östern fann barnet vars stjärna de sett och föll ned inför det i trons glädje och tillbedjan och gav det sin hyllning. Dithän vill Gud föra också oss.

Låt oss börja med att fråga:

1.   Vad var det för stjärna som de vise männen såg?

De var ”mager”, stjärntydare, den tidens aktade vetenskapsmän. De kom från Östern, från det gamla Babylonien i södra delen av nuvarande Irak. Babylonien var sedan långt tillbaka ett världsberömt centrum för astronomi och astrologi, dvs. tron på att stjärnornas ställning på himlen vid en viss tidpunkt sade något om vad som skulle hända på jorden. Stjärnorna sågs som ”himmelens skrift” i vilken man kunde avläsa människors öden.

Vad stjärntydare sade tillmättes stor betydelse. Vi ser att Herodes blev dödsförskräckt, när han hörde att mager från Östern talade om en stjärna som indikerade att det fanns en nyfödd kung i hans område. Makthavare har ofta varit intresserade av astrologi. Många är även i vår tid fascinerade av astrologi och söker upp astrologer för att få sitt horoskop ställt, dvs. få reda på vad stjärnbilden som man är född i säger om framtiden. Ändå har astrologin i dag inget stöd av vetenskapen utan ses av den som ren vidskepelse.

Berättelsen om de vise männen ger oss inte heller något bibliskt stöd för astrologisk tro. Enligt Guds Ord styr Gud inte människors öden genom stjärnornas rörelser. Hos Jeremia står det: ”Så säger HERREN: Ni skall inte ta efter hednafolkens sätt så att ni skräms av tecknen på himlen” (Jer. 10:2). Gud lär oss inte att söka svar på livets frågor på stjärnhimlen utan i sitt uppenbarade ord.

Många har under tidens gång grubblat över vad det var för stjärna som de vise männen i sitt hemland hade sett på himlen, men ingen vet säkert. Flera astronomer i äldre och nyare tid har försökt förklara den. Man har sett den som en komet, meteor eller en supernova. Den vanligaste och mest kända förklaringen är att det rörde sig om en konjunktion eller sammanstrålning av två planeter, Jupiter och Saturnus, som man vet inträffade vid tiden kring Jesu födelse.

Den stjärna de vise männen först såg i sitt hemland var en stjärna högt upp på himlen. Sedan försvann den och dök upp igen efter deras besök hos Herodes i Jerusalem. Men då syntes den som en stjärna på låg höjd som gick före dem och till sist stannade just över det hus där det nyfödda barnet var. Denna stjärna var helt olik alla andra stjärnor som dessa mager i sitt liv sett eller hört talas om. Så betedde sig ingen vanlig stjärna. Vad de vise männen såg var helt enkelt ett Guds under, något som inte går att förklara och analysera lika lite som alla andra märkliga under som omtalas i Bibeln.

De vise männen tolkade stjärnan de sett i sitt hemland som ett tecken på att en konung fötts i Judeen. Hur kom de fram till det? Exakt hur de gjorde det förblir deras hemlighet. Var det genom hedniska, astrologiska spekulationer som Gud fick dem att ge sig av för att söka upp just denne kung? Så har man ibland velat tro, men det är nog en förhastad slutsats. I stället skall vi lägga märke till att Gud ledde dem inte bara genom stjärnan utan också genom något annat. Därmed är vi inne på nästa punkt i vår predikan.

2.   Guds Ord var den stjärna som till sist ledde de vise männen rätt

Det finns starka skäl att anta att de vise männen kände till judarnas Gud och deras hopp om Messias. Magerna kom från det område där judarna 600 år tidigare hade varit fångar under den 70-åriga babyloniska fångenskapen. Vi vet att under den tiden fick flera judar högt uppsatta poster i statsförvaltningen för att de var kunniga och duktiga. Daniel som vi läser om i GT i boken med samma namn är det främsta exemplet på det. Han var klok och duktig och imponerade så på kung Nebudkadnessar att han fick tjänstgöra vid hovet. Han blev t.o.m. satt att vara föreståndare för alla mager i landet (Dan. 2:28). Daniel var också en from man som inte teg om sin tro på Gud och på Israels hopp. Han satte sin tro före allt annat. Om honom läser vi att han vägrade att tillbe någon annan Gud än Herren och därför blev kastad i lejongropen. Men Gud räddade honom och tillslöt lejonens gap. Magerna i vår text kände säkert till Daniel och hans tro. Han var ett stort namn i deras akademis historia.

Till detta kommer att en stor del av judarna aldrig återvände till Palestina då perserna tog över och gav dem fria. Under det persiska väldet och senare det grekiska hade judarna det ganska bra. De blev framgångsrika köpmän och kunde fritt samlas i synagogor och utöva sin tro. Ännu vid tiden för Jesu födelse bodde tusentals judar kvar i Babylonien.

De vise männen var således inga okunniga hedningar. Av judarna som bodde i deras land hade de fått kunskap om Messias. De hade fascinerats av Israels hopp och väntade på det. Detta förklarar varför de lämnade allt och for iväg för att söka upp den nyfödde judakonungen. Gud uppenbarade för dem att den stjärna de såg var Messias stjärna. Det var också vad de sade, när de kom fram till Jerusalem: ”Vi har sett hans stjärna gå upp.”

Först tänkte de att en kungafödsel måste ha skett i huvudstaden, i ett kungligt palats. Därför begav de sig dit. Men det visade sig vara fel. Av det kan vi lära oss att förnuftets slutsatser inte alltid leder rätt, och definitivt inte när det gäller att finna Kristus, komma till tro på honom och hylla honom som sin och hela världens Frälsare. Något annat måste till, nämligen Ordets ljus. Och det fick de på ett lite oväntat sätt.

För att få reda på var barnet skulle födas lät den djupt skakade och paranoide kung Herodes sammankalla översteprästerna och de skriftlärda. Var skulle Messias födas? De kunde ge besked direkt. Det stod i Skriften, i profeten Mikas bok: ”Du Betlehem i Juda land, inte är du minst bland Juda furstar, ty från dig skall utgå en furste, som skall vara en herde för mitt folk Israel” (Mik. 5:2). Betlehem var platsen, fick de vise männen höra av Herodes. Det är märkligt! Gud låter en ogudaktig despot förmedla Ordet som leder dem rätt! När de lämnade palatset, såg de stjärnan igen. När de såg den, ”uppfylldes de av stor glädje”. Den rörde sig mot Betlehem. Redan stjärnans kurs bekräftade för dem Skriftens ord.

Så nådde de vise männen målet för sin resa. Stjärnan som vandrade framför dem stannade över det hus där den heliga familjen bodde. ”De gick in i huset och fick se barnet med Maria, dess mor.” Jesusbarnet låg inte längre i en krubba. Josef och Maria var inte längre kvar i stallet utan hade flyttat till ett hus, en riktig bostad. Där gick de vise männen in och gav barnet sin hyllning. Det blev det största ögonblicket i deras liv. Och i glädjen över att ha funnit den de sökte gav de sina gåvor: guld, rökelse och myrra – dyrbara konungsliga gåvor. Men de hyllade barnet långt mer än ett jordiskt kungabarn. Det står: ”de föll ner och tillbad det.” De såg inte bara ett människobarn, utan barnet som var tillbedjansvärd Gud.

Men de skriftlärda, som snabbt kunde ge besked om vad som stod i profetian, brydde sig inte om att skynda till Betlehem för att se om det förhöll sig som de vise männen sagt. De var trötta och gick och lade sig, eller som Luther säger: ”de försov sig vid sin konungs födelse.” Också detta är märkligt att de vise männen fick vägledning av dem som kände till Skriftens profetior, men själva inte tog dem på allvar.

Och Herodes, han hade mord i sinnet. En nyfödd judakung fyllde honom med skräck. Barnet var ett hot mot hans egen ställning. Det måste lokaliseras och elimineras och det snabbt. Han skickade iväg de vise männen att söka efter barnet och sedan återvända och rapportera till honom. Då skulle han också komma och ge barnet sin hyllning, ljög han. När han sedan fann att de vise männen inte återvände till huvudstaden, utan hade gett sig av hem, blev han vild och galen. Han sände ut en mordpatrull och lät döda alla gossebarn under två år i Betlehem för att säkert komma åt den nyfödde kungen. Men då hade den heliga familjen, varnad av en Herrens ängel, redan flytt till Egypten.

3.   Med Ordets stjärna vill Gud också föra oss till trons tillbedjan och glädje

De vise männen är hednakyrkans allra första medlemmar, de första utanför Israel som fann Kristus och tillbad honom. De tog vara på den kunskap om Messias som de från början fått från judarna. Gud förde dem från klarhet till klarhet. Med ett tydligt skriftord ledde han dem till sist till Frälsaren i Betlehem.

Gud har många märkliga vägar att föra människor till Ordet eller Ordet till människor. Han leder sökare som tar vara på det ljus som de har fått till allt större ljus och klarhet. Bibeln som tidigare kanske upplevts som en sluten, svårbegriplig och motsägelsefull bok, öppnar sig mer och mer. Ordet, läst och predikat, börjar tala till hjärtat, verka i samvetet och visar sin kraft. Det visar oss vår synd och vårt stora behov av Guds nåd och barmhärtighet. Förblir vi vid Ordet leder det oss till sist helt säkert till Kristus.

När vi finner Skriftens Jesus, finner vi den rätte Frälsaren, den som de vise männen fann. Men alla vill inte finna honom och än mindre hylla honom. Även i dag ser många likt Herodes Jesus som ett hot. Man vill inte förlora sitt oberoende, inte underkasta sig någon annan Gud och Frälsare än sig själv. Man störs av Bibelns Jesus och vill ha bort honom. Så var Jesus redan som litet barn hyllad av somliga och mordhotad av andra. Så är det än i dag.

Vi har inte fått någon understjärna på himlen att följa. Men vi har fått Ordets stjärna. Och den räcker. Den leder oss till Herren Kristus och till de vise männens tro och tillbedjan. Med dyrbara gåvor hyllade de honom. I fornkyrkan sade man att med guldet hyllade de vise männen Jesus som konung, med rökelsen att han är Gud och med myrran att han är dödlig. Ja, han är vår store överstepräst, sann Gud och sann människa, som dog för våra synders skull och uppstod på tredje dagen ”för vår rättfärdiggörelses skull” (Rom. 4:25).

Låt oss i dag göra som de vise männen gjorde när de kom fram. Först föll de ner i tro och tillbedjan, sedan tog de fram sina skatter och överlämnade dem i glädje och tacksamhet för att den nyfödde konungen också var deras, hedningarnas, Gud och Frälsare. Det är den rätta ordningen: först kommer tron, som tar emot Jesus som frälsningens stora gåva, sedan kommer vi med vår tacksamhets gåvor till honom. Vi har väl inte guld, rökelse och myrra att ge, men vi får ger oss själva åt honom, så att han får styra och leda oss, forma och använda oss i sin tjänst. Det är den gåva som mest gläder honom.

Vi vet inte mer om de vise männens fortsatta liv än att de återvände till sitt hemland. Men vi kan utgå från att de berättade om Frälsaren som stjärnan och Ordet lett dem till. De blev själva ledljus som gick före och ledde andra till Kristus. Så vill Gud använda också oss. Amen.

S Bergman (2009)

[^]